– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jag älskar takdropp. Dripp, dripp, bort med snön.
Han som istället för att utnyttja parkeringsplatsen i all bekvämlighet hade parkerat bilen på gåvägen rakt utanför dörren den där dagen när snön liksom dripp, drippade från taken några rejäla kubikmeter i sekunden delar förmodligen inte mina ömma känslor.
Min son har… ska vi säga långt hår för att vara lite diplomatiska? Hans kalufs växer så det inte finns någon hejd på det, och han låter mig inte komma nära med vare sig borste eller sax. Det är inte alls så att jag inte vill att han har långt hår, han får bli en manlig Rapunzel om han så vill, men det hänger ju ner i ögonen och jag blir liksom lite frustrerad bara av att titta på det. Så Vilho har bestämt sig för att han ska låta det växa så att luggen når ner till hakan och sedan får jag eftersom jag tjatar så hemskt klippa två runda hål för ögonen.
Jag tog mig friheten visa honom några bilder på hur det kan se ut om man har långt hår men liksom ändå någon sorts frisyr av det. Jag tänkte mig att någon av följande skulle passa:
Och medan jag skrollar ner genom bilder på män med långt hår är sonen på det stora hela taget rätt ointresserad. Sedan plötsligt hojtar han till.
”DÄR, mamma! Just SÅ!”
Jag tror att min man är en bortbyting.
Det började lite med att han helt plötsligt kunde massera mina axlar. Inte bara så där att han tryckte på dem och skakade lite, utan att han faktiskt letade efter knutar och lyckades massera bort dem.
Sedan köpte han en ost av den där sorten som får katterna att komma till köket och mjaua i tron att det serverades något ruttet för att sedan springa mot dörren och skrika eftersom katter har ett sjätte sinne för det där med verklig fara. Och istället för att locka barnen och mig att sniffa på den och skratta åt våra kräkreflexer sniffade han själv på den och konstaterade att den inte gick att äta.
Och sedan ville han att vi skulle laga fisk till mat fast han alla gånger vi har haft fisk har grundat med mackor så att han ska kunna skippa middagen.
Och nu vill han i solidaritet med vår son skaffa sig en rosa tröja. Mannen som är en aldrig sinande brunn av gay-skämt, sexistiska utsvävningar och fnysande över svenska ”män” vill skaffa sig en ROSA TRÖJA!
Nu vet jag inte om jag borde gå till polisen eller be vem det nu är som låtsas vara min man att massera mina fötter också.
Det skulle kanske vara till överdrift att påstå att det var ett drag av självinsikt som fick min make att i en diskussion om parförhållanden påstå att en av hans bättre kvalitéer är ”common sense”. Alltså, jag vill inte verka nedlåtande, men om mannen som tyckte att vardagsrummet var det bästa stället att träna blanksvärdspareringar och som efter att ha halkat på mattan huggit en bit av trappräcket – samme man som av någon anledning envisas med att skära bröd över golvet istället för på en skärbräda och vars reaktion på att ta en sockerpåse med ett hål i botten ur skåpet i mycket liknar en manisk dans och inte vid något tillfälle involverar en hand under påsen – kännetecknas av common sense måste det finnas en vinkel av begreppet jag inte hört.
Så jag opponerade mig. Lite. Efter att jag slutat skratta och kunde andas igen.
Men min högt vördade älskade make förklarade att det inte var fel på hans common sense, utan att han bara hade lite otur med verktygen. Så att säga.
Som för ett par dagar sedan när han skulle knacka bort is från bilen och letade efter något hårt. Och hittar en vinflaska.
Då skulle man nog lugnt kunna säga att man har otur med verktygen.
Jag ringde min man på jobbet, bara så där ändå.
Maken: So, how’s the camera?
Jag: I LOVE IT!! I’ve been walking around the house all day, photographing things and sqeeking happily at every shot. The cats think I’m crazy.
Maken: I’m so happy you like it!
Jag (anar inget): Mmmm…
Maken: Because now I trumph your pregnant-card.
Jag (glad, pillar förstrött på kameran): Awww… You read my blog!
Maken (väldigt självsäkert): Yep.
Jag (inser vidden av katastrofen): SHIT YOU READ MY BLOG!!!
Maken (vittrar vinst): Yep.
Jag: But… but…. That’s not fair. I was pregnant for nine months and…
Maken (låter lite som om han dansar på andra sidan luren): 18, if you count both the kids.
Jag: And it was horrible.
Maken: I got you a camera.
Jag: Shit.
Jag känner mig förrådd. Min make har gjort mig till en kamerahora och likviderat det Eviga Argumentet. Det kan väl aldrig vara rättvist?
Jag tycker att det är fint att man försöker ge unga kvinnor utbildning. Den här postern till exempel, uppmanar till att ge pengar för den livsviktiga utbildningen för flickor.
Och flickor över hela världen behöver stöd för att få utbildning. I Finlands största tidning Helsingin Sanomat talar alla fyra annonserna för förberedelsekurser för att det är just flickor som behöver dem.
För det kan väl inte vara så att man försöker sälja lite bättre genom att ha bilder på tjejer? Right? Och det kan väl inte vara så att man i feministisk välmening inser att det vore nästintill omöjligt att få pengar till unga utsatta pojkars utbildning eftersom vi ser flickornas behov som störst?
Det känns rätt töntigt att slå ett slag för pojkars rätt till utbildning. Historiskt sett har det liksom varit en helt annan grej och faktum är att ännu idag är flickor i fattigare länder betydligt mer utsatta. Men ändå. Det är något som har gått väldigt fel. Vad sägs om en annons om insamling till pojkar i slummen i Ukraina? Handen på hjärtat, skulle den verkligen funka? Behovet finns. Tänk bara vad utbildning och ett sammanhang skulle kunna göra för de unga pojkar som annars fastnar i våldsspiraler och gängverksamhet. De båda bilderna ovan kommer för visso från helt skilda världar men båda speglar med oroväckande tydlighet trender i vårt eget samhälle.
* Bilder på flickor säljer.
* Vi uppfattar flickor som så svaga att de behöver extra hjälp.
Enligt FN:s livsmedelsprogram hindras 75 miljoner barn från att gå i skolan och de behöver hjälp. Skit samma om det är flickor eller pojkar.
Det kom ett mejl som bekräftade att min stora idol ska tala på ämnesföreningens årsfest i mars. Eftersom jag inte… eh… kommer ut så mycket bland folk blev jag måhända en smula överexalterad och skickade direkt ett mejl till min högt vördade älskade make med någonting djuplodat och akademiskt i stil med OMG I HAVE TO GO HERE!!! Ungefär.
Av detta föddes inte helt oväntat en tämligen lång och synnerligen intelligensbefriad konversation som i centrum hade olika former av tidigare nämnda idols namn. Det krävs liksom inte särskilt mycket fantasi för att göra sig lustig över ett namn som på engelska refererar till ett manligt könsorgan. Väldigt kort gick det ut på grova anspelningar om vem och vad som skulle få ta vem och vad på festen eftersom min högt vördade make inte kan följa med.
Allt behändigt CC:at till Historiska Föreningens sekreterare.
Det här är min nya bästa vän.
Jag kallar honom Greger.
En av de punkter Haavistos kritiker väljer att lyfta fram i debatten om vem som är lämpligast att bli Finlands president är att han gjorde civiltjänst i stället för militärtjänst. Eftersom Finlands president också ska vara överbefälhavare anser många att en civare inte kan komma på tal.
Vad jag kan minnas var det här med militärtjänstgöring inte ett problem när man återvalde Tarja Halonen.
Men hur som helst. I dagens Husis publicerar man en stor bild där Haavisto och försvarsmaktens ex-kommendör poserar framför en bil fullastad med vad som ser ut som lokala soldater i ett land med mycket öken. Titta här! Han skulle visst kunna vara överbefälhavare! Och faktum är att som överbefälhavare skulle Haavisto möjligen rentav ha mer att komma med än Niinistö, eftersom den förre deltagit i fredsoperationer runt om i världen. Men allt det där är sådant som debattörerna på båda sidor redan vet och sliter fram och tillbaka. Och hade diskussionen gällt sakkunskaper och meriter hade den säkert sett annorlunda ut. Sånna saker kan man lättare kontrollera.
Men presidentvalet verkar just nu handla om manlighet och där är militärtjänstgöringen en viktig del. Jag hör ofta finska män skryta om sin tid i värnplikten, se ner på civare och dunka sig själva i ryggen över deras duglighet i diverse testosteronstinna uppvisningar. Riktiga män har gjort värnplikt, krälat i smutsen, klättrat berg och kastat granater. Men ändå – militärtjänstgöringen har inte varit en debattfråga i presidentvalen tidigare så varför just nu?
Att man nu väljer att lyfta fram att Haavisto är civare har ingenting med hans kompetens att göra utan är illa förtäckt kritik över hans homosexualitet. I tidningarna försöker man diskutera fakta om vem som gjort vad och fått vilken medalj, vilket säkert är det enda man kan göra, men de som mest högljutt kritiserar Haavisto som civare kommer inte att ta till sig fakta eftersom militärtjänstgöringen får stå som ett politiskt korrekt slagträ mot vad de ser som en omanlig man. Hans sexualitet rubbar ordningen i den förskönade kärnfamiljens värld där mamma, pappa och barn kan sitta i sitt pastellfärgade kök och äta husmanskost som mamma lagat.
Det där är något som Niinstö verkar ha fattat. Han ser att alla behöver någon där hemma som kan laga mat åt dem och stryka deras skjortor. Jag antar att han som riktig man menar att han ofta ställer upp för sin fru genom att laga mat åt henne och stryka hennes skjortor eftersom att han vet att hon är trött när hon kommer hem. Väyrynen hade också fattat och menade att presidentens slott behöver en husbonde.
Jodå. Debatten om vem som är lämpligast som president handlar just nu om manlighetsideal där husbondetraditionen ställs mot kärlek som trotsar alla odds.
Må bäste man vinna!
Kuriosa: Ett uttalande som Niinistös hade varit politiskt självmord i Sverige.
Mitt arbetsbord är inte stort, men det är välfyllt. Tack och lov är en av mina stora dygder det där med att ge begripliga instruktioner. Idag var jag stressad som sjutton och på väg ut genom ytterdörren när kom jag på att jag behövde en bok från arbetsbordet. Således ropade jag på min högt vördade make som var uppe:
Jag: Hunny, could you please bring me the book to the right furthest left on my desk.
Maken (småspringer in på arbetsrummet): What?
Jag: It’s called ”Svenska medeltidslagar”.
Maken (klart stressad): I can’t find it!
Jag (irriterad): But it’s right there to the left right!
Maken: *silence*
Jag: Come on!
Maken: Screw you and your sense of direction!
Jag (ännu mer irriterad och dessutom oskyldigt anklagad): How hard can it be! It’s TO THE RIGHT!!!
Maken: The right?
Jag (med större säkerhet än tillbörligt): No, fkit! TO THE LEFT ON THE RIGHT FURTHEST!
Maken: *silence*
Jag: Try the…
Maken (på väg ner): I found it.
Jag: Of course you did. It was right there. You know. To the left.
Hit och dit och tillbaka igen 