Etikett: Livet

Historikerns historier · Vardagslivet

De små förändringarna som förgyller

Charlotte4 kommentarer

Om man har riktigt tråkigt och exempelvis borde skriva på sin doktorsavhandling men inte kommer på något bättre att skriva än ”trodde du ja!” på två timmar kan det hända att man får för sig att stoppa ett suddgummi under ena kanten på laptopen och tycker att det är oerhört kreativt och intelligent gjort.

Sen kan man gå in på sin blogg för att tipsa andra om hur fint det blir när datorn lutar, men då kan det hända att man slås av tanken att det förmodligen krävs inte bara en grundlig uttråkning utan också de där sju kopparna kaffe för att den sneda datorn ska komma till sin rätt.

Så skulle det kunna vara.

Vardagslivet

Vi leker någon slags sjuk lek på nätterna

CharlotteLämna en kommentar

Det skulle kunna vara Säng-Bingo. Ingen vaknar upp i den sängen där de somnade. Fast mest känns det som den där leken man lekte på barnkalas när man var liten. Den när man ska sätta sig på en stol när musiken tar slut – man ska lägga sig i en säng när krafterna tar slut. Men i alla sängar ligger det redan någon och man blir igen den där som får gå ut i köket och dricka saft för att trösta sig.

Och igår, när jag äntligen fick plats i en säng (den som förut gick under namnet ”mammas och pappas säng” på den plats som fordom benämndes ”mammas sida”) gick det inte lång tid innan jag fann mig själv underst i en hög av barn.

Men hallå, om sängen redan är upptagen får man ju inte lägga sig där? Sånna är ju reglerna!

Tack och lov körde maken barnen till dagis och jag fick en chans att breda ut mig efter behag. Med tre katter ivrigt trampande runt i håret.

Vardagslivet

Fru Charlottes känslor för snö

Charlotte4 kommentarer

Det underbara ljuset när jag i går kväll gick och lade mig var så där trolskt att jag stod en stund i fönstret och suckade över hur fantastiskt vackert det var med snö. Så fint var det att min man var tvungen att komma upp ur sängen för att kravla sig till fönstret och titta han också.

– Jag älskar snö!

Nu, sisådär femtioåtta klädesplagg på ovilliga ungar, 45 minuters bilskrapande och fem fastfrusna dörrar senare har jag ångrat mig.

Kuriosa: Den jäveln som uppfann det där överavancerade bältesknäppet till bilbarnstolar har bergis aldrig stått med stelfrusna fingrar och försökt knäppa fast en sparkande unge som är påklädd till dubbla storleken.

Vardagslivet

Att göra så svåra regler att man måste fuska lite

CharlotteLämna en kommentar

Tilda fick ett Hello Kitty-spel i julklapp. I korthet går det ut på att fånga fjärilar, företrädesvis sådana som har samma färg som ens egen spelfigurs rosett. Enligt spelreglerna.

Enligt Tilda är själva fjärilsjakten klart sekundär till ritualen kring hur man väljer vilken av de fyra Kitty-figurerna man vill spela med. Förra gången valde jag den blå, och fick utstå spott och spe eftersom den alldeles tydligt var en pojke och mitt dåliga omdöme innebar att jag tyvärr inte var fin. Alls.

Inför kvällens spel hade reglerna kring hur man väljer sin Kitty-figur utvecklats betydligt. Den här gången skulle alla Kittysarna ställas på rad, varefter man fick vända bort huvudet och den Kittyn man sedan pekade på var man tvungen att spela med. Det tog Tilda fem försök att peka på rätt Kitty att bli tvungen att spela med.

Jag fick den gula och var den här gången lite finare i alla fall.

 

Nyhetsplock · Vardagslivet

Om ljudet av smällare och lyckan att få hålla sina barn

CharlotteLämna en kommentar

Barnen kommer rusande in, uppspelta och lyckliga. Fyrverkerier! Underbara konstellationer i regnbågens alla färger lyser upp den mörka natthimlen. Tillsammans går vi ut. Det är kallt och varje andetag skapar små puffar. Vi står tillsammans. Fascineras, jublar, beundrar. Tätt, tätt ihop njuter vi av att tillsammans få uppleva det färggranna skådespelet.

-Kanoner, suckar Tilda hänfört.

– Nej, raketer, försöker jag.

– Kanoner, bestämmer Tilda. Mera!

Senare på natten sitter jag i en mjuk fåtölj hos goda vänner och smuttar på en drink. Ljudet av smällarna utanför får mig att tänka på mina underbara barn, som för länge sedan tryggt somnat hemma hos farmor. Ljudet får mig att tänka på kylan ute i den gryende januarinatten och den ljuvliga värmen från festen, skratten från vännerna.

Ett nytt år börjar och jag ser fram emot allt vad som kommer.

Men ljudet av smällarna får mig också att tänka på alla dem som inte associerar till vänner, fest och skratt. Tyst skickar jag en tanke till alla dem som tänker på granater, våld och ond, bråd död. Alla dem som vet att det där ljudet betyder flykt och rädsla, dem som lämnat allt de någonsin haft och som sett sina vänner bli kvar. En tanke till alla dem som när de hör ljudet tänker på sina barn men aldrig mer får hålla dem i sina armar, och alla de barn som inte längre har någon att krypa upp till och söka tröst hos.

En tanke till alla dem som just i denna natt av förhoppningar och förväntningar förlorar allt.

Ett nytt år börjar och jag lovar mig själv att försöka skänka lite hopp till dem som inget har.

Mitt nya år börjar jag med en donation till Läkare utan gränser. Om vi alla delar med oss lite av vad vi har gör vi en stor skillnad. Vad gör du?

 

Dessutom: Läs gärna Essas gripande berättelse om en tablettask och en liten pojke.

DN rapporterar om att tysta nyårsraketer blivit populärare.

Vardagslivet

Nyårsnattens små överaskningar

Charlotte8 kommentarer

Inte helt oväntat beslutade vi oss för att det enda lämpliga sättet att fira nyår är med glitter och glamour. På med lösögonfransar, pärlhalsband, fjädrar och bling! Jag tog tillfället i akt att använda min älskade röda långklänning som hängt i garderoben på tok för länge. I julklapp fick min man en riktig promenadkäpp, en attiralj som visade sig vara mycket populär.

På stora hela var det en magisk kväll! Några små överraskningar och några små bekräftande av vedertagna sanningar uppdagades.

1: Jag älskar ljudet av frasande klänningar. Jag har inte vuxit ifrån drömmen att bo på ett slott och mest gå runt och frasa i långklänningar hela dagarna.

2: Långklänning på Berghälls enda nattklubb, full med fulla 18-åringar kunde förstås ses som lite överdrivet, men faktum är att jag nog inte har fått så mycket komplimanger sedan jag födde barn.

3: En promenadkäpp är nästintill oumbärlig när man köar. Eller spelar ölburksgolf. Eller spatserar.

4: Pauli kan blanda drinkar som får mig att dricka så överhövan mycket att jag nästan spyr. Fast att de inte innehåller alkohol. Och fast att han inte hade blandat i en sån där ört från Japan som kittlar när man kissar och som enligt honom hade givit en trevlig kick.

5: Jag är för gammal för klubbar där folk spyr i handfatet. Det bara är så.

6: Om man väljer att förvara det där lilla kortet man får när man hängt undan sin jacka och som ingen vet vad det heter i sina underkläder är det smidigare att stoppa det i BHn än i trosorna.

7: Lösögonfransarna kommer i tre olika storlekar. Även de ”korta” är längre än mina egna fransar. Med medellängden kan man inte blinka om man skulle låna någons glasögon för att kunna titta strängt på folk som tjoar. De längsta är så långa att man kan fläta dem.

Och så försökte jag vara en duktig bloggare och fotografera mig själv innan vi drog på fest, för det har jag sett att man ska göra. Det var förvånansvärt svårt. Inte nog med att bilden blev suddig – det kan jag ju skylla på att kameran inte är nåt vidare – men det krävde så mycket koncentration att fota mig själv att jag glömde att le. Och glömde läppstift. Respekt till alla de som orkar fota dagens outfit och dessutom se snygga ut när de gör det.

Och ett gott nytt år till er alla!

Historikerns historier · Vardagslivet

Det här med snälla mammor och att natta trilskande ungar

CharlotteLämna en kommentar

Så, klockan närmar sig 22 och jag håller på att bryta ihop. Barnen har varit i säng i snart 40 minuter, och öppnat dörren med något nytt mer eller mindre akut att meddela minst lika många gånger.

Tilda vill ha vatten.

Vilho behöver nässpray.

Tilda måste kissa.

Vilho berättar att han får önska sig tio saker i födelsedagspresent. Jag undrar hur i hela friden han kommit fram till den siffran och får en imponerande välgenomtänkt utläggning om att eftersom vi är tre i familjen förutom honom och han får bjuda sju kompisar på kalas kan han förvänta sig tio paket (om alla ”gör som man borde”).

Tilda kommer tillbaka från toa och är ledsen över att jag lyssnar på Vilho och inte på henne. Jag önskar att båda kunde vara tysta.

Vilho filosoferar om allt han önskar sig numer eftersom han redan i julklapp fick ”det där legot som kostar lika mycket som en liten bil”.

Tilda kräver att jag lyssnar på vilka hon ska bjuda på sitt kalas och vägrar lyssna på att lugnande ord om att det är fyra månader dit och att inbjudningskorten säkert kan vänta tills imorgon. Tappert räknar hon på alla fingrarna – kompisarna (6 st) på ena handen och dagistanterna (3 st) på andra handen. Mot min vilja fascineras jag över att hon ärvt min räkneförmåga.

Ungefär sjuttiotolv pussar senare lämnar jag rummet och slår upp Magnus Erikssons Landslag för en trött doktorands ultimata fredagsnöje.

Ungefär tolv sekunder senare öppnas dörren.

Vilho måste bajsa.

Tilda måste bajsa.

Jag får krupp.

I en möjligen något opedagogisk ton och med ett fasansfullt viftande pekfinger förklarar jag att DU minsann har jag gjort en vana av att klättra ur sängen just när man sagt godnatt för att i 15 min kämpa dig till de fjuttiga ploppar som berättigade dig att komma ur sängen, och DU kommer med bara för att du inte vill vara ensam trots att du just var och kissade. NI går tillbaka till sängs. NU.

I hela 10 minuter låg de sedan kvar i sängarna. Och planerade hur de skulle avsätta den där diktatorn till mor som helt tydligt trodde att hon hade någon sorts bestämmanderätt.

Två mycket bestämda barn spatserade in på mitt arbetsrum, satte händerna i sidan, spände ögonen i mig och deklarerade med barsk ton att de minsann ville ha en snäll mamma. Inte en sån som jag. Jag kontrade med att jag ville ha snälla barn. Sånna som sov.

Efter att så snällt jag förmådde ha föst myteristerna tillbaka till sängs, pussat, stoppat om, tvingat fram ett leende, tassat ut, stängt dörren och just slagit upp Landslagen på nytt hör jag ett ilsket ”SÅ DÄR GÖR INTE SNÄLLA MAMMOR”, vilket tydligt bifölls av kumpanen. I tillägg fick jag veta att jag med största sannolikhet inte kommer att få några julklappar av tomten nästa år.

Ska vi säga som så, att det har aldrig varit mer frestande att avslöja tomtemyten och klargöra mot vem man ska vara snäll om det ska bli några julklappar.

Suck.

Historikerns historier · Vardagslivet

Definitionen av uppgradera

CharlotteLämna en kommentar

Helsingfors universitets emailsystem har uppgraderats nu på morgonen. På framsidan till inloggningen menar man att systemen ”work slowly after the upgrade. This also causes authentication problems”. Är det inte en downgrade då?

Kuriosa: Min email funkar inte längre.

Vardagslivet

En farlig känsla

CharlotteLämna en kommentar

Jag känner igen den när den kommer krypande, känslan av att mitt hår är för långt. Den där driften att slita fram kökssaxen och kapa lite. Så svårt kan det ju inte vara…? När jag kommer till det där stadiet är det bäst att låsa in alla saxar och påminna sig om förra gången, då jag i en vecka fick sitta med huvudet lätt lutat åt vänster innan jag fick tid hos frissan för att jämna till det.

Vardagslivet

Boobs och badkar

CharlotteLämna en kommentar

Trots att vi haft badkar som komplement till duschen i snart två år var igår förstå gången jag fick för mig att bada. Det är härligt när man stoppar ner tårna, värmen sprider sig, det plaskar lite. Så sätter man sig, blir varmare, tänker att man kanske blev lite exalterad av hur skön värmen var förut, svettas.

Så sjunker man ner i vattnet och tänker sig att just det här är vad slöa dagar går ut på. Tills man inser att man mycket riktigt flyter. Som två missformade livbojar guppar boobsen runt och motstår alla försök att sjunka ner ordentligt. Till slut är de allt man ser. Inte ens den oformliga massan som är ens mage, och som man vet flyter runt strax bakom kan störa mer. Blobb, globb. MEN SÅ SJUNK DÅ!!