Etikettarkiv | Invandring

Integrering

Alltså alla de där typerna som talar om att vi inte kan ta emot fler invandrare eftersom vi måste ta hand om dem som vi har och att integreringen av invandrarna har havererat och som sedan går fullkomligt bananas över när det vidtas åtgärder, typ specialutbildningar, för att få invandrarna ut på arbetsmarknaden.

Hur ska vi göra för att integrera då, va? Ska de liksom bara finnas där, jämt utspridda över alla bostadsområden utom de man själv bor i och sedan på ett år ta igen en hel livstids etablering i ett samhälle? Nej, man får inte härja om att vi måste bli bättre på att integrera samtidigt som man är aktiv motståndare av praktiska åtgärder.

Vad Leif GW och Springare sa och vad de inte sa

Efter att SVT sände ett program i vilket man diskuterade det faktum att invandrare är ordentligt överrepresenterade vid grova brott var det en viss sorts människor som jublade. En viss sorts människor, som vill kunna prata om problem med invandrare utan att kallas rasister, men som ändå inte vill hålla sig till fakta utan att blanda in en salig massa tyckande. Vi måste kunna tala om problem som utanförskap medför. Jag håller med om det. Men vi måste fortfarande gör det utgående från fakta.

För det första var det många som menade att man efter programmet nu äntligen kan börja tala om att Sverige tar in för många invandrare och inte klarar av alla för nu har det sagts på bästa sändningstid. Men både Springare och Leif GW gavs chansen att berätta vad de ansåg vara lösningen på problemet de diskuterade och ingen av dem lyfte fram begränsningar som en lösning, eller ens volymer som en del av problemet. Vi talar här alltså om två helt skilda saker.

Att påstå att invandrare är överrepresenterade är att framföra fakta. Trots att många skriker om att Sverige försöker dölja sådana problem så har det under flera decennier bedrivits forskning på området, och dessa forskningsrapporter finns i ganska stor utsträckning fritt tillgängliga för den som tycker att forskning är intressant. Invandrares överrepresentation är alltså ett helt legitimt ämne att tala om.

Det är när man börjar säga att volymer, eller begränsning i intagande av flyktingar är lösningar på problemen som man är ute på tunn is. Genom att tala om hela gruppen invandrare i sådana termer som att den måste begränsas eller volymmässigt kontrolleras går man ju ifrån att diskutera ett verkligt, faktabaserat problem till att lägga över ansvaret för detta problem på alla som inte är svenskar. Det är här någonstans vi rör oss mot rasism, att ställa grupper emot varandra på basis av etnicitet. Det är farligt. För när det finns för många barn i en skolklass, inte talar vi om att vi borde föda färre barn eller att en del barn inte får plats i skolan. Det är ju inte barnens fel eller barnens ansvar. Lösningen måste komma från andra hållet.

När jag diskuterade det här med en typ som triumferande proklamerade att Springare och Leif GW nu äntligen sagt det SD påpekat så länge blev jag hänvisad till ett blogginlägg (om jag fick en femma för varje gång jag blir skickad till ett blogginlägg när jag ber om länk till forskning vore jag rik…). Det är Elisabet Höglund som skriver, och som gör exakt samma märkliga tolkning.

Jag lyfter ut några valda delar som får nackhåren att resa sig på mig:

”Hittills har man sagt att gravt belastade kriminella personer kommer från socioekonomiskt svaga grupper i utanförskapsområden. Ja, det stämmer. Men man kan inte bara framhålla socioekonomiska faktorer som förklaringsgrund till den grova brottsligheten. Det finns andra faktorer också. Och det är dessa vi måste börja ta itu med.”

Forskningen visar att socioekonomiska faktorer är den absolut mest avgörande faktorn, inte bara när det gäller invandrare utan också svenskar som begår brott. Forskningen har inte lyft fram några speciella andra faktorer. Först vill Höglund vila på forskningsgrund, men sedan dissar hon forskningen för att säga att det måste finnas andra faktorer vi måste ta itu med. Här går vi raka vägen från någonting som vi lugnt kunde ha diskuterat till att bara

Kuvahaun tulos haulle what did you say meme

Och det är ungefär tvärtemot vad den intervjuade kriminologen sa. Han menade ju nämligen att man inte kan låta de få som begår brott definera synen på gruppen som helhet. Om vi tar en jämförelse: Det är betydligt vanligare att pojkar som får ett namn som slutar på -y (till exempel Kenny, Sonny, Ronny…) hamnare i fängelse. De är statistiskt överrepresenterade. Då kan man ju ställa sig frågan vad som är relevant. Att deras namn slutar på en viss bokstav, eller att vissa namn har varit populära bland människor av en viss socioekonomisk status. Ska vi börja begränsa antalet män med namn på -y?

Därefter skriver Höglund att polisen (tvärtemot vad polisen själv just påstått) är rädd för att ta itu med buset.

”Polisen måste våga möta de grova brottslingarna med samma metoder som dessa använder. Silkesvantarnas tid är förbi. De kriminella gängen är inte rädda för den svenska polisen eftersom de vetat att polisen inte vågar agera.”

Och vad hände med alla de kriminella gäng som är svenska helt plötsligt? För statistiskt sett är det ju ändå i siffror flera svenska kriminella än utländska (det är proportionerna som visar överrepresentativet alltså). I det här stycket låter det som att polisen bara har utländska superkriminella som ”inget hellre vill än att skada och helst döda poliser” som motståndare. Det är definitivt inte den bilden som Springare och Leif GW gav.

Det här stycket är annars ett ganska lysande exempel på hur en sak förvandlas till en annan:

”Leif GW Persson tog upp en annan viktig aspekt i programmet, nämligen att den grova brottsligheten kommer att bli en av de stora frågorna i 2018 års valrörelse. Han kan få rätt. Det finns, som han själv påpekade, en stark oro i de djupa leden över detta. Det finns också en stark folklig vrede över att medier och politiker väjer för att säga sanningen om hur det förhåller sig med kriminaliteten bland invandrare.”

Leif GW sa mycket riktigt att den här frågan kommer att bli stor i nästa valrörelse och att frågan oroar folk, men han sa INTE någonting om folklig vrede över att medier och politiker skulle väja för sanningen. Tvärtom påpekade han att han själv suttit sedan 90-talet i TV och käbblat om det här.

Springare poängterar att politikerna har ”sålt bort makten över det här ämnet till två ytterligheter” men att diskussionen måste föras någonstans i mitten, alltid baserad på fakta och inte löst tyckande. Han tycker inte att det finns ett samband mellan invandrarkriminalitet och ”samhällsförfall”. Inte heller Leif GW ser en sådan koppling.

Alla skulle må bra av att lyssna på vad de sa. På vad de verkligen sa. Både de som normalt stoppar fingrarna i öronen så fort invandrare och kriminalitet nämns i samma mening, och de som går och hämtar högaffeln och facklorna. Problemet är skapat av polarisering. Lösningen är inte större polarisering.

Bland barnvagnar och invandrare

Vi talar ju ibland om hur politiker inte behöver vara sakkunniga, utan kan våga erkänna att de inte är kompetenta nog att svara och sedan fråga experter. Esbopolitikern Pia Kauma (Samlingspartiet) drar verkligen det här till sin spets fast liksom åt andra hållet. Hon ifrågasätter nämligen varför invandrare ska köpa nya barnvagnar med utkomststödet när infödda finländare köper begagnat. Hur Kauma vet att det ligger till på det här viset är fullkomligt baserat på vad folk här och där har klagat om samt hennes egna kunskaper om andra kulturer. Enligt Kauma vill nämligen ”vissa invandrargrupper av principskäl inte vill lägga nyfödda i en begagnad barnvagn”. Det här är sant för det har hon hört.

Kan det finnas invandrare som använder de 200 euro man får (oavsett härkomst) för stöd av barnvagnsköp och lägger till sparpengar för att köpa en ny vagn? Ja. Kan det rent av finnas en invandrare som gör det för att de helst inte vill ha en begagnad vagn? Absolut.

Frågan är väl bara vad i helvete någon annan har med det att göra.

Kauma bekymrar sig också över att minoritetsgrupper, så som invandrare, har egna ombudsmän ”som en vanlig fattig finländare inte har” och att invandrarna därför har lättare att få till exempel stöd. Det uttalandet är baserat på ett mejl från en person som sökt utkomststöd men inte fått det, medan en invandrare med hjälp av minoritetsombudsmannen hade fått stöd.

Det här är så bisarrt att jag inte ens vet var jag ska börja. Anledningen till att invandrare får extra hjälp av till exempel en minoritetsombudsman är inte att invandrare ska kunna snylta på vad som rätteligen tillkommer ”riktiga” finländare, utan att byråkratin när man kommer till ett nytt land är ett träsk. Långt ifrån allt finns översatt till ett språk man talar, och tro mig, även om man råkar tala ett av de språken som blanketter i allmänhet finns översatta till är det långt ifrån en garanti för att man förstår dem. Kommer man till ett nytt land behöver man stöd, oavsett hur arbetsam och duktig man är.

Och angående barnvagnarna, den i särklass mest udda fråga som lyfts upp till politisk nivå sedan slutet av 1800-talet, menar Kauma att ”[f]olket vill veta med vilka pengar barnvagnarna är köpta”. Nu är ju inte jag en riktig finne, utan blott invandrare, men personligen skiter jag högaktningsfullt i hur folk finansierar sina barnvagnar. Kauma hävdar att man genom att inte utreda saken ”i onödan” bygger upp ”en missämja mellan infödda finländare och invandrare”.

Nej. Kauma själv går först i pöbeln som bygger upp missämja. Kauma själv tänder facklorna. Hur? Genom att lyfta fram hur gruppen invandrare, definierad endast så som varandes icke infödd urfinländare, spenderar sina pengar som en relevant fråga. Det är inte relevant. Inte någonstans. Och det faktum att somliga beklagar sig över att ”finländare” behandlas orättvist gentemot invandrare betyder inte att det är sant. Tvärtom visar forskning att det är den som inte uppfattas som urfinländare som systematiskt diskrimineras, oavsett vad Kauma på sina långa och mödosamma resor hört.

Politiker kan inte veta allt så där briljerar ju Kauma. Politiker ska också lyssna på folket så poäng för det också. Men politiker ska inte driva frågor baserade på hörsägen, fördomar och rasism när det finns tydlig och klar fakta som visar att det är just hörsägen, fördomar och rasism.

Kuriosa: Vi köpte en helt ny barnvagn av två enkla anledningar: 1) jag visste inte hur man fick tag på en begagnad för att jag inte förstod ett ord av vad folk sa eller hade de rätta kontakterna och 2) vi ville kunna spara vagnen till ett eventuellt syskon. Barnvagnen hade vi dock inte råd med själva, utan fick hjälp av släktingar för att kunna införskaffa. Om Kauma vill kan jag ge namnen på dem som bidrog. Så att vi inte ökar någon missämja eller så.

Lite kort om invandrarpolitiken

Det var en sak som Ingemo Lindroos, utrikeskorrespondent på YLE, sa i går när vi talade om det svenska valet som verkligen fastnade. Hon påpekade att Sverigedemokraterna till skillnad från till exempel Sannfinländarna går till val enbart på invandrarpolitik. Det är inte bara deras hjärtefråga utan i princip den enda fråga som de driver. Om man som väljare tycker att antalet invandrare i Sverige och Sverigedemokraternas idé av den svenska kulturen är det allra viktigaste i hela världen så tycker jag att man ska rösta på SD. Men om man är intresserad av att vara med och påverka till exempel skattepolitik, skolan, arbetsmarknadspolitiken och ekonomin – då är det knappast rätt.

Sedan ska man förstås, tycker jag, vara medveten om att invandrare inte är en homogen grupp. Arbetskraftsinvandringen kostar till exempel ingenting för Sverige. Det är tvärtemot någonting som Sverige mycket direkt tjänar på. Flyktingar däremot kostar pengar, inte minst i början. Och personligen tycker jag inte att vi ska vara rädda för att diskutera flyktingpolitik och pengar, precis som vi inte borde vara rädda för att diskutera åldringsvård och pengar. Men det är också två saker som borde diskuteras på samma grunder, det vill säga: vi kan tala om hur mycket det kostar, hur det ska finansieras och arrangeras men inte huruvida vi ska ha det alls. För samtidigt som frågan hur många invandrare Sverige egentligen klarar har fått lyftas fram som politisk fråga är det få som vill diskutera hur många åldringar Sverige klarar. Alla beräkningar pekar nämligen mot att Sverige klarar av invandrarna riktigt bra men att kostnaderna för åldringarna, och framför allt bristen på personer som kan sköta äldrevården, kommer att bli ett enormt problem. Pengar från flyktingmottagningarna är inte ens i närheten av nog för att täcka kostnaderna och även om man skulle ha pengar finns det inte tillräckligt med personal. Personligen tycker jag inte att det är skäl att börja göra sig av med åldringar, utan skäl att hitta nya vägar till vård och omsorg. Vård och omsorg, det tycker jag nämligen är betydligt viktigare frågor än invandringspolitiken.

Tankar om invandrare, invandring och det svåra i att vara nationalist

Det är mycket tal om invandring just nu, i kölvattnet av Husbykravallerna i Sverige. Förutom att jag verkligen skulle vilja se någon av de rasister som nu skriker att det är så typiskt jävla invandrare att hålla på och slåss och sånt, fundera över statistiken beträffande gruppen mäns inblandning i våldsdåd och höra vad vi bör göra åt det problemet, funderar jag mycket över min egen situation.

Jag är ju trots allt invandrare. Därför blir jag alltid extra förbannad när någon lite löst skyller på invandrarna, så som man gjort i samband med Husby. Inte för att de därför skyller på mig, utan tvärtom: att jag i allmänhet exkluderas ur gruppen invandrare för att jag ser rätt mycket ut som en random finländare. Det samma gäller talet om hur invandrarpappor är auktoritära. Är pappor som flyttat från Norge till Sverige alltså mer auktoritära än svenska pappor? Eller? Inte det? Så vad i hela helvete är då en invandrare om det inte är en person som invandrat?

Som invandrare i Finland tänker jag extra mycket på de här sakerna i dag, när människor, just nu, samlas inne i Helsingfors för att protestera mot det hat som svenskspråkiga möter i det här landet, de mordhot ”svenskvänliga” och svensktalande journalister utsätts för. Och så undrar jag om det inte måste vara jävligt svårt att vara fundamental nationalist. Som när man står i Finland och skriker att man vill bevara Finland finskt utan en tillstymmelse till eftertanke kring vad som egentligen är finskt. Tänker de här människorna också protestera mot Starbucks kommande till Helsingfors? Mot McDonalds? Mot pizza? Pasta? Potatis? Rättssystemet? Kristendomen? Skriften? Hur långt tillbaka i tiden ska man gå för att hitta det finska Finland som man vill bevara? Det måste vara svårt att vara nationalist och försöka bevara sin egen kulturella särart och sin egen glamorösa historia, inte minst eftersom alla finska historiska källor är skrivna på svenska.

Men ibland verkar det som att finskheten har väldigt lite med historia och nationen och desto mer med språk att göra. Hur många av oss som pratar svenska i det här landet har inte någon gång fått höra att man i Finland minsann talar finska? Men då är vi tillbaka vid frågan om vad som egentligen är finskt, om språk trumfar nationalitet för nationalisten (och då kan man ju fråga sig hur undermålig finska man får ha innan man inte längre är finne; särskrivningar? stavfel? grammatiska fel?) eftersom många svenskspråkiga finländare räknar sin släkt många hundra år tillbaka i tiden – betydligt längre än vad många finskspråkiga finländare klarar (särskilt om de inte kan läsa de svenska källorna). Och om det inte räcker med att vara tjugoåttonde generationens invandrare för att man ska få vara finländare, då blir det banne mig inte många finländare kvar i det här landet.

Och som första generationens invandrare från Sverige till Finland funderar jag också mycket på hur svenska nationalister ställer sig till utvecklingen här i Finland. Tycker svenska nationalister att det är helt i sin ordning att svensktalande i Finland mordhotas, att det liksom är sådant man måste räkna med om man sysslar med kulturblandning även om denna kulturblandning pågått i typ 800 år? Eller har det någon betydelse att våra länder var ett och samma, och att blanda finnar och svenskar är lite som att blanda östgötar och västgötar? Kommer svenska nationalister att möta finska nationalister på en färja i Östersjön för att diskutera vem det är korrekt att mordhota utan att trampa grannationalisterna på tårna?

Nej, det kan inte vara lätt att vara fundamental nationalist när ingen vet vem som är invandrare vart, eller ens i vilken historisk kontext nationens gränser skapats.

Problemen med invandringen

Den evigt kloka Ugglan skriver om rasism i ett inlägg som alla borde läsa. Hon skriver bland annat att det någonstans har blivit liksom okej att driva med antirasismen, att det är vanligt med skämt om vad man säkert inte får säga för att man skulle framstå som rasist, och så skriver hon om den rasistiska ordningen. Men ni får läsa det själva, hennes ord är betydligt bättre än mina!

Vad jag tänkte skriva om här är istället mina tankar efter att jag läst hennes inlägg, för då funderade jag på hur man ska kunna få diskutera problemet med invandringen utan att kallas rasist. För det finns ju problem med invandringen, och det ska man inte försöka dölja för då stöder man rasismen. Tänkte jag. Men vet ni vad? Jag är ju också invandrare, fast att de flesta inte tänker på det eftersom jag kommer från en kultur och ett land så nära. Dessutom har jag under flera års tid fått statligt stöd, eftersom jag blev gravid och sedan var hemma med barnen. I princip är jag alltså just en av alla de där invandrarna som folk säger kommer till det här landet och suger ut de statliga resurserna. Och visst finns det alkisar på stan som har sagt till mig att åka hem igen, men den där diskussionen om problemen med invandringen – den politiska, intellektuella, numer rumsrena diskussionen – den handlar inte om mig. Den handlar om sådana som ser annorlunda ut.

Och helt plötsligt slår det mig att när man säger att det finns problem med invandringen och att man måste få diskutera sådana problem så menar man egentligen inte att det finns problem med invandring utan att det finns problem med vissa sorters invandrare för att de ser annorlunda ut och då är vi tillbaka i själva rasismens kärna – att sålla ut vissa människor för att de ser annorlunda ut (fast att man numer väljer att säga att de är från en annan kultur). Så ger man sig själv rätten att klumpa ihop en otroligt stor och diversifierad grupp människor – en grupp där jag själv egentligen ingår – och säga att det finns problem med att de kommit hit. Problemet blir att de kommer hit och tar jobb medan landets befolkning går arbetslös – inte att det finns en skriande brist på hjärtspecialister på sjukhusen samtidigt som flera välutbildade specialistläkare städar metron. Problemet blir att de kommer hit och tär på resurserna – inte att vår trångsynthet hindrar oss från att se att de är resurser. Problemet blir att de kommer hit och inte kan läsa och skriva – inte att stora delar av världens befolkning fortfarande inte har rätt till skolgång. Problemet blir att de kommer hit och har en massa psykiska problem och trauman – inte att det finns människor som måste fly från sina hemländer, barn som sett hela sin familj mördas, föräldrar som inte har andra utvägar än att lämna allt de känner till för att rädda det enda barnet de har kvar, unga pojkar och flickor som tvingats till handlingar värre än någon av oss kan föreställa sig men som överlevt.

Nej. Det riktiga problemet är att man vill diskutera problemen med invandringen hellre än problemen med rasismen, för rasismen lever och frodas så nära oss själva och den där invandringen kan man föra statistik över, beräkna, begränsa, kontrollera.  Det finns inte problem med invandringen. Det finns problem med alltför grova generaliseringar, med utanförskap, med utslagning, med missförstånd och oförstånd, med uppfattningen att det är för många flyktingar när man i Finland tar emot 750 kvotflyktingar och ger knappt 1300  av världens 16 miljoner flyktingar asyl. Och det finns ett jävligt stort problem med den haltande medmänskligheten.