Etikettarkiv | Om bloggen stängs ner vet ni att det var ett brott mot landets säkerhet

Domherrarnas hämnd

Det började med att det låg en död domherre på trappen när jag vaknade. Den var av allt att döma planerad som en del av den buffé av kadaver som kattmamman Salama dukat upp under natten. Inte för att jag uppskattade mössen heller, men just domherren gjorde mig extra illa till mods.

Domherrar är ju så ovanliga. Man ser dem knappt nånsin. 

Så någon dag senare såg jag en domherre till, högst levande den här gången. Den satt i buskarna bredvid uppfarten. Jag blev väldigt glad. Den var rund och fluffig. Dagen efter var det fler. Säkert tre stycken. Några hanar och en hona. Dagen efter ytterligare några till.

I dag var det som en jävla Hitchcock-film av domherrar när jag kom ut. De flyger runt vårt hus i mängder. Säkert tio av dem flaxade förbi när jag gick till bilen. Jag ser fler domherrar när jag går ut med soporna än vad jag gjort under hela mitt tidigare liv.

Och jag börjar bli lite nervös. Är det så att vi har någonting i trädgården som väldigt mycket attraherar domherrar? Eller är de hemskt långsinta och ute efter hämnd? Och i så fall, vad är mina chanser att övertyga dem om att det var katten som var skyldig och att jag inte hade någonting med saken att göra?

Poks

På tal om tänt. Jag satt i lugn och ro och jobbade vid datorn när ett ordentligt POKS hördes från vardagsrummet. Eftersom jag är så sanslöst trött i huvudet så orkade jag liksom inte notera det mer än ”det var ju märkligt” och ”jag måste komma ihåg att inte lämna saker på spisen” innan jag fortsatte jobbandet.

Sedan började det lukta bränt. Och när jag tittar upp ser jag att vardagsrummet är fullt av rök.

Den där paniken när man först springer så fort en sammandragning tillåter en gravid tant i sina bästa år att springa för att se om det syns lågor (nej). Sedan när man rultar vidare mot barnens rum, där de ligger i sina sängar och sover, för att se att röken bara inte kommer därifrån (gjorde den inte) och sedan tillbaka för att se att A sover tryggt i sovrummet (vilket han gjorde).

Ett litet tag andas man lugnare tills man börjar fundera på om det kanske var något med elen som poksade och att det brinner inuti väggen och vilka saker räddar man först? Barnens minneslådor med babysaker och foton? Album? Och det går ju inte att hitta bostäder att hyra här så var ska vi bo om någonting händer?

Jag väckte A, mest för att jag kände att jag inte borde fatta beslut om vad vi ska göra själv, och när vi konstaterat att det inte kommer mera rök och att det inte brinner någonstans där vi kan se det så ringde jag till räddningsverket. De menade att det var 112 som gällde, trots att det inte kom någon mer rök just nu, och snabbare än jag hann hiva in hunden i badrummet hade brandkåren kommit hit. De konstaterade att lysrören på väggen (som jag först hade misstänkt) var boven i dramat och borde bytas ut, men att det just nu inte var någon fara.

Spontana tankar just nu:

  • Fruktansvärt skönt att bo så nära utryckningscentralen. 3 min tror jag att det tog, och det var bara för att de var tvungna att köra runt sportplan och skolan.
  • Fruktansvärt skönt att bo på hyra, och imorgon kunna ringa en hyresvärd och be om hjälp.
  • Märkligt att det aldrig slog mig att ta med mig datorn, om det skulle brinna på riktigt. Minnen. Det är det viktiga. Allt annat kan man köpa nytt.
  • Jag behöver semester.

Allt har inte två likvärdiga perspektiv. Och särskilt inte fakta.

Med tanke på vad som hände i USA när den nye pressekreteraren höll sin första briefing känner jag egentligen att det jag skulle vilja göra är att skriva ett försvarstal till media. Det går inte ens att mäta betydelsen av att journalister fortsätter sitt livsviktiga arbete just nu. Det är journalisterna som kommer att rädda oss, om det alls är möjligt.

Se gärna de här knappa tre minuterna där professor Robert Reich förlarar hur Trump försöker kontrollera media. Den som vill förlora nattsömn får gärna i sitt stilla sinne jämföra det med hur till exempel Sverigedemokraterna eller Sannfinländarna beskriver media.

Den som är lite hardcore kan här få drygt 13 minuter istället.

För att tillhöra media just nu lär ju vara rätt kämpigt. Många journalister får nog skit från alla håll. Alternativ-allt-högern totalsågar ju vad helst media säger om de inte fått skriva det själva, och många av oss på den helt motsatta sidan är inte särskilt imponerade över hur media tar sitt ansvar i rapporteringarna.

Och.. tja… Det är väl lite där jag är i dag. Mest skulle jag vilja skriva om hur media verkligen försöker visa flera olika vinklar och att det i teorin är jättebra. Problemet är bara att allt inte har två, likvärdiga, faktabaserade vinklar. Rapporteringen om vaccin eller den globala uppvärmningen till exempel, som ofta ackompanjeras av allmänhetens åsikter om vaccins effekter eller existensen av den globala uppvärmningen. Vi vet att vaccin fungerar och vi vet att den globala uppvärmningen finns och är ett jätteproblem. Inget av det förändras av aldrig hur många rapporter om folks åsikter.

Så när HBL publicerar tre historieprofessorers syn på Finlands 100-årsjubileum är det väldigt problematiskt att man ger plats åt Teemu Keskisarjas mycket märkliga uttalanden, i stil med att Sverige står i tacksamhetsskuld till Finland för skyddet ”mot Ryssland i tusen år”. Det spär på den negativa bilden av svenskans plats i Finland och framförallt av finlandssvenskarnas rättigheter som fullvärdiga finländare. Dessutom är hans uttalanden direkt felaktiga, vilket jag skriver om i min kolumn. Det är i dagens läge alldeles sanslöst sorgligt. Det behövs inte alltid två disparata perspektiv på en fråga. Man kan få olika vinklar utan att dessa är motsatser. Och man kan definitivt hålla sig till grundläggande fakta och samtidigt få fram nya insikter och kontrasterande tankar.

Kuriosa: man kan också hitta historieprofessorer som inte är manliga – men vi tar väl det en annan gång.

Den sortens samhälle

Jag måste erkänna att jag är genuint fascinerad (på ett ligga-i-fosterställning-och-gråta-sätt) av hur folk tänker när de röstar på nazistiska och rasistiska partier. Har de inte läst historia i skolan? Vet de inte vad även folkvalda nazister och rasister skapar för sorts samhälle?

För jag tror att många av dem som röstar på nazistiska och rasistiska partier inte egentligen har funderat så mycket på vilket sorts samhälle de vill ha, utan mer på vilket samhälle de inte vill ha – och att det är just det samhället vi har nu. De få tankar som ägnas framtidssamhället är idyller. Man vill ha nationalism – en nation med ett rättmätigt folk – i harmoni med andra folk i andra nationer. Man vill ha rättvisa, frihet, mindre brott och fungerande system där individen kan få utvecklas. Åtminstone är det den bilden som företrädarna ger av sina partier, och den bilden som de flesta jag stött på som röstar rasistiskt (jag har inte träffat speciellt många som röstar nazistiskt, det ska erkännas) framhåller som resultatet av deras politik.

Ingen av dem jag hört eller läst om vill ha ett hårdare styre över sig själva. Hårdare tag på andra, ja, men mer frihet för sig själv. Och jag ser hur den tanken är väldigt frestande. Jag tillhör själv den delen av befolkningen som uppför mig exemplariskt (åtminstone i laglig mening) och som helst inte ser mina prydliga cirklar rubbade. Grejen är bara den att man faktiskt inte behöver titta särskilt långt tillbaka i historien för att se att ökad frihet inte är resultat av rasistisk och nazistisk politik. Tvärtom.

Eftersom grundprincipen i rasistisk och nazistisk politik är att det är skillnad på folk och folk är grundprincipen i förverkligandet av politiken att denna skillnad måste utrönas och upprätthållas. Man måste ta reda på vem som är förtjänt av att kallas svensk och få åtnjuta svenska privilegier och vem som inte är det. Den kontrollapparaten är enorm. Vi såg den i nazi-Tyskland, på Balkan, i Korea, i Japan, i USA. Eftersom kärlek som bekant inte har några gränser har det i alla tider funnits människor som funnit varandra över de där skillnaderna, vilket skapar ytterligare problem för indelningarna. Efter kolonisationen i Latinamerika gjorde man elaborerade målningar med par av olika ”ras” och deras ”avkomma” för att namnge och klassificera de olika kombinationerna.

I början av 1900-talet hade det utvecklats till en vetenskap. I dag kallar man det ”kulturell särart”. Man måste ju inte vara principiellt emot sådana här indelningar för att kunna räkna ut hur mycket pengar de kostar och vilken otrolig statlig insats det krävs för att hålla reda på befolkningen. Även om man är ljushyad måste man in i systemet – in under den statliga kontrollen – för att den skillnaden mellan folk som ska avgöra vem ska få vad ska fungera.

Sådana här system bygger också på totalitära ledare. Det vill säga, ett samhälle med rasistisk värdegrund fungerar bara med hård kontroll – inte bara av dem som så att säga inte hör hemma utan av alla. Det är ett samhälle där man anger varandra, där ingen är trygg och där staten, förkroppsligad i den totalitära ledaren, avgör vem som stannar och vem som går. Att rösta rasistiskt eller nazistiskt är inte att rösta för frihet utan att rösta för tvång och kontroll. Det är inte att rösta bort ”patrasket” från egen gård utan att rösta in sig själv i ett strikt system av begränsade valmöjligheter. Det är att ange den där grannen man bott bredvid i 20 år och som man brukar grilla tillsammans med, han som jagade bort de där ligisterna som tänkte sno din cykel. Han som, i systemet av åtskillnad mellan folk och folk, visade sig ha en farfar från Iran och några obetalda P-böter och som måste anges för att skulden inte ska falla på dig. Han som måste lämna landet tillsammans med sina två barn – inte för att han har ett land att resa till utan för att han inte längre har ett land att bo i.

Rasistisk och nazistisk politik gör skillnad på folk och folk men inte på vad folk vill och inte vill. Att Kalle Svensson är pursvensk mönstermedborgare och inte vill ingå i systemet har ingen betydelse. Att han älskar sitt enda barn, trots att det har en lätt utvecklingsstörning, har ingen betydelse för liknande barn får eutanasi för nationens bästa. Nätet når alla, även de som skulle se sig själva som ”goda”.  Tror man inte på Förintelsen så fine; läs på om hur vanligt folk hade det under nazisternas styre. ”Hitler gjorde mycket bra för Tyskland” brukar det heta, och visst finns det fog för att påstå det. Men för det vanliga folket var det inte en dans på rosor i mer än några år när ekonomin gick uppåt. Därefter gick det utför. De fördelar som den minskade arbetslösheten förde med sig kontrollerade staten. De kom alltså inte folket till godo för att folket arbetade, utan delades ut till vissa via staten (vilket, ironiskt nog, är förvillande likt kommunism). Staten avgjorde också vilka böcker man fick läsa, vilka filmer man fick se, vad som fick skrivas, tyckas och tänkas.

Det skulle också vara good bye Internet – inget fritt You Tube, Twitter, bloggande, Facebookande. Är det något vi lär oss av hur nationalistiska politiska system fungerar i dagens värld så är det faran med det fria Internet och den fria tanken. Åsiktsutbyte blir ett minne blott. Politisk korrekthet genom våld. Vi har sett det förr. Vi borde veta. I Nazi-Tyskland avrättades tiotusentals människor för sina politiska åsikter.

Jag förstår om folk är trötta på det politiska systemet, på social oro och på känslan av att det barkar åt helvete och därför ger en röst till Sannfinländare eller Sverigedemokrater. Jag känner precis likadant fast av helt andra orsaker (t.ex. att folk ger röster till Sannfinländare och Sverigedemokrater). Men tänk lite. Tänk på hur samhället skulle bli, realistiskt.

I Sverigedemokraternas partiprogram skriver de så här:

”Sverigedemokraterna anser att staten är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna administrera nationens inre liv, upprätthålla goda relationer med omvärlden och i kraft av sitt våldsmonopol skydda nationen mot inre och yttre hot.

Till statens kärnuppgifter räknar vi alla frågor som rör nationens säkerhet och oberoende, omhändertagandet av svaga och utsatta individer, lagarnas upprätthållande samt värnandet av nationens historiska arv och kulturella särart.”

Visst låter det fint? Men tänk bortom idealbilden. Tänk på hur politiken ska utföras. Staten får med sitt våldsmonopol (alltså de enda med laglig rätt att utöva våld) skydda nationen mot inre hot, till exempel sådant som kan tänkas hota den kulturella särarten. Staten skulle ha rätt att ta till våld mot de egna om de inte värnar om vad staten har bestämt är det Äkta Svenska. Det är inte ett fritt samhälle där invånarna får sköta sig själva. Det är ett totalitärt, polisiärt samhälle som krävs för att kunna förverkliga den drömmen. Det är den sortens samhälle som rasism och nazism skapar.

Att diskutera genus

Det blir nästan alltid reaktioner – och då inte bara positiva sådana – när man skriver något om genus. Få har fångat det på bild lika bra som Basse. Och när man skriver något om genus har det liksom ingen som helst betydelse om man skriver att alla män borde hängas i sina pungkulor från närmaste träd eller att pojkar borde kunna få leka med dockor om de vill. Man är nämligen manshatande, rabiat feministtaliban som behöver ett ligg i alla fall. Argumenterar man emot är det inte för att man tycker något annat utan för att man redan är genusfrälst och inte kan se sanningen. Ibland känns det som att försöka diskutera genus inte handlar om att diskutera oss själva, världen och vad som är bra eller inte, utan om att jag som ung kvinna ska stå till svars för vad varenda feminist någonsin har sagt eller tyckt.  ”Jo, det låter ju bra det där du säger, men alla vet ju att sånna som du inte tycker så på riktigt.” Samtidigt hojtar man om att vi nu skulle leva i ett samhälle som hatar män, där  man får säga vad för slags skit som helst om män, och där män kollektivt straffas för vad ”alfahannar” gjort genom historien – helt utan att se kopplingen.

Jag tycker att genusdiskussionen är viktig, och många gånger intressant. Jag för den för att jag tror att större jämställdhet kommer att ge mina barn en bättre värld och för att jag lär mig så mycket om mig själv. Däremot tycker jag inte att det är den enda viktiga samhällsdiskussionen och jag har förståelse för om alla inte tycker att det är viktigt. Man har väl olika prioriteringar helt enkelt. Men för varje gång någon kör med motargumentet att jag inte egentligen menar vad jag skriver eftersom manshatande, rabiata feministtalibaner som jag inte tycker så, istället för att diskutera utgående från vad jag faktiskt säger, då blir jag väldigt, väldigt arg. Och jag tror faktiskt inte ens att ett riktigt bra ligg skulle bota mig.

 

Otroheten

Samtidigt som jag läser en mycket intressant artikel om konkubiner och älskarinnor under medeltiden slår tidningarna upp nyheten om att man nu gör en husrannsakan hos CIA-chefen David Petraeus älskarinna och jag fascineras. För älskarinnor i maktens korridorer tycks vara en historisk konstant, en del av de mäktiga männens gebit, och det enda som förändras är omvärldens syn på det. Speciellt i USA florerar idén om äktenskapets oupplöslighet och det äkta ståndets helighet, till synes helt oberoende av den religiösa kontext i vilken denna idé en gång föddes. Indignationen över att en man har en älskarinna (Clinton, Petraeus, hundratals andra) är enorm och den rättsliga processen fanatisk om man jämför med den skrämmande tystnaden kring oskyldigt dömda eller behandlingen av vad exempelvis abortmotståndare får häva ur sig om kvinnlig biologi.

Och jag försöker inte försvara otrohet här, men ur en historisk kontext är det ett oerhört fascinerande fenomen. Mest fascinerad är jag nästan ändå av den totala förvåningen när det konstateras hur många medaljer någon har och att denne sedan gick och var otrogen, som att det inte finns statistiska belägg för att konstatera att medaljer, utnämningar och höga positioner snarare utgör riskfaktorer än garantier. Eller hur man lyfter fram att alla trodde att den otrogne var en sån bra man och att ingen hade kunnat ana vad han var kapabel att göra, som om det var ett brott mot mänskligheten snarare än ett brott mot den rådande romantiska popkulturen.

I hemlighet tänker jag mig ett scenario där alla nu hänger ut Petraeus för att ha hotat landets säkerhet och CIA söker igenom hans älskarinnas hem, samtidigt som hustrun sitter hemma och skålar i champagne över alla hans hemliga filer som hon i åratal roat sig med att kopiera. I verkligheten är det förstås bara älskarinnor som gör sånt för älskarinnor är till sin förfallna natur ondskefulla. Jepp, jepp.