Hur man får pojkar att dansa – ett kort inlägg om kvinnlig företagsamhet

16 januari, 2012 Charlotte2 kommentarer

Vi dansade ut julen i går, jag och ungarna. Vilho och jag orkade med några Räven överraskar grisen och ett par Raketer innan vi tyckte att det var dags att hitta på något annat.

Tilda och grannflickan hade inte fått nog. Först bad de Vilho att han skulle fortsätta dansa med dem. Försynt stannade jag kvar och låtsades vika tvätt för att se hur det hela skulle gå. Jag var fascinerad över att se hur Vilho, blott 6 år gammal, visade precis samma beteende som de flesta män manifesterar hela vägen upp till den där åldern då de börjar åka på kryssningar och dansa foxtrot med hon ”som knappast kan ha varit en dag över 45”.

Vilho himlade med ögonen, hasplade fram ett ”näe, knappast” och gick därifrån.

Tilda och grannflickan kunde då ha gjort vad milda flickor förväntas göra – sätta sig i ett hörn och låta bli att dansa. Men de är inga milda flickor. Istället sprang de efter Vilho, tacklade honom och drog honom tillbaka till dansgolvet.

Klart att du vill dansa!

Ok, han är här. Vad gör vi nu då?

Sen är det väl bara börja röra på fötterna. Du tar den där och jag tar den här!

Nästa gång jag får ett nej ska jag prova samma sak.

Nyhetsplock

Genus och julklappar – det rosa dilemmat

22 december, 2011 CharlotteLämna en kommentar

På DN skriver man om hur flickor får rosa leksaker och betecknar det som ett problem. Man lyfter fram svårigheten med att hitta en rosa bil, exempelvis. Ni som följt bloggen vet att vi har en sån, men det hör kanske inte hit. Även om jag kan hålla med om att julefriden försvårar gränsöverskridande julklappar och på sätt och vis cementerar genusgrundade stereotyper är det rosa dilemmat ett klart överskattat problem.

Problemet ligger inte alls i färgen rosa – faktum är att vår syn på rosa är synnerligen kulturbetingad och långtifrån den universella kvinnosymbol den ofta framställs som – utan i vad pojkar och flickor förväntas göra med sina leksaker och kläder. Flickornas kläder har fjärilar, blommor och snirklar – stillasittande skönhet – medan pojkarnas har bilar, tåg och action – fartfyllda initiativtagare. Även pojkarnas leksaker tenderar till att uppmuntra till att utforska, undersöka och skapa medan flickornas uppmuntrar till att vårda, pynta och träna sig till goda mödrar.

Problemet är alltså inte färgen på leksaken utan vad man kan göra med den.

Kuriosa: När man började framställa rosa på 1700-talet var det en utpräglad mansfärg.

Vardagslivet

Snälla barn och julhandlande

20 december, 2011 CharlotteLämna en kommentar

Igår kom jag på den spännande idén att jag efter dagis skulle ta med mig barnen till ett enormt köpcentrum för att handla julklappar. Med två trötta och hungriga ungar var det förstås kanske inte så genomtänkt, men efter ytterligare en regnig decemberdag med en timmes halvtaskigt dagsljus kände jag ett visst behov av stark belysning och syntetisk lycka.

Och till min stora förvåning uppförde sig barnen som små änglar, trots tre timmars(!) shoppande. Jag ska inte ge några ingående beskrivningar men om vi säger så här: ungarna skötte sig så bra att jag övertygades om behovet av en sån där mus som sjunger We wish you a merry Christmas. Då har man haft snälla ungar.

Vardagslivet

Julgranskulornas hållbarhet

19 december, 2011 CharlotteLämna en kommentar

Gick runt på Stockmanns fantastiska julavdelning – ett måste på ett respektabelt varuhus – och suktade efter vackra julgranskulor. De var så där vackra att man slog ihop med händerna, suckade hänfört och fånstirrade. Expediten som tog emot mig var skeptisk till min till synes sjukliga hänförelse och rynkade på näsan när jag med en av de vackra, glittrande kulorna tryggt i handen konfronterade henne.

– Kulornas hållbarhet…?

– Mmmhhmmm. *förtjust nick*

– Eh… Tappar du dem går de sönder.

– Åh. *illa dold besvikelse* Tack då. För inget.

Med tre katter och två ungar vill jag ha julgranskulor som man kan studsa.

Godsaker · Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska 5 (och recept på godaste julkolan!)

17 december, 2011 Charlotte7 kommentarer

Tilda och grannflickan sitter i köket och tjoar. Jag känner mig mild och modig, och frågar om de vill laga kola. Grannflickan stannar upp och stirrar skräckslaget på mig.

– Kuolaa? (dreggla)

Jo, visst, nära nog. Flickorna skuttade vidare med sina lekar och jag fick några värdefulla och djupt uppskattade minuter ensam vid spisen. Följande recept blev till:

Julkola (räcker till två barn i tre dygn)

2 dl ekologisk vispgrädde

2 dl ekologiskt strösocker

2 dl mörk sirap

en nypa salt

1 matskedsmått ekologiskt kakaopulver

Koka allt tills kulprovet visar färdigt!

Följande saker ska ni tänka på:

* Använd ekologiskt. Dels är det bra för miljön, öppna landskap och sånt där, dels smakar det bättre. Råvarorna är mycket viktigare än vad många tror. Med bra råvaror blir allting bättre. Allt.

* Ni kanske sneglar fördomsfullt på den mörka sirapen och blir så där ”nej, jag tar nog vanlig ändå”. Gör inte det. Tro mig.

* Allt som lagas med choklad bör ha en liten dos salt. Det gör bara chokladsmaken tydligare och fylligare. Men en liten nypa räcker när du ska göra kola.

Kuriosa: En gång när jag var liten och min väna moder skulle laga kolasås tog hon 2 dl salt och en nypa socker. Det blev inte helt lyckat.

* 1 matskedsmått kakao är inte samma sak som 1 msk, jag bara råkade ha ett matskedsmått till hands när jag skulle hälla i kakao. Vill man inte ha så stark kakaosmak kan man ju ha ett halvfullt matskedsmått. Själv tog jag så där att det krävdes en stadig hand och mycket koncentration att förflytta måttet från burken till kastrullen utan att spilla.

* Kulprovet ska vara ganska fast. Jag var exalterad och nöjde mig med ett ganska sladdrigt kulprov och fick hela eftermiddagen försöka komma på sätt att få kolan att stelna tillräckligt för att man skulle kunna få loss den från de söta formar jag hällt den i. Om ni också gör samma grundläggande miss (vilket ni inte borde nu när ni blivit varnade) ska ni inte försöka rädda något genom att ställa in kolan i ugnen. Det kokar över nåt så in i *censur* och när man fått rent ugnen igen vill man aldrig mer se en kola. Åtminstone inte på ett tag.

Vardagslivet

Om att gråta på julfester

15 december, 2011 Charlotte8 kommentarer

Innan jag fick barn brukade jag hånfullt flina åt töntiga föräldrar som satt och snyftade medan deras snoriga ungar på något likaledes töntigt uppträdande tvångsmässigt kraxade tipp, tapp, tipp, tapp. ”Lipa ni bara, det förstår jag att ni gör när ni tvingas lyssna på något så överjävligt falskt. Nejmen titta så gulligulligt, nu ramlade tomteluvan av. Halledudanedå.”

Nu är jag själv en av de där föräldrarna som med kameran i ena handen och en näsduk i andra handen med illa dold förtjusning snyftar mig igenom barnens uppträdande på dagis julfest. Varför i hela friden måste man lipa? Varför kommer tårarna just då? Med tanke på att sonen sin vana trogen ratade finbyxorna och drog på sig ett par skitiga baggy jeans istället och att dottern fortfarande inte låter mig kamma hennes hår kan man tycka att det finns andra saker som lättare skulle få mig att både skrika och gråta (och då talar vi högklassiga i-landsproblem). Men ändå…

När ett Luciatåg med nervösa femåringar träder in i salen, lamporna är släckta, syret nästan slut, treåringarna sitter med sina tomteluvor på svaj och beundrar de stora barnen, då är det något som händer i mitt mammahjärta. Den där stjärngossen, min son, som tränat och tränat på sångerna i veckor. Som lärt sig alla orden, som emellanåt träffar rätt i melodin och som hävdar att han är bäst på att sjunga för att han blir färdig först. Tänk att han är min, att jag har varit med att skapa honom. Tänk att han nu är så stor, en riktig liten människa. Var det inte just som jag för första gången fick honom i mina armar? Var det inte just som han för första gången plirade med sina mörka ögon mot mig? Vet han hur stolt jag är över honom? Vet han att han är den finaste sonen man kan ha? Kan jag någonsin få honom att förstå hur mycket han betyder och hur tacksam jag är över att han är den han är?

Alltmedan barnen glatt blandar verserna i ”Nu tändas tusen juleljus” passerar hela livet i revy. Det känns som om hjärtat ska gå sönder av stolthet över vem han är och rädsla över att han kommer att förändras, och det enda sättet att hålla hjärtat helt utan att gå fram och riva åt sig sin stjärngosse och aldrig släppa honom igen är att låta några tårar falla. Töntigt, men så är det.

Vardagslivet

Änglaspel

10 december, 2011 CharlotteLämna en kommentar

När jag var liten brukade jag tävla med mina syskon om vem som snabbast kunde sätta ihop ett sånt där änglaspel. Ni vet ett sånt av mässing som man sätter ljus i och så snurrar änglarna och så pinglar det och så är julfriden försvunnen. Hur som helst, just ett sånt har jag i någon sorts nostalgisk svacka införskaffat nu, så att mina egna barn ska kunna få uppleva samma ~~trauman~~ julglädje som jag själv. Ni som träffat min son vet att han är… ska vi säga tekniskt lagd? En annan dag ska jag utveckla det mer, för faktum är att vi från dagis fått höra att de börjar få problem med att hålla honom stimulerad. Det tog honom ungefär 30 sekunder att bygga ihop änglaspelet från det att han för första gången fick bitarna framför sig. Med det hade han lätt spöat sin mor i änglaspelsbyggande när det begav sig. Vad är ditt rekord?

Här, efter 20 sek, är det fortfarande inte helt rätt. Det tar honom ytterligare 10 sekunder att plocka isär och sätta ihop korrekt.