Efter mitt inlägg om en insändare i Husis, där en äldre dam menar att hemmamammor är lösningen på samhällets problem, var det ganska många som hörde av sig och tyckte att jag skulle skriva till tidningen i stället. Jag ville inte riktigt. Jag orkar liksom inte när det känns som om det man ska bemöta är världar ifrån vad som skulle vara en konstruktiv startpunkt i en debatt om jämställdhet. Ni vet, när man måste börja någonstans år 1921 för att förklara vad man menar.

Men så tänkte jag på något som en vän sa, att hennes nyårslöfte inför 2014 var att ge svar på tal, att öppet säga ifrån. Ibland är det väldigt enkelt. Ibland är man kanske lite lat. Som när man möter åsikter som är nedlåtande, rasistiska, sexistiska eller whatever men ändå liksom otroligt långt ifrån det man själv betraktar som verklighet. Då är det lätt att bara borsta av sig det. Fnysa och tycka att alla andra självklart också måste förstå att det är befängt. Det är så avigt att man inte orkar ta det på allvar, men ändå presenterat i tillräckligt fin förpackning för att man inte ska vilja bråka och påpeka  tankevurpor.

Men så här: Tystnad är medhåll.

I tystnaden berättigas åsikterna, stärks och växer. Till slut blir de handlingar. Det är på exakt samma sätt som en våldtäktskultur fungerar. Ett fullkomligt fiktivt exempel: 10 killar sitter på en pub, tar några öl, har en kul kväll. En kille säger att hans ex flickvän är en jävla otrogen hora som borde få sig en omgång. Två killar skrattar till lite. De vet känslan liksom. Fem andra killar tar några djupa klunkar öl för att dölja att de blev rätt illa till mods. En önskar innerligt att han kunde säga högt vad han tänker utan att förstöra den goda stämningen och vara den som inte förstår ett skämt. En börjar tala om gårdagens hockeymatch och så fortsätter kvällen.

Ingen håller egentligen med den första killen i vad han säger. Vad han säger bara måste vara ett skämt, det kan inte vara något annat, för ingen vill känna den killen som en sen kväll efter puben spöade upp och våldtog sitt ex. I själva verket har dock alla kompisarna hållit med honom, bekräftat honom, genom sin tystnad. Hade bara en enda av dem sagt något hade det kanske blivit helt annorlunda.

Så jag tänker börja säga ifrån mer. Det behöver ju inte vara stort; en insändare, ett steg upp barrikaderna eller ens en diskussion. Det kan räcka med att bara kort markera att man inte håller med. För det får inte vara så att den som påpekar rasism, sexism och andra nedlåtande handlingar och kommentarer är den som är obekväm och förstör det roliga. Då är det någonting med samtalsklimatet och toleransen för vad man får säga om andra som är väldigt fel. Nej, det är den som häver ur sig rasistiska och sexistiska grejer som är obekväm och som förstör stämningen och även de saker som är för bisarra för att tas på allvar ska markeras emot. Man får inte bli så förslappad att man låter det komma undan.

Så jag plitade ihop en liten insändare till Husis. jag med. För att visa jag inte håller med. Det ska bli ett sånt år.