Att handdiska ute på gården (eftersom vi numer varken har diskmaskin eller rinnande vatten i köket) var betydligt mer idylliskt en ljum försommarkväll förra veckan än i dagens 5 gradiga hagelspetsade snålblåst.
Mvh Ishanden
Etikett: Och alla gamla greker ba jomen visst asså
Tyckande, tänkande och genus
Det är ganska många som kommer till den här bloggen för att de vill läsa om genus. Det är ju lämpligt så till vida att jag tycker om att skriva om genus. Ibland funderar jag dock på vad det är som gör att folk (då menar jag inte bara sådana som mig – som jobbar med det – utan liksom vanligt folk) tycker att det är så intressant. Varför är genus något som engagerar och väldigt ofta upprör så många?
Det finns förstås dem som menar att genus upprör för att genustänk hotar att välta patriarkatet och det får män att reagera med ilsken kastrationsångest. Det är ett hot mot mannen och därför upprör det. Även om jag förstås kan tänka mig att det finns ett korn av sanning i det också kan det knappast förklara särskilt mycket bortom ett korn. Jag tror snarare att det har att göra med att vi i dagens nordiska länder har en aldrig tidigare skådad mängd människor som har tid att fundera över sådana här saker. När jag stort och svepande beskriver historisk utveckling (vilket jag förstås försöker undvika, för stort och svepande blir sällan bra) brukar jag framhålla betydelsen av när matproduktionen blev så stor att man kunde försörja fler människor än vad som krävdes för att producera maten. Det fanns ett överskott som kunde användas för att tillgodose matförsörjningen även för sådana som inte arbetade (med matproduktion). Det där överskottet krävs för att frigöra tid för människor som sysslar med andra delar av samhället än matproduktion – till exempel organiserande eller komplicerat tänkande.
Och jag försöker nu på intet vis värdera fördelningen, bara peka på att den finns och att alla delarna är viktiga aspekter av mänsklig civilisation. I dag är det väldigt få i Norden som arbetar med matproduktion. Utan att ha några siffror att hänvisa till skulle jag vilja påstå att det aldrig förr varit så låg andel av befolkningen involverad i matproduktionen som det är nu. Samtidigt är mängden byråkrater och tänkare (av klart varierande komplexitet) enorm. Folk i allmänhet har tid att fundera över saker som skulle ha betraktats som bortkastad tid förut. I dag ska alla ha en åsikt och tycka en massa saker. Väldigt många står för sina åsikter utan att veta vad ens åsikter egentligen står för. Väldigt få undviker diskussioner för att de inte tycker att de kan tillräckligt om ämnet. Ännu färre diskuterar för att lära sig mer om ämnet.
Så varför just genus? Jag tror att det har att göra med vår tids besatthet med att finna sig själv. Jag tror också att mångas första kategorisering av sig själv är efter kön – det är liksom den första delen av blanketten man fyller i. Samtidigt är det många som inte upplever att de kan hitta sig själva som man eller kvinna, som funderar över vad den indelningen innebär och som ser att de inte passar in i rådande stereotyper. Och om man ska hitta sig själv men inte ens vet vad man ska kryssa i den första rutan, vad gör man då? Insikten att genus är en samhällelig konstruktion är av avgörande betydelse för vår syn på män och kvinnor, manligt och kvinnligt, och därmed också för synen på oss själva.
Och så finns det förstås dem som söker sig till den här bloggen och andra ställen där genus diskuteras för att diskutera genus existens. De hör till den gruppen människor som jag har väldigt svårt att förstå mig på. Man kan till exempel diskutera hur fort olika saker faller till marken och om anledningen till att de är i fallande är att de tappades eller kastades, men att de faller till marken beror på gravitationen. Oavsett fallandets omständigheter påverkade gravitationen fallet, så att säga. Oavsett hur man blev man eller kvinna (eller något annat) så påverkar genus resultatet. Visst kan man diskutera stereotyper, effekten av dem, vad som borde göras politiskt, hur man kan hitta sig själv och så vidare – men existensen av genus som en samhällelig konstruktion är att betrakta som fakta. Ofta – alltför ofta – är det de som vill diskutera genus existens som sätter ribban för hur diskussionen ska föras. På grund av det kan det också ibland vara svårt att komma vidare, att komma längre och det blir polariserat, destruktivt och synnerligen tröttsamt.
För genus finns och påverkar oss hela tiden, vare sig vi vill eller inte. Säkert är det också därför som genus intresserar så mycket, eftersom alla kan relatera till det. Nästan alla har nog någon gång blivit behandlade utgående från en uppfattning om deras manlighet eller kvinnlighet och när det händer tillräckligt många gånger är det inte konstigt om man börjar fundera på varför. Genus är också nära kopplat till jämställdhet eftersom det är först sedan man insett att kön konstrueras av samhället som det ens blivit aktuellt att låta kvinnor delta i samhällslivet på lika villkor med män. Så länge kvinnor betraktades som sämre versioner av män och detta bestämdes av Gud och/eller biologisk konstruktion fanns det förstås inte utrymme för kvinnor som något annat än bakgrund till mäns aktiviteter. I dag vet vi till exempel att kvinnors mentala funktioner inte är lägre än mäns och att idén om att män borde bestämma över kvinnor är en social konstruktion snarare än ett naturligt resultat av världens beskaffenhet. För många som växer upp i dagens Norden är det självklart, men det har inte alltid varit så självklart – och är det fortfarande inte överallt.
Jag tror att genus intresserar för att det påverkar alla, engagerar för att det är en konstruktion som styr oss och upprör för att det ofta missförstås. Och jag är övertygad om att en av anledningarna till att genus i dag engagerar så många är just för att så många i dag, i Norden, har den globalt sett enorma lyxen att fundera över världen och sin egen plats i den bortom överlevnad. Vad som är helt säkert är i alla fall att det inte finns något fog för att påstå att det stora intresset skulle vara för att dagens genusteorier skulle vara världsfrånvända och vetenskapligt ogrundade. Jämför man med som lades fram för säg 500 år sedan är de nämligen väldigt sansade. Förr diskuterade man till exempel hur en man blev kvinna av att vara den sexuellt inaktiva och hur en man som spann tydligt var hermafrodit och begick sodomi (men mer om det en annan gång). Skillnaden är alltså inte att dagens genusteorier skulle vara crazy utan snarare att det förr i tiden helt enkelt inte fanns lika många genuint intresserade sökare eller tyckare med åsiktsrättigheter som kunde delta i diskussionerna.
På tal om sex å sånt
I gårdagens Hbl publicerades en text av journalisten Geo Stenius. Sin utomordentligt dåliga vana trogen har Hbl nu lyft in texten (som ännu igår förmiddag var fri) bakom betalmur, men här är ändå länken. Stenius text handlar om ”sex å sånt”. Det är ju ett kul ämne. Men särskilt kul är det inte att läsa Stenius text.
Han börjar med att meddela att han själv ”aldrig frekventerat (?) prostituerade” (exakt vad frågetecknet implicerar vet jag inte, kanske han är osäker på hur ofta han varit) för att han inte tycker att betalning ska vara en del av det sexuella spelet. Vidare menar han att ”jämställdhetsideologerna” förvisso arbetat med lika löner men att arbetet numer mest verkar gå ut på att ”komma tillrätta med” männens ”störande manlighet”. Därifrån går han vidare med att hävda att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är tydligast i sexualiteten, men också att männens sexualitet är något fult och kvinnornas något fint. Sedan serveras vad evolutionspsykologer brukar hänvisa till: att män i sin iver att fortplanta sig nöjer sig med att nuppa vad helst kommer i deras väg medan kvinnor är betydligt mer selektiva. Kopplingen till prostitutionen är som följer:
”Jag misstänker alltså att tanken att straffa män som besöker prostituerade bottnar i traditionella moraliska värderingar snarare än en önskan att minska prostitutionens negativa drag. Detta ligger dessutom i linje med den könsnivellering som jämställdhetsideologin nu förefaller sikta mot. Också kvinnor hamnar ju nuförtiden i kläm, vilket debatten om hemvårdsstödet visar.”
Vi börjar från slutet: i Finland vill man minska på hemvårdsstödet, vilket är det stöd en förälder får för att vara hemma med sitt barn i tre år. I praktiken är det nästan uteslutande kvinnor som utnyttjar hemvårdsstödet. Därför är det, i praktiken, också då kvinnorna som liksom skulle hamna i kläm. Stenius föreställer sig ”nämligen att många kvinnor känner ett biologiskt behov av att ta hand som sina barn när de är mycket små” men att jämställdhetsideologerna nu vill ”med ekonomiska medel tvinga män och kvinnor till att spela samma roller också i de fall där varken mannen eller kvinnan vill det”. Vi lämnar just den biten där, och konstaterar bara det lustiga i att en äldre herre talar om vad kvinnor känner biologiska behov av och ser det som en bättre grund för hur ekonomiska medel ska fördelas än exempelvis jämställdhet.
Vidare hävdar han att ”män och kvinnor vill vara tillsammans för att de är olika” och att ”[p]rostitution finns […] till därför att män inte hittar sitt biologiska liv på ett fullödigt sätt”. Därför bör människor i stället vara schyssta mot varandra snarare än att ”ge en känga åt männen och deras otrevliga drifter.”
Så. Andas. Lugnt och fint. Vi arbetar vidare i punktformat.
* Stenius envisas med att ställa biologi (alltså fakta) mot ideologi (som alltså inte är fakta) för att göra sin poäng. På så vis underbygger han sin egen åsikts legitimitet och presenterar den som logisk fakta snarare än den rena åsikt det faktiskt råkar vara. Billigt och fult.
* De ”fakta” han bygger sin argumentation kring är att män vill knulla runt och kvinnor vill vårda sina små barn och att det bara är så som män och kvinnor fungerar, vilket det alltså inte finns övertygande bevis för. Ett större geografiskt perspektiv, och/eller historiskt perspektiv skulle ge vid handen att sexualitet och barnavård kan arrangeras på en enorm mängd sätt och att de senaste 100 årens västerländska mönster på intet sätt respresenterar vad vi skulle vara biologiskt mest lämpade för.
* När han menar att den manliga sexualiteten är ful och den kvinnliga fin får jag krupp. Visst, jag förstår hur man kan göra den tolkningen nu när den manliga sexualiteten för första gången i den västerländska historien börjar omfattas av liknande restriktioner som den kvinnliga i samtiden. Men går vi tillbaka 100 år så existerade knappt kvinnlig sexualitet rent officiellt och går vi tillbaka ytterligare lite i tiden så ägde närmaste anhörig man kvinnans sexualitet för den var så stark att kvinnan själv inte kunde kontrollera den. Ett sexualbrott mot en kvinna var ett brott mot hennes make eller fader. Att kvinnor ens skulle kunna begå sexbrott är en nyhet, historiskt sett. Är det något som varit fult är så det kvinnlig sexualitet.
* Stenius misstanke att samhällets vilja att straffa män som besöker prostituerade skulle bottna i något slags traditionell moral är så världsfrånvänt att jag knappt tror att det är sant att han skrivit det. Vi lever i det första samhället som öppet straffar män som går till prostituerade. Det är inte traditionell moral, det är ett feministiskt drivet nytänkande där vad som tidigare kallades fallna kvinnor numer tillerkänns samma människovärde som andra. Där kvinnor som har sex inte ska straffas. För det kallas inte för världens äldsta yrke för intet. Prostitution har funnits i alla tider. Men de kvinnor som var prostituerade saknade värde som människor. De var en vara, och är det fortfarande i de flesta fall, och de lyxprostituerade som gör bra business eller de kvinnor som valt yrket av fri vilja är oerhört få till antalet. Hur kan man vara så blind att man anser att mäns rätt att följa biologiska drifter (som dessutom inte bevisats vara större än kvinnors dito) går bortom kvinnors rätt till ett värdigt liv?
* Detta konstanta framställande som mäns sexualitet som någonting som samhället ska byggas kring gör mig vansinnig, särskilt när man försöker framställa det som fakta att män vill ha en massa sex hela tiden och att alla andra bara har att rätta sig efter det. Våldtäktsfallet i Lund som ogiltigförklarades eftersom rätten inte tyckte att det gick att avgöra att mannen hade haft för uppsåt att våldta, och att kvinnans konstanta nejskrikande och bönfallande mycket väl kunde ha tolkats som del av akten hör samman med det här tänkandet; män behöver sex så mycket att de inte kan förväntas ta ansvar för sina egna handlingar eller kvinnans utsatthet. Om män nu vill ha så himla mycket sex hela tiden kan de väl ha det med varandra istället. Så gjorde de gamla supermanliga grekerna, så det vore en anrik lösning.
* Den andra sidan av ”män vill alltid ha sex”-myntet är förstås att alla män de facto inte alltid vill ha sex. Som Johanna Koljonens kampanj Prata om det med all önskvärd tydlighet visade finns det massor av män som upplever obehag i den där gråzonen mellan frivilligt och ofrivilligt sex, som kanske egentligen inte skulle vilja men som gör det ändå för att de tror att det förväntas av dem. Dessutom hjälper det knappast manliga våldtäktsoffer att få höra om den drivande manliga sexualiteten hela tiden.
* Manlig sexualitet är inte fulare än någon annan sorts sexualitet men prostitution handlar inte bara om manlig sexualitet utan om (framförallt) kvinnlig utsatthet. De kvinnor som har mycket sex, vare sig det är helt frivilligt eller inte, råkar fortfarande ut för slutshaming och för den kvinna som varit prostituerad eller som arbetat inom porrindustrin finns ofta inga vägar ut. Det är inte könsnivellering att försöka hjälpa dessa kvinnor (och dessutom rör det även barn av båda könen) utan ett upprättande av kvinnors människovärde oberoende av tidigare sexuella upplevelser. Det är inte känga åt mäns otrevliga drifter utan en uppmaning till alla att låta lagar stå över biologiska drifter. Det borde män också kunna klara.
*Slutligen om den ”störande manligheten.” Vi har ett samhälle som fortfarande är uppbyggt kring mannen som norm, vilket väl kanske inte är så konstigt om vi betänker vilka som suttit som beslutsfattare under de senaste typ 1000 åren. Det finns många drag av dagens manlighet som är mycket problematiska (och jo, det finns det med dagens kvinnlighet också) och som genom den manliga normen likväl tillåts vara standard. Att man måste ta plats på andras bekostnad (vilket ses som ett manligt drag) för att vara en god ledare istället för att vara bra på att lyssna in och kompromissa (vilket ses som ett kvinnligt drag) till exempel, trots att det senare lika gärna skulle kunna göra en riktigt bra ledare. Att vara krigisk, att inte ge vika, ståndaktighet, drivenhet och så vidare, är alla manliga drag som i dagens samhälle förvisso fortfarande premieras men som heller inte skapar något direkt trevligt samhällsklimat. Ja, och så finns det äldre herrar som skriver i stora välrenommerade dagstidningar om hur prostitution berättigas av att mäns biologiska drifter måste tillgodoses och som tror att de gör det med faktagrund. Det upplever åtminstone jag som en väldigt störande del av manligheten. För mig är det nämligen inte så stor skillnad på vad Stenius gör, och vad min lärare gjorde när killarna på mellanstadiet tafsade: en klapp på huvudet och en förklaring om att män är sådana. Det räcker inte.
Lilla genusskolan. Del 1.
Det är många som efterfrågat tydligare och mer lättfattlig information om vad genusvetenskap egentligen är, en sorts introduktion till genusvetenskap. Det här är första delen.
På samma sätt som alla andra ämnen vid universitet kan genusvetenskap presenteras på många olika sätt. Vad jag presenterar här ska alltså inte ses som det enda sättet genusvetenskap bedrivs på, utan som ett av dem. I den här första delen går vi igenom vad genus är och lite kort om genusvetenskapens historia. Nästa gång kör vi på med teorier.
* Genus är socialt konstruerat kön. Att ett sådant finns råder det inga som helst tvivel på. Genus är förväntningar på beteende, karriärval, kläder, preferenser och så vidare på grund av om vi föds som pojkar eller som flickor.
* Studerar man genusvetenskap behöver man inte konstant ta ställning till biologiskt kön, för det är inte vad man studerar. Som ett exempel skulle vi kunna ta de nu väldigt aktuella leksakskatalogerna. Den som forskar i de biologiska skillnaderna skulle till exempel kunna konstatera att flickor är genetiskt kodade att dras till ansikten och därför mer benägna att leka med dockor. Däremot vet vi att alla flickor inte vill leka med dockor och att alla barn som leker med dockor inte är flickor. Det behöver alltså inte vara det biologiska i oss som avgör om flickan vill leka med dockor. Dessutom är det helt säkert inte det biologiska i oss som gör att den lilla pojken som vill vara med och leka med dockor inte vågar. Det är har genusvetenskapen kommer in. Leksakskatalogerna är tydligt könsindelade, med färgkodning och med barn av ett visst kön som leker med en viss sorts leksaker. Den här indelningen kommer att påverka vad barnen vill leka med, eftersom en av de första grupperna barn lär sig att identifiera sig själva med är kön. När man studerar hur genus konstrueras i leksakskataloger är det irrelevant om en del flickor är biologiskt virade att gilla dockor; förväntningen är att alla flickor ska göra det.
* När de första kvinnornas släpptes in på universitetet år 1870, fanns ett enormt behov av att undersöka kvinnors levnadsvillkor, historia, biologi. Allt. Det hade inte gjorts. Kvinnovetenskap etablerades som ämne på 1960-talet och på den tiden var också ett av de uttryckliga målen att ge kvinnan upprättelse. Därifrån har utveckling gått ordentligt framåt och numera kallas ämnet genusvetenskap, för fokus har flyttats från enbart kvinnor till relationen mellan män och kvinnor. Fortfarande bedrivs viss forskning enbart på kvinnor, men det finns också forskning enbart på män.
* Det finns, åtminstone inom genushistoria, en ganska stor skillnad mellan forskning i Sverige (Norden) och forskning i den engelskspråkiga världen. Möjligen har den med generationsskillnader att göra, och influenser från när det var ett ställningstagande att ha genusperspektiv. Den här aspekten var nyligen aktuell i en FB-grupp för genushistoriker (som är stängd, så jag refererar inga namn eller citat) där frågan restes om genus nu blivit objektivt. För mig, som inte är feminist och som studerat genus i 10 år, är det självklart att det är objektivt. För alla mina nära kollegor är det lika självklart, och för de flesta som studerar genus som jag byter åsikter med på internet är det också självklart. Merry Wiesner Hanks, en av de mest namnkunniga genushistorikerna, konstaterade i en föreläsning i Plymouth i augusti att ”gender has gone from being controversial, to being indispensable” (ungefär).
* Genus är en självklar kategori, men är inte den enda eller alltid den som påverkar mest. Ibland kan klass eller etnicitet ha större påverkan, men alla dessa faktorer samverkar. Det här är också en del av genusvetenskapen och kallas för intersektionalitet. Det är olika saker som gör oss till dem vi är och som kommer att påverka hur vi reagerar på samhällsfenomen.
* Genus är INTE kvinnoproblem och genusvetenskap är inte en vetenskap som endast är inriktad på att lyfta fram problem kvinnor har i samhället. Genusvetenskap lyfter istället fram mängder med olika aspekter av vårt beteende som vi kanske trodde var biologiskt och oföränderligt. Ur ett historiskt perspektiv har de flesta biologiska argument talat för mäns fördelar (i betydelsen makt över sitt eget liv) på kvinnors bekostnad. För 100 år sedan handlade det om att kvinnor inte skulle tillåtas i högre utbildning för att de inte var biologiskt lämpade för sådant avancerat tänkande. I dag handlar det mer om att kvinnor inte förekommer på toppositioner för att de inte är biologiskt lämpade för konkurrens. Förväntningarna på kvinnor att vara på ett visst sätt och på män att vara på ett annat påverkar oss i vårt bemötande av andra. Så länge vi inbillar oss att bemötandet alltid sker på grund av att det är ”naturligt” att det är på ett visst sätt förnekar vi den starka inverkan stereotyper har på hur vi agerar. Då kommer vi heller inte att kunna gå bortom stereotyperna och bryta dem. I takt med att samhället blir mer och mer jämställt kommer också de stereotyper som påverkar män fram och genusvetenskapen arbetar för att belysa alla dessa förväntningar på män och kvinnor som finns och som är en del av vår kultur, oavsett vem stereotyperna gynnar.
* Genusvetare tar fram information om genus, men är inte sysselsatta med att politisera resultaten. Det vill säga, genusvetare kan förstås fungera som rådgivare eller sitta med i beredningar på samma sätt som representanter från andra discipliner, men det är inte vad de flesta genusvetare gör.
Så där. En första introduktion. Fråga om det är något som ni tycker är oklart. Om allt ni vill säga har att göra med feminister kan ni vara tysta.
Rätt som det är så händer det!
Jag kokade varm choklad till barnen på kvällen. I en kastrull på spisen. Utan att det brände fast.
Privilegiet att få lära sig
Jag går för tillfället en kurs i universitetspedagogik. En av de saker vi har talat mest om är hur man ska få studenter att ta sig an lärande med en så kallad deep approach istället för en surface approach. Den som använder en deep approach kommer nämligen att lättare komma ihåg vad den lärt sig och kunna applicera sina kunskaper på rätt sätt i framtiden, medan den som har en surface approach förmodligen kommer att ha glömt allt man gått igenom efter att sista tentan är avklarad. En deep approach främjar livslångt lärande. En surface approach består av att man skummar igenom materialet och förhoppningsvis klarar sig igenom kursen.
I ärlighetens namn tycker jag att kursen är rätt skit. Visst, på många vis följer de i princip manualen för hur man ska uppmuntra deep approach men jag fortsätter att skumma igenom texterna och lyssna med ett halvt öra. Det är en hel massa grupparbete. Vi har fått en peer group att bonda med – en grupp för uppbyggande självkritiska diskussioner och reflektioner. Allt jag vill göra är att sitta hemma på mitt rum och lösa uppgifter. Jag vill inte alls växa som människa och reflektera och träffa folk och sånt.
Så i dag hade vi möte med vår peer group. Det är egentligen en bra liten grupp, bestående av mig själv och tre doktorander från helt andra discipliner. En av dessa är en doktorand från ett av Asiens fattigaste länder som kommit till Helsingfors för att studera. Han har läst vartenda ord i varenda artikel vi fått oss tilldelade. Han läser allas referat av mötena och kommenterar, han läser alla diskussionstrådar, han för rigorösa anteckningar och han ställer drösvis med frågor till oss andra kring hur vi ser på olika aspekter av artiklarna.
Och jag skäms. Jag skäms för att jag är så in i helvete bortskämd. För att jag inte bara har fått hela min utbildning gratis utan även också under långa perioder har fått betalt, genom studiebidrag, för att kunna lära mig mer och för att jag har utnyttjat stora delar av den tiden till att begränsa mitt eget lärande. Till att välja vad jag vill ta till mig istället för att ta tillfället i akt att lära mig så mycket jag kan på alla kurser jag tagit.
Men så är det här i Finland och även i Sverige. Vi ser utbildning som en så självklar rättighet att den blir en börda. Lärande är något vi tvingas till och försöker försvara oss emot. Som när det talas om hur onödigt det är att lära sig svenska i skolan här i Finland. Kunskap är aldrig onödig. Lärande föder lärande och kunskap är makt. Vi serveras den på ett fat och är för bortskämda för att förstå att det är en ynnest att få lära sig, att det är ett privilegium och inte en belastning. Jag undrar om historiens stora tänkare som reste runt mellan olika universitet för att få diskutera med likasinnade, som dedikerade sitt liv till kunskapen och som på många vis har bidragit till vår världsbild skulle skratta eller gråta om de hörde oss i dag. ”Jag vill inte lära mig svenska fast det ingår i den statligt finansierade utbildningen alla invånare får.” ”Jag vill inte lära mig om religioner för jag tror ändå inte på Gud.” ”Jag sitter bara med på de här för universitetsstuderande gratis föreläsningarna hållna av några av världens främsta forskare för att få studiepoäng.”
Och Einstein bah ”va saru att du gjorde saru”?
För hjärnan blir inte full. Att lära sig om ett ämne fyller inte en kvot och tar ingen plats från ett annat ämne utan främjar sannolikheten att man lär sig ännu mer.
Och nej. Alla behöver inte lära sig allt. Men om man ändå ska göra något kan man lika gärna ta vara på chansen att lära sig så mycket som möjligt. Det ska jag försöka bli lite bättre på.
Det där med att ta debatten
De flesta har nog läst Maria Svelands artikel på feministiskt perspektiv om hur hon lockades med på en kväll för grävande journalister bara för att bli överkörd av Janne Josefsson. Och jag tänker inte skriva om kvinna versus man den här gången, för i Marias berättelse finns kornet till något större och viktigare. Vad har hänt med det offentliga samtalet? Har folk fullkomligt glömt bort hur man talar med varandra? Vi rör oss stadigt bort ifrån samtal och mot debatter, bort ifrån att lyssna på varandra med respekt och mot att tvinga fram en vinnare och en förlorare. Men den stora förloraren är samhället, alla vi som tycker att det är helt ok att man tycker olika saker, som förstår att förekomsten av olika åsikter samt forum för dessa åsikters trygga vädrande är själva grundbulten i demokratin. Om vi förlorar samtalet till förmån för debatten kommer det alltid att finnas bara vinnare och förlorare, aldrig tankeställare, gråzoner, visst medhåll eller förståelse för andra. En debatt måste avgöras. Ett samtal kan få fortgå, utvecklas, förändra.
Samma tendenser till svart-vit debatt kommer på den här bloggen, trots att jag i de flesta frågor bortom saltklakritsglass (som är ett otyg som aldrig borde ha sett dagens ljus) är mer intresserad av att lära mig nya saker och höra era åsikter än att försöka bevisa att jag har rätt och alla andra har fel. Jag får höra att jag är lögnare (”jasså, vad ljuger jag om?” – ”det vet du så väl”) och rabiat feminist (”typiskt jävla feminister att göra just så som du!”) med ett patetiskt och auktoritärt maktspråk (”du ifrågasatte om jag läst en bok som jag inte läst”). Hur kom vi hit? Vad har jag gjort som gör att människor kommer hit, till min anspråkslösa blogg där jag teoretiskt har rätt att skriva vad fan jag vill, och kallar mig lögnare med patetiskt och auktoritärt maktspråk?
Stora delar av de saker som i dag får sägas om andra hade medfört hårda straff för kränkningar för bara några hundra år sedan. Att kalla någon lögnare var exempelvis ett brott om man inte kunde bevisa att så var fallet. Att kalla någon galen hora, om den personen inte gjort sig skyldig till horsbrott och detta kunde bevisas, var oerhört allvarligt. I dag, all teknik och ett förhållandevis enormt polisväsende till trots, kan man inte ens få tag på dem som lite random häver ur sig dödshot. Faktum är att det i många fall inte ens finns folk som är villiga att säga ”stopp där, så där säger man inte”. Det finns saker som man inte borde säga, det finns stunder då man borde ta ett steg tillbaka, ett djupt andetag och inte fortsätta och det finns gånger då det enda man kan göra är att be om ursäkt för att man inte gjort så i tid.
På många sätt är Marias berättelse sådan att man helst vill bädda ner sig i sängen, äta glass direkt ur förpackningen och konstatera att det är dags att göra slut med hela världen för den kommer aldrig att bli bättre. Men det finns ljusglimtar. Som personerna längst bak i rummet som börjar säga emot, som den som kräver en mikrofon och ger svar på tal, som de som efteråt kommer fram och säger att de tyckte att det var bedrövligt.
Vad vi inte behöver just nu är fler som vågar ta debatt. Fler som med argument, agenda och en retoriskt arsenal som skulle få de gamla grekerna att vända sig i sina gravar ger sig in i en debatt där man ska hitta en vinnare och en förlorare. Det fanns en tid då det krävde mod att ta debatten. Nu krävs det mod för att våga ta samtalet, att våga föra en öppen konversation om svåra och engagerade ämnen som inte leder till att alla vet vem som vann. Kanske man inte ens – och förlåt mig nu alla svenskar för jag vet att prospektet är skrämmande – nått konsensus. Som ett första steg att främja samtalet hellre än debatten på den där bloggen kommer jag att införa restriktioner: man får skriva EN kommentar på inlägget och därefter svara på andras direkta frågor eller svar på kommentaren. Har man inget konstruktivt eller bara trevligt att säga ska man hålla käft. För vet ni vad? Det är jättemånga som har hört av sig till mig och sagt att de så gärna skulle vilja kommentera men att de helt enkelt inte bara orkar för de vet att de blir påhoppade av andra som kommenterar. Dessa restriktioner är alltså inte för att tysta kritiker (as if) utan för att öppna upp för alla dem som skulle vilja säga något men som tvekar inför den helt klart reella risken att få skit. Restriktioner för demokrati och samtal.
Kuriosa 1: Och alla ni som omedelbart kände att det här är ett typiskt manshatarfeministinlägg som skulle ha kunnat undvikas om jag bara fått tillräckligt göre sig icke besvär.
Kuriosa 2: De gamla grekerna kremerade sina döda, så det blir väldigt svårt att vända sig i graven.
Hit och dit och tillbaka igen 