Ibland undrar jag varför reklammakare och media verkar försöka skapa bilder med någon sorts orealistiska idealmänniskor, för smala och tillrättalagda för att existera bortom bilderna. För när jag söker produkter tilltalas jag av att produkten kan användas av sådana som mig. Att de kan användas av riktiga människor i denna värld av hängiga tyngdkraftstuttar, celluliter, underhudsfett och olikheter. Att det finns ett igenkännande. Produkten ska förstås framställas som något åtråvärt, men inte för att jag vill bli som den som använder produkten, utan för att en sådan som mig kan använda den.

Därför uppskattar jag vad som så nedlåtande betecknas som plus size models, för att de visar hur kläder ser ut på någon som är normalviktig. Därför uppskattar jag vad vissa leksaksföretag gör med sina kataloger nu, för att de visar att barn leker över stereotypa gränser om de bara får möjlighet. Jag tror nämligen att de där bilderna som visar orealistiska stereotypa ideal påverkar oss mer än vad vi kanske skulle önska, men jag tror också att det inte skulle ske en djupdykning i konsumtionskurvan om man öppet och ärligt gick in för att sluta tuscha folk bortom all verklighetskontakt. Tvärtom tror jag att igenkännandet skulle kunna vara minst lika viktigt ur ett konsumtionsperspektiv.

Det var den tanke som slog mig när jag slött bläddrade i en tidning och undrade vad det var som gjorde att jag tyckte att vissa bilder var väldigt tilltalande. Mänskligheten. Det.

Och om det var någon som nu trodde att alla de där vi ser på reklampostar och förstasidor faktiskt ser ut så på riktigt så kan man med fördel titta på den här videon, om hur media förvrider kroppar in absurdum.