Det finns givetvis ett nästintill obegränsat antal intressanta geografiska områden att studera när man betänker historisk utveckling. Ni vet, områden som på ett eller annat sätt gjort ett litet större avtryck än andra.

Många av områdena är städer. Bagdad till exempel är en av de där städerna där vetenskapen blomstrade redan på 700-talet. Den enorma produktionen av texter i översättning räddade antika verk från glömska och påverkade därför hela den västerländska civilisationens utveckling. Konstantinopel (Istanbul) var huvudstad i först det Östromerska och sedan det osmanska riket. Andra är större områden, som till exempel Angkor i Kambodja som formades på 800-talet efter en sammanslutning mellan kungadömen och som präglade Khmerernas rike i ett halvt millennium. Andalusien i södra Spanien blomstrade under islamskt styre, men Al-Andalus var betydligt större än det nuvarande Andalusien.

Det här kan tyckas vara en ganska random presentation av några viktiga områden. Det är det inte. Kännetecknande för alla de här områdena – och alla andra viktiga historiska områden – är nämligen att de var kulturella smältdeglar som växte fram vid betydande farleder. De var områden där kulturer, folk, traditioner och religioner blandades, där människor samlades och där idéer, erfarenheter och kunskaper kunde utbytas. Det betyder förstås inte att de var konfliktfria områden och att alla fick saft och bulle. Kristina och judar – dhimmis – i muslimska områden fick till exempel betala en särskild skatt kallad jizaya men det är att betrakta som ett faktum att muslimernas tolerans mot kristna och judar bidrog till den muslimska blomstringen. Detsamma gäller för alla områdena: storheten var beroende av just den där blandningen av folk. Mångkultur är alltså i praktiken inte något nytt. ”Mångkultur” som en täckmantel för att lyfta rasistiska frågor på politisk nivå är det nya.

Det betyder förstås inte att vi nu lever i den första åldern då blandningen av kulturer setts som problem. Efter la Reconquista, som pågått i flera hundra år, då spanska härskare ”återtog” Iberiska halvön från morerna (vilka var muslimer) påbörjades en klappjakt på dem som inte var katoliker. Judar (och muslimer) fördrevs år 1492 och det rörde sig då om flera hundra tusen människor – den största och mest betydelsefulla judiska bosättningen i Europa. Judarna fick tre månader på sig att lämna landet och skulle vara ute senast 1 augusti. Förutom att det var en mänsklig tragedi var det, så här med facit i hand, inte alls ett smart drag av Ferdinand och Isabella – kung och drottning av Spanien – eftersom judarna hade bidragit till både den ekonomiska, kulturella och vetenskapliga utvecklingen betydligt mer än vad makthavarna ville tro. Spaniens ekonomi återhämtade sig inte på mycket länge samtidigt som berättelserna om judar som mottogs i exempelvis Napoli och Turkiet vittnar om hur dessa områden i sin tur kunde dra nytta av judarnas kunskaper och handelskontakter.

Så näe. Alldeles enkelt är det inte att blanda kulturer. Ingen form av samexistens är enkel. Men med ett större perspektiv, en längre historisk utveckling, blir det så uppenbart hur områden som varit smältdeglar har blomstrat. Att det är i mötet mellan kulturer, folk och religioner som utveckling sker, som kunskap föds och idéer frodas. Och att idén att man ska behålla en viss kultur ”ren” är bisarr.