Etikettarkiv | Rasputin

Gnag

Jag måste bara säga att det är så jävla skönt att jag har berättat för er nu. Det här har liksom gnagt på mig i månader. Nu är det mest Rasputin som gnager på mig. Han är förmodligen den som har svårast att acceptera att jag inte är hemma så mycket som jag brukade och straffar mig med kalla tassen i början och sedan så mycket fluffig, klofylld kärlek att mina armar förmodligen aldrig kommer att läka helt.

Min största farhåga är att jag inte kommer att kunna få lån för att köpa ett eget hus någonstans, och det ser olyckligtvis ut att vara en väldigt realistisk farhåga. Bankerna verkar lite skeptiskt inställda till att stöda en ensamstående tvåbarnsmor som lever på stipendium. På ett ställe beräknade de min månatliga stadiga inkomst till 150 euro och menade att jag ligger på så satans mycket minus att jag inte kan försörja mig och barnen. Detta förstås för att de inte vill ta min faktiska inkomst, från alla extrajobb och från mitt stipendium, i beaktande.

Det, just det där, är en av anledningarna till att jag måste göra det här. Jag är fast i en kvinnofälla där vad jag gör inte räknas i den männens värld där besluten fattas.

30 sekunder senare bestämde sig Rasputin för att det var en dödssynd att jag försökte lyfta bort honom från mitt ansikte och satte därför alla sina klor i min arm, med sådant eftertryck att jag inte bara började blöda utan också fick blåmärken.

Självständighetsafton

Jag firar självständighetsdagen under en katt. En katt som kom till det här landet för snart ett år sedan, som flykting från sitt eget – från en kall gata till ett varmt hem. Och jag tänker på hur många det är som menar att det är förkastligt att ta hittekatter från Estland för att vi måste hjälpa alla inhemska katter först och att Estlands katter borde få hjälp i Estland.

Ibland är det besynnerligt hur somlig retorik går igen.

Här ligger jag ändå under en synnerligen lyckligt spinnande katt som snurrar och vrider sig för att det är svårt att liksom komma riktigt tillräckligt nära. Han blir fortfarande hiskeligt rädd ibland, trots att ingen gjort honom illa på över ett år. Han får fortfarande fnatt om det vankas mat och äter snabbare och mer än vad han behöver, för att liksom vara på den säkra sidan. Riktigt som alla andra är han inte, och den första hemlösa tiden har satt sina spår, men han är också katten som kommer och kramas, som vaktar oss och gården och som är så innerligt tacksam över värme och mat.

Sådant tänkte jag på i dag. En invandrare under en flyktingkatt, lyckliga där vi är. Visst har det regnat slask i dag, men Finland är ett riktigt prima land som har givit både en sån som mig och en sån som Rasputin vad vi drömt om.

 

20141207-005832.jpg

Stilstudie av hur man ligger bekvämt

Lilltassen vågar sig fram ibland, men mest för att fara som en blixt in under något annat. Bilder på henne får alltså vänta. Därför får ni här en stilstudie av Rasputin som hade gett sig fanken på att han visst kunde ligga bekvämt i babystolen.

IMG_1312-20140919 IMG_1313-20140919 IMG_1315-20140919 IMG_1319-20140919 IMG_1320-20140919

Ilfart

Det är midnatt. Jag åker med Rasputin till djursjukhuset och ber tysta böner.

Jag vet inte hur jag skulle klara att förlora ännu en vän.

Recensionsskrivande

Jag har skjutit upp att läsa och recensera en bok om gifta kvinnor och lagen under medeltiden som jag egentligen borde ha tagit itu med mycket tidigare. Så mejlade de från den tidskrift som recensionen ska till och undrade om jag kunde få den färdig innan midsommar. Eftersom jag mentalt blivit kvar i maj sa jag att det inte var några problem. Eftersom resten av världen (vädret avgjort undantaget, det snöade igår) är en bit in i juni var det kanske inte alldeles problemfritt.

Det första som hände var förstås att jag däckades av en feberfrossig förkylning av något slag och läsningen av boken skedde i takten 1 timmes sömn per läst sida.

Sedan visade det sig att midsommar inte ens var på lördag utan på fredag, en detalj Tildas dagispersonal upplyste mig om när jag undrade varför de skulle hålla stängt på fredag.

Och nu försöker Rasputin äta upp min penna som straff för att han inte får ligga i boken. Det blir inte direkt raka understrykningar av det.

20140619-003115.jpg

Maken: Well you sure come across as a true academic, all enclosed in your muddled world.
Jag: That’s so not true! I just haven’t been able to catch up with the rest of the world for a while.
Maken: M’kay…
Jag: (djup suck)
Maken: (talande tystnad)
Jag: (lätt uppgivet) This autumn has just been completely crazy.
Maken: (höjer ett dömande ögonbryn) No really?

En dag kommer jag att vara i fatt och då ska jag uträtta stordåd.

Kastrationsångest

I dag ska Noppa och Rasputin till veterinären för att förhindra att de någon gång i framtiden gör ulliga, gulliga kattungar med varandra (en diskussion jag förövrigt den här gången fullkomligt sluppit att ha med barnen). Även om just den biten förstås också känns en smula bitter är jag ändå övertygad att om att det föds alltför många små kattungar till världen ändå, och att jag kan göra en bättre insats för katter genom att inte ta ungar på de här utan istället ta hand om någon av alla de hemlösa ungar som finns. Sedan alltså. Om vi ska ha fler katter. Nä, min stora ångest inför att kastrera katterna är att de är fullkomligt perfekta som de är nu. De här två kattungarna är av den allra bästa sorten och jag kan inte på något vis tänka mig att de skulle kunna vara bättre. Däri ligger våndan. Kommer de att vara sig själva även efteråt? Just nu har de svårt att ens förlåta mig att de inte har fått mat. Hoppas att de i alla fall kommer över den biten.

20140226-122146.jpgNoppa tycker jättemycket om att tvätta Rasputin. Rasputin är fullkomligt övertygad om Noppas goda intentioner.