Jag har lärt barnen att skida. I dag har vi tränat backteknik, både i betydelsen ”hur man åker bakåt nedför en backe” och ”hur man slutligen tar sig uppför en backe”. Det var på det hela taget mycket lyckat och barnen har nu insupit alla mina visdomar. En grundläggande sak som vi fick träna ganska länge på är att inte kasta stavarna alltför långt åt helvete när man blir förbannad, eftersom man ändå i något skede måste hitta dem igen. Vi har också tränat på att krypa, samt rulla ur vägen när andra åkare kommer. Möjligen skulle det finnas ett par saker att lägga till i deras träning, men det får någon som faktiskt klarar av att stå på skidor ansvara för. Jag har nu dragit mitt betydelsefulla strå till lärdomsstacken. 
Etikett: Men jag tar gärna en bakelse
Vem ska vabba knyttet?
Barnen kom hem med flunsa i början av veckan, och det gick förstås som det alltid går: så fort de började friskna till så däckade jag. Och jag var ju så groteskt trött från början att det inte behövdes mycket flunsa alls för att göra mig helt utslagen.
Vabruari, you asshole.
Tur i oturen så har A den här veckan varit i Tyskland för att hälsa på en gammal vän och mina protester till trots så arrangerades min älskade pappa som barnvakt till mig för hela veckan. Mina självsäkra försäkringar om att jag visst klarar mig (för det är herregud inte första gången) och inte behöver barnvakt sköts rätt effektivt i sank med flunsans segertåg.
Nu ligger jag i sängen och väntar på att min pappa och min son ska komma hem med sushi. Trettio plus nånting, och pappa vabbar mig. Rätt lyxigt.
Kär
Att vara kär är att vara i ett konstant bubbel. Men att verkligen älska någon är att vara i ett konstant tillstånd av skräck – att förlora, att tvingas vara utan, att inte få behålla det man så innerligt önskat. Då är det tur att man kan ha så himla roligt ihop att man glömmer bort att vara rädd.
När en man har en riktigt bra idé och kvinnor har så mycket problem med sin mens att de inte förstår honom.
Det händer ju ibland att man kommer över sånna där grejer som liksom får en att behöva ta en liten paus och gå ut i skogen och sitta på en sten och filosofera över livet och världens nära förestående undergång.
Som till exempel när man läser om den nya produkten Mensez (uttalas enligt tillverkaren ”mensiis”). Det är ett läppstiftsformat lim med vilket mentruerande kvinnor kan limma ihop sina blygdläppar så att blodet inte kan läcka ut. När man sedan går och kissar så släpper limmet omedelbart, kvinnan kan enkelt tömma ur blodet och sedan limma ihop sig igen.
Produkten är, föga förvånande, uppfunnen av en man – en kiropraktor vid namn Dr. Dan Dopps. Han har, mycket förvånande, just fått patent för sin revolutionerande produkt. Man skulle ju kunna tänka sig att anledningen till att ingen kvinna hittills har kommit på en limläppstift för den sortens läppar skulle kunna vara för att ingen kvinna någonsin skulle vilja limma ihop dem. Det skulle också kunna vara för att även om en kvinna kan tänka sig att limma ihop blygdläpparna så är hon mer medveten än Dr. Dopps om hur och framförallt var mensblod kommer ut ur kroppen (spoiler: det är inte från samma ställe som kiss). Enda chansen att den här produkten skulle fungera är om man på något vis kunde limma blygdläpparna vikta bakåt, men då har jag svårt att tro att produkten kan leva upp till sin ambition att låta mig vara ”den kvinnan jag kunde vara” (om det inte är ”hon med limmad vagina”, men det har aldrig känts frestande) eller vara lika enkel att applicera som vanligt läppstift.
Och jag gillar ju inte termen vita, kränkta män men ibland så känns den ganska träffande. Det är nämligen eftersom kvinnor inte förstår att uppskatta schyssta snubbar som vi inte förstår att uppskatta de produkter schyssta snubbar har utvecklat för vårt eget bästa.
Det kommer nog ta mig väldigt lång tid att ”work through the idea”. Att limma ihop sig lär nämligen komma med en helt ny uppsättning ”psychological issues”.
Torsdag
Här har man suttit hemma i mysbrallor och skrivit doktorsavhandling så pass länge att det känns riktigt jobbigt att behöva pallra sig in till universitetet. Inte minst för att man senast i det skedet blir så illa tvungen att förlika sig med det faktum att man har ätit upp sig ett par storlekar sedan senast man klädde sig i något med begränsad stretch.
Och jag är inte intresserad av att fastna i några samhälleliga smalhetsnormer, men fan heller att jag tänker fastna halvvägs ner i mina underbara finbyxor. Nu är det skärpning som gäller! (senast på torsdag – A har bakat och jag måste äta slut på det först)
Å andra sidan…
… så är jag fortfarande kär så där att man nästan kollapsar när han tittar på en i den här underbare mannen som kommit in i mitt liv. Jag var övertygad om att jag skulle vara ensam, att ingen skulle vilja ha mig mera, och jag hade liksom förlikat mig med tanken på det. Hellre själv än där jag var, liksom.
Tills han dök upp. Tills han dök upp och visade hur det kan vara att vara två tillsammans på riktigt. Oavsett vad som händer i framtiden är jag så innerligt tacksam för det.
Tjejdag
Om man trott att man skulle få hem två barn men sedan bara fick ett kan det hända att man istället för att hänga läpp hivar alla sina genusmorsefasoner åt fanders och proklamerar en tjejdag. Då kan man gå till det nyöppnade förtjusande lilla caféet, njuta av solskenet, ta oskäligt många selfies, ordna manikyr, käka sushi och gå och shoppa.
Lyft inte historiska kvinnor genom att förbise nutida kvinnors insatser!
Om vi tänker oss ett café, med en driftig och mycket duglig innehavare. Hon säljer fantastiska bakverk som folk glatt smaskar i sig och hon hyllas för godsakerna hon bjuder på. Det behövs mer bakverk till folket, säger hon, och dukar upp fat efter fat samtidigt som hon leende berättar om varje tårta.
Tänk er sedan att hon inte har bakat en enda av tårtorna själv. Flera av dem har hon förvisso själv lagt upp på fatet och serverat, men de många och långa timmarna av bakning är det andra som har stått för. Kanske har hon heller inte sagt att hon gjort dem själv, kanske har det bara antytts. Ingen vet längre.
Lite så känner jag tyvärr inför Alexandra von Schwerins insats för kvinnornas historia. I nästan varje intervju med henne som görs så framstår det som att det hon gör som slottsfru på Skarhult slott när hon lyfter fram sina kvinnliga föregångar skulle vara någonting sensationellt nytt.
”På vinden fann hon till slut dagböcker, dokument och brev som kunde berätta om 500 års kvinnoliv på slottet. Det visade sig att kvinnorna haft stor makt över Skarhult. Upptäckten ledde till en välbesökt utställning om slottsfruarna.”
von Schwerin är inte först med det här och hon har inte gjort en ”upptäckt”. Tvärtom. Hela hennes insats vilar på de årtionden av kvinnohistorisk forskning som redan bedrivits. Det hon i SVTs intervju säger om tidigare århundradens slottsfruar som de facto skött slotten är precis vad till exempel min handledare Anu Lahtinen skrev i sin avhandling Anpassning, förhandling och motstånd som handlar om kvinnorna i släkten Flemming 1470-1620. Rubriken på (den senaste?) intervjun med von Schwerin är ”Hon låter kvinnorna återta sin plats i historien”.
Programmet Kvinnorna på fröken Frimans tid som skulle visa ”sanningen” om verklighetens fröken Friman som ”stod på barrikaderna i början av 1900-talet” har redan fått sig en välförtjänt åthutning. Förutom att dokumentären saknar ett klassperspektiv menar programledarnen Kattis Ahlström både att hon har lagt ner jättemycket arbete på att ta fram informationen men också att det ”nästan inte gjorts någonting på detta tidigare”.
De journalister och hobbyforskare som lyfter fram kvinnor i historien under förevändningen att det inte har gjorts tidigare förbiser fullkomligt minst 50 år av kvinnliga forskarinsatser. Josefin Rönnbäcks avhandling Politikens genusgränser: den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921 har redan 12 år på nacken. Den andra stora rösträttsforskaren som inte nämndes i fröken Frimans krig är Christina Florin, vars bok Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse kom år 2006. Florins avhandling Kampen om katedern, som handlar om professionaliseringen av läraryrket i svenska folkskolan 1860-1906 och framförallt om hur det blev ett kvinnligt yrke kom dock redan år 1987. All respekt för att Kattis Ahlström säkert satsat massor med tid på sitt program, men Florin har varit doktor i över trettio år. Sveriges första professor i kvinnohistoria, Gunhild Kyle (som förövrigt gick bort för snart ett år sedan), gav över 70 år av sitt liv till ämnet. Jag själv gör mitt blygsamma tolfte sedan starten med en B-uppsats. När Ahlström talar om hur mycket tid det har tagit vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för hennes uppfattning av tid är helt avgjort inte från den akademiska världen.
Jag skulle kunna fortsätta i evighet med att räkna upp alla otroligt kompetenta kvinnliga forskare vars forskning har möjliggjort både Ahlströms och von Schwerins insatser för historiska kvinnors synlighet, men min poäng är egentligen enkel: Det är inte forskning som saknas, utan skolundervisningen som släpar efter. Kvinnohistorisk forskning finns, men inte i det allmänna medvetandet. Kvinnors insatser mörkas fortfarande, och där är von Schwerin och Ahlström tyvärr själva delaktiga.
Det är fint att von Schwerin ryter till på debattsidor och använder sin position för att ge frågan om kvinnors historia mer utrymme, och det är toppen att Ahlström visar att fröken Friman inte är fiktion taget ur luften. Det behövs mer bakverk till folket, så att säga. Det är bara det att det skaver en smula när man vill visa kvinnors viktiga historia genom att samtidigt föringa nutida kvinnors insats i en hård och mansdominerad disciplin.
Disclaimer: Mycket av inspirationen till det här inlägget har kommit genom att jag i tysthet läst vad andra smarta kvinnor kommenterat – särskilt gäller det Brita Planck och Ida Östenberg – och i ett sådant här sammanhang kan jag knappast undlåta att namedroppa. Eftersom en del av det jag hör från dem och andra kommer från privata, snarare än offentliga, forum brukar jag sällan namedroppa så länge jag inte citerar eftersom jag inte vet om folk vill bli inblandade i mina sörjor. Här nämner jag dem dock eftersom de båda är fabulösa genushistoriker. Det minsta ni kan göra är att följa dem på Twitter. Observera dock att de inte på något vis kan anklagas för något som jag skriver, eller ens sägas representera samma åsikt! M’kay? M’kay.
Nynazisternas första offer
Här i Finland har nynazisterna skördat sitt första dödsoffer efter en lång rad av misshandlingar, knivhuggningar och liknande de senaste åren. Och det här är inte ens ett mediadrev. Det är på riktigt en kille som spottade på marken bredvid nynazister som stod mitt på öppen gata och delade ut flygblad för att värva nya medlemmar och som därefter blev nedsparkad och dog som en direkt följd av sina skador.
Förstår ni allvaret i det här?
Jag kan knappt ens ta in det.
Och jag tänker på alla mina vänner och gamla bekanta som postar halvrasistiskt, superpopulistiskt, ogenomtänkt trams på nätet. Som länkar till dåligt grundade eller rentav osanna påståenden om invandrare och raser och fan och hans moster. De där som tror att nazister ens uppsnoffsade som Sverigedemokrater bara är andra sidan av vänstern. Och jag önskar, önskar, önskar att åtminstone några av dem skulle börja se sambanden.
För här i Finland är det på fullaste allvar en minister (ordförande för regeringspartiet Sannfinländarnas partigrupp) som gått ut och förklarat en ung (finländsk) mans död med att det är tabu att tala om invandringen och att det är därför som det har gått så här långt. Det är väl för i hela helvete inte tabu att prata om invandring? Vi gör ju inget annat nu för tiden! Den där åsiktskorridoren som vi som står upp för alla människors lika värde sägs bejaka, den är inte fylld av oss längre. Åsiktskorridoren är proppfull av typer som talar om invandringens kostnader, som räknar människoliv i pengar, som vill sätta ”våra egna” först, som tror att det är pensionärerna som betalar för moskéer. Det är det här snacket som är det normala nu och vi som fortfarande vill ha öppna gränser är de avvikande.
Ni som tycker att det är långsökt att göra kopplingar till 30-talets Tyskland, god morgon. Vi lever i ett samhälle där polisen och systemet skyddar nazister, som mitt i dagens ljus och mitt på en öppen plats sparkar ihjäl någon, eftersom också nazister ska ha rätt att säga sin åsikt.
Och ni som inte tänker efter innan ni delar, eller som delar för att ni tror att det är tabu att tala om invandring eller att det finns för mycket invandrare (det argumentet används glatt både i Sverige som förra året tog emot 162 877 asylsökande och Finland som nöjde sig med 32 467): ni bidrar till det här. Det är inte någon sorts inbillad tystnad eller förvrängning av fakta kring invandring (all fakta är offentlig och alla siffror finns tillgängliga på nätet) som har skapat den här situationen. Det är ni som har hakat på trenden som gjort det. Ni som ger kraft och stöd åt den där som sedan tar till vapen och våld.
Ni ska inte tro att ni går säkra i nazisternas samhälle. Ingen är säker där.
En liten antirasistisk rättning på väg mot systemkollapsen
Den här bilden dök upp i mitt flöde:
Och som vän av ordning vill jag förstås vara behjälplig och rätta till några beklagliga missförstånd. Det ska tilläggas att jag inte är riktigt säker på vem ”vi” är, så brasklapp på det.
1: Disney klippte bort figurer ur Kalle Anka, på ungefär samma sätt som Disney klippte in figurer i Kalle Anka. Varje år blir det ju nya (reklam)hälsningar från den senaste filmen. (Om ”vi” är bolaget Disney kan man bortse från den här rättningen!) Tilltaget var globalt och någonting som Disney själva initierade, och ingenting som kränkta PK-svenskar eller ens feminazister startat.
2: Tintin plockades inte bort från Kulturhusets hyllor – böckerna flyttades från ett av Kulturhusets bibliotek (Tiotretton) och fanns hela tiden kvar i Kulturhuset.
3: Tja, alltså. Kyrkan firar ju jul. Det är ju, den hedniska grunden till trots, en ganska viktig högtid för kristenheten på grund av Jesus och det där. Och i vanlig ordning är alla förstås välkomna till kyrkan för att fira julen där. Julottan är och förblir en av de mässor som drar mest folk.
4: Kanske är jag gammal. Kanske jag inte riktigt förstår vad som menas med ”de senaste åren”. Men när JAG var barn så fanns det banne mig inga pepparkaksgubbar i lussetågen. Det gör det däremot nu för tiden. Vänners ungar var pepparkaksgubbar så sent som förra julen. Igen alltså, brasklapp för vem ”vi” är.
5: ”Bannlysa” är ju ett ganska starkt ord och jag är inte säker på exakt vad ”vi” menar med ordet i den här kontexten. Om ”vi” menar att nationalsången är ”bannlyst” i bemärkelsen ”fullt tillåten” är det korrekt.
6: Angående Nogger Black, Fazers lakrits och chokladbollar hörrni. Det står ju fritt fram för vem som helst att låta bli att äta dem – att bojkotta företagen som produktutvecklar. Gör det om ni vill. Personligen är jag mest kränkt över att priset på Piggelin har stigit helt överjävligt.
Däremot vet jag inte vilka ”vi” är som har låtit Nogger orsaka hysteri. Jag kommer liksom inte ifrån känslan att det är samma ”vi” som var mest hysteriska då, som de ”vi” som nu beklagar sig över uppståndelsen. Dessutom har jag väldigt svårt att se hur detta ”vi” samtidigt är produktutvecklare på det finländska företaget Fazer. Lakritsen är förresten inte det enda omslaget som förnyats. Se bara på hur det över 100-åriga varumärket Pihlaja formligen förstörts!
Men ärligt, jag kan förstå om folk känner sig kränkta när företag byter förpackning och produktutvecklar. Jag, liksom ”vi”, är i princip för att allting ska förbli som det alltid har varit. Problemet är mest att verkligheten inte fungerar på det viset. Världen förändras och priset på Piggelin fortsätter att stiga.
Genom att sammanställa en lista som den ovan försöker skaparen och alla som glatt sprider den ge sken av att ”de senaste åren” på något vis skulle utmärka sig. Att vi blivit känsligare. Mer PK. Att åsiktskorridoren krymper. Genom att sammanställa en lista med av varandra oberoende, mer eller mindre fabricerade påståenden som svenskar i allmänhet inte har varit med och orsakat försöker man ge bilden att det har gått för långt. Det enda man kan hoppas på är ju att fler av dem som gillar den listan satsar på att fira jul i kyrkan och där får ta till sig Svenska kyrkans julevangelium.
Hit och dit och tillbaka igen 