Etikett: Jasså det säger ni

Historikerns historier

Det där med offermentalitet

Charlotte11 kommentarer

Det finns många saker som gör mig lite arg men det finns få saker som gör mig riktigt heligt förbannad. En av de där sakerna som får mig att bli så arg att jag nästan gråter är när man på fullt allvar hävdar att män sedan tidernas begynnelse och i alla kulturer varit förfördelade och att man har hållit kvinnors mänsklighet i högre aktning.

Jag förstår tankegången. Kvinnor måste man ha för att det ska kunna födas barn och ju fler ju bättre, men det räcker med en enda man. Därför har män offrat sig för kvinnorna, skyddat dem för att skydda artens fortlevnad. Biologiskt sett verkar det helt rimligt.

Men samtidigt har det ingen verklighetsförankring.

För det är flickfoster som aborteras, flickbebisar som mördas, flickbarn som inte får sjukvård, unga kvinnor som dör en för tidig död av undernäring och änkor som stöts ut ur samhället. Det här är inte feministisk propaganda. Det är statistik, forskning och livsöden. Men visst är det i huvudsak män som drar i väpnade konflikter och som så att säga ”försvarar resurserna” men det är, och har av allt att döma varit, för att kvinnors sysslor tar hela dagen i anspråk och är helt avgörande för uppehället inte för att man prioriterar kvinnors behov eller sätter ett högre värde på kvinnor.

Men är det inte så att man alltid skyddar kvinnor och barn? Är det inte så att man minsann prioriterar dem? När trupper stormar staden har de sedan bibliska tider skrikit ”döda alla män och våldta alla kvinnor”.

Det är väl en fråga om personlig preferens om man tycker att det är bättre att bli dödad på plats eller bli våldtagen och sedan bortförd som krigsbyte, men ingenting vi vet om mänsklig kultur tyder på att det någon gång på någon plats ska ha varit förenat med respekt att bli våldtagen och krigsbyte. Däremot är det hedervärt att bli dödad i strid. Men kan man inte tänka sig att den där kvinnan som överlever och som ju dessutom blivit våldtagen löper en större chans att få föra vidare sina gener – att uppfylla sin biologiska mening? Jovisst, men människor har utvecklats från att enbart sträva efter att föra arvsmassan vidare, till att vilja leva under tiden. En del människor genom historiens årtusenden har rent av valt att inte föra sina gener vidare, trots att de kanske fått chansen – en del för att de inte vill, andra för att de vet sig vara bärare av genetiska sjukdomar.

Människan är en oerhört komplex varelse, som förvisso styrs av biologiska drifter men som också har lärt sig att genom intrikata kulturer göra saker som biologiskt sett inte är det självklara alternativet. Kanske har män på grund av sitt biologiska kön förfördelats någon gång i en så avlägsen forntid att vi inte längre har källor som berättar om det, men ingen av alla de källor till det förflutna vi har idag tyder på att män som grupp varken medvetet eller omedvetet skulle ha förfördelats, och situationen i flera länder i Afrika och Asien idag tyder snarare på raka motsatsen.

Så om man nu tycker att offermentalitet känns som ett kul inslag i debatten så ska man åtminstone ha lite mer respekt för alla dem som som inte får uppleva lyxen att öppet få diskutera sina rättigheter och för alla dem som faktiskt far systematiskt illa. Det gäller särskilt om man tänker dra stora generaliseringar kring hur män har förfördelats, men också om man vill hävda kvinnoförakt i dagens Sverige. Lite perspektiv, tack!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Pojkar, våldslekar och det där med socialisering

Charlotte12 kommentarer

Både Pelle Billing och David Holman har de senaste dagarna skrivit om våld och pojkars lek. De skriver om hur pojkar måste tillåtas leka sina lekar trots att det finns våldselement i lekarna eftersom pojkar till sin natur är mer våldsamma och framförallt kanske fysiska än flickor.

Samtidigt som man hävdar pojkars naturliga rätt till fysiska lekar visar statistik att kvinnor slår precis lika ofta som män och att våldet bland unga kvinnor ökar snabbt.

Visst kan det finnas biologiska skillnader i mäns och kvinnors aggressivitet men sättet på vilket man hanterar aggressiviteten är kulturellt betingat. Hur ska man annars förklara att ökad jämställdhet ger fler våldsamma kvinnor? Rätten att utöva sanktionerat våld har genom historien tillhört männen, men när könsgränserna börjar luckras upp framträder även våldsamma kvinnor. Förklaringen till varför män har varit de största våldsutövarna ligger således inte i biologiska betingelser utan i vem som hade kontrollen över våldet och möjligheten att utöva det. Ingenting tyder exempelvis på att en kvinnlig regent skulle ha inneburit minskat statligt våld och de få källor vi har tyder på att kvinnor inom hemmets ramar kunde prygla både barn och tjänstefolk – det vill säga: även kvinnor kunde utöva våld mot dem som hade lägre status. Den stora skillnaden var alltså att mäns våldsutövning var av den sorten som genom samhällelig sanktion kom att göra avtryck i källorna, medan kvinnornas våld förblev av den mindre destruktiva sorten – inte på grund av biologi utan på grund av strukturer och normer.

Det hävdas friskt att män är mer våldsamma av naturen, men små pojkar förväntas leka med Ninjago, Action Man, Transformers och till och med pojkarnas variant av söta, tjattrande batteridrivna hamstrar har tillbehör i form av pansar eller min personliga favorit – Hamster Powered Battle Tank. Lite äldre pojkar förväntas leka fysiska lekar på skolgården och den som inte vill vara med blir hånad som flickig och i värsta fall ett offer för de andra pojkarnas påstådda naturliga våldsamhet – allt bortförklarat med det klassiska boys will be boys. Att pojkarna sedan de blivit lite äldre tar till våld och litar på sin fysiska styrka är knappast konstigt. Deras hela socialisering har gått ut på just det – att våldsutövning är en del av manligheten.

Därför vill jag hävda att det är oerhört viktigt att stävja pojkars ”maktlekar” istället för att se det som pojkars naturliga träning inför vuxenlivet, samtidigt som man måste skilja på lekar med våldsinslag (exempelvis av typen fysiska bestraffningar) och lekar som bara är fysiska. Våld hör inte hemma i lek och ska alltid motarbetas medan fysiska inslag är en naturlig del av lekande. Däremot finns varken biologiska eller (i dagens samhälle) sociala anledningar till varför det skulle vara viktigt att just pojkar ska tillåtas sådana lekar. För rätten till fysiska lekar får inte beläggas med könssegregering. Alla barn oavsett kön borde få chansen att leka fysiskt; att brottas, att spela fotboll, att springa, hoppa och ibland kanske skrapa knäna. För det är sånna saker som de flesta barn gillar innan vi har hunnit lära dem vad vi förväntar oss av pojkar och flickor, innan vi hunnit ta hand om den gråtande flickan och tröstat med att pojkar är sånna och därmed gett dem deras framtida roller. Det är också sånna saker som barn i ett alltmer stillasittande samhälle behöver för att göra sig av med sin energi, för att lära sig laganda och inte minst för att lära sig att det inte är farligt att ibland göra sig illa. Dessutom gör en könssegregering av fysiska lekar att de pojkar som leker stillsamt inte tillåts vara sig själva utan ses som undantag, som avvikelser. Det finns det inga vetenskapliga belägg för att de är. De är barn och ska tillåtas vara det på sina egna premisser.

Pojkar kommer att vara pojkar så länge vi inte låter barn bara vara barn.

Historikerns historier

Varför genushistoria?

Charlotte10 kommentarer

I en diskussion med personer som är kritiska mot genusvetenskapen gled vi över till varför genushistoria skulle vara ett berättigat ämne värt skattepengar. Jag tänkte nu försöka besvara en del av den kritik som framfördes.

Ett av de starkaste argumenten verkar vara att det där med att skriva kvinnornas historia är ungefär lika intelligensbefriat som kvotering in i bolagsstyrelser. Kvinnor som inte av egen kraft gjort sig förtjänta av utmärkningar ska inte ha några. Jag är också emot kvotering av kvinnor, men genushistoria är långt ifrån en kvotering av kvinnor utan en effekt av den nya tidens historieskrivning där fokus skiftat från det stora narrativet där man genom kungar och krig beskriver en enskild nations historia till försök att återberätta forna tiders verkligheter objektivt. Vill man förstå hur livet tedde sig i Sverige på 1500-talet är kvinnornas liv en lika naturlig del som männens, och relationen dem emellan det viktigaste objektet för genushistorikern. Det handlar alltså inte om att förneka att Gustav Vasa var den enskilt mest betydelsefulla personen i 1500-talets narrativ utan om att dels beskriva hur alla som inte var Gustav Vasa hade det, dels att förstå vilka samhällsprocesser som ledde till att Gustav Vasa kunde få den betydelse han fick.

Ett annat argument för att genushistoria skulle vara irrelevant är att genus egentligen bara är feministisk ideologisk propaganda. Det är allmänt vedertaget i dagens värld att vi som människor påverkas av både arv och miljö. En del av den påverkan miljön har är genom hur vi socialiseras in i vårt genus, men också exempelvis i vår klass. Jag får ofta höra att genusvetare skiter i det där med biologin och även om det säkert finns genusvetare som inte tar biologin på tillräckligt stort allvar (skräckexempel erbjöds i Hjernevask) är det inte genusvetarnas främsta syfte att identifiera biologiska effekter – även om det förstås till viss del måste vara en bieffekt av att man identifierar genus. För en genushistoriker som betraktar det samhälle som fanns för 500 år sedan är det nästintill omöjligt att med säkerhet urskilja biologiska aspekter, främst för att klass och genus i mycket högre grad än biologi formade samhället.

Ibland kommer det också fram protester om att genushistoria är historieförvanskning med enda syfte att skriva en snyfthistoria om hur jobbigt kvinnor har haft det för att berättiga att kvinnorna nu hämnas på männen. Förutom att det är väldigt cyniskt sysslar dagens historiker aldrig med att värdera tidigare samhällen, utan med att beskriva. När man sedan beskriver samhället för 500 år sedan som tydligt patriarkaliskt och med begränsade rättigheter för kvinnor är det inte för att rättfärdiga en kollektiv bestraffning av dagens män utan för att det är egenheter i samhället man helt enkelt inte kommer ifrån. Samtidigt gäller det för historikern att bibehålla ett öppet sinne för vad källorna berättar och inte söka bekräftelse på en viss tes utan att redogöra för möjliga detaljer som pekar åt ett annat håll. Min fantastiske Handledare B sa en gång att det handlar inte om att ha rätt, utan om att vara vetenskaplig. Det betyder att man har en skyldighet att redovisa för alla tänkbara läsningar av sitt källmaterial och med hjälp av tidigare forskning komma fram till den mest troliga tolkningen. Att kvinnor i historisk tid varit underordnade män råder det inget tvivel om. Jag har fått höra att trots att en del kvinnor möjligen var underordnade män fanns det också män som var underordnade kvinnor. Det är helt självklart, men om vi säger så här: det fanns betydligt fler saker en man fick göra utan tillåtelse från en kvinna än tvärtom. Faktum är att på 1600-talet betraktades kvinnan (som varelse, oavsett klass) som av så klent förstånd att hon inte tillåts sköta sina egna juridiska angelägenheter. Liknande tankar om män (som varelse) fanns inte. Till och med fattiga bönder hade om de var män juridiska rättigheter som adelsmän enligt lagen inte fick kränka. Och återigen: det här är inte att skuldbelägga och ingenting som dagens män ska lida för men det är en del av historien som knappast går att tolka på annat sätt. Däremot är det uppenbart när man studerar mikrohistoria (alltså exempelvis en enskild släkt, en by eller en kort tidsperiod) att kvinnor hade rättigheter och utnyttjade dem. Kvinnor var på intet sätt värnlösa små varelser fångade i en patriarkalisk tyranni.

Jag har också väldigt ofta fått höra att kvinnor helt enkelt inte borde ha plats i historieböckerna för att de inte har presterat någonting och att tidigare historieskrivning inte är mansdominerad utan bara anpassad till vem som var betydelsefull och att dessa råkat vara män. Det är just en sådan här bild av världen som gör att genusvetenskapen behövs. Om man på riktigt upplever att kvinnor inte presterat något värt att nämna för eftervärlden under de senaste 1000 åren borde den naturliga frågan vara: varför? Varför upplevs fortfarande inte allt det kvinnor gjort som viktigt för att det inte är politik eller krig? Och varför är alla kvinnor som levt och verkat före oss osynliga? Jag fick höra att de inte ska lyftas fram bara för att de är kvinnor, men lika viktigt är att de inte ska gömmas undan bara för att de är kvinnor. Kvinnor under århundradenas lopp har inte fortsatt vara hemmafruar, heltidsmödrar och oskolade för att de på grund av biologi skulle ha varit olämpliga som härförare, politiker och lärda utan för att den delen av världen under hundratals år varit stängd för dem. Att ge dessa kvinnor en plats i historieböckerna är inte att kvotera utan att komplettera. Historien om hemmet, om barndomen, om lokalförsörjning, om äktenskapet (den kanske enskilt mest betydelsefulla ekonomiska faktorn i förfluten tid), om uppfostran, om socialisering, om gräsrotsnivån – allt det borde vara en del av det stora narrativet: inte för att det rör kvinnor utan för att berättelsen och framförallt förklaringarna blir lidande utan. Inte heller handlar det om att skapa upprättelse för kvinnor utan om att förstå hur social- och kulturhistoria har format samhället i minst lika hög grad som politik och krig.

Och jag kan knappast skriva om det här ämnet utan beröra sexuell makt. Det hävdas nämligen ganska utbrett att kvinnor hade sexuell makt och därför kunde påverka männen nästan hur de ville. I samband med detta hävdas också att kvinnor – huvudsakligen för att de inte behövde dra i krig – hade det ganska bekvämt och att samhället var anpassat efter kvinnornas behov. Först och främst vill jag passa på att påpeka att det är just sådana här frågor som genushistorikerna kan reda ut. Sedan vill jag också säga att sexuell makt är mycket relativ. Visst kunde vissa kvinnor säkert påverka männen runt omkring dem med sexuell makt, men makt som inte är lagstadgad eller skyddad av normer är oerhört begränsad och otillförlitlig. I ett samhälle där exempelvis våldtäkt inom äktenskapet var lagligt, där kvinnors sexualitet var starkt begränsad av samhällets normer om dygdighet och där män inte straffades för utomäktenskapligt umgänge (om inte partnern var gift, man eller ett djur) kan den sexuella makten rimligen inte ha varit ett särskilt betydelsefullt vapen i kvinnors vardagsliv. Kvinnor i allmänhet hade det knappast mer bekvämt än män i allmänhet och om man vill hävda att samhället var anpassat efter kvinnornas behov bör man noga definiera ”behov”. Det verkar som om man tyr sig till biologin och menar att eftersom kvinnornas främsta uppgift och behov som biologisk varelse var att reproducera och sedan skydda sin avkomma var samhället anpassat till detta. Det enda jag kan komma på som stöder den här teorin är att kvinnor enligt medeltida lag inte kunde bli bannlysta, men i praktiken frångick man glatt denna regel. I själva verket var det inte kvinnans rätt till avkomman utan mannens rätt till avkomman som skyddades. En mor blev exempelvis inte automatiskt ansvarig för sina barn om fadern dog.

Ytterligare en protest mot genushistoria rörde att om jag vill sitta och läsa 500 år gamla brev får jag göra det som hobby, inte på skattepengar. Egentligen rör väl den protesten inte bara genushistoriker utan alla historiker. Jag har, om jag får säga det själv, en ganska gedigen utbildning för att göra just det jag gör och en färdig historiker har allra minst åtta års universitetsstudier bakom sig (ofta betydligt fler). Som jämförelse kan nämnas att en läkarutbildning är 5,5 år lång. Förvisso kan man hävda att det historikerna lär sig inte är särskilt viktigt men personligen tycker jag att det är tryggt att det finns en så bred och så gedigen utbildning av dem som ska hjälpa till att förklara allas vårt förflutna. För i grund och botten handlar det om att det förflutna tillhör oss alla, och att den kunskap de 500 år gamla breven jag nu läser kan ge vår nutid ska komma alla till godo. Att skattepengar bidrar till finansiering möjliggör att alla de som är intresserade av det förflutna har rätt att få veta mer utan att själv spendera de tiotals år i mörka arkiv som det tar att leta reda på kunskapen, eller förväntas skaffa sig de år på universitetet det tar att lära sig tolka den.

För att avsluta vill jag citera Michelle Rosaldo som 1980 skrev:

”We must begin […] to ask just how it comes about – in a world where people of both sexes make choices that count – that men come to be seen as the creators of collective good and the preeminent force […]”

Historikerns historier · Vardagslivet

När debatten tar en ny vändning

Charlotte15 kommentarer

Jag förstår många av de argument irriterade genuskritiker använder. Det där med att kvinnorna håller på att ta över, att det blivit mer accepterat att smutskasta män som grupp och att den rådande debatten skapar ett ohälsosamt vi-mot-dom-klimat. Jag förstår det, även om jag inte alltid håller med.

Men så kommer det här:

”För att hitta liknande situation som kvinnor har idag gentemot män kan man titta på hur ariska tyskar hade makt gentemot judar och zigenare i tyskland under 30-talet.”

Jag vet inte om det är mest oförskämt mot dagens kvinnor eller alla de som på riktigt fick se sina rättigheter försvinna i 30-talets Tyskland. Men när debatten tar en sådan vändning ger jag upp. Har man sådana vanföreställningar kan inga argument i världen hjälpa.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kritiska män

Charlotte29 kommentarer

Pelle Billing skriver om genusvetenskapens problem och frågar sig varför man på Umeå universitets hemsida marknadsför grundkursen i genusvetenskap som ”en introduktion till det genusvetenskapliga och feministiska kunskapsområdet” och med ”feministisk vetenskapskritik”.

Utan att vara närmare bekant med Umeå universitets tanke bakom det här skulle jag våga påstå att det beror på hur man ser på ordet feminism. Få ord har väl blivit lika missbrukade i svensk politik, men egentligen står feminism för idé-och kunskapskomplexet som uppfattningen om sociala kön har skapat. Det finns en uppsjö olika feministiska teorier från alla politiska vinklar, trots att feminismen i Sverige är klarröd. På grund av den starka politiska kopplingen i Sverige skulle det möjligen vara tid att diskutera huruvida det är lämpligt att ha ”feministisk vetenskapskritik” eller om man borde kalla det genusbetonad vetenskapskritik eller kanske något helt annat, men så länge feminism som begrepp är så internationellt gångbart är det kanske bättre att upplysa folk om skillnaden på feministisk vetenskap (som alltså är vetenskap som rör genus) och politisk feminism (som inte har med vetenskap (eller egentligen feminism) att göra).

Billing frågar sig också varför man talar om ”kritiska studier av män och maskuliniteter” och skriver att det uppenbarligen inte går ”för sig att bara ha mansstudier eller maskulinitetsstudier, utan det måste a priori betonas att män och manlighet ska vi vara kritiska mot”. Nej då, det handlar absolut inte om att vara kritiska mot män och manlighet som sådana utan mot tidigare historieskrivning och mot normer. Eftersom historieskrivningen har varit så centrerad kring män finns det ett välutvecklat narrativ (alltså en berättelse) om manshistoria, men genom att med kritisk blick studera detta narrativ får vi fram männens livsvillkor på ett sätt som tidigare historieskrivning inte har tillåtit. Vi kan ta krig som exempel. Krig har setts som den ultimata manliga sysslan. Kungarna red i täten av hären, alla stora män var på ett eller annat vis högt uppsatta inom militären och fortfarande finns det unga män som blir kallade fjollor om de inte gör värnplikten (här i Finland aktualiserades detta vid presidentvalet). En kritisk granskning av det tidigare narrativet kan lyfta fram exempelvis vardagen vid fronten och männens livsvillkor. Genusvetenskapen har redan genom att kritiskt granska gett oss kunskaper om att krig historiskt sett var långtifrån en helt manlig angelägenhet. Som exempel kan nämnas att på 1600-talet följde fruar och barn ofta med härarna, men deltog förstås inte i drabbningarna. I förlängningen skulle de kritiska studierna av män och maskuliniteter i det här grovt förenklade exemplet kunna leda till större kunskaper om hur politiska faktorer kan ha bidragit till att upprätthålla soldatlivet som ett manlighetsideal och därmed eftersträvansvärt, istället för att se krig som effekt enkom av mannens biologiska drivkrafter.

Det handlar alltså inte om att vara negativ mot män (vilket tyvärr är vanligt förekommande inom den politiska feminismen) utan om att vara kritisk mot tidigare mansfokuserad forskning (vilket är kännetecknande för feministisk vetenskapskritik).

Historikerns historier

Det här med rabiata feminister

Charlotte11 kommentarer

Du kallar mig rabiat feminist. Det är första gången någon gör det. Först skrattar jag så att det sprutar te ur näsan. Sedan blir jag förbannad. Förutom att det visar att du känner dig berättigad att uttala dig om mina personliga preferenser utan att ha en aning om vem jag är visar det också en oförskämdhet i genusdebatten. Kalla någon rabiat feminist och du har vunnit. Grattis liksom. Poäng till dig.

Saken rörde historisk forskning om män. Jag menade att den historiska forskningen har varit centrerad kring män för att tidigare historiker har sett de områden där männen var verksamma som de enda som drev samhället framåt, åtminstone fram tills kvinnoforskningen introduceras på 1960-talet. På uppmaningen att bevisa detta tog jag en bok hur min bokhylla – den sista delen av Almquists Världshistorien från 1924 – och räknade lite snabbt hur många man valt att visa porträtt av. Boken har, förutom andra illustrationer, hela 54 porträtt. Av dessa är det en enda kvinna (änkekejsarinnan av Kina). Du svarar att jag inte bevisar någonting genom att räkna bilder i någon gammal bok. Nä, kunde jag visa forskning som bevisar min poäng?

Så jag tar ut en annan bok ur bokhyllan. Antologin Kvinnohistoria där redan första kapitlet behandlar just den problematiken jag lyft fram. Men då säger du att det inte är riktig forskning eftersom det är genus och därmed per definition underkänt som ovetenskapligt. Jag får höra att jag klänger mig fast vid min Bibel. Den där antologin är skriven av nio synnerligen premierade och kompetenta forskare som idiotförklaras ohörda. Visste du det? Vet du hur många år av hårt arbete och hur mycket ackumulerad kunskap du förkastar utan att ens förstå det själv?

Jag vet, jag borde inte bry mig. Men vet du vad? Det gör jag! Inte för att du kallar mig rabiat feminist, men för att puckon som du tillåts förstöra en oerhört viktig debatt. Alla vi som jobbar med historia, som arbetar hårt och många kvällar och helger, som kanske sliter med att balansera familjeliv och jobb, som har samma problem med att få vardagspusslet att passa som alla andra, vi ser folk som du och tänker: nej tack. Fuck if I care. Vill du häva ur dig skit får du stå själv.

Och den verkliga förloraren är debatten. En debatt som kunde få ett helt annat djup om vi som faktiskt har historia och forskning som arbete skulle bli hörda. Jag menar inte att du ska svälja allt, absolut inte. Men smaka innan du spottar. Som du beter dig nu har jag mer utbyte av att diskutera hur man ska klä på sig vinterkläder med min treåring.

Historikerns historier

Kvinnor som stöttar varandra

Charlotte4 kommentarer

Pär Ström refererar genusforskning som med psykologiska metoder visar att kvinnor som grupp tenderar till att se kvinnor mer positivt än män och att män som grupp inte har någon preferens. Ström kopplar sedan samma detta med bildandet av kvinnliga nätverk och menar att resultatet blir ”per definition, att män ska motarbetas”. Förutom att det är att göra en höna av en fjäder är Ströms slutsatser inte överensstämmande med forskningsresultaten han nyss hänvisade till. Där säger nämligen professor Goodwin att

”But, if someone does like women at the automatic level, will they then treat men poorly? We don’t know[.]”

Vad forskningen visar är alltså inte att det finns belägg för att kvinnor i grupp skulle behandla män sämre. Forskningen visar bara att vi i vuxen ålder föredrar det könet som vi har haft bäst upplevelser tillsammans med tidigare. En av de saker forskarna lyfter fram som möjliga faktorer är att de flesta i testgrupperna har haft modern som huvudsakliga vårdare (primary caregiver) och därför föredrar kvinnor (även om det inte kunde bevisas då för få hade haft fadern som huvudsaklig vårdare). Vidare lyfte forskarna fram att män fått lära sig att inte visa varmare känslor mot andra män ”for fear of the stigma associated with being homosexual”. Att män inte deltar i omvårdnaden av barnen och att vi gör unga män rädda för vad andra ska tycka om deras sexualitet är således betydligt bättre grundade i den här forskningen än att kvinnor i grupp skulle försöka motarbeta män. Dessutom visar forskningen att män associeras med skapandet av rädsla (intimidation) – ett oerhört stort problem.

Ström menar också att han absolut inte har något emot kvinnor på topposter i arbetslivet men tycker att det

”är intressant att notera att forskningen vid bland annat Purdue University motsäger det vanliga feministiska påståendet att “män kvoterar in män”. Istället antyder ju forskningen att kvinnor snarare kan förväntas kvotera in kvinnor, medan män inte könskvoterar alls.”

Inte riktigt. Professor Goodwin säger att ”[a]pplying our findings to the workplace is complicated”, påpekar att det ännu inte har gjorts och menar att det möjligen skulle kunna förekomma favorisering av personer i ”the in-group”, vilket alltså skulle betyda att män föredrar män och kvinnor föredrar kvinnor. Eftersom (vilket Goodwin också påpekar) det finns flest män på maktpositioner vore det möjligen relevant att titta närmare på mäns preferenser. Även om män som grupp inte favoriserar endera könet finns det inom gruppen män stora variationer. En del män föredrar kvinnor och en del föredrar män, vilket absolut inte är samma sak som att män inte skulle favorisera. Däremot är kvotering som system sällan byggt på känslor eller uppfattade kvaliteter – faktorer som de här undersökningarna har uppmätt – utan på statistik, varför den här forskningens relevans för kvotering är nästintill obefintlig. Forskningen visar heller inte att kvinnor inte skulle föredra män på vissa positioner i arbetslivet. Faktum är att raka motsatsen till Pärs slutsatser är minst lika möjlig. I undersökningen kontrollerades nämligen de automatiska reaktionerna på vissa attribut i relation till män eller kvinnor och ifall attribut som värderas högt på toppositioner (exempelvis drivenhet och självständighet vilka inte mättes nu…) i högre grad kopplas till män (vilket tidigare self report studies visat) skulle både män och kvinnor på grund av tilltänkta attribut föredra män på toppositioner.

Jag är glad att genusforskningens resultat används och diskuteras, men om man vet att den text man skriver kommer att få stort genomslag – som Pärs texter brukar få – bör man vara noggrannare när man refererar resultat. Vad den här forskningen skulle kunna ge är exempelvis grunden för fler manliga nätverk där synen på mannen som våldsverkare, frånvarande far och hyper-hetero skulle kunna omvärderas. Vad forskningen däremot inte ger grund för är synen på kvinnliga nätverk som negativa för män.

Historikerns historier

Historiker och kunganamn

CharlotteLämna en kommentar

I SvD kan man läsa att historikern Herman Lindqvist är negativ till namnet Estelle som prinsessnamn. Varför man väljer att påpeka att Herman Lindqvist är historiker (vilket han inte är) och sedan kontrastera hans uttalande mot Dick Harrissons är för mig en gåta. Även om kungliga namn brukar ha en betydligt starkare historisk förankring än namnet Estelle är det knappast något historiker är skolade till att ha en åsikt om och det ger verkligen inte journalisten Herman Lindqvist någon gudagiven rätt att flippa.

Är det något som nyblivna föräldrar inte behöver så är det skuldbeläggning. Så med all respekt; har man inget trevligt att säga kan man hålla käft!

På Aftonbladet kan man om man vill lyssna på journalist Lindqvist ge Republikanska föreningen fler medlemmar.

DN noterar också reaktionerna.

Historikerns historier

Strukturer, normer och stereotyper – eller varför jag slänger mig med vackra ord

Charlotte21 kommentarer

Efter att jag försökt förklara hur jag tror att det kan komma sig att det finns flest män på riktigt höga positioner inom den akademiska världen fick jag höra

”Fanns det överhuvudtaget ett konkret svar där någonstans eller var det bara en ursäkt för att få kasta in SSSM-ord (norm, struktur, stereotyp etc)?”

SSSM stå för Standard Social Science Model som vänder sig emot vad somliga anser vara den förhärskande teorin inom socialvetenskapen – tabula rasa; att vi föds med ett öppet sinne som sedan kultur och socialisering fyller. Jag tänker inte här närmare diskutera dessa olika synsätt (men läs för all del Aktivarum om SSSM) eftersom de flesta humanistiska och sociala vetenskaper övergett tabula rasa och även SSSM har uppdaterats, men jag vill säga något mycket viktigt.

Anledningarna till att jag förklarar med hjälp av normer, strukturer och stereotyper är följande:

1: Normer, strukturer och stereotyper kan vi ändra på. Om vi kan särskilja vad som är biologiska nedärvda oundvikligheter och vad som är inlärda mönster kan vi förändra. Det handlar inte om att förringa biologin, utan att se dess samverkan med kulturen.

2: I ett globalt perspektiv har männen mest makt. Man kan prata om kvinnors sexuella makt precis hur mycket man vill för visst är det irriterande för den svenske medelålders mannen när frun har huvudvärk, men för de flickor som är handelsvara i flyktinglägren på Haiti, de kvinnor i Afganistan som inte får ta körkort, de flickebarn i Indien som kommer att innebära en så stor ekonomisk börda att de inte tillåts ta fler än några andetag – för de flickorna är det där med sexuell makt helt egalt. Det männen vill ha tar de. Som många SSSM-förespråkare påpekar är män byggda för att öka möjligheten till en avkomma genom att så att säga sprida möjligheterna men det är en jävligt klen förklaring att ge en elvaåring som om några månader ska föda ett barn skapat när femton män i tjugoårsåldern fångade henne när hon skulle hämta vatten. Jag vägrar att tro att män ska funka så, även om jag kan se de biologiska kopplingar till att det kan hända. Att se de strukturer (fattigdom, arbetslöshet och rättslöshet) som sätter männen i en situation när de tillåter sig själva att göra så är att ta skuldbördan från männen som grupp – mannen som biologisk varelse – och lägga kraften på vad vi kan förändra. Utan fattigdom, arbetslöshet och rättslöshet hade det förmodligen aldrig hänt.

3: Människan är ett av de få djur som klarar av att gå emot sina biologiska instinkter. På så vis är vi det enda djur som hanterar eld och vilken betydelse det har haft för människans utveckling säger sig självt. Under de senaste årtusendena har vi genom biologiska förutsättningar delat upp arbetsbördan på kvinnosysslor och manssysslor. Det här är i sig inte ett problem. Problemet kommer först senare när vår kultur har utvecklats på ett sådant sätt att kvinnosysslorna och manssysslorna värderas olika – men värderingen är inte en följd av biologin utan av kulturen vilket bevisas av att värderingen är både spatialt och tidsmässigt bunden. Genom att studera strukturerna som skapat värdeskillnaden och upprätthåller den kan man utan att skuldbelägga någon förändra – antingen strukturer eller värden eller både ock.

4: Ofta förklaras männens framgång med att uppfinna saker med att män är skapade mer uppfinningsrika och äventyrslystna. Förutom att det inte finns några biologiska bevis på en sådan skillnad är man blind om man inte ser hur patriarkala strukturer har hindrat kvinnor från de förutsättningar (tid, pengar, kontext, utbildning) som har gett männen möjligheter att uppfinna och ge sig ut på äventyr. Marie Curie var inget biologiskt undantag, hon var en kvinna som genom sin make fick en chans att bryta sin tids patriarkala ramar och leva ut sin kapacitet.

5: Vissa strukturer, normer och stereotyper som har bundit män och kvinnor vid särskilda kulturellt betingade uppgifter finns kvar i Sverige. Det är inte männens fel. Men det betyder inte att man inte ska uppmärksamma dessa rester och ge män en chans att ta hand om sina barn och kvinnor en chans att köra lastbil om det är vad de vill göra.

Historikerns historier

Män som ger järnet och kvinnor som bli kvar

Charlotte10 kommentarer

Pär Ström frågar sig om det är fult av män att ge järnet på jobbet angående en kartläggning av förhållandena på Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitetet. Genusforskare har nämligen konstaterat att

“[d]et finns en norm för hur man ska vara som forskare, som är knuten till manligt kön och till en viss form av maskulinitet. Det gör att forskarpositionen i högre grad är tillgänglig för män än för kvinnor“

Det där tycker Pär är ett så bra citat att han till och med väljer att skriva ut det två gånger. De omtalade normerna meddelas enligt kartläggningen vara ”produktivitet, effektivitet och konkurrenskraft framför sociala relationer och omsorg” vilket leder till att “ha ett liv med åtagande och ansvar utanför arbetet ses som snarare ett hinder än en tillgång.“ Pär Ström konstaterar att genusforskarna gör följande tre saker:

1. Beskriva ett beteende som ger framgång på nästan vilken arbetsplats som helst.
2. Kalla detta beteende för manligt
3. Dra slutsatsen att män (som tydligen vill excellera) därmed förtrycker kvinnor (som tydligen har mindre genomsnittlig strävan att excellera).

Jag förstår vad han menar – tror jag – i att om man vill lyckas är det klart att man måste ge sig ut, våga försöka och visa lite jävlaranamma. Inte heller jag skulle vilja att man började kvotera in kvinnor i forskarvärlden för jag vill förstås vara stark i min tro att jag kommit hit med hjälp av hårt arbete och för att jag förtjänar det – inte för att jag är svagare och behöver en extra puff.

Men läser man kartläggningen framgår det att genusforskarna ingen stans förordar kvotering eller menar att män förtrycker kvinnor. De maktstrukturer som beskrivs är av en helt annan art nämligen hierarki mellan seniors och andra forskare vidare ner till disputerade och icke-disputerade – en struktur mer eller mindre oberoende av kön. I den maktstrukturen finns det dock både män och kvinnor som blir förfördelade på grund av sitt kön – äldre manliga professorer som inte längre får den vördnad de är vana vid (vilket enligt de tillfrågade möjligen kunde vara beroende av ålder, inte kön) och yngre kvinnliga doktorander som inte i samma utsträckning som sina manliga kollegor får stöttning fram till disputationen (men skillnaden var väldigt liten). Kartläggningen visar alltså på en tydlig statusskillnad mellan de befattningar som har forskning som huvudsakligt fokus och övriga, vilka värderas lägre.

I ett annat inlägg om det bisarra i att kvotera för att antalet kvinnliga komponister som spelas av orkestrar ska vara lika stort som antalet manliga, trots att det finns betydligt många fler av de senare, verkar Pär vurma för siffror men i fallet med kartläggningen tar han inte upp det alls. För på Utbildningsvetenskapliga fakulteten är det fler kvinnor än män anställda, men medan kvinnorna sköter de administrativa uppgifterna och undervisningen i grundutbildningen är det männen som sköter chefspositionerna och forskningen. Männen som är i minoritet är överrepresenterade i de översta skikten av makthierarkin. Vad det har för effekt på lönefördelningen säger sig själv. Och absolut: det kan ju mycket väl vara så att kvinnorna hellre sorterar papper eftersom de inte är drivna nog att excellera och nå de högre positionerna som Pär föreslår. Kanske är det individens fria val som skapat situationen i den akademiska världen. I kartläggningen står:

”Vidare säger de kvinnliga adjunkterna sig ofta höra disputerade kvinnliga kollegor tala om docentskap som krönet på den egna karriären. Befordran till professor antas kräva eftergifter också i privat- och familjeliv. Dessa är kvinnorna, tror någon, inte villiga att göra och stannar därför i tanken vid docentbefordran.”

Kvinnornas val alltså. Men… varför skulle inte en professorspost innebära samma uppoffring för män? Varför tar kvinnor fortfarande steget tillbaka till förmån för sin familj och till förmån för de män som på så vis tillåts excellera och komma framåt? Pär anser att kvinnor helt enkelt måste ”ge sig ut på jakt efter mästerskapet” om de vill nå lika långt som män. På ett sätt har han rätt. Men vem ska ta hand om barnen? Hur många män är villiga att ta det där steget tillbaka, vara den som står för det sociala och för omsorgen och som därför aldrig kommer att nå hela vägen fram? För det är bara så att alla kan inte lyckas med de oerhört hårda kraven som föregår excellens, både mamma och pappa hinner inte. Därför tycker jag att forskarnas slutsats (som inte finns i studien utan i en intervju) att “[i]nsatserna behöver riktas mot det värdesystem som bland annat bärs upp av forskningsledarna“ är mycket relevant. Om vi omvärderar värdesystemet så att sociala färdigheter och omsorgstänkande får bli viktiga delar i vad som krävs skulle kanske fler mammor våga satsa – kunna satsa. De normer som Pär inte vill kalla manliga uppfattas ändå som manliga så länge det är främst män som finns på de positioner där just de egenskaperna efterfrågas, medan omsorg och det sociala betraktas som kvinnligt så länge större delen av de som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor.

Lösningen? Att läsa liknande kartläggningar av jämställdhet med en smula större öppenhet och en förståelse för att alla inte kan få allt. Det vore en bra början.