Etikettarkiv | Hittekatter

Gissa vem som börjat mjukna…?

Det finns få saker som är riktigt så tillfredsställande som att få en blyg och svår katt att mjukna, att våga leka, ligga mitt på golvet och tvätta sig, försiktigt komma och luta sig mot ens hand för att bli smekt över ryggen. Från det att man hämtar dem, trötta och rädda och lovar dem att nu, nu ska de inte behöva vara rädda mer – tills man får fram den första lilla leksugna tassen och kan börja visa dem en bättre värld. Tre dagar tog det men nu har den här lilla hemlösa kattungen äntligen börjat komma fram. Och det är en härlig liten kattbörjan som döljer sig i den här taniga uppenbarelsen. Dessutom hade hon i dag besök från ett härligt par som kanske har ett tryggt hem att erbjuda…

IMG_1496-20141004

Nyss hemkommen till oss, inne i transportburen. Så trött och så rädd att hon inte ens reagerade om man sträckte in handen.IMG_1501-20141004

En liten tass kom äntligen fram efter att jag i flera dagar lekt med den här pinnen ensam.IMG_1512-20141004 IMG_1514-20141004 IMG_1515-20141004 IMG_1516-20141004 IMG_1519-20141004 IMG_1522-20141004Det här är ett bra tecken!

IMG_1507-20141004Precis som det här. Hon litar på mig tillräckligt mycket för att ha mig sittande bakom henne när hon spanar in i nästa rum.

God morgon!

När jag öppnar sovrumsdörren på morgonen, för att det är dags att börja vakna, kommer alla katter sättande. Sedan ligger vi i sängen och diskuterar saker de ätit, sådant de kräkts, och smågrejer de har förstört under natten. Och hur skönt det är att vara inne i värmen, när man fötts på gatan.

20140108-103046.jpg

Kattnytt

Förra lasset hemlösa katter, Cissy och Rasputin, hittade hem. Cissy flyttade till Tammerfors och Rasputin… tja… Han kom liksom inte längre än hit. Min högt vördade make gav Rasputin till mig i julklapp. Det finns inte en poängskala stor nog i hela världen för att inbegripa ”ge sin fru en kattunge i julklapp”. Hustrulig absolution.

IMG_9110Strax innan jul anlände två nya små hemlösa katter, Ida och Emil. De var otroligt rädda i början, så där som hittekatter kan vara, men de har nu efter ett par veckor av idogt pysslande med deras självförtroende utvecklats till underbart gosiga små gryn. De kryper upp i famnen (de hoppar aldrig, sånt kan vara farligt) och ligger i de mest märkliga positioner i knät bara för att få vara med, även hos barnen. Det tog ungefär fram tills nu innan de andra katterna lite bättre accepterat gästerna, men nu går det ganska bra. Om ni vet någon som skulle vilja ha två supersöta, vita syskon kan man få adoptera dem genom Kulkurit. De bor alltså bara hos oss för att slippa en bur på katthem, och önskar inget mer än att få ett eget hem. Man ska inte låta sig avskräckas av att de kanske är lite nervösa i början. När de väl börjat smälta har de enorma hjärtan och en aldrig sinande lust till lek och gos!

IMG_9128-20140107Emil låg i flera dagar i buren han kom i, utan att äta eller dricka speciellt, och utan att reagera när man försökte röra honom – och jag fruktade att han inte skulle klara sig. Därefter barrikaderade han sig bakom böckerna i bokhyllan i ytterligare några dagar innan han vågade sig fram. Nu ligger han nöjt mitt på golvet i köket utan att låta sig skrämmas och kommer springande för att hälsa när man kommer hem.

IMG_9168-20140107Ida satt med sin bror bakom böckerna i fyra dagar, men sprang ibland och gömde sig under fåtöljen istället. Då skrek Emil i panik tills hon kom tillbaka. Stora plötsliga rörelser kan fortfarande få henne att ta till flykten, men aldrig långt eller länge. Oftast snor hon runt fötterna och kräver att man klappar henne, eller leker med de andra katterna. Lyfter man upp henne i famnen kan hon sitta och spinna förnöjt tills människoben har domnat och lite till.

 

 

 

Hemlösa katter, vänskap och sånt.

Jag har på förekommen anledning inte riktigt hunnit rapportera om de senaste nyheterna i vår familj. Genom föreningen Kulkurit har vi blivit fosterfamilj åt två små hemlösa kattungar från Tallinn, som bor hos oss i väntan på ett eget, kärleksfullt hem. För att det är varmare hos oss än på Tallinns gator så här i december, och rätt mycket gemytligare än en liten bur på ett katthem. Den mindre av ungarna, Cissy, åker imorgon till sitt nya hem. Den andre, som vi har valt att kalla Rasputin (oerhört många pluspoäng till den som är nörd nog att se varför), har med besked flyttat in hos oss, och det är väldigt oklart om han kommer att flytta ut igen. Han har blivit Noppas allra bästa vän, och visar med all önskvärd tydlighet att hittekatter kan bli de bästa av familjekatter. Ja. När de väl börjat förstå att all mat som finns i huset inte nödvändigtvis är deras och måste glufsas omedelbart. Första gången vi dukade fram vår kvällsmat med dessa två små katter i huset blev det väldigt tydligt att de inte varit med i en familj förut, om vi säger så. De kom skjutande som projektiler när de kände lukten av mat, klättrade längs bordsduk och människoben för att komma upp på bordet, slet med sig vad de hann innan vi fick tag i dem och lyfte ned dem och sedan började de om från början igen. Nu börjar de så sakteliga lära sig att människorna först måste lämna köket innan det är fritt fram…

Att lösa ut en katt från Kulkurit kostar 125 euro, vilket så där nästan täcker kostnaderna för alla vaccinationer katterna fått, veterinärkostnader, microchip, EU-pass och biljett från Tallinn hit. Det kan låta mycket men är egentligen en helt rimlig summa, och dessutom en otroligt god gärning för en katt som annars hade gått en förmodligen mycket kall och ensam död till mötes. Från Kulkurit kan man också adoptera en hemlös hund, vilket jag absolut tycker är ett alternativ som man ska överväga om man går i hundköpartankar.

När vi hade Stora Bakardagen här hemma, och huset svämmade över av barn, lade sig Rasputin mitt på köksmattan för att sova, så att han inte skulle missa något. Sedan kröp han mellan ivriga barnfamnar, njöt av värmen, slumrade, förtrollade. Hans syster Cissy spenderade större delen av tiden på en liten filt uppe på elementet i vårt sovrum, där det var lugnt och skönt.IMG_8287 IMG_8293

Det tog inte många dagar innan Noppa och Rasputin insåg att de var samma sorts överaktiva stollar båda två, och började söka sig till varann för vilda rallylekar, alltmedan Cissy var nöjd med att titta på från sin plats på elementet.IMG_8313 IMG_8316 IMG_8317

Och efter att de har lekt går de och vilar. Noppa sköter om Rasputin, som är någon vecka yngre och ännu inte lika stark och snabb. Och han spinner så högt att jag gick till fönstret för att se om det var en lastbil på väg in på gården.IMG_8346 IMG_8355 IMG_8358 IMG_8362

Och Rasputin älskar att pussas! Han älskar det så mycket att han inte längre är välkommen in i vårt sovrum om nätterna, för att man vaknar kallsvettig med drömmar om att man håller på att drunkna eller kvävas för att det ligger en katt på ansiktet. Ja, och så pussas han så mycket att han ibland behöver sätta tänderna i ens näsa lite kärleksfullt. Bara så att man ska sluta vrida på huvudet. Det är inte heller alldeles kompatibelt med nattsömn.IMG_8329 Så nu försöker vi sälja av så mycket begagnade barnkläder och saker som möjligt, för att tjäna ihop den där slanten det kostar att lösa ut Rasputin. Vi samlar pengarna i en plåtburk i köket. Barnen kom andäktigt med sina besparingar. ”Här mamma, ta de här pengarna också. Vi ska nog klara det!” Ibland älskar jag mina barn lite extra.

PS: Jag önskar mig en kattunge i julklapp.

En gammal vän

För snart 9 år sedan åkte jag och min högt vördade make (då nye pojkvän) till Lahtis katthus för att adoptera en hemlös katt. Jag kom dit med två kriterier; Att 1) det skulle vara en flicka och 2) den fick ha vilken färg som helst utom svartvit. Vi tittade på säkert 100 katter men hittade ingen som kändes helt rätt. Från ett stängt rum, som visade sig vara karantänrummet hörde vi dystra mjauanden. I en bur, tätt tryckt mot gallret för att få njuta lite av det solsken som strilade in genom fönstret, satt den sorgligaste katt jag någonsin sett. Rakad överallt utom på tassarna, svansen och huvudet. Benig, ensam och trött. De hade just hittat katten i skogen. Pälsen var så tovig att de fick raka bort den. Magen så full av maskar att han kräktes upp dem. Stora sår över bringan och trasade öron. Och så fick jag honom i min famn, han puffade min näsa med sin blöta nos och spann så vi båda skakade. Det var inget svårt val, även om jag fortfarande inte säker på om det var jag som valde honom eller han som valde mig.

20130405-203952.jpg

Vad heter han? frågade någon. Katt, svarade vi.

De första tre dagarna spenderade Katt under sängen. Jag satt vid kanten och pratade med honom, berättade om mig, om livet utanför hans gömställe. Han lyssnade, även om han inte sa så mycket. En dag hade han helt enkelt gömt sig färdigt och kom och lade sig i mitt knä som om det var den mest naturliga sak i världen. Vi blev hans och han vaktade oss. När jag duschade satt han utanför och skrek för att jag skulle förstå hur fasansfullt det var att det kom vatten på mig. När brevbäraren gick sin runda i våningshuset där vi bodde satt Katt vid dörren och morrade. När maken kom hem från jobbet mitt i natten vaknade Katt med ett ryck redan när han hörde cykeln ställas på plats på gården, for som en raket till köksfönstret och sedan till dörren där han satt och väntade. Sov gjorde han helst på någon(s ansikte).

Iphone 246

Att han inte hade haft något lätt liv var uppenbart. I flera år var han rädd för alla män utom min man. Och försökte man rätta Katt blev han heligt förbannad. Lyfte jag ner honom från köksbordet och hyssjade åt honom attackerade han – hoppade, bet och klöste. Det tog säkert ett år innan han insåg fördelarna i att låta mig tro att jag bestämde.

Tildas födelsedag 100

En dag blev han sjuk och vi körde honom till veterinären. Katt hade fått njursten. Det händer med väldigt gamla katter menade veterinären. Året var 2006 och Katt bedömdes vara ”allra minst 15 år”. Därefter fick han bara specialmat, för seniorer med njurproblem. Ingen mer skinka. Ingen mer köttfärs.

Iphone 359

Så flyttade vi ut i förorten och Katt fick börja gå ut. Och som han njöt! Hela sommaren var han ute och vi såg honom knappt mer än när han kom in och ville ha mer mat och kärlek innan han gick ut igen. Hans största problem var att han emellanåt måste flytta sig när det blev för varmt i solen.

076På vintern var han inne nästan hela tiden. Snö var inte hans grej alls och när jag på hans begäran öppnade ytterdörren tittade han bara på mig som om jag tappat förståndet, tittade på snön, på mig igen och gick därefter tillbaka och lade sig. Helst låg han i den fluffiga stolen vid fönstret. Nedsjunken i ryggstödet låg han rakt ovanför värmen från elementet men ändå med förstklassig utsikt över allt som pågick utanför. Den som rörde hans stol fick onda blickar. Han förlät mig inte på flera dagar den gången jag ”rättade till” hans dyna. Framåt senvintern blev han alltid bitter. Han började gömma sig i mörka vrår och med sylvassa klor slå efter oskyldiga fötter som gick förbi. Vi längtade alla till våren och långa utedagar igen.

035En sommar dog Katt. När vi åkte till Åbo över natten kastade han sig från balkongen och var bara borta. Vi letade efter honom dag och natt. Frågade alla grannar, höll ögonen på alla katthem. Men Katt var och förblev borta och vi hade det Stora Samtalet om Döden med barnen. Talade om hur Katt var väldigt gammal, att vi älskade honom massor men att han nu är död. Och så åkte vi och tingade två kattungar som tröst. Ja. Och sedan en dag när vi satt i trädgården och åt frukost pekade min syster ut mot cykelvägen och sa: ”Där är Katt”. Först blev vi rätt arga. Man skämtar inte om sånt där ju. Men hon hade rätt. Katt kom spatserande längs cykelvägen som om inget hänt. När jag ropade på honom märkte han mig och verkade minnas vart han skulle. Så han åt tomt i matskålen och gick och lade sig på soffan. Vi såg förundrat på honom och funderade på hur livet med tre katter skulle bli.

För Katt är inte direkt vänskaplig mot andra katter. Han var kung i vårt förra kvarter och är kung här ute på landet nu. Det finns inte en uppkomling han är rädd för att spöa. Inte ens några kompisar pitbullterrier, som råkade ut för Katts vrede. Vi fick låsa in Katt medan hunden var på besök. Och vi hade klippkort hos veterinären för vi var där mest hela tiden. Katt lämnade prydliga tofsar av andra katter i trädgården och kom in med blodet droppande från öron och nos. Men kattungarna rörde han aldrig mer än de förtjänade. Att säga att han tyckte om dem i början var väl lite överdrivet, för första gången han mötte dem stod han blickstilla – som om han var fångad i en ond dröm som skulle sluta om han bara kunde vakna. Barnen var förtjusta förstås. ”Titta mamma, han vet att han är deras pappa!” Med tiden lärde han sig att inte bara tolerera dem, utan även söka deras sällskap. Särskilt under den där mörka senvintern när människotår var hård valuta. ”Kattrallyt går!” skrek barnen glatt och så hejade vi på katterna när de for runt som vildar längs golv, väggar och vad som en gång varit vackra gardiner.

002Det finns förstås ingen katt här som skulle ta min frukost om jag vänder ryggen till.

065Flytten till landet var perfekt. Katt är så lycklig här. Han har till och med lyckats fånga några möss som han med oerhörd stolthet visat upp. Han rullar sig i gräset, i gruset, i vår säng och njuter i fulla drag av ytorna och dofterna. Han ligger på min dator när jag ska skriva och han har ett sjätte sinne för vilken bok jag tänkas behöva och hinner sätta sig på den i tid. Det här är kattliv när det är som bäst.IMG_6989Så upptäckte vi en knöl på Katts hals. Den störde honom inte. Han älskade fortfarande friheten, gården, livet. Men nu har den växt. En kväll kom han in till mig och lät hes, tung i andningen. Att ligga i min famn och spinna har förlorat sin glans när spinnandet gör det svårt att andas. Att vässa sina klor på mina ben är för tungt. Att njuta av livet är svårare. I snart 9 år har han varit med mig, den där katten ingen ville ha och som ingen trodde skulle leva särskilt länge till. 9 år har jag fått med min vän. Nu är det dags att ta tunga beslut, dags att hjälpa honom på det sista sätt som återstår. Visa honom att vi älskar honom så mycket att vi kan låta honom få somna när han nu har blivit för gammal och trött. Jag vet bara inte hur jag ska klara mig utan honom.Iphone 364