Kulturkrockar

Lite kort om konsten att kommentera på andras bloggar

Det är intressant hur mångas reaktion på när en bloggare drar upp riktlinjer för hur kommenterande ska gå till är att berätta vad de tycker är lämpligt. Men nu är det ju så här, att den som äger bloggen är envåldshärskare vad gäller hur man kommenterar. Den som kommer till bloggen har att rätta sig efter det eller dra vidare. Vad random tyckare har för åsikt om vad ens text borde ha för sorts kommentarstolerans är en bra dag bara fullkomligt irrelevant.

Jag tycker till exempel att det är helt ok om mina barn klättrar i sofforna och hoppar i sängarna. De blir så milda och trevliga av att ha gjort sig av med den energin. Men det betyder inte att jag låter dem göra det när vi är på besök hos andra. Och det betyder särskilt inte att jag skulle argumentera för mina barns hopp-och klätterrättigheter hemma hos någon annan.

Jag är den första att erkänna att det kan vara svårt att inte få sista ordet, att låta någon annans högst tvivelaktiga kommentar få avsluta en tråd. Men ibland är det så det ska få vara. En gång kommenterade jag inne hos Fanny. Hon tyckte att jag bråkade och därför slutade jag. En gång skrev jag ett inlägg på Genus och jämställdhet. Många kände sig kränkta av det och jag slutade. Det betyder inte att jag tycker att jag hade fel, bara att jag erkänner någon annans rätt att avgöra huruvida det var på fel plats. För Internet är stort. Det finns plats för alla. Men alla måste inte få plats överallt.

Lästips: Hannah (som vanligt) och då särskilt kommentarsfältet. För den som orkar. Läs också Maria, om hur det kan bli. Ja, och läs den alltid kloka Ugglan om sånt som folk skriver på nätet!

Nyhetsplock · Vardagslivet

Andrum

På ett forum som visade sig vara betydligt mer feministiskt än vad jag först trott tog jag ställning för att män inte ska behandlas sämre än kvinnor, för att män inte ska bli kallade skymford (i det här fallet Vita kränkta män) och för att mäns åsikter och erfarenheter ska värderas lika högt i jämställdhetsdiskussioner som kvinnors. När jag lämnade gruppen hade mitt inlägg fått 120 svar, varav endast en handfull var medhåll.

Och så skrev jag ett blogginlägg om det, och om hur viktigt det är att man lyssnar på varandra, slutar generalisera och slutar dra allt till metadiskussioner om feminister. De senaste dagarna har nästan 200 kommentarer trillat in. Många är medhåll, men alltför många är fortfarande samma, tradiga generaliserande metadiskussion om feminister, om hur kvinnor är och om hur jag inte tar tillräckligt ansvar för mäns rättigheter – trots att jag på ett annat forum tampas med en shitstorm för att jag ställt mig upp för män. Det är mästrande, nedlåtande, fördomsfullt och oerhört tröttsamt. Jag har svårt att sova. Konstant huvudvärk. Vimsig och håglös. Somliga av er som kommenterar drar verkligen kraften ur mig. Så jag ber er om lite andrum. Om allt ni har att säga alltid är kritik, alltid utgår från att jag har fel och alltid syftar till att rätta så backa nu. Och ni som liksom vacklar någonstans på gränsen, som håller med ibland men inte alltid, kan ni vänligen ta större ansvar för att syna vad ni själva och andra skriver och också reagera på de här sakerna. För jag vill inte blocka folk, men någonstans måste gränsen dras.

Ja, och alla ni underbara som hör av er, per mejl, per telefon, per whatever, och stöttar och peppar; här kommer en bild på en kattunge till er!

20131019-154315.jpg

20131019-153909.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Identitet, motgångar och könsmarkörer

Jag tror att den allra största skillnaden mellan dem som brukar kallas för feminister och dem som tar väldigt starkt avstånd från termen (och här räknar jag in mig själv i den förra gruppen) är synen på hur könsidentitet skapas och om genus finns. Det är härifrån som de största konflikterna verkar härstamma. Och jag har läst psykologi på universitetet (bland annat utvecklingspsykologi) och tycker att det är riktigt, riktigt spännande. Jag är alltså inte principiellt motståndare till sådan forskning på något vis. Absolut inte.

Men jag tror också att det här, precis som i de flesta forskningsgrenar, finns ett oroväckande stort glapp mellan forskning och samhälle. För att kunna tolka forskningsresultat krävs det helt enkelt utbildning i ämnet, det krävs förståelse för kontexter och att tolkaren är insatt i forskningsfältet bortom enskilda artiklar. Det här är förstås inte specifikt för den naturvetenskapliga forskningen utan gäller all forskning. Kanske beror det på de allt högre kraven på snabb publicering inom media och kanske handlar det också om att fler forskar och fler utanför akademien är intresserade av att ta del av resultaten, men det där glappet är väldigt stort i dag. Forskning gör sig helt enkelt inte särskilt bra i snippet-format, eftersom forskningsresultaten alltid är en del av något större, ett sammanhang, orsaker och konsekvenser.

Det är sånt här jag brukar tänka på när jag diskuterar genus  med de där som tycker att skillnader på män och kvinnor nästan alltid har sin grund i biologi. Som en av de senaste kommentarerna på ett gammalt inlägg om kvinnosyn och hotness, där Ninni skriver om att det är illa om könsmarkörerna (typ klänning, slips och så vidare) försvinner eftersom vi är biologiskt virade för att känna igen och uttrycka könsmarkörer. Och visst är könstillhörighet en av de allra första grupptillhörigheter som barn uppfattar, men det är långt ifrån klarlagt att könstillhörighet endast är biologiskt betingat. Det vill säga, det kan finnas en biologisk komponent men den måste inte vara den avgörande faktorn. Tittar man på olika kulturer över olika tidsepoker blir det ganska klart.

Under medeltiden var sexuell avhållsamhet och ett slags neutralt genus (det kallas ibland för ett tredje genus) idealet. Att så många människor skulle ha en biologiskt betingad drift till detta neutrala genus är synnerligen osannolikt, dels eftersom det inte finns kvar i dag och dels eftersom det inte fanns ens i samtida kulturer. En (anti)könsidentitet skapad av samhället, uttryckt genom ceremonier och särskilda kläder.

Beträffande könsidentitet är det svårt att komma bort ifrån att den är nära kopplad till sexuell identitet. Många verkar dessutom tycka att den största könsmarkören är sexuell identitet – män gillar kvinnor, kvinnor gillar män. Så enkelt är det dock aldrig, och har aldrig heller varit. I det som i dag ofta ses som supermanliga Sparta, där krigaridealet överskuggade allt annat och alla män tillbringade större delen av sina liv i baracker för att härdas, var homosexualitet helt normalt. Det var nämligen bättre att soldaterna roade sig med varandra än gick runt och var sexuellt frustrerade. I dagens armé är homosexualitet långt ifrån accepterat. Hur ska man kunna förklara spartanernas sexuella identitet med endast biologiska förklaringar? Hur påverkar den sexuella identiteten könsidentiteten?

Ninni, och många med henne, menar att det är jämställdhetens baksida att man inte längre ska använda lika tydliga könsmarkörer trots att kön är ”den kanske viktigaste personliga identiteten”. Men kön är en viktig identitet bara för att vi förbinder kön med en massa förbehåll, förbehåll som blir viktiga när identitet, självuppfattning och samhälle krockar. Så länge man föds som den som samhället är skapat för och man passar in i kontexten förstår jag om det känns om en biologiskt betingad identitet, som att man födde sån, men för alla dem som inte passar in i de förutbestämda sociala mallarna är uppluckrade könsmarkörer förmodligen av enorm betydelse. För spartanerna var homosexuell inte en identitet. För många av dagens homosexuella är det en av de viktigaste aspekterna av deras identitet. Ett närliggande exempel är hudfärg. Jag tänker aldrig på att jag är vit. Min vithet är inte identitet för mig för min vithet är norm i min kontext. Hade jag däremot varit född i Nigeria hade min vithet garanterat varit en mycket betydelsefull beståndsdel i min identitet. Och jo, hudfärgen är biologiskt betingad – men hudfärgen som identitetsskapare är det inte. Det samma gäller kön och sexuell läggning. De är bestämda av biologi, men deras identitetsskapande funktion är etsad i samhället.

Det är här som forskningsglappet kan bli stort. Det finns inga tvivel om att vi påverkas av vår biologi, men det finns inga klara bevis för i vilken utsträckning, eller ens att människor med liknande genetisk uppsättning påverkas lika mycket av sina gener. De undersökningar som gjorts har en bra dag underlag i tusental, men oftast i hundratal, och vi är flera miljarder människor på jorden. Att tala om vikten av könsmarkörer som ett biologiskt faktum för att människan är ett gruppdjur i behov av identitet funkar bara till en viss gräns, särskilt om man beaktar de enorma skillnaderna i uttryck för kön som funnits över tid, och det faktum att uppdelningen i bara två kön (eller genus) inte går att applicera på ett enda samhälle. Diskussioner måste vara generaliserande och det måste finnas förståelse för att forskningsresultat indikerar, inte bevisar.

Ninni, och igen många med henne, menar också att ”[e]tt misstag jag upplever man gör i dagens genusfråge-iver är att glömma bort att ‘vi lär oss av det svåra i livet’. Jag skulle inte vilja vara utan det sätt intolerans påverkat mig och format mig till den jag är. Ju allvarligare socialt brott ens normbrott/avvikelse anses vara i den kultur man lever i, ju mer skinn på näsan får man. Inget är bara av ondo.” Jag håller helt med om att motgångar hjälper en. Jag hörde till och med någon argumentera för att utan motgångar hade det aldrig funnits några genier. Men det är en himmelsvid skillnad på motgångar och motgångar. De motgångar jag möter som vit, hetero kvinna i Norden är förvisso satans tunga ibland, men ändå knappast jämförbara med motgångar den som på riktigt bryter mot normer stöter på. Som när den sexuella identiteten tillåts agera könsmarkör och heteronormativiteten får sätta gränser för människors identitet. Självmordsstatistiken för unga hbtq-personer (och framförallt unga hbtq-män) talar sitt tydliga språk.

Vardagslivet

Saker vi kan diskutera och saker vi inte kommer att beröra

Vi diskuterar ju rätt mycket här på bloggen, ni och jag. Det är inte alltid vi tycker likadant, men på något vis är det just så jag tycker att det ska vara. Olikheter driver världen framåt. Om alla hade suttit ner och sagt att nu, nu är allt just som det ska vara hade ingen någonsin fått något mer gjort.

Ganska ofta diskuterar vi utseendefixering. Det är ett ämne jag gillar, som det finns massor med vinklar på och som jag tycker är angeläget och viktigt.

Men det går en väldigt stark gräns vid att diskutera utseende som fenomen och att diskutera enskilda personers utseende. Bara för att de diskussioner vi har sker över nätet och på så vis ganska anonymt får vi inte glömma att det är riktiga människor med potentiellt sårbara hjärtan på andra sidan. Det här är inte en blogg där jag tänker tillåta negativa kommentarer om någons utseende – inte mitt, inte min familjs, inte någon kändis – och jag önskar att fler bloggare var hårdare mot negativa kommentarer. Det betyder inte att man inte får säga att mina barn är söta eller att min man är stilig, det är klart att man får. Men som bloggare har man ingen skyldighet att tillåta all världens skit bara för att somliga har missuppfattat vad rätten att säga sin åsikt medför.

Har man inget trevligt att säga kan man hålla käft. Det är en bra grundregel.

Vardagslivet

Det där med att kommentera på bloggar

Jag hoppas att ni vet hur mycket jag uppskattar att ni tar er tiden att kommentera på bloggen och att jag värdesätter era tankar och åsikter. Utan er hade ju det här bara varit en galen cat lady (inte cat woman, nej, nej) som i sin ensamhet häver ur sig oviktigheter med rosa bakgrund och en överdimensionerad cupcake som ram. Ni gör den här bloggen till något mer, något viktigare.

Därför tvekade jag länge när jag för någon dag sedan för första gången nekade en kommentar.

Det här är en blogg där olika åsikter ska få mötas och där alla ska få komma till tals. Men det är också en blogg där jag tillåter mig att vara personlig (nu tänker ni säkert nej, herregud inget mer om boobs), där jag lägger ut bilder på mina barn och där jag försöker stå för vem jag är.

Därför tycker jag att det är rättvist att den som kommenterar på min blogg också står för vem den är. Det betyder inte att man måste fylla i riktigt namn, skostorlek och sexuell preferens, men att man ska fylla i sin riktiga mejladress. Om vi alla kan komma överens om det behöver jag inte neka kommentarer i framtiden.

Nyhetsplock

Sagan om ringen har blivit bok också

Tänk att det inte ska krävas mycket mer än så för att reta gallfeber på en hel värld av fantaster! År 2003 skrev Andreas Sundgren en krönika på VKs nöjessida om hur Sagan om ringen tydligen blivit bok också. Om man inte förstår att han är sarkastisk redan där (för i andra sammanhang har jag träffat på folk som på allvar inte vetat att boken kom en ganska rejäl stund innan filmen) kan åtminstone hans kommentar om kommersialismen i att göra pjäser av filmklassiker som Romeo och Julia och Hamlet få det att ringa klockor.

Men nej. Istället ska man häva skit över både författaren och redaktören. Nu har klipp från krönikan börjat florera på sociala mediesajter igen. Snälla någon! Tänk lite!

Skicka inte vidare urklipp där texten är förvanskad på grund av klippningen och det istället för författarens namn finns en bild på en oskyldig redaktör.

Och med risk för att kasta sten i glashus: Kritisera gärna men var sakliga!

Här kan ni läsa hela krönikan!

Och som vanligt: Kvinnan på bilden har ingenting med brevet att göra.

Vardagslivet

Jag är ju en expert minsann!

Till och med en random utländsk försäljare som tittar förbi bloggen slås av dennas förträfflighet och imponeras framförallt av min klarsynthet i hur man ska tackla män och dra dem till dansgolvet om de säger nej – eftersom jag alldeles tydligt är en expert i frågan.

Jag ska genast lägga till det på min CV.

Dansa med ovilliga: Expert

Tack, men nej tack, jag vill inte köpa den här gången heller.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Felplacerat beröm

Det kommer en hel del spamkommentarer. Sedan jag skrev om finnar (som i befolkningen) har det exempelvis varit en fantastisk uppsättning acneprodukter.

”Så utrotar du finnarna.” Det är väl kanske lite drastiskt.

Idag var det en kommentar om vilken fantastisk blogg jag har, och att det är så fint att man kan få information gratis här, särskilt sedan inte ens en bok från biblioteket hjälpt (oh my!). Vi var nog nästan själsfränder eftersom att vi tänker så lika.

Men seriöst. Ni driver en sida om hur man minskar kolesterolet. Jag dricker grädde direkt från förpackningen.