Mest på grund av att jag har rätt svårt att ta itu med alla de saker jag egentligen borde göra så här i början av måndagen hamnade jag på en länk som handlade om en familj som blivit kidnappade av talibaner år 2012. För det första är det väl värt att understryka att jag tycker att det som familjen har varit med om är hemskt och att jag hoppas att de klarar av att återhämta sig. Vad jag vill kommentera är inte deras fall, utan hur rapporteringen är formulerad. Hela ”artikeln” finns att läsa här. Jag har roat mig med att klippa och klistra (men klippen är i ordning!) för att kunna markera formuleringarna som är galna.
För egentligen är det här en berättelse om ett par – en ung familj – som på grund av gemensamt intresse begav sig ut på en resa som tog en mycket sorglig vändning för alla inblandade. I rapporteringen är det dock en berättelse om män och de förorättelser de har blivit utsatta för när talibaner förgrep sig på deras kvinna.
Fadern skyller situationen på dotterns make. Det var han som tagit med henne. Som något sorts viljelös, gravid docka har maken fört henne till Agfanistan. Fadern är själv förstås en bättre sorts man och skulle minsann aldrig göra så mot sin gravida fru.
Maken, å sin sida, meddelar att talibanerna har våldtagit hans fru, som om problemet vore att det är hans fru och inte till exempel att hon blev våldtagen. Våldtäkten utfördes mot henne. Hon är offret – inte han!
Sedan presenterar man denna dotter och hustru, Caitlan Coleman. Det finns ingenting negativt att säga om henne. Hon är en kvinna med en god själ och hon gör alltid goda gärningar. Till exempel kommer hon alltid ihåg att skicka tackkort (det gör aldrig jag, men min själ är säkert inte lika ren heller). Och man försöker förklara varför just hon, en kvinna med en så god själ, kunde befinna sig på en sådan resa. Av allt att döma var det ett gemensamt beslut för paret att åka. De ville det här – tillsammans. Varför måste man förklara just hennes deltagande? Varför inte bådas?
I den här historien så fråntas Coleman ansvaret för sina egna handlingar – att bege sig ut på resa – samtidigt som de brott som begås mot henne blir hedersbrott begågna mot män. Det påminner lite om när journalisten Kim Wall dog och någon tidning (minns inte var) rapporterade att typ hennes vilja att berätta blev hennes död, trots att det med största sannolikhet var en man som mördade henne. Hur svårt kan det egentligen vara att rapportera om kvinnors handlingar och om brott som begås mot kvinnor med ord som visar att kvinnor visst är fullt kapabla att tänka och agera, men att de kan falla offer för brott utan att felet låg i deras tankar eller agerande?
Hit och dit och tillbaka igen 