Rasputin till exempel. Jag hinner inte ens få av mig jackan innan han förnärmat placerat sig på sin rättmätiga plats på mitt ansikte. Hemskt oförskämt att vara borta så där länge.

Jag firar självständighetsdagen under en katt. En katt som kom till det här landet för snart ett år sedan, som flykting från sitt eget – från en kall gata till ett varmt hem. Och jag tänker på hur många det är som menar att det är förkastligt att ta hittekatter från Estland för att vi måste hjälpa alla inhemska katter först och att Estlands katter borde få hjälp i Estland.

Ibland är det besynnerligt hur somlig retorik går igen.

Här ligger jag ändå under en synnerligen lyckligt spinnande katt som snurrar och vrider sig för att det är svårt att liksom komma riktigt tillräckligt nära. Han blir fortfarande hiskeligt rädd ibland, trots att ingen gjort honom illa på över ett år. Han får fortfarande fnatt om det vankas mat och äter snabbare och mer än vad han behöver, för att liksom vara på den säkra sidan. Riktigt som alla andra är han inte, och den första hemlösa tiden har satt sina spår, men han är också katten som kommer och kramas, som vaktar oss och gården och som är så innerligt tacksam över värme och mat.

Sådant tänkte jag på i dag. En invandrare under en flyktingkatt, lyckliga där vi är. Visst har det regnat slask i dag, men Finland är ett riktigt prima land som har givit både en sån som mig och en sån som Rasputin vad vi drömt om.

Det är midnatt. Jag åker med Rasputin till djursjukhuset och ber tysta böner.

Jag vet inte hur jag skulle klara att förlora ännu en vän.

Rasputin har hittat världens mest spännande hörn.

Och jag har, för första gången på 10 månader, en riktig tvättmaskin.