– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
men den där matlådan för två personer, med ljuvlig moussaka, som jag hade gjort i ordning, den var helt klart mycket större då när jag packade den än nu när jag på i runda slängar 1.44 minuter åt upp den.
Upplyst av skärmens underbara strålning har jag plitat ihop en hel recension idag. Nu ska jag bara säga till min make att det är bäst att han köper med sig någon mat hem, för här är det oroväckande dåligt med sånt. Numera.
Jag har alltid vetat att jag vill undervisa. På hösten brukar suget efter halvmögliga, dunkla korridorer, datorer i nät så långsamma att 80-talets tekniska framsteg upplevs som revolutionerande och studenter i varierande grad av vegeterande stadium vara som störst. Jag älskar det, men på något sätt hade jag hunnit glömma riktigt hur det är. Den där friska höftluften, spänningen, förväntan.
Idag höll jag den första föreläsningen på universitetet och det gick jättebra. Eller. Ni vet. Det var ingen som sov eller så. Och ingen som ens plippade med telefonen. Och så ställde de frågor som jag kunde svara på. På den universella hur-gick-föreläsningen-skalan är det där helt avgörande kriterier.
Det här är vad jag vill göra. Undervisa. Föreläsa. Prata hål i huvudet på folk. Övertyga andra om att det jag tycker är kul också är viktigt, vilket det förstås också på riktigt är. Hoppas det blir mycket sånt i framtiden.
Jag fyllde ju år för snart en månad sedan och jag har haft lite dåligt samvete för att jag inte bjöd er på några bilder på ljuvliga tårtkreationer och delikat mat – för det fanns rätt mycket av det då. Men det fanns också väldigt mycket trevligt folk, förvånansvärt många faktiskt, och dålig planering på fotograferingsfronten.
Så… Alltså. En himla bra fest var det i alla fall.
Igår hade det finlandssvenska föräldraforumet mammapappa.com sin årliga picknick. Jag ska inte tråka er med en alltför lång genomgång men några saker vill jag ändå lyfta fram:
För det första förtjänar den fantastiska Tove att hyllas igen, och igen, och igen. Likaså hennes man (kanske mest känd som ”han den där superhunken från Danmark”) gjorde både igår och alla andra dagar en lysande insats. Jag hoppas att de aldrig förstår exakt hur viktiga de är för alla oss användare för man kan få stressrelaterade ångestattacker för betydligt mindre.
För det andra är jag oerhört glad över att se att mammapappa.com inte alls är mamma(pappa).com. På picknicken syntes det tydligt att det var ett föräldraforum och i ett samhälle som klagar på pappor som inte vill vara hemma och sköta sina barn samtidigt som mammacaféer, mamma-barn-yoga och moderskapsförpackningar ses som självklara är liknande initiativ extra betydelsefulla.
För det tredje måste jag, på ett högst egocentriskt plan, erkänna att det var andligt uppbyggande när så mycket folk som egentligen inte tillhör forumet kom fram och skramlade med plånboken i förhoppningen att de cupcakes jag bakat var en del av Ravintolapäivät. Jag är av den bestämda åsikten att folk i allmänhet behöver mer cupcakes – lite mer dekadens – i sina liv.
Därför kommer här också receptet på söndagens cupcakes!
Jordgubbscupcakes med vitchokladfrosting
Kör
150 g bra ekologiskt smör (inget yäckigt margarin!)
2 dl socker
i en mixer. Först blir det smuligt, sedan hoppar det ihop till en boll och därefter blir det ett sorts vitt fluff. Vitt fluff är bra. Alltid. Medan du kör, tillsätt
1 ägg och strax därefter
1 ägg till
1 tsk vaniljsocker
0,5 dl vatten
1 dl frysta jordgubbar
Du bör nu ha ett rosa fluff. Det är också bra. I en annan skål blandar du sedan
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
Stanna mixern om du inte redan gjort det. Häll i mjölblandningen och kör sedan på låg hastighet och med pulsfunktionen. Kör du på full hastighet har du gjort jordgubbsdoftande stenar, vilket förvisso inte är helt illa men olyckligtvis nästintill oätligt.
Smeten räcker till 10-12 normalstora muffins eller förvånansvärt exakt 24 små. Alltid när jag lagar muffins har jag en metallform att sätta pappersformarna i. På så vis blir det höga, fasta muffins istället för… ja… ni vet… platta och vingliga. Grädda små muffins 10 minuter i 210 grader, större muffins något längre (ca 12-15 min) något svalare (ca 180 grader).
Det här är ett grundrecept på världens enklaste och godaste frosting:
Ta lika delar vit choklad och naturell färskost (exempelvis Philadelphia). För 24 små cupcakes räcker 150 gr, men å andra sidan är det ett välkänt faktum att man aldrig kan göra för mycket. Smält chokladen i vattenbad (i en bunke satt över en kastrull med kokande vatten), låt svalna något och vispa sedan (för hand) ihop choklad och färskost. Låt frostingen svalna helt innan den spritsas. Förvarad i en spritspåse håller frostingen i minst en vecka i kylskåp. Förmodligen håller den längre också, den har bara blivit uppäten innan liknande teser kunnat testas. Låt gärna spritspåsen ligga en stund i rumstemperatur innan du spritsar så blir frostingen mjukare och följsammare.
De små dekorationerna är gjorda av sockermassa och sockerkulor.
Formar, sockermassa och liknande finns att köpa på exempelvis Confetti.
Vi åt oss igenom imponerande 170 cupcakes.
Det har inkommit önskemål om en hemma-hos-oss. Nu på sommaren är vi aldrig inne så det blir naturligt med ett hemma-hos i trädgården.
På sommaren använder vi knappt den vanliga ytterdörren. Allt går via altandörren på baksidan. Dit kommer man genom en liten port kantad av en blommande klematis.
Egentligen är det kanske ett av de där ställena i trädgården som bäst kombinerar mig och min högt vördade make. Klematisen är en av alldeles för många ledsna växter som jag tagit hem. Just den här hittade jag slokande alldeles ensam på blomaffären en höst och för två euro fick den komma med mig hem. Den stora tunnan har min make fått genom sitt jobb som vinnördexpert.
Vid ytterdörren står en av de pelargoner som bott hela vintern inne på mitt arbetsrum och som av allt att döma uppskattat att få flytta ut.
Oftast är jag jättestolt över mina barn. Andra gånger inte lika mycket.
Tilda, 4 år, fick ett trevånings smyckesskrin som jag släpade med mig hem från en specialiserad dansbutik i Victoria Quarters i Leeds. När man öppnar det spegelförsedda locket spelar skrinet musik och en liten ballerina dansar runt. Tilda grät i 28 minuter (shit you not) när hon insåg att alla hennes smycken och allt hennes smink inte fick plats i skrinet. Större delen av den tiden spenderade hon med att titta på sig själv gråtande i spegeln.
Vilho, 6 år, fick igår den mobiltelefon vi lovat honom inför förskolestarten. Idag fick han 2 euro veckopeng för att han två gånger (shit you not nu heller) städat undan sina egna leksaker från golvet under den senaste veckan. Sedan fick han ytterligare 1 euro för att han kört några sniglar till skogen. Och så rullar han med ögonen och frågar varför han inte får mer pengar. Och jag uppbringar all min pedagogiska kompetens för att utesluta svärorden ur ”för att du inte gör annat än sitter på din rumpa hela dagen”.
Den uppenbara lösningen är att låta Vilho tjäna extra pengar genom att kränga det krimskrams som Tilda inte får plats med.
Jag litar inte på folk som klipper mitt hår. Det är allmänt känt att jag gråter när någon försöker. En kväll när jag bestämde mig för att jag ville ha kort hår och lugg och sedan började klippa på ena sidan, jämnade till på andra sidan, insåg att det inte var helt jämt och klippte lite till och 30 minuter senare konstaterade att det var en metod som skulle resultera i en frisyr liknande den min högt vördade make har beslutade jag mig för att hitta en frissa att fortsätta hos. I fyra dagar gick jag med huvudet ordenligt lutat åt höger eftersom nackspärr var att föredra framför den katastrof som var mitt hår, innan jag fick komma till Päivi. Det var fyra år sedan. Numer är hon den enda jag litar på och jag gråter inte ens längre när vi träffas.
Idag kom Päivi hit för att klippa mig, Vilho, grannfrun och grannfruns ungar. Det är helt sjukt smidigt att bli klippt hemma, särskilt när man har barn som inte bara tycker att all klippning som tar längre än tre minuter är för långdragen utan också har ärvt ett oroväckande stort mått neurotiskt frisyrkomplex från sin moder. Vilho ville ha samma sorts frisyr som de där i Pokémon. Så han letade fram en bild.
Päivi suckade knappt, så van är hon vid mig. Vilho satte sig förväntansfull.
Och så här fint blev det! Kortare, lättare och spikigare. Vilho var mycket nöjd och Päivi synbart lättad.
För att göra det enklare för Päivi hade jag också tagit fram en bild över ungefär vad jag hade tänkt mig.
Allt jag kan säga är ett Päivi är ett geni. Ett mycket tålmodigt geni. Imorgon ska jag försöka bjuda på bilder.
Jag har letat efter en tekanna i evigheter. Och så fick jag en av min älskade make i födelsedagspresent (eller alltså, jag anade ju att han hade tänkt skaffa mig en när jag fyller i augusti men så hittade jag en på rean och så fick han ge mig den lite för tidigt). Tekannan är precis lagom stor, går i mikron och i diskmaskinen och har ett mönster från en 150 år gammal tapet kallad Brompton Rose från Victoria and Albert Museums samlingar. Min make alltså. Vilken pärla!
Så idag, första riktiga sommarlovsdagen för barnen, har vi suttit ute på altanen, med jackorna på i den finska femtongradiga sommarvinden, och druckit te med karamellsocker ur finkannan och barnen har suckat lyckligt över hur ljuuuuuvligt allt är.
Det har varit 12 grader varmt hela dagen. Fram tills dess att jag äntligen tog itu med att avfrosta frysen. Så fort alla känsliga frysvaror lastats ur var det helt plötsligt 27 grader och jävla solsken.
Så jag hämtade barnen en timme tidigare än vanligt bara för att jag kunde. De har bara två dagar kvar på dagis nu innan sommarlovet. Vilhos två sista dagisdagar någonsin. Så vi sommarlovstränar, njuter av den sista tiden jag får bestämma hur mycket jag kan och vill ha barnen hemma innan vi kastas in i över ett decennium av skolplikt, tidiga morgnar och andras rutiner.
Tilda sitter och målar avskedskort till dagistanterna och sjunger sina egna påhittade sånger. Och jag tänker att de där som himlar med ögonen och suckar att det är en töntig klyscha när man lite gråtmild talar om den villkorslösa kärleken som övertar allt när man får barn – de har aldrig känt det så här.
Hit och dit och tillbaka igen 