Jag måste bara säga att det är så jävla skönt att jag har berättat för er nu. Det här har liksom gnagt på mig i månader. Nu är det mest Rasputin som gnager på mig. Han är förmodligen den som har svårast att acceptera att jag inte är hemma så mycket som jag brukade och straffar mig med kalla tassen i början och sedan så mycket fluffig, klofylld kärlek att mina armar förmodligen aldrig kommer att läka helt.
Min största farhåga är att jag inte kommer att kunna få lån för att köpa ett eget hus någonstans, och det ser olyckligtvis ut att vara en väldigt realistisk farhåga. Bankerna verkar lite skeptiskt inställda till att stöda en ensamstående tvåbarnsmor som lever på stipendium. På ett ställe beräknade de min månatliga stadiga inkomst till 150 euro och menade att jag ligger på så satans mycket minus att jag inte kan försörja mig och barnen. Detta förstås för att de inte vill ta min faktiska inkomst, från alla extrajobb och från mitt stipendium, i beaktande.
Det, just det där, är en av anledningarna till att jag måste göra det här. Jag är fast i en kvinnofälla där vad jag gör inte räknas i den männens värld där besluten fattas.
30 sekunder senare bestämde sig Rasputin för att det var en dödssynd att jag försökte lyfta bort honom från mitt ansikte och satte därför alla sina klor i min arm, med sådant eftertryck att jag inte bara började blöda utan också fick blåmärken.
