Jag tror att den allra största skillnaden mellan dem som brukar kallas för feminister och dem som tar väldigt starkt avstånd från termen (och här räknar jag in mig själv i den förra gruppen) är synen på hur könsidentitet skapas och om genus finns. Det är härifrån som de största konflikterna verkar härstamma. Och jag har läst psykologi på universitetet (bland annat utvecklingspsykologi) och tycker att det är riktigt, riktigt spännande. Jag är alltså inte principiellt motståndare till sådan forskning på något vis. Absolut inte.

Men jag tror också att det här, precis som i de flesta forskningsgrenar, finns ett oroväckande stort glapp mellan forskning och samhälle. För att kunna tolka forskningsresultat krävs det helt enkelt utbildning i ämnet, det krävs förståelse för kontexter och att tolkaren är insatt i forskningsfältet bortom enskilda artiklar. Det här är förstås inte specifikt för den naturvetenskapliga forskningen utan gäller all forskning. Kanske beror det på de allt högre kraven på snabb publicering inom media och kanske handlar det också om att fler forskar och fler utanför akademien är intresserade av att ta del av resultaten, men det där glappet är väldigt stort i dag. Forskning gör sig helt enkelt inte särskilt bra i snippet-format, eftersom forskningsresultaten alltid är en del av något större, ett sammanhang, orsaker och konsekvenser.

Det är sånt här jag brukar tänka på när jag diskuterar genus  med de där som tycker att skillnader på män och kvinnor nästan alltid har sin grund i biologi. Som en av de senaste kommentarerna på ett gammalt inlägg om kvinnosyn och hotness, där Ninni skriver om att det är illa om könsmarkörerna (typ klänning, slips och så vidare) försvinner eftersom vi är biologiskt virade för att känna igen och uttrycka könsmarkörer. Och visst är könstillhörighet en av de allra första grupptillhörigheter som barn uppfattar, men det är långt ifrån klarlagt att könstillhörighet endast är biologiskt betingat. Det vill säga, det kan finnas en biologisk komponent men den måste inte vara den avgörande faktorn. Tittar man på olika kulturer över olika tidsepoker blir det ganska klart.

Under medeltiden var sexuell avhållsamhet och ett slags neutralt genus (det kallas ibland för ett tredje genus) idealet. Att så många människor skulle ha en biologiskt betingad drift till detta neutrala genus är synnerligen osannolikt, dels eftersom det inte finns kvar i dag och dels eftersom det inte fanns ens i samtida kulturer. En (anti)könsidentitet skapad av samhället, uttryckt genom ceremonier och särskilda kläder.

Beträffande könsidentitet är det svårt att komma bort ifrån att den är nära kopplad till sexuell identitet. Många verkar dessutom tycka att den största könsmarkören är sexuell identitet – män gillar kvinnor, kvinnor gillar män. Så enkelt är det dock aldrig, och har aldrig heller varit. I det som i dag ofta ses som supermanliga Sparta, där krigaridealet överskuggade allt annat och alla män tillbringade större delen av sina liv i baracker för att härdas, var homosexualitet helt normalt. Det var nämligen bättre att soldaterna roade sig med varandra än gick runt och var sexuellt frustrerade. I dagens armé är homosexualitet långt ifrån accepterat. Hur ska man kunna förklara spartanernas sexuella identitet med endast biologiska förklaringar? Hur påverkar den sexuella identiteten könsidentiteten?

Ninni, och många med henne, menar att det är jämställdhetens baksida att man inte längre ska använda lika tydliga könsmarkörer trots att kön är ”den kanske viktigaste personliga identiteten”. Men kön är en viktig identitet bara för att vi förbinder kön med en massa förbehåll, förbehåll som blir viktiga när identitet, självuppfattning och samhälle krockar. Så länge man föds som den som samhället är skapat för och man passar in i kontexten förstår jag om det känns om en biologiskt betingad identitet, som att man födde sån, men för alla dem som inte passar in i de förutbestämda sociala mallarna är uppluckrade könsmarkörer förmodligen av enorm betydelse. För spartanerna var homosexuell inte en identitet. För många av dagens homosexuella är det en av de viktigaste aspekterna av deras identitet. Ett närliggande exempel är hudfärg. Jag tänker aldrig på att jag är vit. Min vithet är inte identitet för mig för min vithet är norm i min kontext. Hade jag däremot varit född i Nigeria hade min vithet garanterat varit en mycket betydelsefull beståndsdel i min identitet. Och jo, hudfärgen är biologiskt betingad – men hudfärgen som identitetsskapare är det inte. Det samma gäller kön och sexuell läggning. De är bestämda av biologi, men deras identitetsskapande funktion är etsad i samhället.

Det är här som forskningsglappet kan bli stort. Det finns inga tvivel om att vi påverkas av vår biologi, men det finns inga klara bevis för i vilken utsträckning, eller ens att människor med liknande genetisk uppsättning påverkas lika mycket av sina gener. De undersökningar som gjorts har en bra dag underlag i tusental, men oftast i hundratal, och vi är flera miljarder människor på jorden. Att tala om vikten av könsmarkörer som ett biologiskt faktum för att människan är ett gruppdjur i behov av identitet funkar bara till en viss gräns, särskilt om man beaktar de enorma skillnaderna i uttryck för kön som funnits över tid, och det faktum att uppdelningen i bara två kön (eller genus) inte går att applicera på ett enda samhälle. Diskussioner måste vara generaliserande och det måste finnas förståelse för att forskningsresultat indikerar, inte bevisar.

Ninni, och igen många med henne, menar också att ”[e]tt misstag jag upplever man gör i dagens genusfråge-iver är att glömma bort att ‘vi lär oss av det svåra i livet’. Jag skulle inte vilja vara utan det sätt intolerans påverkat mig och format mig till den jag är. Ju allvarligare socialt brott ens normbrott/avvikelse anses vara i den kultur man lever i, ju mer skinn på näsan får man. Inget är bara av ondo.” Jag håller helt med om att motgångar hjälper en. Jag hörde till och med någon argumentera för att utan motgångar hade det aldrig funnits några genier. Men det är en himmelsvid skillnad på motgångar och motgångar. De motgångar jag möter som vit, hetero kvinna i Norden är förvisso satans tunga ibland, men ändå knappast jämförbara med motgångar den som på riktigt bryter mot normer stöter på. Som när den sexuella identiteten tillåts agera könsmarkör och heteronormativiteten får sätta gränser för människors identitet. Självmordsstatistiken för unga hbtq-personer (och framförallt unga hbtq-män) talar sitt tydliga språk.