Etikett: Och alla gamla greker ba jomen visst asså

Nyhetsplock

Underbara-kvinnor-effekten och fria val

Charlotte17 kommentarer

Via Genusdebatten hittar jag en studie utförd av Wendy Williams och Stephen Ceci från Cornell Institute for Women in Science, som visar att kvinnor har betydligt större chans att bli anställda vid tenure track positions i STEM-fält (Science, Technology, Engineering, Mathematics) än vad män har. Williams och Ceci har utfört ett experiment där de lät över 800 personer på olika fakulteter i USA säga vilken av två toppkandidater som de helst skulle anställa. Kandidaterna var, så när som på kön, i princip identiska. Det visade sig att flest hade valt att anställa kvinnan framför mannen. I 67,3% av fallen rankades kvinnan högst.

Författarna erkänner själva det potentiella problemet att folk helt enkelt har svarat på ett politiskt korrekt sätt – man borde föredra kvinnan så därför svarar man kvinnan. De menar också att de säkrat för det problemet genom att låta en del utvärdera endast en kandidat och även då är det fler som skulle anställa kvinnan. De tolkar sina resultat som att försöken att promulgera diversitet inom akademia har gett resultat och att en kvinnligt kandidat – till och med inom STEM – föredras. Det här betyder förstås att underrepresentationen (som är slående) av kvinnor inom STEM inte kan förklaras med sexistiska anställningsförhållanden. Istället föreslår de att underrepresentationen kan förklaras med att den tid i livet man normalt söker tenure track är ungefär samma tid i livet som kvinnor får barn och att kvinnor därför prioriterar familj framför karriär. För att motverka tendenserna borde man dels skapa tenure track program som tillåter att man sköter barn samtidigt, dels måste man – vilket det redan läggs krafter på – bibehålla unga flickors intresse för matematik samt ge dem mentorer och förebilder.

Inte oväntat menar man på Genusdebatten att forskarna drar fel slutsatser i sin egen forskning samt att detta beror på att alla måste anpassa sig till den feministiska ideologin. Nej, på Genusdebatten hävdar man att kvinnors underrepresentation kan förklaras med kvinnors egna val samt att anledningen till att kvinnor har större chans att anställas ingalunda beror på att man internaliserat en mångfaldstanke utan på fenomenet ”Women are wonderful”.

För det första ska det påpekas att Williams och Ceci ju faktiskt själva pekar på kvinnors egna val som faktor. Kvinnor väljer barn framför karriär för att de (tror att de) måste välja. Att kvinnors val har betydelse för resultatet är självklart. Om det finns få kvinnor inom fältet trots att kvinnor har större chans att bli anställda måste det vara slutsatsen att kvinnor inte söker sig dit. Den viktiga frågan att ställa sig är varför. Varför söker sig inte kvinnor till de här positionerna? För om det är som det verkar (och som Williams och Ceci föreslår) att kvinnor tvingas välja mellan att bilda familj eller söka tenure track så är det förstås ett jätteproblem. Varför? För att män inte behöver välja. Män kan få både familj och karriär eftersom de har en kvinna där hemma som sköter barnen. För män är det rent av en fördel att ha familj.

Huruvida man kan säga att det här rör sig om fria val eller inte är i stort en filosofisk fråga, men det är bortom all tvekan att kvinnor och män inte har samma förutsättningar när det gäller att göra val. Det är som att säga att i USA har alla chans att bli president. En sanning med modifikation.

Och så tanken om ”Women are wonderful” – ett begrepp som används för att förklara effekten att både män och kvinnor i allmänhet gillar kvinnor bäst. Det är ett begrepp som används flitigt på Genusdebatten och som i allmänhet – i de sammanhangen – får symbolisera hur män demoniseras och systematiskt förfördelas. Men ”Women are wonderful”-effekten betyder inte alls att alla kvinnor alltid rankas mer positivt än män, utan att en viss typ av kvinna i ett visst sammanhang rankas mer positivt. Rudman och Glick (2012) menar att effekten snarare borde kallas ”Women are wonderful when…”. Allting handlar om vad testpersonerna ser som ”kvinna”. Om folk fritt får filosofera kring och associera till ”kvinna” så tänker de flesta på sin mamma som ju inte har jagat en tenure track karriär utan har varit hemma och tagit hand om dem. Inte konstigt om det ger varmare konnotationer än pappa professorn. Haddock och Zanna (1994) har visat att kvinnor rankas positivt som hemmafruar men inte som feminister. När till exempel auktoritära män rankar så är feminister verkligen inte alls populära. Det finns ingen wonderful-effekt som kan rädda en feminist.Och om jag får våga mig på en gissning så misstänker jag att jag inte heller omfattas av effekten.

Nej, kvinnor är underbara bara när de beter sig som mjuka, varma, milda, vårdande kvinnor ska – när de uppfyller stereotypen. Kvinnor som inte uppfyller stereotypen (atleter, arbetande, feminister, lesbiska) associeras med väldigt negativa värden. Folk kan också hålla ambivalenta känslor mot gruppen kvinnor. Det är till exempel fullt möjligt att gilla kvinnor men inte respektera dem. Tilläggas bör att både kvinnor och män rankar kvinnor på det här sättet. Även kvinnor gillar traditionella kvinnor bättre.

Så jag säger inte att det inte kan finnas någon dimension av en ”Women are wonderful”-effekt i Williams och Cecils studie. Det är fullt möjligt. Däremot finns det ingen basis för att säga att den är anledningen till varför folk hellre vill anställa kvinnor. Det är betydligt mer sannolikt att forskarna som utförde studien också har den mest välgrundade förklaringen till resultatet, nämligen att fakulteterna just nu faktiskt strävar efter att anställa kvinnor. Vidare vill jag påpeka att man i Sverige faktiskt har hittat mycket påtaglig sexism i urvalet av kandidater, där kvinnor måste prestera betydligt mer för att nå samma ranking som en man i urvalsprocessen. Vad Williams och Cecil hävdar är att deras är den (nästan) första studien som har utfört experiment på just den här saker, vilket säkert stämmer, men det betyder inte att inte annan form av forskning faktiskt påvisar sexism. Williams och Cecil hade ju dessutom redan färdigt rankat kandidaterna (båda hade 9,5 poäng av 10 möjliga) vilket betyder att eventuell diskriminering av den sorten som Agnes Wold fann i Sverige inte skulle synas.

(Som en parentes vill jag notera mansplainingen i inlägget på Genusdebatten. Först påpekar en man nämligen hur Williams och Cecil är partiska eftersom de arbetar vid ett institut som forskar om kvinnor i science samt att de har fel i sina slutsatser: ”womens [sic!] studies som akademisk disciplin kan [knappast] ses som någon sorts auktoritet”. Därefter ges en video där fyra män förklarar saker med hänvisning till att Roy Baumaister är en riktig auktoritet på området. I don’t even.)

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att prata sexualitet i finsk radio. Perkele.

Charlotte2 kommentarer

Jag blev för ett tag sedan intervjuad av den finskspråkiga radion i Sverige, Sisuradio, angående kvinnor i historien. De frågade om jag kunde finska och jag svarade att det inte direkt var mitt starkaste språk och de tyckte inte det gjorde något och så körde vi intervjun på finska. Det finns dagar då min finska är ganska bra och folk blir förvånade över att höra att jag är svensk. Så finns det andra dagar då jag inte hittar ett enda ord jag letar efter, då meningsbyggnaden är en uppvisning i grammatiska don’ts och jag låter förståndig som tuggummituggande fjortis. Dagen för intervjun föll tveklöst i den senare kategorin.

Jag har själv inte lyssnat på resultatet. Det är alltför ångestfyllt. Den som ändå skulle vilja kan göra det här, men jag kan knappast rekommendera det.

Jag fick den mycket knepiga frågan vad som kommer sedan, när vi liksom har kvinnor med i historieböckerna. Vad är nästa steg? (Vi bortser nu från att kvinnor i historieböckerna inte är en punkt på en checklista av saker som ska ordnas, utan ett enormt och dynamiskt forskningsfält som ger oss bredd i vårt kunnande om förfluten tid.) Jag svarade sexualitet, riktigt innan jag hann reflektera över att mitt finska ordförråd verkligen inte räcker till för att diskutera sexualitet på ett vetenskapligt vis och att sexualitet är en fallgrop. Reportern undrade vad jag menade. Och jag fortsatte att gräva min grop ännu djupare.

Min förklaring (som jag i min ångest inte har vågat lyssna på igen) lät i direkt översättning ungefär så här: ”Jo, typ om man liksom är typ en kille eller så och så är man kompis med en annan kille och säger att man tycker om varandra, är man typ bög då eller?”. Jag insåg att det inte lät så bra så jag provade en annan vinkel: ”Eller om man typ liksom är tjej och har på sig du vet killkläder och gör typ killgrejer vad är man då, va? Typ… eh… trans eller? Man måste ju inte vara lesbian vet du.” Där någonstans tror jag att jag nådde botten.

För vad jag ville var att lyfta fram behovet av att se på sexualitet som ett kulturellt fenomen. Till exempel: I dag räknas homosexuella som en sexuell minoritet. Homosexualitet har varit förbjudet, men det har också varit fullkomligt socialt accepterat (i t.ex. Sparta), hyllat som den högsta formen av kärlek (antika Grekland) och varit en del av initiationsriter (i vissa indianstammar). De människor som utövat homosexualitet i de samhällen där det har varit en accepterat del av kulturen har dock inte nödvändigtvis varit homosexuella i dagens bemärkelse. Det är fullt möjligt att män har haft sex med andra män (för det handlar, surprise surprise, nästan uteslutande om män) för att det var så man gjorde utan att de för den skull kände sig särskilt sexuellt dragna till andra män. På samma sätt finns det säkerligen i dag homosexuella som utövar heterosexualitet för att det är normen.

Sedan finns det också beteenden som vi i dag har kodat som homosexuella men som inte alls har varit det i en historisk kontext. Som de här killarna som var kompisar och därför visade det när de fotograferades:

Det är inte många killkompisar i dag som skulle vara bekväma med att posera så här för att visa att de gillar varandra som kompisar (100-tals fler finns här!). På samma sätt är det inte många som skulle skriva brev med 1500-talets retorik, där man talar om sin älskade, mest kära vän för dem som var viktiga för en.

Det finns också en tendens i dag att sexualisera sådant som inte måste ha handlat om sexualitet. Kvinnor som klädde sig i manskläder och levde som män måste inte alls ha varit trans. Det kan lika gärna ha varit ett sätt att nå en del av samhället som annars var stängt för kvinnor. Att veta exakt vad som drev den som klädde sig och levde som man eller kvinna fast den varit könad som det andra är nästintill omöjligt att veta i dag, men vi förvrider historien om vi antar att det alltid hade med sexualitet att göra. Då förutsätter vi ju att den kvinna som ville leva som man alltid var transsexuell och att det alltid bara har funnits två alternativ att välja mellan – man eller kvinna. Så har det inte varit.

Innan vi vet mer om hur man har sett på sexualitet genom århundradena är det svårt att förstå dagens sexuella minoriteter. Till exempel kallar vi det sexuella minoriteter endast för att de avviker från dagens strikta heteronorm, men de är ju bara sexuella minoriteter i jämförelse med en sexuell majoritet. Man skulle lika gärna kunna tolka sexualitet på ett spektra, istället för som ett ”vanligt” sätt och några ”avvikande” – som motpoler. Historiskt sett är ett spektra ett betydligt bättre sätt att beskriva det.

Och det var det jag försökte få fram, utan att ha vokabulären till att diskutera sexualitet med den sortens öppenhet och bredd, samt framförallt respekt, som ämnet förtjänar. Så jag skriver det här, och hoppas att jag för guds skull inte har förolämpat alltför många av dem vars historia jag skulle vilja lyfta. Sexualitet är kulturellt, inte biologiskt. Och sexualisuus är ett av de svåraste orden i världen att böja på finska.

Kuriosa: Homosexuell hette visst inte homosexuellilainen som man skulle kunna tro.

Historikerns historier

Långt tillbaka på medeltiden

Charlotte2 kommentarer

Ni vet hur man ibland säger att något var på medeltiden för att säga att det hände för riktigt, riktigt länge sedan? Så, hur gjorde folk som faktiskt (lyckligt ovetande) levde på medeltiden när de ville understryka att något hänt för länge sedan? Jo, så här:

Året är 1413 och Sten Haraldsson Gren har kommit till tinget för att lämna fram klagomål om att en viss Esbjörn Djäken har hävdat att borgen Ål (där slottet Grensholm ligger nu) skulle höra till kungen. För att lösa konflikten fick åldermän och 12 av traktens betrodda män – en nämnd – rannsaka frågan. Därefter

”witnadho oc sworo [de] at Aal war alder kunungx tridhiung oc at kronan enghin ræth thær til hafdhe, vthan hafwer warit aff heedhnom høøs herra ægha oc fæelst”

”vittnade och svor [de] att Ål aldrig var kungens treding och att kronan inte hade någon rätt därtill, utan [det] har sedan hedenhös varit ägt av en herre och frälsegods”

hedenhos

Inför denna kraftfulla bevisning dömdes Ål till fortsatt frälse och Sten Haraldsson fick rätt.

(Hela urkunden, SDHK 18152, finns att läsa här!)

 

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ett försvarstal till mannen

Charlotte4 kommentarer

I dag är det den internationella mansdagen. Personligen tycker jag att det är ett utmärkt tillfälle att lyfta fram att män är lika skapade av samhället som kvinnor. Ofta talar man till exempel om den manliga normen som om den vore någonting som män själv skapat för att de känner sig naturligt bekväma där och som resten av världen har att anpassa sig till. Men den manliga normen är inte skapad av män för män utan av alla i samhället, av gammal vana. Visst tjänar män i allmänhet på att vara män. Att vara man är, som vi tidigare talat om, att spela på den lättaste nivån. Men i den generaliseringen lurar risken att tolka män som av naturen skapade entiteter istället för att se dem så som vi i allmänhet brukar tolka kvinnor – kreationer av kulturspecifika stereotyper.

I ett ödets ironi gör den manliga normen att vi tolkar allt det som män har lättare tillgång till som mer värt och män därför som mer privilegierade.

Men den oroväckande självmordsstatistiken för män talar tydligt för att en manlig norm inte alls gör män lyckligare. Statistik över våldsdåd och sannolikt offer, över missbruk och socialt utanförskap eller ungefär vilket kommentarsfält som helst talar för att män inte alls är bekväma. Och att bortfärda den enorma press många män känner på att prestera, att tjäna pengar och på att arbeta livet ur sig för att vara attraktiva inför kvinnor med att kvinnor inte vill ha sådana män är ungefär som att bortfärda kvinnors bantningshets med att säga att män gillar kurvor. Även om man på ett intellektuellt plan kanske vet att alla kvinnor inte vill ha karriärmän utan hellre en närvarande partner är det knappast det man tänker på när man blir nobbad igen och igen. Oresonliga ideal böjer sig inte för resonabelt tänkande.

Och män dukar under för oresonliga ideal precis som kvinnor gör. Män kanske spelar på lättaste nivån, men de har bara ett liv – inte tre. De får inga extra sköldar när de plötsligt hamnar på en svårare nivå och de har lika lite chans att save och reload som andra.

Det tycker jag är värt att uppmärksamma i dag. Att män har satt reglerna för manlighet lika lite som kvinnor satt reglerna för kvinnlighet. Att vad vi ser som män är sociala konstruktioner och att den manliga normen inte är bara männens fel.

Nyhetsplock

Here we go again om det där med sexuella preferenser

Charlotte15 kommentarer

I dagens HBL kan man läsa rubriken ”Män föredrar 25-åriga partners”. Artikeln handlar om forskning från Åbo Akademi.

”Forskarna har ett evolutionärt svar på varför mäns och kvinnors psykologi skiljer sig från varandra. Orsaken till att mäns sexuella intresse fokuserar på kvinnor i 25-årsålder är att kvinnor i den här åldern är de mest fertila. I vårt evolutionära förflutna har män som haft sex med kvinnor i denna ålder fått fler barn än män som haft sex med kvinnor i andra åldrar.”

Trams.

För det första visar undersökningen att män av alla åldrar föredrar kvinnor i åldersgruppen 25-30. Det skulle alltså vara lika korrekt att säga att mäns sexuella intresse fokuserar på kvinnor i 30-årsåldern. Dessutom, om det vore så att mäns sexuella preferenser var grundade i kvinnors fertilitet skulle en kvinna som redan har barn vara prime target. En 27-årig trebarnsmorsa vore ju drömmen. Om sexuella preferenser var en fråga om fertilitet skulle kvinnor dessutom inte föredra äldre män utan män i 20-årsåldern. Därefter går det nämligen bara utför med spermakvalitén. Om män har magiska sätt att evolutionärt känna på sig i vilken ålder kvinnor är mest fertila borde väl kvinnor ha samma egenskaper. Men nej, tydligen vill kvinnor ha en man som kan sköta om barnet. Sådana finns tyvärr inte för de är upptagna med att befrukta fertila 25-åringar.

Men återigen så faller vi alltså i det gamla vanliga träsket. En biologisk förklaring till psykologiska fenomen. För att komma fram till det här resultatet har de samlat observationer från 12.656 finnar. På basis av detta sluter de sig till att män tenderar till att föredra kvinnor i ålder 25-30 (oavsett mannens ålder), att kvinnor vill ha män i samma ålder som de själva eller något äldre samt att heterosexuella mäns valmöjligheter begränsas mer av kvinnors val än tvärtom. Inget av det här betvivlar jag. Så mycket.

Näe, jag börjar inte tvivla förrän man hävdar att det är en biologisk, evolutionär logik relaterad till fertilitet som gör att 12.656 finnar svarar på det här viset. Resultatet går nämligen inte att säkra från påverkan från sociala normer. Så länge vi peppras av bilder på stiliga äldre män och förtjusande yngre kvinnor – så länge en äldre man och en yngre kvinna är idealet i böcker, i reklam, i media, i filmer – så finns det inte ens en liten chans att de 12.656 finnar som svarat är opåverkade. Frågan de fick var ”To which age group did the persons belong, that you during the last 12 months felt sexually interested in, or thought of in your sexual fantasies?”

Vänligen jämför med tillgången på sexualiserade kvinnor eller kvinnor ”på marknaden”. Lägg sedan till att av de 12.656 finnar som deltog i studien var det 416 män över 40. Nästan 4.000 dudes var alltså i åldern. 18-39.

Dessutom måste man skilja på äpplen och päron. Man kan inte få fram naturvetenskapliga, biologiska resultat med psykologiska och sociologiska metoder. Om man, som forskarna i det här fallet, utgår ifrån grundsatsen att ”[s]ex-differences in parental investment and in age-related fertility variations are expected to have shaped the sexual strategies for both sexes” så kommer man i rimlighetens namn inte heller komma fram till något annat.

Artikeln ”Women’s and Men’s Sexual Preferenes and Activities with Respect to the Partner’s Age: Evidence of Female Choice” väntar på att gå i tryck i Evolution & Human Behaviour men finns redan att läsa (bakom betalmur) här.

 

Vardagslivet

Dagens tankar

Charlotte7 kommentarer

* Det är dags att sluta läsa nyheter. Det går åt helvete med världen.

* Att köpa en bra cykel till en halvstor pojke är nästintill fucking omöjligt. Cyklarna i rätt storlek är antingen a) praktiska, stabila och dekorerade med rosa blommor och ”Lovely Princess” eller b) mountainbikes som heter något i stil med ”Exterminator” eller ”Death on Wheels” utan varken pakethållare, stadighet eller lämplighet för någon annan än Arnold Schwarzenegger när han var 10 bast. En 24 tums praktisk, stadig cykel med kul färg och pakethållare som inte skriker att man är en flicka som vill fincykla är dödsdömt att hitta.

* Den otroligt begåvade Elin Ruth har ÄNTLIGEN släppt sin nya skiva ”Here Comes the Storm” som alla omedelbart borde lyssna på (till exempel på Spotify eller här!) för det får världen att kännas lite bättre.

* Den nya uppsättningen historiastuderanden är toppen. I dag talade vi bajsande apor, roliga hattar och sånt. Föreläsningar om medeltiden är liksom inte kompletta utan sånt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om manshatet

Charlotte4 kommentarer

Det var inte så länge sedan jag skrev om hur trött jag blir på de där nissarna som alltid måste komma och skrika manshat om allting. Det är fortfarande sant. De gör mig fortfarande väldigt trött.

Men så hamnade jag på ett blogginlägg av Kakan Hermansson som handlar om just manshat. Hon skriver så här:

”Manshat är inte främmande för mig. Manshat är inte heller farligt. Kvinnor blir våldtagna, misshandlade och mördade varje dag. Och oftast för manssamhället inte gör ett skit för att förbättra vilkoren för dom som inte är vita, heterosexuella män.”

”Manshat är inget hot mot samhället, kvinnohat är däremot det.”

Och då blir jag ungefär lika trött som när random nisse skriker manshat för jag har så otroligt svårt för när man måste ta till storsläggan och urskillningslöst banka allt som liknar det man är ute efter.

Jag tror att jag förstår vad Kakan menar. Att det är så stor skillnad på mäns och kvinnors förutsättningar – att det fortfarande finns en maktobalans mellan män och kvinnor – att man kan tala om strukturer som påverkar kvinnors förutsättningar negativt. Det håller jag helt med om. Forskning visar tydligt hur att vara kvinna påverkar till exempel lön, anställningsmöjligheter och forskningsanslag negativt, för att inte tala om kampanjer av slutshaming, våldtäktskultur och våld i nära relationer. Det finns en massa problem. Problem som är värda att ta på allvar och diskutera som de kvinnoproblem de faktiskt är.

Men att därifrån dra slutsatsen att allt detta är männens fel är ett mycket tveksamt tankehopp ut i ett svart ingenting. Oftast blir jag mest frustrerad över när män hela tiden måste inflika att det faktiskt inte är alla män som våldtar och misshandlar, men har känner jag mig tvungen att själva säga det. Det är INTE bara män som upprätthåller våldtäktskultur, som slutshamar och som bidrar till de strukturer som håller kvinnor nere. Inte heller är det bara oupplysta kvinnor som springer patriarkatets ärenden som beter sig som svin. Att vara ett svin är bara en könsfråga om man faktiskt är född som gris.

Faktum är att män har deltagit i kvinnokampen redan från början. Män slogs vid suffragetternas sida för rösträtt för kvinnor och män har tillsammans med kvinnor utformat det samhälle vi har i dag – rättvisare och mer jämställt än någonsin förr. Det finns helt enkelt inte fog för att påstå att ”manssamhället” inte gör ett skit för andra än vita, heteromän om inte manssamhället är en särskild klubb jag bara inte känner till.

”Vad kvinnohatet främst gör är att separera kvinnor, krossa systerskapet och främja manssolidariteten. Manssolidariteten, där män backar män oavsett är roten till vårt samhälles förfall och är så starkt att även med det tyngsta medlet, feminismen, är det svårt att ta sig igenom.”

Även här tror jag att jag vet vad hon menar. Forskning visar till exempel hur ”lika barn leka bäst”, att män i toppen väljer manliga gunstlingar som de hjälper framåt och att bristen på kvinnliga förebilder är ett jätteproblem. Men forskning visar också att det här är mekanismer som inte är uppenbara ens för dem som själva utnyttjar dem. Män backar inte nödvändigtvis män medvetet och i allmänhet heller inte för att hålla kvinnor ute. Det händer, jo, men i dagens Sverige är det inte någonting man kommer undan med. Och nu är ju inte jag ung man, så jag kanske har missuppfattat en massa, men jag tror inte att unga män alls känner igen sig i vad Kakan skriver. Jag tror att unga män känner en otrolig press gentemot andra unga män, att det tävlas, stängs ute och mobbas i minst lika stor utsträckning som bland unga kvinnor. Jag tror att det är jätteviktigt att fler män (och kvinnor) ser sin del i de strukturer som upprätthåller könsnormer men jag är också fullkomligt övertygad om att framställningar som Kakans text är helt åt helvete fel väg att få fler män att omvärdera.

Hela texten baserar sig nämligen på generaliseringen att män är överordnade kvinnor, vilket i dagens Sverige verkligen inte är självklart. På det allra mest generaliserande planet ja, men är det verkligen där man ska föra debatt? För på alla andra plan finns det mängder med kvinnor som är överordnade män. Kakan säger själv att hon gillar intersektionalitet så jag förstår inte varför inte ser det. De män som är underordnade kvinnor har alltid funnits – även på medeltiden – men i dagens Sverige är de väldigt, väldigt många. Säkert nästan lika många som de kvinnor som är underordnade män. När man upplever sig som underordnad, utan att se sina egna privilegier och hålen i underordningens nät, tar man gärna till storsläggan. Det blir sällan kreativt.

Och inte för att jag tror att jag egentligen är bjuden, men jag är uppriktigt sagt inte intresserad av att ingå i Kakans systerskap.

”Så nä, lite manshat har aldrig skadat nån. Kvinnohatet däremot, det förstör allt.”

Hat föder alltid mer hat. Hat skadar alltid. Det hjälper inte att man inbillar sig att man slår från ett underläge.

Vardagslivet

Resonabel reaktion

Charlotte6 kommentarer

Hörrni, om ens man har fått maginfluensa och sovit i ens gemensamma säng, visst är det då ett fullkomligt resonabelt krav att alla sängkläder ska bäras ut på gården och brännas? Right?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Dränk dem i fakta

Charlotte7 kommentarer

I går skrev jag följande:

”Tror man inte på Förintelsen så fine; läs på om hur vanligt folk hade det under nazisternas styre.”

Min tanke var att man inte måste ge sig in i diskussioner om Förintelsen för att kunna diskutera de förödande konsekvenserna av ett nazistiskt styre eller en rasistisk värdegrund för demokratiska funktioner. Men egentligen tycker jag inte alls att det är ”fine” att inte tro på Förintelsen. Jag tycker inte att det är fine nån jävla stans utan snarare symptomatiskt på vad som håller på att gå ordentligt snett med vårt samhälle.

Förintelsen är, i likhet med många andra historiska fakta, inte beroende av om människor i dag väljer att tro på fakta eller inte. (Det bör dock påpekas att minnet av händelserna är beroende av dagens människor och att det därför är synnerligen fucked up att det marscherar nazister på Tysklands gator igen, men det är ett annat inlägg.) Fakta är fakta oavsett vad någon tror. Och många verkar blanda ihop rätten till sina åsikter med någon sorts rätt att få sina åsikter accepterade som fakta och de här typerna dyker upp hela tiden – och ofelbart i varenda diskussion som rör främlingsfientlighet och genus.

”Kvinnor diskrimineras inte för jag är kvinna och jag är inte diskriminerad.”
”Det finns ingen rasism i Sverige för min granne Mohammed fick jobb som städare.”
”Patriarkatet är ett feministiskt påhitt.”
”Kvinnor har i alla tider haft den sexuella makten över män.”

Och så vidare ad nauseam.

Vår vilja att diskutera saker och vår åsiktsfrihet – i sig väldigt bra grejer – gör att det blir en otrolig snedbalans mellan fakta och åsikter. Det är ganska många som hör av sig till mig och säger att det inte förstår hur jag orkar så att säga ”ta debatten”. Och ja, många gånger har jag själv funderat över varför och då särskilt när man diskuterar med någon som framhåller sina åsikter som fakta. Som när man istället för att diskutera genus inverkan på vårt beteende diskuterar genus existens. Eller som när varje inlägg om våld mot kvinnor omedelbart får kommentarer från en man i stil med ”typiskt att skuldbelägga alla män vet du inte att män är mer utsatta än kvinnor”. Att behöva börja om varje gång. Det är rätt drygt. Men vet ni vad jag tror? Jag tror att om man skulle döma efter de diskussioner som hålls, särskilt på bloggar och andra nätforum, så lever vi nästan totalt i en värld som inte utgår från fakta. Balansen är helt åt helvete. Ungefär så här:

Till viss del får man väl skylla på postmodernismen som lärt oss att vrida och vända på vad vi trodde att vi visste, som lärt oss se saker från den andra sidan, problematisera och inte ta ens uppenbara saker för givet. Men mest tror jag att vi får skylla på vår egen slapphet och på föraktet mot de där som skriker om hur man måste backa upp sina påståenden med forskning för att sedan konsekvent underkänna all forskning man presenterar. Det föraktet finns mot dem som röstar på SD, mot antigenusarna, mot Sannfinländarnas väljare, mot mansrättsrörelsen och liknande. Och jag förstår föraktet. Jag hann nämligen knappt mer än publicera gårdagens inlägg om vilken sorts samhälle nazistisk och rasistisk politik skapar förrän ”Hasse” kände sig nödd att påpeka att det är vansinnigt att folk röstat på Feministiskt Initiativ. Trots att jag inte har en aning om vem ”Hasse” är kan jag villigt erkänna att jag inte direkt uppfattar honom som den skarpaste kniven i lådan. Så att säga.

Men feminismen jämförs nämligen ofta med nazismen och situationen för dagens svenska man framställs som fullt jämförbar med den för 30-talets tyska judar. Förmodligen är det liksom här någonstans det tar stopp för de flesta av oss. Det är bara så bisarrt. Det är bara så ihåligt, så mycket åsikt och så lite fakta – men ändå framhålls det som en rimlig jämförelse. För det första har man inte förstått någonting om vad feminismen står för och för det andra så har man uppenbarligen inte fattat ett jota av vad nazisterna faktiskt sysslade med. Det går ju inte ens ta på allvar när någon gör den jämförelsen. Men den jämförelsen förekommer på mängder av ställen. Jag tror att alla vi som varit inblandade i nätbaserade diskussioner om genus stött på den. Och för varje gång den får stå oemotsagd så vinner tanken lite mer mark. För varje gång som någon får häva ur sig sina okränkbara åsikter maskerade som okränkbar fakta tappar vi lite mer av kontakten med (den förvisso postmoderna) verkligheten och en kattunge gråter.

Jo, jag håller med om att vissa diskussioner inte borde behöva föras, men jag tror att det är livsfarligt att låta dem hänga kvar obesvarade. För ”Hasse” kanske inte alls är korkad. ”Hasse” kanske bara aldrig stött på någon som orkat hjälpa honom vända och vrida på tankarna, som gett mothugg, ifrågasatt, lyssnat och besvarat. Istället för att se alla ”Hasse” som lätt imbecilla borde man ge dem chansen att möta motargument. Och varje gång någon står och viftar med sina åsikter som snedvridna fakta borde de få proportionerligt motstånd, deras förvanskningar borde drunkna i motbevis.

”Sorry, I can’t hear you over the weight of scientific evidence.”