För några dagar sedan kom det senaste paketet från Pepperberry, som förresten har rea nu. Jag hade egentligen tänkt skriva om hur mycket jag älskar fraset från det vackra pappret kläderna är inslagna i, om kvalitén på tygerna och om den stora lyckan att ha hittat ett ställe med underbara kläder för någon i min form och storlek. Att efter många, långa år på jakt efter kläder i vanliga affärer och den nedslående frustrationen av att 99% inte passar och den sista procenten är ok innan de första fyra tvättarna äntligen kunna beställa vad jag vill ha. Och kläderna bara slinker på. Sitter där de ska. Klämmer inte, förhindrar inte andningen eller rörelser mer avancerade än att stå i ett hörn. Det är äkta lycka!

Och så hade jag tänkt att jag skulle visa hur fint kläderna satt och hur lycklig jag var genom att fotografera kläderna på mig, vilket för någon som inte är en modebloggare är lite som be en bandymålvakt flyga ett flygplan. Hur som helst så blev det inte av direkt, och så tänkte jag att jag kunde använda bilderna på kläderna som finns på Pepperberry istället – bara för att liksom visa vilka plagg jag köpte och vill rekommendera – men så tyckte jag att det var tråkigt. Att jag själv uppskattar mer att se plagg på riktiga människor än på modeller.

Det var ett väldigt kort ögonblick, men ett ögonblick ändå, då jag tänkte tanken att det inte är någon idé att fotografera mig själv för att jag inte är snygg nog att göra kläderna rättvisa. Därifrån var den naturliga nästa tanken att jag ju kunde försöka photoshopa bilderna, för att bli lite snyggare. Alla andra gör det ju. Sedan förfasades jag över vad jag just tänkt, men fascinerades samtidigt över hur lätt det var att falla till föga för något om man bara tror att tillräckligt många gör det, att det är vad alla förutsätter. Det förutsätts att man har photoshop och kan använda de mest grundläggande försnyggningsteknikerna. Det förutsätts att den bilden på sig själv som man lägger ut är ett noggrant uppiffat och tillrättalagt  resultat av en utsortering bland 250 försöksbilder och tuschning av vinnaren. Med de ögonen tittar många på bilder i dag och tror att om man tar bort 50% av snyggheten kanske man hamnar nära verkligheten. Och många som lägger upp bilder på sig själva tuschar dem, för ingen vill vara fulast på Internet liksom, och alltför många tar sig friheten att kommentera brister i andras utseende som om det vore varje människas självklara rätt.

I höstas gick det en kampanj som hette The Naked Truth, där en massa bloggare i protest mot detta la ut helt sminkfria, otuschade bilder av sig själva. Jag studsade förstås av lycka och tyckte att det var en jättebra idé. Tills jag insåg att den här bloggen redan är full av otuschade bilder av yours truly helt utan smink. Vill jag visa hur mycket det snöat på mig när jag var ute skiter jag väl i om det syns att min näsa är muntert klarröd. Vill jag visa hur den nya skjortan sitter för att jämföra med gamla illasittande skiter jag väl i om bilderna togs en dag då jag inte sminkat mig. Det har varit ett motto för mig; att våga visa mig som jag ser ut. Lite för att jag tror att sådana som letar efter hotta brudar förstår att det här inte är rätt forum, men mest för att det i ärlighetens namn var ganska svårt första gången jag lade upp en bild. Det var svårt att stå för hur jag ser ut och svårt att utsätta mig själv för omvärldens dömande blickar.

Visst har jag fått kommentarer på bloggen om mitt utseende i inte alltigenom fördelaktiga termer, men jag har tagit bort alla sådana. De hör inte hit. Det här är inte blogg där vi diskuterar nackdelarna med att se ut som mig och skriva om genus, eller ett forum där jag tillåter att man rackar ner på andra. Och efter det där ögonblicket i dag då jag hann tänka tanken att jag måste släta över mina utseendebrister för att vara bra nog för min egen blogg, bra nog för mig själv och för er som kommer hit, är jag ännu mer fast beslutsam att inte böja mig för photoshop. Vi är många som bloggar osminkat, som står med våra egna namn och våra egna känslor öppna för alla. Personligen tror jag att det är just sånt som internet behöver. De där bilderna som visar att det där på andra sidan finns en riktig människa, med drömmar, förhoppningar och ett hjärta som går att såra. Att det där på andra sidan finns någon som är ganska mycket som en själv. För det är i anonymiteten som hatet kan växa till sig, och det är i tuschade bilder av orimligt vackra människor som tankarna om ens egen otillräcklighet får fäste. Det tänker jag inte bidra till.

Kuriosa: Jag har inte ens photoshop.
Kuriosa 2: Jag ordnar bilder på kläderna en annan dag.