Etikett: Nyhetskommentarer

Nyhetsplock

Anonymitet och att röja någons identitet

CharlotteLämna en kommentar

I går publicerade Expressen den artikel som Annika Hamrud arbetat med om personen bakom den välkända rasistiska skribenten ”Julia Caesar”; Barbro. Innan artikeln hade hon, precis som journalister bör, försökt få tag på Barbro för att kunna ge henne en chans att bemöta artikeln. Barbro reagerade dock på Hamruds kontaktförsök genom att publicera en text på ett rasistiskt forum i vilken hon säger att hon känner sig hotad och trakasserad. I samma veva publicerade hon också telefonnumret till en annan journalist, Niklas Orrenius, som – oberoende av Hamrud – också försökt kontakta henne. Resultatet var, föga oväntat, att både Hamrud och Orrenius fick ta emot dödshot och konstanta telefonsamtal.

Efter att Expressen och Hamrud sedan valt att avslöja ”Julias” riktiga namn har Sverige delats upp i två läger; för eller emot att publicera namn på den som vill vara anonym. Även om jag principiellt tycker att det är viktigt att folk ska få vara anonyma är jag otroligt imponerad över Hamruds arbete och mod och stöder helhjärtat publiceringen i det här fallet.

För det första skapade Barbro själv den här situationen. Om vi bortser från alla gånger hon publicerat namn på till exempel personer som är misstänkta för brott (inte dömda) eller att hon glatt gav ut Orrenius telefonnummer (det här handlar inte om att ge tillbaka med samma mynt) hade hon mycket väl kunnat undvika att bli röjd. Hamrud kunde ju till exempel inte vara helt säker på ”Julias” verkliga identitet om inte Barbro genom att säga att Hamrud knackat på hennes dörr själv bekräftat misstanken. Jo, Barbro kände sig trakasserad, men det var bara ett par gånger som Hamrud försökt kontakta henne genom att knacka på eftersom Barbro inte vill svara i telefon. Med alla rimliga mått mätt kan det inte klassas som trakasserier eftersom hon heller inte en enda gång bett Hamrud att sluta. Tänk om Barbro öppnat dörren och bjudit in Hamrud, sagt att hon ville förbli anonym men att hon gärna ger sin syn på sina texter och sitt behov av anonymitet. Hade Barbro gjort det, hade jag tyckt att det var fel att röja henne.

För det andra är Barbro en samhällspåverkare och opinionsbildare. Hennes texter läses av tiotusentals och hänvisas ofta till i samhällsdebatten. Vill man påverka en öppen demokrati ska man göra det under sitt eget namn. Hade Barbro haft en läsarskara runt hundratalet hade jag inte sett meningen med att röja hennes identitet.

För det tredje slänger sig Barbro med ”fakta” och ”information” som inte kan bekräftas av forskning, men som tolkas som sanningar när de får så stort genomslag som hennes texter får. Utan att veta vem hon är är det omöjligt att ta ställning till hennes påståenden. Jämför till exempel med Snowden. Om han hade varit en anonym typ med en blogg, som menade att USA samlar in information om alla invånares mejl, telefon och liknande samt att det finns enorma övervakningsprojekt av vanliga samhällsmedborgare hade det inte gått att ta ställning till trovärdigheten. Personligen hade jag nog mest sett honom som en snubbe med grova vanföreställningar som inte borde titta så mycket på TV. Sedan steg han fram med sitt eget namn och med bevis och helt plötsligt måste vi tro honom.

Så ponera att Barbro hade varit med och grundat ett rasbiologiskt rymdinstitut tillsammans med Olof Palme, där forskare i årtionden har arbetat med att systematiskt försöka sänka befolkningens intelligens genom att kontrollera fortplantningen för att förbereda ett övertagande av en rymdkalif, och att hon hade dokument som bevisade allt detta. Då hade jag gärna velat veta det. Det hade varit helt relevant information att få ut. Som det är nu finns det dock inga som helst belägg för vad hon säger om intelligens, integration, islam, muslimer, genus och ”raser”. Ingenting. Det är hennes åsikter – inte mer än så.

Så länge hon var anonym fanns det den mikroskopiska möjligheten att hon visste saker som forskningen inte visste, att hon hade tillgång till information som andra inte hade. Det är helt enkelt omöjligt att bemöta påstående som läggs fram som fakta av anonyma skribenter. Sedan kan det förstås i vissa fall finnas skäl att låta en skribent som kommer med väldigt känslig fakta förbli anonym för att skydda skribenten, men då måste det finnas någon sorts grund till de påståenden som läggs fram – vilket det alltså inte gör i det här fallet. Däremot kan jag tänka mig att Barbro inte direkt känner sig särskilt trygg just nu, och jag hoppas verkligen att folk låter henne vara i fred. Är det något vi behöver just nu så är det att visa att det inte är farligt att skriva under sitt eget namn, att paranoida antietablissemang-rasister inte får vatten på sin kvarn, för bara genom att få namn på skribenterna kan vi sakligt bemöta. Hade det visat sig finnas någon som helst faktagrund för Barbros påståenden, och om hon hade haft ens lite rätt, hade jag tyckt att det var fel att röja hennes identitet.

För det fjärde så verkar det finnas många som tycker att det vara fel att röja identiteten för att det är en sjuk tant i en stuga, och att det är förkastligt att Hamrud i artikeln skrev om Barbros sjukdomshistoria. Och jag ska inte vidare gå in på den stora ironin i att en av Nordens största internetrasister är elallergiker, men alla de sjukdomar som Barbro anser sig leva med har kommit till Hamruds kännedom genom att Barbro själv har skrivit om dem i offentligheten. Hamrud har alltså inte på något vis grävt i Barbros sjukdomshistoria på ett osakligt sätt, utan helt sonika gått igenom Barbros tidigare publikationer. Att det sedan bland dessa råkar finnas en fantastisk mängd av vad som i medicinska facktermer betecknas som helknasiga saker kan inte läggas Hamrud till last. Det var ju Barbro själv som ansåg att hela Sveriges tandläkarkår försökte förgifta sina patienter. Kopplingen de flesta av oss gör mellan den bisarra konspirationsteorin och de lite nyare betydligt mer rasistiska dito är inte direkt att greppa efter halmstrån, om vi säger så.

Nej, här finns det en jätterisk att förminska den samhälleliga betydelsen av ”Julia Caesar” bara för att det visar sig vara en äldre kvinna bakom, som om äldre kvinnor bara bakar bullar och ger grannarnas ungar godis i smyg. Barbros kön och ålder gör hennes inte mer förtjänt av anonymitet.

För det femte handlar det här inte om hennes åsikter. Även om jag personligen anser hennes åsikter fullkomligt förkastliga kan jag inte se att hon på grund av att hon är rasistisk och sprider hat inte skulle vara berättigad till samma skydd som alla andra eller att människosynen i hennes skulle göra det viktigare att röja hennes identitet. Tvärtom skulle jag i så fall argumentera för att någon som gör sig så pass avskydd av så många skulle ha ett större behov av anonymitet. Grejen här är dock att hon de facto har ett enormt genomslag för sina texter och att dem hon anklagar och attackerar inte är dolda av samma anonymitet hon själv utnyttjade. Det blir en helt galen obalans där den ena sidan fritt kan påstå precis vad som helst utan att det går att bemöta, samtidigt som den andra sidan får allt den påstår underkänt med hjälp av hitte-på-argument och skribenterna hotas och förföljs. Så kan inte yttrandefriheten fungera. Somliga åsikter är inte mer förtjänta av skydd än andra.

Med det sagt är det just nu viktigt att låta Barbro vara i fred i sin stuga. En stilla förhoppning skulle kunna vara att hennes elallergi i något skede gör att hon måste dra ner på internetanvändandet och bloggandet. Men tills dess är allt vi kan göra att utnyttja att hon inte längre är anonym till att kritiskt granska hennes texter. Det är det ett röjande av identiteten ska ge oss möjlighet till, inte att ta reda på adresser och telefonnummer.

Nyhetsplock

De hemliga sifforna om flyktingarna som media försöker mörka

Charlotte5 kommentarer

Igår rapporterade Iltasanomat (en kvällstidning här i Finland) följande:

is klipp

Rubriken lyder ”Enorm ökning: Finland förbereder sig för att ta emot 15.000 asylsökande det här året” och i texten konstaterar man att det är 10.000 fler än vad man hade beräknat. Inte alldeles oväntat ledde det här till en hel del ”vi kan inte ta emot fler”, ”nu får Finland 15.000 fattiga analfabeter extra att sköta” och ”vi måste ta hand om våra egna först”.

Egentligen behöver man inte göra mer än att läsa artikeln väldigt noga för att förstå vad det handlar. Problemet är att texten, och framförallt rubriken, är grovt vilseledande. Den är säkert klickvänlig, men den bidrar varken till att ge saklig information till allmänheten eller att upprätthålla principen om alla människors lika värde. Sanningen är att människor som flyr undan krig och förföljelse har rätt att söka asyl. På finska heter det turvapaikkahakija, vilket betyder ungefär trygg-plats-sökare. Det är precis vad det handlar om. En trygg plats. Inte ett val att söka lyxigare förhållanden utan trygghet.

På grund av flyktingsituationen runt Medelhavet kommer det totala antalet asylsökande i Finland det här året enligt beräkningarna möjligen uppgå till så många som 15.000. Men, det är bara runt 40% av de asylsökande som faktiskt beviljas asyl i Finland. Det är alltså i så fall cirka 6.000 asylsökande som skulle beviljas asyl i Finland det här året. Eller 0,01% (avrundat uppåt) av världens 60 miljoner flyktingar*. Tänk om rubriken istället skulle ha varit

”Om det värsta scenariot håller: 0,01% av flyktingarna till Finland”.

Men nej. Media spelar på människors rädsla och den statistiskt felaktiga uppfattningen att det pågår massinvandring till Finland. Media mörkar siffror och förvrider sanningen i artiklar som denna och folk hakar på, får sina fördomar bekräftade, tuggar fradga och låser in sig i bastun. Egentligen skulle man lika gärna kunna slå upp rubriker om hur det ökade antalet asylsökande minskar arbetslösheten. Inrikesministeriet anställer nämligen 30 personer extra.

Dessutom finns det förstås ingenting som säger vad de 6.000 asylsökande som kanske eventuellt får asyl i Finland har för bakgrund. Det kan ju finnas hjärnkirurger eller kärnfysikprofessorer eller lärare eller städare eller vad som helst. Det vet man ju inte på förhand. Att därför dra alla asylsökande över en kam och påstå att ”de” inte är välkomna för att ”de” inte har samma rätt till trygghet som oss är rasistiskt. Det är rasistiskt därför att man ställer den egna gruppen med en viss hudfärg över en tänkt grupp med mörkare hudfärg. Det finns också många (vita män) som beklagar sig över att de asylsökande till största delen är män vilket lägger en synnerligen ofin sexistisk dimension på rasismen. Män, särskilt i vapenför ålder, löper alldeles särskilt stora risker i krig och är inte i mindre behov av skydd på grund av sitt kön. Män är inte bättre rustade att hantera trauman eller att stå emot kulor än någon annan.

För grejen med asyl är att det är en mänsklig rättighet och har varit det i vad som ibland hänvisas till med den inte så tekniska termen ”urminnes tider”. På medeltiden räckte det med att du lyckades sätta din fot i kyrkan eller i ett kloster så var du berättigad skydd. Du behövde inte ha dina papper i ordning. Inte bevisa din nöd. Inte bevisa din ålder. Inte vända i dörren för att du inte var värdig nog.

Så om folk vill neka andra asyl på basis av dessa rasistiska fördomar mot asylsökande får det stå för dem och tycker man att rasistiska utspel är ens grej så visst, men gör det baserat på fakta – inte vilseledande journalistik.

Ja, och alla de som klagar på att flyktingarna inte integreras tillräckligt väl i det finska samhället: anmäl er som vän till en flykting och hjälp dem integrera.

* På engelska skiljer man på refugee och forcibly displaced. 60 miljoner inbegriper de som är forcibly displaced och alltså har tvingats lämna sina hem av orsak eller annan. Bland dessa finns närmare 20 miljoner refugees. På svenska gör man inte den åtskillnaden.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vi måste snacka lite om det där med könsneutrala barn.

Charlotte6 kommentarer

Joakim Lamotte har skrivit en krönika om hur folk måste sluta försöka göra sina barn könsneutrala. Han är inte den första och säkerligen inte den sista. Folk blir som fullkomligt besatta av det där med könsneutrala barn och hur vi nu måste förhindra att det händer.

Och jag har ju hängt rätt länge i det här famösa genusträsket och mött och diskuterat med massor av de föräldrar Lamotte hänvisar till när han skriver om ”intensiva och nervösa konversationer” om hur man ska genomföra någon slags genusmedveten uppfostran. Missuppfatta mig inte nu, men många av dem går mig fullkomligt på nerverna. Varför? För att jag själv inte är där längre. På samma sätt orkar jag inte lyssna på folk som snackar BF (beräknat förlossningsdatum), ägglossning, babyförberedelser, vagnsinköp, nyfödingsbajs eller amning heller trots att jag levde i den konversationen för kanske 8 år sedan. Där och då fanns det inget viktigare. Där och då var jag en del av det som jag nu får utslag av att lyssna på någon längre stund. Men att jag nu befinner mig någon annanstans i världen av prioriteringar betyder inte att inte andra människor behöver föra samma konversationer nu.

När barnet väl har kommit och man står där med famnen full av det mest värdefulla, när hela ens väsen stannar upp och ställs på sin spets i detta nya liv man har anförtrotts, då möts man också av nya orosmoment. För många av oss som hade den stora lyckan att få ett friskt barn blev det orosmomentet hur man ska vara tillsammans med sitt barn så att barnet växer upp utan tyngden av att leva upp till skadliga stereotyper. Det blir rätt många intensiva och nervösa konversationer av det, om vi säger så. Och experimenterande förstås. Fast i ärlighetens namn har jag nog experimenterat mest med sömnen för holy crap, Batman, vad mina kids har sovit dåligt. Så vi har experimenterat med samsovning, nattningsmetoder, nappar och gosedjur – allt för att hitta den metod som passar vår familj bäst. Uttrycket ”experimentera med barnen” är något som kolumnister tar till ibland när man vill vara jävlig mot folk som inte har hittat sin metod ännu, och särskilt när det gäller folk som grubblar på genusrelaterade saker, trots att varenda käft som haft småbarn vet att de där första grumliga åren är ett enda långt experimenterande.

Men det var inte det jag skulle säga, jag skulle säga att jag, trots alla de här diskussionerna, inte har träffat på en enda typ som förespråkat att barn ska vara könsneutrala. Inte en enda. Däremot har jag träffat på en himla massa typer som vill arbeta emot de som vill göra barn könsneutrala och som härjar om barns könsidentitet. Könsidentiteten är en del av en persons identitet. För somliga är den viktigast, men för de allra flesta är den bara en liten, liten del. Jag är kvinna, men jag identifierar mig mer med begrepp som förälder, historiker, tårtfanatiker, genusforskare och kattslav.

Jag tycker synd om den mamma som Lamotte såg på tåget, som satt med sin lille son i en klänning han inte ville ha på sig. Jag har själv haft det likadant med barn som fullkomligt tokvägrar att ha på sig vad de just då har på sig. Oftast rör det mössan som de sliter av och kastar åt fanders – gärna ut genom tillfälligt öppna dörrar. Ibland rör det fel tröja. Fel tröja är väldigt random eftersom fel tröja kan vara rätt tröja 20 minuter innan den förvandlas till fel tröja och måste bort. Dessutom hade vi en ganska lång period då dotterns kläder ofelbart började klia så fort vi gick på fest, och hon därför var nästan näck redan innan vi hunnit ta av oss jackorna. Ja, och strumpbyxor ska vi inte ens tala om.

Att pojken på tåget ville ha bort klänningen kan ha tusen miljoner olika förklaringar. Kanske hade han drabbats av det där vår dotter hade som gjorde att det kliade och han behövde vara naken? Jag säger inte att det är uteslutet att mamman hade uppmuntrat honom lite väl mycket till att ha klänningen på och att han på tåget sedan blivit så obekväm med valet att han ville ha bort den. Sånt händer. Men att det skulle vara utmärkande för genusmedvetna föräldrar är absurt för är det någonting som de där nervösa konversationerna behandlar så är det hur man stärker sitt barn i att välja kläder som barnet själv känner sig bekväm med. Oavsett om det är en pojke i klänning eller en flicka i klänning eller ett barn som inte riktigt känner sig hemma varken som pojke eller flicka och som har en hunddräkt och bara svarar på namnet ”Pricken”. (Vår son vägrade svara om han inte tilltalades som Lilla-Mamma-Orm-Hunden en lång period, och han gick inte då utan ålade sig som en orm. På tal om experiment.) Jag har sett många fler föräldrar som insisterar på att klä sina barn som små vuxna (med slips på sonen och klänning på dottern) vars barn är mycket obekväma med utstyrsel och uppmärksamhet än vad jag sett genusmedvetna föräldrar pressa sina barn att ha en viss sorts kläder.

Och det här är viktigt så jag skriver det med versaler men ATT EN POJKE HAR KLÄNNING GÖR HONOM INTE TILL MINDRE POJKE. Det finns alltså inte ens ett litet korn av könsneutralitet i att en pojke har klänning. Inget alls. Varför? Därför att kläder och yttre attribut bara är en liten del av hur vi lever vår könsidentitet. Könsidentiteten bestäms inte av kläderna. Ingen har någonsin blivit förvirrad i sin könsidentitet av att ha på sig kläder som symboliserar ett annat kön än det man identifierar med. Till exempel har jag byxor nästan varje dag och känner mig inte det minsta förvirrad, trots att man för inte så länge sedan var säker på att det där med byxbärande kvinnor skulle leda till jätteförvirring och samhällskollaps.

Om man nu vill hålla på och skrika att vi inte ska göra könsneutrala barn och att könsidentiteten är viktig vore det ju prima om man först visste vad könsidentitet är. Då skulle man förstå det absurda i att tro att en pojke i klänning skulle ha någonting med saken att göra.

Kulturkrockar

Makt(missbruk)

Charlotte8 kommentarer

En typ här i Finland roade sig med att sent på midsommarkvällen (eller tidigt morgonen efter, det är helt en tolkningsfråga) skicka meddelanden till bland andra Naisten Linja och Kvinnoförbundet Unionen. Unionen stöder kvinnors verksamhet och arbetar aktivt mot könsdiskriminering. Naisten Linja arbetar i princip ideellt med att hjälpa kvinnor som har blivit utsatta för våld. När en kvinna sitter ihopkrupen i ett hörn av sin lägenhet och med sin kropp skyddar sitt barn från den våldsamme fadern är det till Naisten Linja hon hör av sig för att komma i trygghet. Dit skickade alltså den här typen meddelanden om hur han skulle sätta på deras döttrar i röven.

* paus för förtvivlan över mänskligheten *

Och det är inte vilken typ som helst, det är en av de starkaste rösterna bakom mansrättsrörelsen, som har fått sin bok om den nya manligheten hyggligt positivt recenserad i Helsingin Sanomat och som har både medietid och inflytande. Hans ”ursäkt” var att han hade blivit attackerad av de här föreningarna. Tja, Unionen har aldrig skrivit någonting om honom alls och Naisten Linja har inte skrivit något om någon ungefär nånsin för det är ett skyddshem. De attackerna han försvarade sig mot är i så fall intellektuella attacker mot hans version av manligheten.

Det ska ganska mycket till för att jag ska säga att några vissa uttalanden handlar om makt, men nu är det på sin plats. Mr. Dude och alla de som håller med honom nu vill försvara den maktposition män har gentemot kvinnor, de försvarar patriarkala strukturer. De hänvisar till yttrandefriheten (*facedesk* fgafjkraeuireahb agfhjadkadkhj) och menar att de inte kan ta ansvar för ifall någon känner sig kränkt, eftersom de i egenskap av män slår från ett underläge mot etablissemanget. Men så här: ingen i vårt samhälle som kan sitta och hävda yttrandefrihet slår från något underläge. Ingen. Den som slår från ett riktigt underläge har ingen yttrandefrihet. Och låt mig vara versal-tydlig här: ATT MAN FÅR SKIT FÖR ATT MAN SKICKAR VÅLDTÄKTSREFERENSER TILL SKYDDSHEM BETYDER INTE ATT ENS YTTRANDEFRIHET ÄR INSKRÄNKT. Ok? Ok.

De här typerna försöker inte förtvivlat skapa ett rum för den stackars underordnade mannen, de håller fast vid den maktposition de redan har. De prioriterar sin rätt att säga vad fan de vill ovan kvinnors rätt att vara skyddade från trakasserier. Och med tanke på att de här typerna också nu gör anspråk på att vilja definiera den nya manligheten vore ju det har ett ypperligt tillfälle för alla som tycker att det här är fel väg för manligheten att ta att faktiskt ställa sig upp och säga det.

Historikerns historier

Om varför det är svårt att skriva transpersoners historia.

CharlotteLämna en kommentar

Aleksa Lundberg skriver på Politism.se om avsaknaden av transpersoner i det historiska narrativet. Hon hänvisar till Jonna Ingvarsson intervju med en av tidskriften Historiskans grundare Eva Bonde där Bonde svarar på frågan om huruvida transpersoner kommer att inkluderas att

”Det är en utmaning att hitta material om transpersoners historia.”

Lundberg, och även Ingvarsson, vänder sig emot det uttalandet. I en krönika skriver Ingvarsson:

”Men argumentet att transpersoner inte får plats för att det är ´en utmaning´, det är precis samma argument som gör att historieboksförfattarna inte pallar skriva om kvinns. Det är klart det är svårt. Det är ju det som är grejen.”

Lundberg fyller på med följande:

”Jag blir också lite trött när jag läser den typ av kommentarer som Eva Bonde gör. För det första så är anledningen till att transpersoner saknas i historieböckerna den samma som att ciskvinnor gör det: patriarkatets könsmaktsordning. För det andra är det inte svårt att hitta transpersoners historier. Bara att öppna ögonen.”

Och nu tänkte jag ge mig ut på väldigt tunn is genom att säga att anledningen till att transpersoner saknas i historieböckerna inte alls är samma som för ciskvinnor. Svaret här är inte patriarkatets könsmaktsordning och Bonde har alldeles rätt när hon säger att det är en utmaning att hitta material. Först två korta, men viktiga, punkter.

* Att det är en utmaning betyder inte att det är omöjligt. Den lista på personer som Lundberg själv lyfter fram är ett bra exempel på det.

* Transpersoners historia är viktig. Att den kanske inte speglar det stora narrativet gör den inte på något vis mindre viktig.

Med det sagt vill jag förklara varför det är en utmaning att hitta material om transpersoners historia, förutom det uppenbara att den – liksom kvinnornas – traditionellt är dold. Det hör väldigt nära samma med att de personer som nämns på Lundbergs lista nästan uteslutande är från slutet av 1800-talet och 1900-talet. Innan dess har man nämligen inte sett på kön som binära, som motpoler, utan man har sett kön på en glidande skala. I forskningen talar man om en-könsmodellen, efter Thomas Laqueurs begrepp the one sex model. Inte ens inom medicin såg man alltså på kvinnor och män som väsensskilda utan som mer eller mindre män – mannen var det enda könet på skalan. Det här medför att när man talar om transpersoner som personer som rör sig från det ena till det andra, eller befinner sig mitt emellan, är det otroligt svårt att definiera.

På den glidande skalan mellan den fulländade mannen och den misslyckade mannen (kvinnan) fanns det nämligen väldigt, väldigt många personer. En man som blivit penetrerad kunde till exempel klassas som kvinna eftersom han tagit en kvinnlig position. Historikern Carol Clover har visat hur kvinnor i isländska sagor som tog manliga positioner (till exempel slog någon så att blodvite uppstod) benämndes med manliga pronomen. I dag skulle vi knappast anse att det räckte med att ge någon en ordentlig käftsmäll för att räknas som transperson men likväl fanns det personer på medeltidens Island som gick från kvinna till man på det viset.

I en del kulturer och tider har det varit betydligt lättare att byta kön än att byta genus. Droor Ze’evi har till exempel påpekat, angående det Osmanska riket, att det var möjligt att byta kön men inte genus (läs hans Producing Desire!). En person kunde födas kvinna och byta till man men då inte längre använda några kvinnliga attribut. Det fanns också eunucker vid hovet, som varken var män eller kvinnor utan något mitt emellan men som hade väldigt hög status. Vid hovet hade man också elitsoldater kallade janissaries, som var unga pojkar rekryterade bland huvudsakligen kristna undersåtar. De tilläts inte ha skägg och nekades också andra manliga attribut, samtidigt som de levde i homoerotiska förhållanden med andra män. Ja, och så länge (den unge) mannen ses som den perfekta och sex bara är kroppsligt är det knappast konstigt att män har sex med andra män. Så gjorde man i Sparta, så gjorde man i det Osmanska riket. De män som levde som ögongodis och älskare till andra män var dock inte klassade som riktiga män så länge de levde i den positionen. Men trans…? Njae.

Att man innan 1800-talet inte har sett på män och kvinnor som väsensskilda är den första förklaringen till varför transpersoners historia är svår. Den andra förklaringen är väldigt nära kopplad till den första, och handlar om risken att pådyvla historiska personer epitet som de inte hade känts vid. Kan man säga att en person var trans för att den skulle ha varit det enligt våra definitioner? Kan man tala om trans som fenomen innan det senaste århundradets förståelse av sexualitet och könstillhörighet?

Det finns en del personer under århundradenas lopp som av allt att döma varit trans. Ofta möter vi dem i rättsprotokoll efter att någon angivit dem och ofta döms de för att ha brutit mot ordningen – särskilt om de ingått äktenskap eftersom de då brutit mot Guds lag. På förekommen anledning definierade de sig sällan som trans, men de beskriver likväl känslan av att ha blivit tilldömda fel kön. Beträffande de här personerna är det massor med spännande forskning på gång (se exempelvis Jonas Liljequist och AnnaSara Hammar). Men så finns det personer som har valt att leva som något annat ett tag. Ofta är det kvinnor som lever som män och ofta handlar det om att komma åt alla de saker som var stängda för kvinnor snarare än om en identitetsbaserad känsla av att vara man. Och att klä sig som det andra könet, att ta ”fel” attribut, var väldigt allvarligt. I slutet av 1700-talet utgav sig Brita Hagberg för att vara Petter Hagberg för att få tjänstgöra i ryska kriget, men inte för att hon ville vara man utan för att hon ville kriga. Hade hon velat vara en del av transpersoners historia? ÄR hon en del av den? Är det respektfullt mot henne att kategorisera henne som trans om hon själv inte hade gjort det?

Liknande fall hittar man inom kultur och vetenskap. Mary Ann Evans skrev under pseudonymen George Eliot. Journalisten Dorothy Lawrence klädde ut sig till man för att rapportera från Första världskriget. Listan på exempel kan göras hur lång som helst. Men dessa personer, som av anledning eller annan, ”bytte kön” för ett tag skulle inte själva klassa sig som trans. De levde i en helt annan tid och måste tolkas utifrån den tiden. Vi måste ha respekt för att tidigare århundradens människor har haft helt andra diskurser att förhålla sig till, och vi måste vara mycket försiktiga med att belägga dem med epitet de inte själva använde. Angränsande till detta är nutidens enorma fascination för homosexualitet, där alla kvinnor som förblev ogifta och som betedde sig manligt stämplas som lesbiska – nu senast Drottning Kristina. Det är vanskliga grejer, det där.

Så, transpersoners historia är inte svår att skriva för att vi skulle sakna exempel från det senaste århundradet utan för att det är synnerligen problematiskt att definiera vad trans var under de många hundra åren innan 1800-talet. Jag säger inte att vi inte ska göra det (tvärtom har jag redan tidigare sagt att jag tycker att det är nästa viktiga steg att närmare utforska sexualitet i betydelsen kön) utan att vi, när vi gör det, ska göra det med respekt för historiska verkligheter och (trans)personerna som levde i dem. Vi kan inte utgå från dagens syn på vad trans är och applicera på historien utan vi måste lyfta fram dessa livsöden utgående från deras egen kontext.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om triggerwarnings i akademia

Charlotte6 kommentarer

För ett par veckor sedan skrev fyra studenter vid Columbia University en artikel om hur de vill att lärare vid universiteten tillhandahåller triggerwarnings. En av studenterna, som tidigare varit utsatt för sexuellt våld, hade nämligen tagit illa vid sig av våldtäktsscenerna i Ovidius Metamorfoser – ett standardverk inom klassisk litteratur. Studenterna skriver:

”These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.”

De har startat ett forum för att ge

”students, professors, and faculty a space to hold a safe and open dialogue about experiences in the classroom that all too often traumatize and silence students.”

I vissa fall kan jag tycka att triggerwarning (TW) är helt på sin plats och i andra har jag inga problem med att tolerera dem om de gör något gott för andra. Till exempel är jag med i flera olika Facebook-grupper som har TWs och det tycker jag är helt ok. Det är frivilligt att vara med och grupperna är till för att alla dess medlemmar ska känna sig nöjda och tillfreds med vad som förekommer i gruppen. Det är forum där man ska få välja vad man vill se.

Ett universitet är dock inte ett sådant ställe. Ett universitets funktion är inte att ha studenter som är nöjda och tillfreds med allt innehåll. Ok, det låter hårt, men låt mig förklara.

Studenterna vid Columbia University som kräver TWs på undervisningsmaterialet talar bland annat om att det ska finnas mekanismer som stöttar studenter som har identitetsbaserade meningsskiljaktigheter med lärarna för att studenternas identiteter är viktiga i klassrummet. På ett filosofiskt plan låter det kanske helt rimligt, men vad betyder det i praktiken? Vad betyder det i praktiken att den förstaårsstudent som har meningsskiljaktigheter med sin professor angående till exempel tolkningen av Metamorfoser, eller Förintelsen eller vad som helst ska ha rätt till stöd för sin identitet i sin tolkning? Om vi hårdrar det; skulle en student som identifierar sig som nazist ha rätt till stöd för en identitetsbaserad tolkning som förnekar Förintelsen? Och om hen inte skulle ha det, var drar vi gränsen för vems identitet som är viktig och vems som inte är det?

Jag har undervisat i flera kurser på universitetet, bland annat i Genushistoria. Genushistoria som ämne innehåller en mängd olika aspekter som kan vara triggande för somliga men som man helt enkelt inte kommer ifrån. Vi kan till exempel inte förstå dagens våldtäktskultur om vi inte förstår hur våldtäkt som fenomen har utvecklats. Från att vara bortförande (raptus) till att ha sexuella inslag, från att vara ett brott mot flickans familj till att vara ett brott mot henne, från att vara något som begicks enkom mot unga, ogifta kvinnor till att inkludera kvinnor och män oavsett civilstatus. Det finns mängder med saker som är tunga att läsa om eller att prata om men som verkligen förtjänar att vi likväl gör det – att vi fortsätter att forska i mekanismerna bakom. På Internetforum kan man få en TW och välja att läsa något annat i stället, men på universitetet ska studenterna bearbeta även tungt material. På universitetet är det vår skyldighet att bearbeta även tungt material.

Studenterna säger sig inte vilja inkräkta på lärarnas akademiska frihet beträffande undervisningsmaterial men, i ärlighetens namn, är det inte vad som framkommer av deras protest. De talar bland annat om att studenter som tagit kurser i västerländsk civilisation upplever att undervisningen inte ger utrymme ”for their experiences in the Western world”. Här någonstans ringer det en varningsklocka för mig. Undervisningen ska nämligen inte handla om studenternas upplevelser utan om vad forskningen har kommit fram till – även om det är två helt skilda saker. Det är lite som när man talar om mäns våld mot kvinnor och någon random dude kommer och säger att han aldrig skulle slå en kvinna så statistiken kan inte stämma. Om jag föreläser om gifta kvinnors juridiska ställning i början av 1800-talet utgår jag ifrån sådant som gjorde att kvinnor inte klassades som fullvärdiga medborgare. Jag kanske nämner att det säkert var jobbigt för män att ha försörjningsansvar också, men det kommer inte att vara i fokus. Sitter det då någon typ av den sorten som brukar diskutera här på bloggen och som hävdar att kvinnor glider runt på en räkmacka och bara vill ha feta plånböcker bland studenterna förbehåller jag mig rätten att inte ta upp hens synpunkter som valida invändningar.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att framstå som en förmäten besserwisser, men vi som undervisar är ju ändå på plats för att vi är experter i ett visst ämne och studenterna är på plats för att de ännu inte är experter på det ämnet. Jag älskar förvisso studenter som utmanar och ifrågasätter, men det ska vara på basis av bildning – inte identitet. Det ska vara ”jag har läst” och inte ”jag tycker”.

Samtidigt är det förstås viktigt att studenterna känner att lärarna lyssnar på dem. Jag skulle personligen känna mig som ett misslyckande om en student kände sig tystad eller rent av otrygg under mina timmar och jag skulle självklart ta den student som bad mig om TWs på allvar. Men det är en himmelsvid skillnad att gå ifrån att lyssna på de studenter jag har framför mig och att respektera dem, till att hela tiden behöva vara på min vakt inför om något av det material jag presenterar skulle kunna trigga någon. Genom att, som studenterna vid Columbia vill göra, lägga över ansvaret för TWs på läraren öppnar man Pandoras ask för det finns så otroligt många saker som folk ser som triggande. Studenterna vid Columbia räknar upp historia som utesluter någon eller handlar om förtryck vilket kan vara svårt för någon som överlevt, någon med annan hudfärg eller någon från en arbetarfamilj. Det finns inte en enda av mina föreläsningar som inte skulle behöva en TW i så fall. Inte en enda. Om man triggas av berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism ska man kanske överväga att inte läsa historia alls för det är, sorgligt men sant, historiska konstanter. Och på universitetet förväntar jag mig att mina studenter klarar av att intellektuellt hantera berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism för det är bara genom att studera de här sakerna som vi kan förstå mekanismerna bakom dem. Det är dit vi ska. Det är förståelse för mekanismer vi söker. Och vi kan bara komma dit genom att ta itu med svåra och tunga frågor.

Ett exempel: En kollega, den briljanta Mona Rautelin, skrev sin doktorsavhandling om barnamord i 1700-talets Finland. Hon gick igenom ett sanslöst tungt material som bestod av beskrivningar av hur unga mödrar gjort sig av med sina barn. Hon skriver om desperation, om social kontroll, om ett samhälle som inte ger utrymme för andra val men som likväl straffar och hon visar hur det, då som nu, är fullt möjligt att en kvinna är gravid utan att veta om det. Det är forskning som Rautelins som sedan ger oss perspektiv på de systematiska barnamord som fortfarande förekommer i t.ex. Indien och som ger oss kontext till de barnamord som än i dag sker varje år här i Norden. Det är otroligt viktig men också svår forskning som triggar varje normalt funtad människa. Är man nöjd och tillfreds? Sannolikt inte. Hade man på ett internetforum hellre sett en video med kattungar? Troligtvis. Men efter att man gråtit sig till sömns i några veckor når man en ny dimension av förståelse och på universitetet är det målet.

Om jag ska försöka sammanfatta lite så är jag av åsikten att det vore ett nederlag för den akademiska friheten och det intellektuella samtalet om de som undervisade skulle tvingas triggervarna. Undervisningens innehåll måste utgå ifrån forskningen – inte från studenternas identitet. Samtidigt ska den som undervisar givetvis respektera studenterna och i mån av möjlighet ta i beaktande den som ber om det, men det handlar snarare om att visa medmänsklighet och förståelse än om att triggervarna.

Nyhetsplock

Lite om sport

Charlotte1 kommentar

Sedan Nyheter24 meddelade att de startar en kampanj kallad #1000timmar för att försöka fördubbla antalet idrottstimmar har flera av mina vänner på Facebook gått och ut och protesterat. De, liksom jag själv, vill inte stödja en fördubbling av timantalet för vad som för många, många elever är förknippat med oändlig ångest. Visst, barn behöver röra mer på sig, men det handlar inte bara om att ge fler idrottstimmar med tävling, hierarkier och av någon outgrundlig anledning nästan uteslutande bristfällig pedagogisk plan. För många blir resultatet nämligen det motsatta: de får avsmak för allt vad sport heter och kallsvettas så fort de känner lukten av träningslokal även årtionden senare (been there, done that). Istället för fler idrottstimmar skulle jag vilja slå ett slag för mindre stillasittande. Man måste ju inte sitta still för att lära sig grammatik heller.

Dessutom vill jag slå ett slag för norsk fotboll. Ibland när jag är ledsen tittar på norsk fotboll och så blir jag omedelbart på bättre humör. Här finns en annan variant!

Nyhetsplock

Skilj på mansroll och mansnorm

Charlotte13 kommentarer

På SVT Opinion finns en debattartikel om hur pojkar diskrimineras i skolan och som uppvisar ett sällan skådat antal missuppfattningar om genus och normer. Författarna menar att pojkar i dagens svenska skolväsende är en diskriminerad grupp, att skolan lider av en ”ökande brist på jämställdhet” och att problemet är frånvaron av en mansnorm.

Grunden till artikeln är all statistik som visar hur pojkar halkar efter flickor i skolan. Den statistiken är högst verklig och den måste tas på allvar. Den tyder på ett systemfel och det är ingenting som pojkar i skolåldern ytterst kan hållas ansvariga för. Så långt håller jag helt med. Men så finns det en hel del begrepp vi behöver reda upp.

Vi kan börja med mansnormen, som författarna tycker att vi behöver mer av för att det inte finns tillräckligt i skolan. Och vi kan säga så här, att forskning överallt och hela tiden visar på förekomsten av mansnormen som ett problem. Mansnormen innebär att mannen ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur mansnormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av kvinnor i historieböckerna. Mannen var och är norm – kvinnor tillägg. Ett annat exempel får man om man fortsätter statistiken som författarna börjar beskriva. Betydligt fler kvinnor påbörjar en akademisk utbildning men i toppen inom akademia finns betydligt fler män. Rapport efter rapport visar hur kvinnorna faller bort för att de bedöms efter en mall de inte förväntas ha fallenhet för. De egenskaper som klassas som typiskt manliga värderas alltjämt högre. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en genomgående manlig norm. Det är att betrakta som ett faktum.

Så återvänder vi till den svenska skolan. Precis som författarna påpekar värderas social kompetens och samarbetsförmåga i dagens skola. Men så menar de att detta gynnar flickor för att pojkar ”ofta drivs av inre motivation och stimuleras av utmaningar och konkurrens”. De här sakerna måste inte utesluta varandra. Social kompetens och samarbetsförmåga kan lika gärna innebära gott ledarskap (som brukar förknippas med män) som att lyssna på och ta hand om andra (som brukar förknippas med kvinnor). Vår tolkning av vad social kompetens och samarbetsförmåga innebär är inte biologiskt betingad utan helt kontextbunden – knuten till vår kultur och tid. Vad sägs om samarbetsförmåga inom militären? Jo, manlig, högt värderad egenskap. Vad sägs om social kompetens hos ledare? Jo, manlig, högt värderad egenskap.

Författarna hänvisar till dokumenterade biologiska skillnader mellan pojkar och flickor i en rapport av professor Martin Ingvar om biologiska faktorer. Förutom att rapporten innehåller en del formuleringar som sticker i ögonen på en historiker (”Pojkar har alltid läst mindre än flickor och språkmognaden är senare.”) finns det en hel del bra, konkreta tips på vad som kan göras. Rapporten betonar framförallt att pojkar mognar senare och därför har svårare att arbeta på det självständiga sätt som efterlyses i skolan, vilket givetvis är något som skolorna borde ta till sig. Vad rapporten däremot inte visar är a) att pojkar diskrimineras och b) att problemen skulle bero på brist på mansnorm. Tvärtom skriver Martin Ingvar att ”[e]tt område som inte berörts i denna översikt är effekten av omgivningens sociala förväntan”. Han har alltså överhuvudtaget inte tagit genus i beaktande (vilket heller inte var syftet, så det är helt i sin ordning).

Så, mansnormen är alltså det som gör att mannen är det neutrala och kvinnan det avvikande. Ett av de största problemen med mansnormen är alltså att det som har med kvinnor eller flickor att göra tenderar till att könas (se bara på hur kvinnohistoria ibland används synonymt med genushistoria!). Det leder till att män inte har ett kön (eller genus) och att de problem som kommer av att män och pojkar i praktiken faktiskt har precis lika många, komplicerade, problematiska genusuttryck (eller roller) att förhålla sig till kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka flickors och kvinnors problem för att de inte följer normen. De problem författarna beskriver beror på just mansnormen – inte på avsaknad av densamma!

För de tycks blanda ihop mansnorm med mansroll, vilket är två helt skilda saker. Det är mansrollen som gör att pojkar får höra att man inte får slå flickor, inte får gråta, inte får ha klänning och så vidare. Det är också väldokumenterat att det till mansrollen hör en antipluggkultur, bland annat i en av de kompletterande rapporterna i samma serie som Martin Ingvars. Där konstaterar nämligen professor Inga Wernersson att det, på vissa håll, är en del av den manliga identiteten att inte anstränga sig i (grund)skolan. Vad som behövs i skolan är i så fall inte mer mansnorm utan en större bredd av mansroller för unga pojkar att förhålla sig till.

Skillnaden i mognad som är som störst i mellanstadiet och som utgör en reell risk för att pojkar halkar efter jämnas ju, på ett rent biologiskt plan, ut med tiden. Pojkar är inte mindre lämpade att lära sig samarbete och sociala färdigheter. Dessutom utvecklas hjärnan under hela skoltiden och som Ingvar skriver: ”Om man inte exponerats för formell skolgång med läs och skrivinlärning utvecklar sig flera av språksystemen i hjärnan på ett helt annorlunda sätt”. Tänk vad antipluggkulturen gör med pojkars hjärnor.

För det finns problem i mansrollen som påverkar pojkars skolresultat negativt. Så är det bara. Lösningen på det är inte och har aldrig varit att skylla på genustänk och tro att pojkar har sämre biologiska förutsättningar att klara skolan än vad flickor har. Från skolans håll faller det som alltid tillbaka på att se barn som individer och från myndighetshåll på att ge lärarna tillräckligt mycket tid att ägna sig åt eleverna istället för byråkrati. Och vill man värna om just pojkarnas bästa med tanke på mognad ska vi omedelbart skrota betyg från tidiga år.

Lösningen på problemen i mansrollen är betydligt kluriga att lösa. Förutom att lärare och andra som handskas med barn uppmärksammas på problemen behövs det fler män i skolvärlden. Fler män som med sin närvaro kan visa pojkar alternativ och vara goda förebilder. Och en betydligt större förståelse för effekten av genus även på pojkar. Vi måste släppa tanken på att pojkar bara är på ett visst sätt och att resten av världen har att anpassa sig till detta (vilket, btw, är just den manliga normen) och att pojkar och män domineras av sin biologi.

 

Nyhetsplock

Den feministiska PK-normen

Charlotte7 kommentarer

Lena Andersson skriver i dag om kvinnor med rinnande mascara i skidspåret. Hon skriver så här:

”Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.”

Och nu är ju inte jag en sån som är ute i skidspåret om jag bara kan slippa, men jag kan för mitt liv inte förstå varför det skulle vara opraktiskt att måla sig runt ögonen om man vill prestera i ett skidspår. Alltså, vad har det för negativ effekt på prestationen att man är sminkad? Och ifall det ändå inte är många som ser ens ansikte när man åker där ute, varför ska man då förutsätta att det är för att tillfredsställa en betraktare som någon har sminkat sig? Om det inte är kutym att sminka sig inför åkning, varför måste den omedelbara slutsatsen vara att kvinnorna försöker anpassa sig till ett ideal – om det bevisligen inte varit ideal?

Och varför i hela friden ska vi fortsätta diskutera om och hur och när och varför kvinnor sminkar sig?

Andersson fortsätter:

”Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. […] Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen ser hur duglig man är.”

Jag förstår tanken. Kvinnor behöver lära sig att lita på sin egen kompetens. Men samtidigt är det något här som liksom är åt helsike galet. Texten går ju ut på att kritisera kvinnor som sminkar sig och att skuldbelägga den som tar sig traditionella kvinnliga attribut som om det är kvinnors eget fel att glastaket finns kvar. Dessutom hävdar hon att kvinnor genom att försöka se bra ut (vilket, mind you, män också gör, även om det är på ett annat sätt) gör det endast för att locka fram begär hos betraktaren och därför inte kan förväntas bli respekterade för sin kompetens. Jag skulle vilja påstå att män som vårdar sitt utseende sällan blir betraktade som uppmärksamhetssökande objekt, utan som lite mer kompetenta.

Skönhetsnormer är problematiska, ja, men det är betydligt mer problematiskt att kasta skulden för objektifiering på kvinnor själva. Jag vill kunna klä mig som jag vill och sminka mig när jag känner för och likväl bli behandlad med den respekt min person och min kompetens förtjänar. Jag vill inte behöva anpassa mig till någon norm, inte ens en feministisk PK-norm, för att slippa objektifieras. Det är inte mitt ansvar att hålla mäns begär borta. Det är på mäns ansvar att behandla medmänniskor som just sådana.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Den populistiska egocentrismen och historien

CharlotteLämna en kommentar

Jenny Westerstrand skrev en något provocerande men också tankeväckande debattartikel i DN om det populistiska egofokuset på universiteten. Hon menar att studenterna nuförtiden saknar intresse för historiska perspektiv på nutidsorienterande ämnen, som till exempel genusvetenskap. Enligt henne har studenterna svårt att hantera vissa texter som historiska dokument och det förekommer tankar om att trigger-märka litteratur – alltså sätta en liten varningstext på om det kan tänka sig att någon blir upprörd av att läsa.

Triggervarningar förekommer rätt mycket på till exempel Facebook och jag tycker att det är helt vettigt. Det måste finnas forum där den som inte vill läsa om upprörande saker enkelt kan få slippa. Universiteten får dock aldrig bli sådana forum. Universiteten är inte till för att erbjuda tillrättalagda alternativ, och särskilt inte när det gäller historiska perspektiv. De studenterna jag stöter på är, på förekommen anledning, i allmänhet mycket intresserade av ett historiskt perspektiv så jag ska inte säga att jag själv har stött på just det problemet.

Men så svarade två genusvetarstudenter på Jenny Westerstrands debattartikel med en text publicerad på Feministiskt perspektiv och jag är inte säker på om de själva ens förstår hur de med sin argumentation exakt belyser problemen Westerstrand lyfter fram. Det här är från deras inlägg:

”Texter du lyfter fram och påstår att vi avfärdar som ”mossiga” om kvinnorörelsens framväxt, ekonomisk politik eller arbetsmarknad borde väl inte vara ett undantag från den kritiska blicken? Särskilt då vi vet att texter som behandlar dessa ämnen, precis som vilka akademiska eller historiska texter som helst, också (oftast) är skrivna av privilegierade personer vars anspråk på sanning enligt oss (och kritiska studier) måste tillåtas att ifrågasättas.”

Det här är inte att anlägga ett historiskt perspektiv. Det här är att tolka äldre samhällen utifrån vår nutid vilket inte kan resultera i något annat än populistiska vantolkningar. Det är just exakt det här som skapar det ”vi mot dom” som Westerstrand skriver om och exakt just det här som cementerar strukturer istället för att förstå dynamiken i dem. Låt mig exemplifiera:

I Declaration of Independence skrev man ”All men are created equal”. Ser man på det i dag framstår det som kvalificerat skitsnack. För det första inkluderade det inte kvinnor och för det andra inkluderade det inte till exempel slavar eller andra som inte var fria, vita män. Det är lite samma problem som med den tidiga grekiska demokratin – alltså ett folkstyre där endast en bråkdel av invånarna räknas till ”folket”.

Men om man tolkar de här sakerna utifrån vår nutida syn på människan så missar man fullkomligt att förstå hur sensationella de var i sin samtid och hur de har påverkat vår historia – och i förlängningen vår nutid. Att se på de här sakerna med en kritisk blick betyder att man inte ska tro att antik demokrati faktiskt innebar riktigt folkstyre eller att Declaration of Independence bringade jämlikhet till USA. Men, nota bene, den kritiska blicken betyder inte att man ska kritisera. Det är inte samma sak.

Och när Westerstrand skriver

”I populistens universum utgör ”rätt” och ”fel” polerna kring vilka en orienterar sig. Berättelsen om den rättmätiga kampen är framträdande, en kamp som hindrats av andra – makten – men som nu ska få sin plats. Beskrivningar av ”de andra” är en central del av den egna självbilden. Underdogen är kung.”

så sätter hon fingret på någonting väldigt, väldigt viktigt. I genusvetarstudenternas svar framstår den här rättmätiga kampen i all sin tvivelaktiga glans då de menar att en av de viktigaste anledningarna till att kritisera historiska dokument är att de är skrivna av privilegierade typer som gör anspråk på ett sanningsmonopol. Som om två studenter som får sin universitetsutbildning alldeles gratis inte skulle vara privilegierade, utan vara de som måste höja sina röster mot förtryckarmakterna.

Det historiska perspektivet har väl aldrig varit viktigare och tanken på aktörer i strukturer sällan mer relevant. Så här: Det finns inget rätt och fel med de historiska texterna. De bara är. Att de är skrivna av folk som var privilegierade när det begav sig är inte en anledning att automatiskt fördöma innehållet eftersom de skrev i en annan tid – i en annan struktur. För strukturer är föränderliga. De omvandlas med och av aktörerna som verkar i strukturerna. Vi har att förhålla oss till den struktur vi lever i men vi måste också kunna se att den är kontextuell – bunden till tid och rum. Förflutna tiders aktörer har haft helt andra strukturer att förhålla sig till och det är inte något vi kan sitta här och klandra dem för.

Och att texterna skrevs ur privilegierade perspektiv är väl knappast underligt i en struktur där förmåga och framförallt tid att skriva var privilegium. Bara att lyfta fram det som en anledning till kritik är så anakronistiskt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det.

Om vi lär oss att öppet – med en vetenskaplig kritik – betrakta historien kommer vi att lära oss om oss själva. Vi kommer att få en större förståelse för vår tid och vår plats. Men om vi kritiserar historien för att inte vara perfekt, då kommer vi att fastna i det egocentrerade populismträsket Westerstrand påtalar och genusvetarstudenterna ger en inblick i.

I den avslutande delen skriver studenterna, riktat till Westerstrand;

”Om vi skulle agera utefter dina önskningar, skulle universitet fortsätta att vara ett tryggt rum – för den privilegierade.”

De skulle behöva läsa på om universitetens historia. Det skulle ge dem ett betydligt mindre egocentrerat perspektiv.