Etikett: Nyhetskommentarer

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Manning

Charlotte2 kommentarer

Det är ju ganska mycket prat om Manning just nu. Manning som startade den första stora Wikileaks… eh… läckan. Jag ska inte säga att jag har läst tillräckligt mycket för att uttala mig om några detaljer, men en av de där sakerna som hamnat på förstasidorna är förstås att personen som började som Bradley Manning istället vill leva som Chelsea Manning. Varför, hur, när och så vidare är i mitt tycke fullkomligt irrelevant. Det mod som Manning visade och det groteska övertramp 35 års fängelsedom är, förändras inte av om Manning är en han eller en hon. Det enda som har betydelse för om Manning är en han eller hon är hur Manning ser på sig själv. Resten är liksom bara för alla andra som inte är Manning att acceptera och respektera.

Hur man ska rapportera i media är dock väldigt svårt. För det första är det oerhört viktigt att fallet lyfts fram, alltså inte utgående från Mannings könstillhörighet, utan från att de som faktiskt startade kriget, som begick krigsbrotten, som spionerade, som dödade, som torterade och som låtsades som ingenting – de människorna går fortfarande fria. Jag förstår att personer som liksom Manning inte känner sig bekväma i sin egen könstillhörighet blir uppriktigt förbannade när tidningarna fortfarande skriver Bradley och han istället för Chelsea och hon, men samtidigt hoppas jag på att det finns förståelse för att folk i allmänhet har svårt att hänga med i vad som händer. Fallet har ju varit väldigt koncentrerat kring Mannings person och då är det säkert svårt att som journalist på ett smidigt sätt försöka inkorporera en ”ny” viktig del av Mannings identitet utan att vara respektlös mot någon. Utan att tappa läsarna så till vida att de inte förstår hur Chelsea hänger ihop med Wikileaks (de läsarna man tappar på grund av att de inte gillar transsexuella är lost cases) och samtidigt inte göra Mannings könsidentitet till större än själva fallet Wikileaks – en risk som i dagens oförstående och sensationslystna samhälle är en klart reell risk. Även om det är en svår balansgång är det långt ifrån omöjligt. Det finns många bra sätt att göra det på.

Sedan kan man också, så som Hanne Kjöller, fullkomligt missa allt vad respekt heter och hänvisa till Manning som den ”psykiskt sköre och identitetsvacklande”. Inte bara saknas det några som helst tecken på att Manning skulle vara psykiskt skör eller vackla med sin identitet, Kjöller verkar inte ens i närheten av förstå hur stark och hur säker på sig själv man måste vara för att vara i Mannings position och komma ut med något som folk fortfarande tror är en sjukdom, som inflytelserika människor i privilegierade positioner, som Kjöller, klassar som en psykisk störning och labilitet. Det är inte att vara psykiskt skör och det är inte att vackla med sin identitet. Nä, Chelsea Manning visar återigen hur hon är starkare och modigare än de flesta av oss. Skäms, den som tror något annat.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvotering, meritokrati och värden

Charlotte3 kommentarer

Efter Ivar Arpis ledare i går om kvotering har Per Köhler ganska effektivt plockat isär hans argument, som alltså fullkomligt saknar backning från den studie han hänvisar till. Läsvärt är det! Och det här med kvotering är svårt. Själv är jag jätteglad över att jag kommit till den punkt jag befinner mig utan att ha blivit kvoterad och jag kan inte se att kvotering egentligen är lösningen på jämställdhetsproblemen – åtminstone inte så länge vi enbart talar om att kvotera in kvinnor till mäns positioner.

För det allra största problemet här är att det trots skriande brist på män inom sjukvården och barndagvården fortfarande ses som mer eftersträvansvärt att få in kvinnor i typiskt manliga positioner än att få in män i typiskt kvinnliga dito. Det manliga är fortfarande normen, det bättre, det man ska kämpa för, medan det kvinnliga inte är det. Och jag tänker så här, att om våra barn skulle växa upp med ungefär lika många män som kvinnor i sin omedelbara närhet så skulle nästa generation se på mäns och kvinnors roller som betydligt mindre binära än vad vi gör i dag och då kanske vi inte ens skulle behöva kvotering.

Och så var det det här med att kvotering ses som motsatsen till meritokrati – alltså om det finns kvotering så anställer man inte den som har bäst meriter. Nu är det så här, att de flesta kvalitéer som ledare sägs behöva, så som drivenhet, fokus, förmåga att fatta beslut, det är just sådana kvalitéer som många ser som medfött manliga, vilket i sin tur leder till att en man per definition skulle vara mer lämpad för en ledarpost. Det finns dock inga som helst bevis för att de kvalitéerna skulle vara starkare i män, eller (och det är nästan ännu viktigare) att just de kvalitéerna skulle skapa en god ledare. Det finns således redan föreställningar om mäns och kvinnors påstått medfödda egenskaper som gör att anställningar redan nu inte alls baserar sig på meritokrati utan på genusfördomar. Till det tillkommer att kvinnor statistiskt sett kommer att vara borta mer från jobbet för att de blir gravida, föräldralediga, kommer tillbaka på deltid och tar ut mest VAB vilket företag förstås tar hänsyn till vid anställning. Könet har betydelse vid anställning. Fråga den manliga konsulten Kim. Meritokratin som framhålls som kvoteringens motsats är en myt. Död. Borta. Åt helvete. Och så vidare.

Så även om jag inte tror att kvotering är lösningen så är jag övertygad om att det finns ett stort problem. Jag menar också att grunden till det problemet ligger i synen på könsroller och synen på biologiska egenskaper, men också på samhällets syn på vad som är eftersträvansvärt – samhällets värdesystem. Den dagen samhället säger att det finaste man kan göra är att vårda sina nära och kära istället för att tjäna pengar finns det ingen som skulle vilja kvoteras in till någon topposition.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En händig man

Charlotte2 kommentarer

I dag har Fritjof Sahlström skrivit en synnerligen intressant kolumn i HBL. Jag hade länkat till den om det inte vore för att HBL lyft in 90% av det läsvärda materialet bakom betalmur. Men nu ska vi inte vara bittra över det.

Sahlströms kolumn handlar om att Hasse aldrig heter Hanna. Alla de där som fixar saker, som lagar, kopplar, monterar, är alltid män. När det blir en kris ringer man en man som kan fixa det. Och tänk efter. Räddaren i nöden är man. Handyman finns men inte handywoman. Mekaniker, elektriker och snickare är alla yrken som inte ens existerar i femininum.

Någonstans handlar det förstås också om fysisk styrka. Som för ett par dagar sedan när jag skulle gräva ut en ny rosenrabatt. Lika länge som det tog mig att karva bort typ 30 kvcm gräsbeväxt lerjord tog det sedan min man att gräva upp hela rabatten, bära dit en påse ny jord, blanda i jorden, luckra den, samt flinande fråga mig hur jag ser på det där med könsindelat arbete nu. Jag älskar min nya rosenrabatt. Så är det bara. Och jag hade förmodligen fortfarande inte varit färdig med den om jag hade tvingats göra den själv.

Så vad är då problemet om det nu är snabbare och lättare att han gör det? Jo, det finns tendenser att värdera det fysiskt tyngre högre än det som inte är fysiskt tungt. Är det till exempel mer status att gräva upp rabatten än att plantera blommorna och göra den vacker? Eller är det rättvist att säga att bådas insats är lika viktig för rabattens tillblivelse? Så länge det finns idéer om det är ärofyllda i svettigt slit och så länge det är männens domän finns det saker att ta itu med.

Ett annat problem är att medan männen är ute och leker räddare i nöden binds kvinnorna hårdare vid vardagens slit. Som Sahlström skriver så måste någon laga maten om pappa är ute och snickrar på altanen. Och även om fysisk styrka underlättar när man bygger en altan finns det mängder med saker kvinnor skulle kunna göra lika bra. Mäta ut altanen. Spika bräder. Oljebehandla. Och så vidare. Men för det mesta ses liksom hela projektet som någonting som mannen ska göra, även om det är kvinnans idé och även om hon skulle kunna göra delar av det själv, bara för att det har med typiskt manliga (snickeri)-grejer att göra. Så kvinnan passar barnen, lagar maten, sköter markservicen och blir ännu mer defaultföräldern som vi talade om tidigare. Mannen sitter sedan stolt som en tupp på altanen han byggt och får beundran och självförtroendeboost från imponerade grannar och gäster. Vilken vansinnigt händig man!

Det här handlar alltså inte bara om fysisk styrka utan också om att få göra projekt som stärker det egna jaget, som är avbrott från en tradig vardag och som kvinnor inte hinner med om de också ska sköta hushållet. Här finns således ett jätteproblem för jämställdheten. Ett problem som möjligen bottnar i fysiska skillnader men som tveklöst är långt mer komplext än så.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Rasistiska strukturer

Charlotte2 kommentarer

Via Twitter hamnade jag på Ivar Arpis Ledarblogg och ett inlägg om Sveriges rasistiska struktur. Han menar att tron på en rasistisk struktur är den nya sortens arvsynd:

”Det kristna Syndafallet innebar att ingen människa är fri från synd – ursynden bor i oss alla. Att påstå något annat är högmod. I vår sekulära tidsålder har den ersatts med en kolonial ursynd. Genom att förneka att en strukturell rasism genomsyrar samhället, att man själv inte är rasist, är inget mindre än modernt högmod.”

”Men i dag handlar det om se den Andre som ett offer, i ett permanent underläge, för alltid fjättrad vid historiska orättvisor. Därför anses vissa av oss behöva bedriva en ständig exorcism för att bli av med vår ”strukturella rasism”, och alltid medvetandegöras om vår ursynd. Något annat vore som sagt högmod.”

Och jag tycker att han gör ett klassiskt misstag när man talar om strukturer (förutom det numer standardiserade jämförandet med religiösa aspekter). Han förutsätter nämligen att om man bor i en rasistisk struktur är man rasist och skyldig – om man inte är motsatsen, den Andra, och därmed ett offer. Strukturer fungerar inte så. Det vill säga; det kan finnas en rasistisk struktur men alla behöver inte vara rasister. Att vara rasist är ett ställningstagande, ett aktivt val. Att vara rasist är inte brist på ställningstagande. Men, och det är här strukturerna kommer in, även alla de där som ”inte har något emot invandrare” och som egentligen ”inte tycker att hudfärg har någon betydelse” är med och upprätthåller den rasistiska strukturen. Den som inte aktivt motverkar den, upprätthåller den.

Det är inte arvsynd och jag tycker inte heller att det är någonting som alla människor alltid och hela tiden måste tycka är väldigt, väldigt viktigt. Men ju fler som är medvetna om hur de påverkar strukturerna, ju fler är det som kan påverka till det bättre. Det handlar exempelvis om saker som att ”hudfärgat” är vitt, som att underlagskrämernas mörkaste är för vita människor med solbränna, som att strumbyxor är för vita ben. Det är banala saker som de flesta av oss inte kan påverka, men även de här banala sakerna bidrar till en rasistisk struktur: en struktur där vit är default setting, där det är lättare att vara vit än något annat. En struktur där vithet premieras. I grund och botten handlar det om att se sitt eget privilegium och att förstå att mycket av det den som är vit tar för givet är beroende av den där vitheten.

Men att tro att man alltid har det bättre och lever lyckligare bara för att man är vit är förstås felaktigt. Precis som att man inte kan köpa lycka är vithet inte en garanti för lycka. Däremot gäller samma som för den som har pengar: det blir lättare. Den som har gott om pengar behöver inte oroa sig på samma sätt som den inte har pengar, inte göra samma vardagliga anpassningar, inte fundera lika mycket över framtiden. Den som har mycket pengar kan skapa sin omgivning på ett sätt som den som inte har pengar inte kan göra. Den som är vit är en del av sin omgivning på ett sätt som den är inte är vit kanske inte är. Och jag känner mig som en rasist bara för att jag skriver så. Blir rädd att folk ska tycka att jag är förmäten. Men jag tror ändå att det är sant. Att jag som är vit har lättare för att passa in, inte alltid, men ofta. Och så länge det är så, så länge min hudfärg ger mig fördelar, så har vi en rasistisk struktur.

Det ultimata exemplet på den rasistiska strukturen för mig är att jag är invandrare här i Finland. Jag kom hit, blev gravid, levde på bidrag, betalar mindre i skatt. Just allt det där som man brukar beskylla somalier för. Ändå räknas jag inte på riktigt som invandrare. Min hudfärg är nämligen default setting. Min hudfärg ger mig fördelar. Vi har en rasistisk struktur som automatiskt sorterar invånare efter hudfärg.

Nyhetsplock

Varför vara gay friendly?

CharlotteLämna en kommentar

Nu öppnar Prideveckan i Helsingfors och på radio talar de om de hotell som utmärker sig som gay friendly. Min första tanke är rätt primitiv: varför i hela helvete ska man ha hotell som är gay friendly? Vad behöver homosexuella som inte alla människor behöver? Varför kan inte homosexuella bara få vara sig själva utan att alltid kategoriseras efter sin sexuella läggning? Det ska inte ha någon betydelse om det är två män, två kvinnor eller en av vardera som checkar in på hotellet; de ska behandlas med samma respekt oavsett. Det är obeskrivligt tragiskt att hotellpersonal ska tränas i att ta emot homosexuella par – som att det skulle göras på något annat sätt än det som man tar emot heterosexuella på.

Men en av dem som intervjuades på radio, och som jag tyvärr inte minns namnet på (men som var någon sorts någonting på ett av de där gay friendly hotellen), förklarade så bra vad det handlar om. För det handlar egentligen inte om att det skulle vara skillnad på hur man ska bemöta homosexuella här, utan på att många homosexuella i andra länder lever under ständigt hot på grund av vem de är. Genom att utbilda hotellpersonalen vill man alltså inte bara ge verktyg för bemötande utan en sorts officiell garanti för besökarnas trygghet. Ett hotell som är gay friendly är ett hotell där även den som inte är hetero kan känna sig säker. Det är en anpassning till den ideologiska självklarheten ”allas lika värde” som är långt ifrån en självklarhet i den verkliga världen. En dag hoppas jag att hotell inte ska behöva gå ut som gay friendly. Tills dess hyllar jag dem som satsar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Problemet med håriga leggings

Charlotte2 kommentarer

Det har kommit en ny sorts leggings med hår. Tanken är att tjejer ska ha dessa leggings på sig för att slippa bli antastade – de är ”anti-pervert”. Jag förstår hur någon kan tycka att det här är ett genidrag, men det finns en del problem. För att uttrycka det milt.

1: Det här kanske är breaking news för vissa, men tjejer har naturligt håriga ben. Helt av sig självt växer håret på kvinnors ben. Nej, det blir inte Chewbaccatjockt, men de flesta av oss har heller inte direkt några osynliga små fjun. Det är hår. Håriga ben om man inte gör något åt det. Varför ska man då först raka/vaxa/trimma/fixa för att sedan köpa ett par leggings så att det ser ut som om man inte just har rakat/vaxat/fixat/trimmat?

2: Idén är att män tycker att kvinnors naturligt håriga ben är så in i helvete äckliga att män inte ens lite grann vill antasta kvinnor med håriga ben. Alltså. WTF.

3: De män som på riktigt är perversa, de där som faktiskt antastar och våldtar okända kvinnor (snarare än de som gör det så att säga på en fest-relaterad hobbybasis), kommer knappast att avskräckas av ben som är aldrig så håriga. De kvinnor som råkar ut för dessa män ska heller aldrig ledas att tro att om de bara hade varit något de inte var så hade de kunnat undvika överfall.

4: Men det största problemet är att man i vanlig ordning vill lösa kvinnors utsatthet med att ändra på kvinnorna. Till något de skulle vara om kvinnorna inte först skulle ändra på sig för att vara mer som männen vill. Någonstans här borde det gå upp för folk att kvinnors utsatthet måste lösas av att männen ändrar sig, att det inte finns någonting som kvinnorna kan göra – eller ens borde förväntas göra – för att undvika att bli antastade.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Bortom provokationen

Charlotte15 kommentarer

Har ni läst Julia Frändfors text om att man ska sluta fråga var fan hon kommer ifrån? Den handlar om hur det är att vara mörkhyad svensk och ständigt bli tagen för avvikande; bli tilltalad på engelska och få frågor om varifrån man kommer – trots att man är svensk. Och jag ska vara ärlig. Jag blev ganska provocerad av hennes text, för det hon stör sig på är ju att folk försöker vara tillmötesgående och artiga. Jag är en av de där som tvångsmässigt måste fråga folk varifrån de kommer, men inte på grund av hudfärg utan ifall de talar något annat språk. Inte för att det spelar roll varifrån de kommer egentligen, utan för att jag är genuint nyfiken. Inte blev det ju bättre av att jag flyttade utomlands heller, och därför blev ännu mer intresserad av andra som är avvikande – andra som är som mig. Julia däremot menar att

”[k]om inte och säg att det är av artighet eller nyfikenhet som du frågar. Jag behöver inte din artighet – och nyfikenhet klär väldigt sällan en vuxen person . Det är främlingsfientlighet förklätt till en ursäkt om att det är ”vänlighet”. Det är kränkande, nedsättande och det gör mig förbannad.”

Jag har på känn att jag inte är den enda som faktiskt upplever att det är av nyfikenhet och intresse snarare än främlingsfientlighet som man frågar. Och jag tror att jag inte är den enda som lätt går i lås när någon kommer och säger att vad jag upplever som en del av min personlighet, en vänlighet och nyfikenhet, är främlingsfientlighet. Men samtidigt tänker jag mig att om det är många mörkhyade svenskar som faktiskt tar illa vid sig av sådana frågor, och att döma av reaktionerna på hennes text så är det många, så är det dags att försöka se bortom Julias provocerande retorik och inse att det inte handlar om oss frågvisa och våra känslor. Det handlar inte om att automatiskt gå in i försvar av våra rättigheter och känslor, utan om att tänka sig för nästa gång. Att bara helt enkelt låta bli att fråga. För om man, precis som jag, har frågat av ärlig nyfikenhet och vänlighet utan avsikt att såra så kan man lika gärna istället låta bli.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Rum, röster och att stänga folk ute – ett inlägg om tolkningsföreträde

CharlotteLämna en kommentar

Det pågår någon sorts kamp på Twitter om vem som har rätten att tycka och vem som borde lära sig att hålla käft. Det övergripande ämnet är feminism och hudfärg och började med en metadebatt angående huruvida Beyoncé är feminist, feministisk eller egentligen motsatsen. Lisa Magnusson skrev att hon inte förstår varför Beyoncé hyllas som feminist och att just det där med henne feministiska varande kanske inte är det viktigaste, Sara Yazdanfar skrev att ”vita medelklassfeminister förminskar Beyoncé” och Lisa svarade att Sara dras med fördomar om Lisas klasstillhörighet. Och jag inser att den här korta beskrivningen får det att låta ganska mycket som en sandlåda. Ni får läsa inläggen i sin helhet och sedan avgöra vem som kastat den första spaden.

Debatten togs sedan vidare ut på Twitter och andra bloggar. Falskheten skrev om vita, kränkta kvinnor och att vi som är vita kvinnor inte alltid har tolkningsföreträde när det gäller feminism. Pk-maffian skrev ett till inlägg om vad som händer när man höjer en röst i vita rum och om hur det är att inte ha de där egna trygga forumen att vara på, att alltid tvingas förhålla sig till andras hudfärg. Lady Dahmer och Cissi Wallin menar att man kan råka ut för rasistiska påhopp även om man inte är helt mörkhyad och att de upplevelserna måste få vara lika verkliga och viktiga.

Och nu börjar vi komma till pudelns kärna, så att säga. Vem har rätten att uttala sig om förtryck? Vem har rätten att känna sig utanför och förfördelad? I Pk-maffians nya inlägg citerar hen den kommentar jag och JemyM fick riktade mot oss och som jag redan skrivit om. Den som menade att JemyM och jag borde ”[f]uck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig.” Till saken hör att varken jag eller Jemym var där och kommenterade i annat ärende än att hylla inlägget och hålla med. Dessutom tycker jag att kommentaren som sådan, och i förlängningen det att Pk-maffian blir ”så effing rörd” av kommentaren och tycker att kommentaren visar att hen lyckats med sitt mission att skapa rum, verkligen visar på problemet och vad den här kampen handlar om. Kanske vet alla redan vem JemyM är, och jag är den enda som missat något, men kommentaren på Pk-maffians blogg om att JemyM besudlar den heliga platsen förminskar JemyMs rätt att uttala sig trots att JemyM är anonym. Endast på grund av JemyMs språk förnekas hen alltså rätten att uttala sig i en fråga som rör hudfärg och, ironiskt nog, rätt att uttala sig. På samma sätt ska Lady Dahmer och Cissi Wallin lära sig att hålla käft; eftersom de inte är mörkhyade diskvalificeras den rasism de utsätts för. Skulle det samma månne gälla alla de svenskspråkiga finländare som får mordhot? Skulle det gälla mig, när jag på stan blir ombedd att åka hem för att jag inte har här att göra? Jo, det måste till nya röster och nya rum och feminismen får inte kapas av vita medelklasskvinnor (för let’s face it, så ser det ut nu). Men vad händer när man höjer sina röster som ett sätt att tysta andra? Jo, då kan det se ut så här:

Ni som har hängt här ett tag vet att det här inte är min grej. Oftast brukar jag inte ens ta i det, för jag ser det som ett av de där rummen där jag inte hör hemma. Men det väcker frågor. Främst funderar jag på hur det är med transmän. Bidrar de också till det patriarkala förtrycket och drar fördelar av det? Och hur är det med homosexuella män? Är de också en del av det patriarkala förtrycket och får fördelar jämte kvinnor? Och hur är det egentligen med transkvinnor? När slutar de att dra fördel av patriarkatet?

Som jag ser det är det här en del av samma härva och samma oerhört problematiska exkluderande feminism. Feminismen har blivit ett begränsande singular som inte bereder rum för andra röster och erfarenheter, som talar om förtryck samtidigt som den stänger ute. Många talar om tolkningsföreträde, det har blivit något sorts inneord, och om man inte tillhör en viss grupp har man inget tolkningsföreträde. Ok. Visst. Jag ser poängen med det. Förutom; vem bestämmer om man tillhör gruppen eller inte? Hur mörk är mörkhyad? Hur vit är vit? För i JemyMs fall så handlade det inte om hudfärg alls, utan om språk. Hen levde inte upp till en förutbestämd idé av hur man ska vara för att tillhöra gruppen. Och det här kan låta provocerande, men är det bara jag som tänker Judith Butler och performativity? SOm tänker att det där med att tillhöra en viss grupp och erkännas tolkningsrätt har att göra mer med performance än med biologiska betingelser? På samma sätt ställer jag mig frågande till Fanny Åströms tanke att alla män är en del av det patriarkala förtrycket. För vad är egentligen en man? Måste det till snopp? Och varför ska inte den som föds med snopp få ha samma rätt till sina upplevelser av förtryck som den inte gör det? Och vad är en mörkhyad? Hur mörk måste man vara? Ska vi ta till imperialismens castas för att avgöra hur mycket tolkningsföreträde man ska ges?

Och så kommer vi till det jag tycker är allra viktigast här, nämligen av vilken anledning man vill kunna ha dessa rum och röster. Är det för att kunna hitta varandra, dela tankar och erfarenheter? Fine, då gör Pk-maffian helt rätt som fröjdas över ett lyckat mission och det måste få vara bra så. Dit behöver inte dem som inte delar erfarenheterna söka sig och det forumet kan fylla en funktion ändå. Personligen tycker jag dock att det är synd, för genom att stänga ute folk med andra erfarenheter kommer man inte att kunna lära sig av varandra, och genom att stänga ute dem som är privilegierade (vare sig vi talar hudfärg eller genus) kommer dessa privilegierade inte att på riktigt förstå sin egen position. Jag gillade Pk-maffians förra inlägg och jag har full förståelse för det senaste också. Men då rör det inte längre mig och det får jag helt enkelt acceptera. Det är inte min diskussion, men det kommer inte heller att bli min sak. Det samma gäller för att få män intresserade av jämställdhet och feminism (om man nu tycker att just den delen är viktig). Jag förstår den man som ser Fanny Åströms uttalande och tänker ”fuck that, det där är inget som rör mig”. Jag reagerade likadant på Pk-maffians inlägg. Rum som exkluderar och röster som tystnar. Kanske det är ok ibland?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om feminina länder, värderingar och feministkonspirationer. Ungefär.

Charlotte14 kommentarer

Ju mer jag tänker på det, desto mer förvånad blir jag över vad folk i allmänhet verkar tro att feminismen har gjort för vår samtid. Alltför många verkar ha fastnat i att det var helt bra att den tidiga feminismen gav kvinnor rösträtt, men sedan dess har det bara gått utför. Just den aspekten ska jag vid något tillfälle försöka ta mig an, för även om det kollektiva minnet bäst bevarat rösträttskampen (förmodligen för att den var väpnad – även om detta var ett undantag i Storbritannien) var rösten bara en av en beklämmande lång rad samhälleliga processor som kvinnor var utestängda från fram till början av 1900-talet. Men som sagt, en annan gång.

För i dag vill jag skriva om feminina värden och om hur feminismen påverkar vårt dagliga tänkande – eller snarare: hur somliga verkar tro att feminismen påverkat oss. Via Fröken Makelös hamnade jag på en norsk artikel om feminina och maskulina länder. En forskare i Nederländerna, Geert Hofstede, hade konstaterat att Sverige, tätt följt av Norge, är världens mest feminina land. Det betyder att dessa länder är byggda på ”feminina värden”. Den som drog upp feminina versus maskulina länder var Harald Eia (samme man som gjorde Hjernevask), men det är för mig oklart varför Eia valde att fokusera på endast en del av Hofstedes kulturdimensioner (Cultural Dimensions). Totalt finns det nu nämligen sex dimensioner (inte sexdimensioner) av teorin, och dimensionerna fungerar förstås, inte helt oväntat, bäst i relation till varandra. Somliga är också direkt relaterade till varandra. Maktdistans är exempelvis direkt relaterat till inkomstklyftor, maskulinitet är direkt negativt relaterat till antalet demokratiskt valda kvinnor. Jag tänker inte ge mig in på att kritisera Hofstedes teori, för det ser jag ingen anledning till, men det finns viktiga punkter att ta upp angående hur teorin och kulturdimensionerna nu använts i norsk press.

Så här beskrivs MAS-dimensionen (Masculinity versus femininity):

”The masculinity side of this dimension represents a preference in society for achievement, heroism, assertiveness and material reward for success. Society at large is more competitive. Its opposite, femininity, stands for a preference for cooperation, modesty, caring for the weak and quality of life. Society at large is more consensus-oriented.”

Min allra första reaktion är förstås att det är synnerligen olyckligt att använda termerna maskulinitet och femininitet. Det här är den enda dimensionen som fått ett motståndspar som kan ses som en uppdelning av befolkningen i två biologiskt betingade läger (om vi för en stund lägger Judith Butler och gender performativity åt sidan) och som sätter stereotypa etiketter på egenskaper. Men vi försöker komma förbi det, och inte längre dunka huvudet i tangentbordet över valet av termer.

ijgfjhufreruhjefruhefruftjirftguirftguirgftui

Så där. Inte mer nu.

I artikeln i Aftenposten frågar sig författaren (genom Eia) om det kan ”tenkes at kvinner i samfunn som våre har større gjennomslagskraft enn andre steder?”. Men detta har ju redan besvarats. Svaret ingår rentav i teorin som standard. I länder med många demokratiskt valda kvinnor minskar ”maskuliniteten”. Detta ledde till en krönika i Dagbladet då Eia och två till diskuterar vad som händer där man går bortom jämställdhet och når kvinnodominans, då männen är så feminina att de bara sitter hemma och låter sig domineras av kvinnor. Och här finns ett allvarligt tankefel, som jag uppriktigt hoppas är oavsiktligt: Hofstedes kulturdimensioner talar om maskulin versus feminin som symboler för samhällets kollektiva preferenser – inte om maktpositioner mellan kvinnor och män. Det enda som ett feminint samhälle står för är samarbete, ödmjukhet, omvårdnad för de svaga och livskvalité. Och rätta mig om jag har fel, men ingen av dessa faktorer talar om de facto kvinnodominans eller en förlust av mannen.

Artikelförfattaren lyfter fram att kvinnor världen över står för ungefär samma värden: familjen, omsorg och så vidare. Skillnaden är således att männen i feminina samhällen istället för att ”dele verdisett med mange av verdens menn, bekjenner de seg til de samme verdiene som kvinner”. Männen bekänner sig till kvinnliga värden. Så let’s gå tillbaka lite igen: dessa värden är inte biologiskt feminina. Dessa värden är SYMBOLER! Att män ”bekänner sig” till feminina värden betyder alltså att män bryr sig om familjen, ödmjukhet, livskvalité och konsensus. Det betyder inte att mannen är hotad!

Och vad har allt detta egentligen med feminismen att göra? Artikelförfattaren gör kopplingen till feminism och kvinnokamp redan i introduktionen då hundraårsdagen för kvinnors rösträtt nämns. Eia och hans medförfattare gör kopplingen när de målar upp scenariot om jämställdheten som gått för långt. Men i själva verket har feminismen som sådan väldigt lite att göra med Hofstedes kulturdimensioner. Kopplingen till feminismen görs först i norsk press när forskningens kulturdimensioner lösryckt ska förklara hur det håller på att gå åt fanders med jämställdheten för att kvinnorna håller på att ta över. Gång på gång talar artikelförfattaren om det svåra i att ta till sig att norska män – fruktade vikingar, tuffa fiskare, polfarare, ”sterke og stødige” – skulle vara feminina. Eia menar att forskningen visar att det inte är kvinnor som håller på att bli som män utan män som håller på att bli som kvinnor. (Gå tillbaka och läs rant om hur kategorierna är symboler!)

Det är inte första gången som feminismen och dagens jämställdhet beskylls för liknande saker och det är verkligen inte första gången i historien som idén om feminina män ses som något negativt. Hur kan man falla i den gropen igen? Hur kan man på riktigt mena att detta är ett problem, att det har att göra med dagens jämställdhet och att män håller på att bli som kvinnor?

Så vad står det feminina samhället för?

Samarbete: Det är ett välkänt faktum att samarbete har varit grundbulten i existensen på de nordliga breddgraderna. Utan samarbete har man exempelvis inte kunnat plöja, så och skörda i tid. Men samarbetet, (bonde)kollektivet, har ett mycket starkt historiskt värde i både Sverige och Norge. Det var inte kvinnor som samarbetade, som talade om enade ska vi stå, som skapade LO, som skapade facken (kvinnor var inte ens tillåtna i facken i början!) och det var inte kvinnor som ens utgjorde kollektivet. Kvinnor har genom feminismen fått tillträde till kollektivet och till samarbete, men tanken går betydligt längre tillbaka än till kvinnoemancipationen och klår dagens jämställdhetstankar med några hundra år.

Ödmjukhet: Ödmjukheten fördes in i det svenska (och norska) samhället på 1500-talet genom lutheranismen och Hustavlan och sitter oerhört hårt i det nordiska medvetandet. Man får inte framställa sig själv som bra. Man får inte skryta. Feminismen skapade inte jantelagen (det var en norsk man: Aksel Sandemose). Feminismen arbetar mot jantelagen.

Omvårdnad om de svaga: Låt vara att det är flest kvinnor som är i omvårdande yrken, men idén om att man ska ta hand om de svaga är långt ifrån ett enbart kvinnligt drivet ideal. Redan under medeltiden fanns idealet att liksom Jesus vårda dem som inte kunde vårda sig själva och sjukvården var något som den (fortfarande i dag) mansdominerade kyrkan understödde och skötte. Föreskrifterna om omvårdnad utformades av män långt innan kvinnor tilläts ta del av utformningen, men har förvisso förstärkts av kvinnors inverkan under de senaste hundra åren. Kina framhålls som ett av de där maskulina länderna (med score 66 mot Sveriges 5 på maskulinitet). Har ni läst om den kinesiska mentalt störda mannen som mördade en 13-åring, dömdes otillräknelig av staten och därefter gavs tillbaka till familjen? Det fanns inget skyddsnät för honom, eller för hans familj som tvingades leva i skräck. Det fanns ingen tanke om att samhället är ansvarigt för att vårda de svaga. Den mannen har på initiativ av sin familj suttit instängd i en liten bur i 10 år. Som en jämförelse bara.

Livskvalité: Läs 1800-talets reseböcker och framhållandet av semester, resande och ett gott liv som idealet för alla män för referenser till hur detta inte är skapat av feminister. Det feministerna har gjort är förstås att inkludera även kvinnors rätt till livskvalité, så på det viset är de skyldiga. Men själva idealet? 1800-tal. Kanske det mest patriarkala av århundraden.

Konsensus: Svenskar älskar konsensus, så mycket att det letade sig in i Melodifestivalens videosnutt om Sverige. Riktigt varför vi när denna förkärlek för konsensus är svårt att säga, men tanken om konsensus hänger nära samman med idealet om samarbetet – om tanken på bondesamhället där fria män träffades på tinget för att avgöra viktiga frågor. Där alla (män) fick komma till tals, där ingen (man) är förmer än den andre och där alla (män) kan komma överens om hur landet ligger. Kvinnor fick inte lagligen ens delta i konsensusskapandet innan rösträtten.

Och igen alltså: Det Hofstedes kulturdimensioner visar är inte att Sverige och Norge har feminina män, eller kvinnomakt, eller ondskefulla, konspirerande feminister som håller på att ta över, utan att samhället i stort värderar vad som olyckligt har kallats feminina värderingar. För i ett historiskt perspektiv finns det ingenting feminint alls i dessa värderingar. Männen kan känna sig trygga. De kan fortsätta att värdera vad de har värderat de senaste tusen åren eller så.

Nyhetsplock

Problemen i skolan löses inte genom att man ger upp

Charlotte7 kommentarer

I Finland diskuteras nu hur man ska kunna disciplinera eleverna i skolan sedan en lärare blivit avskedad efter att ha knuffat en elev som del i ett sätt att få den störande eleven ut ur matsalen. Och sånna här grejer är så himla svåra. Hur ska man kunna skapa en arbetsro för alla de elever som sköter sig utan att stänga ute dem som inte gör det? Så nu talar man om att det kunde vara dags att införa relegering i den finska skolan så att de värsta bråkstakarna kan skickas hem. Lite som att gå från skolplikt till skolprivilegium.

Självklart är det inte bara barn från trasiga hem som beter sig illa i skolan, det är det inte, men det är barnen från trasiga hem som med ett sådant system kommer att råka mest illa ut. För många barn är nämligen skolan den enda fasta punkten. Visst skriker man åt lärarna, visst stör man och visst testar man alla gränser, men det är också den enda platsen i världen där det finns vuxna närvarande, där det gör något att man stör och där någon sätter gränser – allt det där som barn behöver. För alla barn behöver vuxna, behöver få känna att de kan kontrollera sin omgivning (en del genom att störa och få skäll, andra genom att uppföra sig och få beröm) och alla barn behöver gränser. Om vi skickar hem de barnen som behöver skolans trygghet mest, vad händer med dem då? Att skicka hem barnen förutsätter ju ändå att de kan få den där vuxna närvaron, uppmärksamheten och gränserna hemma. Att den dubbelarbetande pappan kan ta ledigt och vara hemma med sin relegerade illbatting för att barnet inte istället ska tillbringa sin tid på stan – rätt nöjd med att slippa skolan. Att den alkoholiserade mamman kan ge uppmärksamheten och sätta gränserna för det barnet som skolan frånsagts sig ansvaret för – när det brukar vara knepigt nog att ens se till att det blir mat på en daglig basis.

Det finns en grundläggande fråga i vem som ska ta ansvaret för barnet när det relegeras. Men det finns en ännu viktigare fråga i vem som har rätt att frånsäga sig ansvaret för barnet. Är det någonting jag lärt mig sedan jag fick egna barn så är det att de små monstren somliga dagar gör sitt allra bästa för att jag ska vilja frånsäga mig ansvaret, stänga dem ute och säga att de inte får vara med längre. Så kryper de upp i famnen och frågar om jag fortfarande tycker om dem. Och jag svarar att jag alltid älskar dem mer än något annat i hela världen, fast de är små monster, fast man inte får måla på trappen, tömma tvål över golvet eller leka åskväder med askan från öppna spisen. Det är den viktigaste gränsen jag som förälder kan sätta: jag ger aldrig upp. Hur mycket mina barn än försöker jävlas, kommer jag aldrig att ge upp.

Att relegera ett barn är att ge upp, att ge barnet rätt i sin rädsla över att misslyckas och att inte vara viktig.

Vi ska inte tolerera att barn beter sig hur som helst. Eleverna i skolan ska ha arbetsro och de få som missköter sig ska inte få förstöra för alla andra – de ska inte få sätta gränserna. Därför behöver lärare kunna känna sig trygga i sin roll som auktoriteter. Det betyder att det borde ingå saker som konflikthantering i lärarutbildningen och att lärarna måste ha rätten att även fysiskt hjälpa elever ut (genom dörrar, inte fönster), att ställa sig i vägen, att leda i armen och så vidare. Det tabu på att lägga sig i hur andra sköter sina barn som vi har här i Finland och i Sverige måste bort så att lärarna och andra vuxna i barnens närhet får säga ifrån och hjälpa till att sätta gränserna.

Och framförallt så måste det finnas tillräckligt många vuxna på plats i skolan. I en grupp med 30 elever har en lärare inte en chans om ett par av dem börjar bråka. I en grupp på 18 elever är chanserna redan betydligt bättre – både att det inte blir bråk från början och att läraren kan reda upp det. Dessutom ska de vuxna på plats inte vara väktare, som en del föreslår, utan utbildad skolpersonal; lärare, kuratorer, psykologer, assistenter till exempel. Och ingen, ingen, på skolan har rätt att knuffa någon annan.