Nyhetsplock

Fem år efter #metoo

Det har helt plötsligt gått fem år sedan #metoo och det vore på sin plats att kommentera det. För de allra flesta av oss kvinnor här i väst har världen väl fortsatt sin gilla gång utan att mycket i praktiken har förändrats. Slentrianmässiga sexuellt betonade övertramp mot kvinnor är så djupt rotat att fem år knappast är någon tid att få till en verklig förändring. En ny generation flickor växer upp och blir kallade horor när de inte böjer sig för en patriarkal syn på deras plats, rättar in sig i ledet. Men de växer också upp med ett självförtroende som inte krossas riktigt lika lätt. En självklarhet i att vad de möts av är fel.

Samtidigt så finns det förstås otroligt många dimensioner av en rörelse som blev så stor, särskilt om man anlägger ett intersektionellt perspektiv. Till exempel tenderar vi till att koppla ursprunget till Alyssa Milano och Rose McGowan i deras kamp för att fälla Harvey Weinstein. #metoo skapades dock av aktivisten Tarana Burke i Bronx som ett sätt att organisera sig mot sexuellt våld och andra strukturella problem som oproportionerligt drabbar särskilt färgade kvinnor och flickor. Grundtanken var och är att de ska känna att de inte är ensamma och att man kan åstadkomma förändring genom empati. Alyssa Milano var den som sedan hade rätt plattform för att orsaka svallvågor över hela världen.

Därifrån är det en avgrund till en av de saker som på senaste tid fått agera milstolpe i #metoo, nämligen rättegången mellan de tidigare äkta makarna Johnny Depp och Amber Heard. Eftersom domslutet till stor del utföll till Depps fördel och rättegången skulle handla om våld i nära relationer har den ofta framställts som ett enormt bakslag, trots att det långt ifrån var en rättegång med helt tydliga rollfördelningar mellan förövare och offer och dessutom med bakgrund i en spektakulär skilsmässa och långvarigt drogmissbruk. Jag har inte velat ta i den rättegången ens med tång, så jag ska inte utveckla det mer nu heller än att säga att det var ett ganska typiskt amerikanskt spektakel och gränslöst sorgligt för alla inblandande men inte något bakslag för #metoo.

Det är nästan omöjligt att mäta genomslaget och alltför ofta är det mäktiga mäns rullande huvuden som får definiera framgångarna för #metoo, men det känns långtifrån rättvist. Självklart är det faktum att makt och pengar inte ska kunna köpa män fria från att behandla kvinnor som varor att bruka och missbruka en otroligt viktig del – men det är likväl bara en del. Det osar samma problem som finns inom traditionell historieskrivning – ett fokus på viktiga män och vad som händer med dem. Får jag välja skulle jag istället vilja lyfta fram tre andra saker som är viktigare och som har större potential till långvarig förändring. Utan inbördes ordning:

Sprickorna i tystnadskulturen: #metoo har skapat en plattform, en utgångspunkt att fästa diskussioner kring sexuella trakasserier i alla dess former vid. Det är mer accepterat att lyfta fram även de små trakasserier vi tidigare helt enkelt inte orkade bry oss om för att de hängde lösa i luften och var (konstant återkommande) engångsföreteelser. Visst är vi långt ifrån nolltolerans, men gränsen för vad vi låter passera obemärkt har förskjutits.

Återupplivandet av systerskapet: #metoo gjorde exakt vad Tarana Burke hade hoppats på. I miljontals tweets och lika många Facebookstatusar ställde sig kvinnor världen över upp och sa till sin nästa att hon inte är ensam. Den känslan av samhörighet lever kvar. Det är inte bara jag. Det är hon också. Det är inte mitt fel att det här händer mig. Jag inbillar mig att den självklarhet med vilken kvinnor även i väst har slutit upp bakom Irans kvinnor delvis har sin bakgrund i det här. Vi har gjort det förr. Visat kraften. Vi kommer att göra det igen.

Män som vaknar upp och tar ansvar: Världen är full av män som varken själva trakasserar kvinnor eller accepterar att andra gör det. Män som nu också har fått både en välbehövlig ögonöppnare för hur många kvinnor det är som utsätts (och hur långt ner i åldrarna det går). De har också fått verktyg att ingripa med lägre tröskel. De är kanske inte lika högljudda som rövhattarna som menar att #metoo har förstört deras möjligheter att umgås med kvinnor men jag vågar påstå att de är mångfaldigt fler.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Hatet mot finländska kvinnliga ministrar

Här i Finland får en rapport från NATO Strategic Communication Centre of Excellence just nu enormt stor uppmärksamhet. Den heter ”Abuse of Power: Coordinated online harassment och Finnish government ministers”. Det som diskuteras i media just nu handlar främst om en av följande två saker:

1: Kvinnohat enligt rapporten. Enligt rapporten utsätts Finlands kvinnliga regeringsministrar för osedvanligt mycket oroväckande grova trakasserier på nätet.

2: Vem som egentligen har betalat för den här studien.

Ska man vara riktigt petig, vilket vi ju gärna är här, är egentligen båda de sakerna en smula missvisande. Den första för att studien egentligen med grund i tidigare forskning har som utgångspunkt att kvinnliga ministrar är extra utsatta för trakasserier på nätet, och studien således bara bekräftar tidigare resultat i den frågan. Den nya kunskap studien tillför är att det – rakt i motsats till vad rubriken säger – inte alls är koordinerat utan snarare handlar om ett tämligen stort men stabilt gäng rövhattar som tycker att kvinnohat på Twitter är hej ok. Den andra för att den försöker rikta blicken bort från verkliga, väldokumenterade, demokratiska problem genom att insinuera att kvinnfölket självt har betalat NATO för rapporten. Den är alltså inte alls finansierad av finländska regeringen, och initativet till den togs av förra regeringen. Ledd av en riktig man.

Eftersom Inte Alla Män för tillfället verkar ganska upptagna med att spekulera kring studiens upphov verkar de inte ännu ha kommit fram till det argument som ofelbart stundar, nämligen att trakasserier också drabbar män. Det gör det förstås, men som forskningen konsekvent visar så är det inte alls samma sak.

Klart att det är! tänker Inte Alla Män, och gräver fram studier som visar att män och kvinnor blir trakasserade i samma utsträckning. Jo, det finns sådana studier. Och jo, de är säkert i princip helt riktiga. Men vad de studierna också visar är att trakasserier på nätet påverkar kvinnor i betydligt högre utsträckning än vad de påverkar män. Kvinnor blir rädda, tystade, anpassar sig. Män borstar av sig och går vidare.

Borde inte kvinnor bara man up, då?

Nej, för att nättrakasserier mot kvinnor är ett könsspecifika, en liten del av ett betydligt större strukturellt problem. De trakasserier män möter är i allmänhet riktade mot männens åsikter eller gärningar. Kvinnor trakasseras på grund av att de är kvinnor. Det är en himmelsvid skillnad i möjligheter att värja sig då. Dessutom är de trakasserier kvinnor möter på nätet bara en digital form av trakasserier kvinnor möter i dagliga livet hela tiden. Studier visar att över hälften av alla kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier. Cat calling. Någon som följer efter dem. Någon som rör vid dem. Ett konstant tvång att vidta försiktighetsåtgärder. Är det någonting vi borde ha lärt oss från #metoo så är det just det här. Nästan alla kvinnor har stött på det, bara på grund av att de är kvinnor. När kvinnor trakasseras på nätet är det alltid en spegling av vad som händer kvinnor också offline. Vi har inte den manliga lyxen att kunna stänga av datorn, borsta av oss och göra något annat.

Vad jag önskar att vi skulle ta fasta på är hur i hela helvete vi skulle kunna börja avhjälpa det här välkända, väldokumenterade problemet någon jävla gång. Pardon my French. Att så många män (jorå, det är främst män) har som ryggmärgsreaktion att först två sina händer och sedan peka på kvinnorna själva är så vansinnigt tröttsamt, men det kan faktiskt motarbetas av andra män. Män som blir förfärade av ytterligare en rapport som visar hur kvinnor trakasseras. Män som tycker att kvinnor ska ha samma möjligheter som män att bidra till samhällsdebatten. Män som inte är rädda för att folkvalda ministrar också kan vara kvinnor. För lösningen på det här problemet kan inte ligga hos de kvinnor som blir utsatta.