Etikett: Historia

Uncategorized

Inte alla män och patriarkatet

CharlotteLämna en kommentar

Jag lyssnar som bäst på en podcast om hur man ska sätta gränser (long story, vi får återkomma dit) och intervjuaren frågar varför det är så svårt för ”oss” (som i ”kvinnor”) att sätta gränser och får svaret att det har att göra med patriarkatet och med sexism. Det har att göra med att kvinnor får lära sig att gränser inte är kvinnligt.

Och intervjuaren säger inte emot men vill lägga till att det också kan ha med kultur att göra och påpekar att när hon var liten så kunde hennes mormor stå tio timmar i köket och sedan sitta i ett hörn och titta på när alla andra åt för det var så man gjorde. Intervjuarens poäng var att också kvinnor kan lära kvinnor att inte sätta gränser.

Det är givetvis sant.

Grejen är väl bara att det i exemplet hon lyfte fram så uppenbarligen också är på grund av patriarkat och sexism. Aspekter av kvinnors varande som vi blir socialiserade in i och som är grundade i patriarkala strukturer kan givetvis överföras till nästa generations kvinnor av äldre generationers kvinnor. Generationsöverskridande trauman och allt det där.

Kvinnor i min ålder (typ 40 eller så) har mammor som växte upp i en starkare patriarkal struktur än den vi själva växte upp i – för min del handlar det om 1950- och 60-tal. Det vi uttryckligen har blivit tillsagda eller subtilt lärt oss genom observation av hur kvinnlighet ska levas är därför fortfarande färgat av en tid när hemmafruar var normen och kvinnans uppgift i livet var att göra mannen lycklig.

Så har jag därför större delen av mitt liv betraktat mitt eget värde huvudsakligen genom mäns ögon. Det gjorde min mamma också, liksom hennes mamma före henne. Min generation är den första som har en rimlig chans att slå sig fri från det, eftersom vi har rätt till egen inkomst och det finns sociala skyddsnät i form av dagis, subventionerad läkarvård och sånt. Visst fanns flera av de sakerna också på 80- och 90-talen, när jag var ung, men det hade inte funnits tillräckligt länge för att vara en självklarhet för min mamma. Nu kan kvinnor välja att leva utan män och ekonomiskt, juridiskt och tekniskt klara sig ändå (den själsliga biten ska vi också återkomma till vid ett senare skede…).

Det är egentligen ganska fantastiskt att tänka sig att vi kan bryta mönstret här.

Men för att kunna bryta mönstret måste vi förstå att patriarkatet är en struktur som upprätthålls av både män och kvinnor. Det vi har lärt oss av våra anmödrar kan vara patriarkalt. Särskilt när det handlar om att vara andra till lags och låta bli att sätta gränser.

Historikerns historier

Lite om hur man räknar på livets längd

Charlotte2 kommentarer

Jag fick en jätteintressant kommentar om skillnaden på medellivslängd och förväntad livslängd, vilket den som kommenterade mycket riktigt framhöll är två skilda saker.

”När det föddes en mängd barn och många av dem dog blev medellivslängden lägre. Det är väl ogörligt att få fram förväntad livslängd 1937, men det skulle kanske vara en mer rättvisande jämförelse.”

Jag hade skrivit att medellivslängden i Finland vid mitten av 1900-talet (alltså 1950) för män var 55 år och för kvinnor 61 år. Numer räknar vi nästan alltid med förväntad livslängd, men vi utgår från födseln. Den förväntade livslängden från födseln för ett flickebarn i dagens Finland är 84,5 år och för en pojke 79,2 år. I praktiken representerar de här två talen medellivslängden eftersom det är förväntad livslängd från födseln.

Har man ett samhälle med mycket hög barnadödlighet är det problematiskt att räkna på förväntad livslängd från födseln och därmed försöka få fram jämförande tal. För Finlands del hade man under slutet av 1800-talet och fortfarande under början av 1900-talet jämförelsevis hög barndadödlighet, men stora insatser gjordes under 1900-talets första decennier. Det handlade bland annat om att försöka praktiskt bistå mammor för att ge dem möjligheter att ta hand som sina barn. Fruntimmersföreningen i Helsingfors, som jag nu håller på och skriver om, var en väldigt viktig del av det arbetet och samarbetade bland annat med Föreningen Mjölkdroppen som delade ut mjölk till behövande barn. Ett år som 1913 delade Mjölkdroppen ut 576 000 portioner mjölk.

Arbetet med att sänka barnadödligheten handlade också mycket om upplysning, att ge mammor information om hur man på bästa sätt skötte små barn. Det känns på många vis ganska förmätet, inte minst eftersom det ofta var ganska brysk upplysning från välbärgade till fattiga, men det var också bokstavligen en fråga om liv och död. Information om renlighet, matlagning, näringslära och så vidare skulle rädda små barns liv.

Efter Andra världskriget var det ett socialpolitiskt nytt Finland som framträdde. Under 1940-talet förstatligades insatserna för att bekämpa barnadödligheten ytterligare genom mer organiserad mödra- och barnrådgivning, moderskapsförpackningen, nationella vaccineringsprogram och så vidare.

Men, även någonting så teoretiskt specifikt som barnadödlighet kan man räkna på många olika vis. Generellt har forskning visat att en fjärdedel av barnen inte överlevde sina första år och att det sker enorma förändringar i slutet av 1800-talet. Sedan hade det försås jättestor betydelse var någonstans man föddes och inte minst vilka föräldrarna var. I barnhem där mamman anonymt kunde lämna in sitt barn – ett så kallat findelhus – var det 80 % av barnen som inte skulle nå vuxen ålder. I Finland under 1700-talet räknar man med att ett av fem barn inte överlevde sina första år.

Numera brukar man räkna i antal döda barn per tusen födda. År 1936 i Finland dog 95 barn under fem års ålder per 1 000 födda jämfört med i början av 1900-talet då siffran låg på 135. År 2008 var den siffran 3,4 och år 2020 var den 2 – en av de lägsta i världen (jämför med Somalia som har 115). Som man kan se av tabellen nedan är det en förändring som kommer rätt abrubt.

Barnadödlighet per 1 000 födda. Orange är första levnadsåret, turkos är 1-4-åringar. Från: https://www.stat.fi/artikkelit/2010/art_2010-06-07_007.html?s=0

Så. Min något långdragna poäng är alltså att jag i den jämförelse om pensionsåldern som jag gjorde använde medellivslängd från 1950-talet (och från nutid, fast formulerat som förväntad livslängd eftersom det i praktiken är samma sak) vilket gav en bättre jämförelse än att använda förväntad livslängd från 1950-talet. Inte för att jag har några sådana tillgängliga data, men med tanke på barnadödligheten hade det alltså varit en ännu lägre ålder. Barnadödligheten hade dock redan inann 1950-talet börjat sjunka dramatiskt så skillnaden hade inte varit lika stor som om det gällt början av 1900-talet.

Det var bara det.

Historikerns historier

Rätten till pension

Charlotte1 kommentar

Sitter här och skriver om åldringsvårdens historia och folkpensionen som infördes i Finland år 1937. Folkpension skulle tillfalla alla över 65 år gamla finländare som ett sätt trygga ålderdomen när krafterna började tryta och man inte hade möjlighet till förvärvsarbete längre. Det är ju en jättefin tanke som vi i dag också har och som vi tänker oss har ett långt och stadigt förflutet.

Medellivslängden för en man i Finland vid mitten av seklet var 55 år och för en kvinnan 61 år. Det kan alltså knappast ha funnits en förväntan om att särdeles många skulle uppnå pensionsåldern. Folkpensionen kan därför, tänker jag mig, inte ses som en förmån för att äldre skulle kunna få slå av på takten och leva slutet av sitt liv med andra prioriteringar än stress och jobb, typ spela bridge och odla pelargoner.

Som en jämförelse skulle vi i dag i Finland behöva höja pensionsåldern till 90 år, eftersom den förväntade livslängden är 79,2 år för män och 84,5 år för kvinnor. Rätten till pension kommer i en lite annan dager då.

Att sånt.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ge kvinnor mer makt

CharlotteLämna en kommentar

Bland alla de dokument i arkivet jag går igenom just fanns en skrivelse från Jenny af Forselles. Hon är i sig en väldigt intressant person, som inte bara satt med i lantdagen i Finland under 1910-talet (alltså innan kvinnor i Sverige ens hade fått rösträtt) och dessutom som en av de första kvinnorna hade blivit filosofie doktor i litteraturhistoria år 1904.

Men det jag reagerade mest på i skrivelsen är hur skriande aktuell den är än i dag. Den skickades till Fruntimmersföreningen i Helsingfors (och säkerligen många andra föreningar också) i december år 1917 och hade egentligen sin grund i den kvinnokongress som hade hållits i Haag ett par år tidigare. Man skriver:

”Då folken i alla krigförande länder tro sig icke för ett anfallskrig, utan kämpa till försvar för sin hotade nationella existens, kunna inga oförsonliga motsatser finnas mellan dem. Deras gemensamma ideal erbjuda en grundval, på vilken en rättvis och hederlig fred kan uppbyggas. Kongressen uppfordrar därför världens regeringar att sluta med blodsutgjutelsen och begynna fredsförhandlingarna.”

Därefter poängterar man att ”intet område får överlåtas utan bifall av sin manliga och kvinnliga befolkning, och att erövringsrätten icke godkänns” samt betydelsen av att även kvinnor tillåts vara med och fatta politiska beslut.

Och jag säger inte att det inte finns fullkomligt galna kvinnor som jag personligen aldrig skulle vilja släppa till makten (jag tittar på dig, Marine Le Pen!) men om man tar ett globalt perspektiv så skulle det banne mig inte skada att ge kvinnor lika mycket makt som män. Inte för att kvinnor i sin essens nödvändigtvis bär på bättre, mer fredsbevarande kvaliteter (även om det sätt de flesta kvinnor har blivit socialiserade in i empati och omvårdnad sannerligen skulle behövas) utan för att blotta tanken på att bestämmanderätten hör till fler än några få män är avgörande för synen på sin egen roll i omvärlden.

Det var bara det.

Nyhetsplock

Utveckling schmutveckling

CharlotteLämna en kommentar

Jag sitter här och arbetar med Fruntimmersföreningens historik och går därför igenom gamla tidningar. I ett sammandrag över de saker som diskuterats på Svenska Arbetarföreningens möte år 1903 var huruvida man skulle kunna starta ett hem för värnlösa barn och fattiga barnaföderskor på agendan. Arbetarföreningen ansåg att det låg på arbeternas eget ansvar att ta initiativ till förverkligandet av ett sådant hem eftersom det var ”arbetarenas olyckliga döttrar saken gäller”. En av de föreningar man planerade att höra av sig till för att få hjälp att starta ett liknande hem var Fruntimmersföreningen.

Samtidigt som man menade att det rörde sig om beklagansvärda kvinnor var men helt på det klara med att det låg på samhället och på medmänniskorna att komma kvinnorna till hjälp. Tidningarna fick alltför ofta skäl att skriva om barnamöderskor och självmord begågna av unga kvinnor. Det var problem som inte skulle finnas om ”icke samhället vore så orättvist mot olyckliga barnaföderskor”.

”Det är ju icke något brott att ge liv – men väl att taga ett sådant. Naturen har visserligen icke hunnit glömma sin stämma, såsom det tykes, i ett dylikt modershjärta, men det är så många omständigheter hvilka medvärka till, att denna moder för något ögonblick kan sänka sig under det själlösa djurets nivå. Mannen går emellertid fri, ehuru det är han som bär största skulden till detta onda o.s.v.”

Helsingfors-Posten no 167, 1903.

Det var över 100 år sedan. Ibland känns det inte som att samhället har gått sådär fasansfullt mycket framåt ändå.

Historikerns historier

Qvinnans bättre uppfostran

CharlotteLämna en kommentar

Jag tror inte ens att vi pratat om det, men jag håller alltså på att skriva en historik för Fruntimmersföreningen i Helsingfors. Föreningen firar nämligen ansenliga 175 år nästa år.

Just nu är det, till min stora förtjusning, en hel del arkivarbete. Jag hade nästan glömt hur mycket jag uppskattar det! Känns både metaforiskt och rent praktiskt som att komma tillbaka till rötterna, att gräva i arkivet. Jag. Älskar. Historia.

En av många saker som den här föreningen ordnade var en skola för fattiga flickor. Det hörde lite till att fruntimmersföreningar skulle grunda skolor nämligen. Därför diskuterades saken också ganska flitigt i dagspressen. I tidningen llmarinen kommenterade man saken så här:

”Allt som underrättar om att något förnuftigt och godt göres för qvinnans bättre uppfostran, är ett verkligt evangelium för menskligheten. Från det hållet kom fallet; derifrån måste ock upprättelsen komma. Mycket har skrikits om det första; allt för litet gjorts för den sednare. Man bråkar mycket med att få lärda män; men för qvinnornas uppfostran till kunnighet, duglighet, sinnesstyrka lägges sällan strå i kors.”

llmarinen no 24, 26 mars 1851

Detta alltså som en uppmuntrans ord, för att stötta kvinnor att lägga ifrån sig ”okunnighetens, veklighetens, flärdens, försoffningens tunga ok.”

Det var försvinnande lite skillnad på att hjälpa och att stjälpa där vid mitten av 1800-talet.

Historikerns historier

Fyra år senare

Charlotte1 kommentar

I går var det exakt fyra år sedan jag disputerade. Jag har ganska lite minne av den dagen och dagarna runt där i största allmänhet. Det var en så fantisktiskt stressig tid, dels för att jag var gravid och hade så himla ont och dels för att det var kämpigt i förhållandet till barnets pappa. Och lite för att det är ett helvete att disputera – att låta allt arbete man lagt ner under (i mitt fall) sju års tid offentligen utvärderas och möjligen kullkastas under en enda dag.

Mitt starkaste minne är hur många det var som ställde upp. Som ordnade och fixade med själva disputationsakten och festen på kvällen. Det var tveklöst en situation som jag inte hade kunnat reda upp själv, men där vänner från alla håll och kanter dök upp och drog mig igenom det.

Avhandlingen sålde ju slut, men en uppdaterad och i mitt eget tycke bättre version finns på Routledge och är, tack vare ett synnerligen generöst bidrag från Helsingfors Universitetsbibliotek, open access. Dessutom är bokvarianten nu på rea för det likväl fullkomligt bisarra priset £96.

För övrigt håller jag på att skriva ihop de senaste årens forskningsresultat i en bok som förhoppningsvis kommer ut under nästa år. Rättskultur i det medeltida svenska riket blir det, och det är väldigt mycket mer spännande än vad man kunde tro. Sedan har det gått för mig, så som det gör för många andra akademiker, att oavsett hur mycket man jobbar på och hur bra man presterar så tar det slut. Jag har ett nytt projekt om medeltida kvinnors ohälsa på gång. Det är ett toppenbra projekt, men det saknar finansiering. Jag har sökt, förstås. Allt. Men det har inte nappat. Och jag kan inte gärna leva på luft även om det är världens bästa forskningsprojekt.

Under nästa år kommer jag därför att jobba med en föreningshistorik, som jag faktiskt är galet taggad inför att få börja med. Det ska bli superkul att få skriva något annat än rent akademisk text! Därefter får vi väl se.

Kulturkrockar

Varför teorin om befolkningsutbyte är en högerextrem konspirationsteori

Charlotte2 kommentarer

Gud vet varför men den här tweeten dök upp i mitt flöde.

Och jag tänkte att jag kunde vara lite hjälpsam och informera om varför den som tror att Sverige nu genomgår ett befolkningsutbyte avfärdas som konspirationsteoretiker. Under medeltiden var det extremt stor inflyttning av tyskar till de gryende svenska städerna. Så stor, faktiskt, att man i lagen år 1350 bestämde sig för att begränsa tyskarnas inflytande genom att bestämma att det i städernas styrande organ – rådet – inte fick finnas fler än hälften tyskar. Det gick halvbra. No pun intended.

Från slutet av 1300-talet blev Sverige dessutom en del av Kalmarunionen, vilket resulterade inte bara i en imponerande inflyttning av danskar, utan också i att Sveriges kung var dansk. Eller tysk. Ofta tysk.

Klart att man kan komma med argumentet att Danmark och Tyskland liksom liknar Sverige så mycket att det inte är så stor skillnad, men hade man framfört den åsikten på medeltiden hade folk tyckt att man var idiot. Tyskarna hade sina egna gillen (alltså egna sammanslutningar för dem som bedrev handel eller var hantverkare i staden), sina egna kyrkor och sina egna kvarter. En del uppskattningar säger att andelen tyskar i Stockholm under senare delen av medeltiden var mellan 20 % och 35 %. Detta alltså inte ”utlandsfödda” (som var en betydligt högre andel) utan faktiskt tyskar. Räknar man istället bara på dem som var borgare (alltså hade typ medborgarrättigheter i staden) rör det sig om ca 80% tyskar i Stockholm och runt 90% tyskar i Kalmar på 1300-talet. Tyskar som insisterade på att ha sina egna kyrkor, egna regler, eget språk. Unt so weiter.

Så stort inflytande kan de inte haft, säger någon. Så ta en titt på kung Albrekt av Mecklenburgs fridsstadga från 1375. Albrekt av Mecklenburg var – hör och häpna – utlandsfödd och blev kung i Sverige år 1364. Hans pappa Albrekt av Mecklenburg (har man ett bra namn finns det ingen anledning att inte använda det liksom) utfärdade fridsstadgan tillsammans med sin son kungen. Gud vet vad han ens hade med saken att skaffa. Där talades förvisso om de fridslagar som gamle hederlige svenskfödde Birger Jarl hade infört, med husfrid, kyrkofrid, tingsfrid och kvinnofrid, men vem som helst som då var bekant med svensk rätt hade säkerligen kunnat se att kung Albrekts stadga grundades på den tyska Landesfrieden och egentligen gick stick i stäv med principerna som fridslagarna hade haft. Visst var det också svenska riddare med och bekräftade kungens stadga, men de var i numerärt underläge gentemot de tyska riddarna. Tyska riddare som dessutom ofta förlänades gods i Sverige. Utlänningarna hade inte bara stort inflytande – de styrde Sverige.

Men lika lite som det under medeltiden blev något befolkningsbyte av svenskar lär det bli något nu. Det fungerar helt enkelt inte så. Det tyska inflytandet märks förstås fortfarande i Sverige, inte minst i språk och särskilt i juridiskt språk. Själva ordet ”rätt” till exempel. Liksom orden bok, bröd, stad och folk. Dessutom märks det i kulturen. Julgranen är tysk. Lidl också. Men Sverige är svenskt inte TROTS de här sakerna utan MED de här sakerna. Ingen vill förbjuda julgranen för att det är tyskt påhitt – tvärtom försvaras den som ursvensk.

Det finns inte någon som helst vetenskaplig grund för att det skulle vara befolkningsutbyte på gång och det är långt ifrån första gången i historien som det skulle finnas en hög andel utlandsfödda i Stockholm eller de andra stora städerna. Det verkar snarare vara en regel än ett undantag. Och eftersom teorin om befolkningsutbyte saknar vetenskaplig grund avfärdas den som högerextrem konspirationsteori. Tycker man ändå att det känns som skrämmande höga procenttal utlandsfödda kan man trösta sig med att siffrorna alltså är betydligt lägre än på medeltiden.

Historikerns historier

Something shiny

Charlotte1 kommentar

Jag tänker hela tiden att jag ska hinna mycket mer än vad jag gör, för jag har ett inlägg om kvinnor och makt och skillnaden på det privata och det offentliga som har legat orimligt länge och väntat på att jag ska hinna skriva färdigt och så fastnar jag i något. Ibland någonting lite mindre konstruktivt, men i dag i ett instagramkonto tillhörande en som köpt ett gammalt hus och undrade över tidigare ägare och jag bah HELLO RABBIT HOLE och dök ner. Således har jag spenderat dagen med kyrkböcker och skiftesprotokoll istället för 1300-talets urkunder, men herremingud så det var roligt. Kunde man göra en karriär på det så skulle jag absolut satsa!

Historikerns historier · Kulturkrockar

Bland kvinnoöden och begravningar

CharlotteLämna en kommentar

Här sitter jag och jobbar fortfarande med ett par biografier, och så fastnar jag fullkomligt i Ellen Fries beskrivning av familjen Brahe på 1600-talet. Fries återger bland annat delar av familjens brevväxling, och det finns så otroligt många intressanta trådar.

Bara som en sådan sak att Fries skrev sin bok, Teckningar ur svenska adelns familjelif, år 1895. För Fries är betydelsen av familjelivet för historiens utveckling helt självklar, men det är långt kvar till de analytiska ramverk som genusvetenskapen utvecklar nästan hundra år senare. När Fries introducerar de källor hon vill använda, brevväxlingen, skriver hon bland annat

”Det kvinnliga släktet har rykte om sig att vara medelsamt i tal och skrift samt att förstå brefskrifningens konst, det omedelbara, naturliga och enkla, som utgör dess styrka. Den litterärära bidlning, som gafs åt vår storhetstids förnäma damer, var emellertid ej tillräcklig, för att de skulle kuna blifva några goda brefskrifverskor. De behärskade ej formens vanskligheter, icke ens själfva skrifningens besvärligheter.” (s. 81)

Mest utgår Fries från den mycket välkände Per Brahe, som hon anser var en lysande stjärna omgiven av vardagligt folk. Per Brahe gifte sig med Kristina Katarina Stenbock och dels finns det kvar brevväxling mellan de äkta makarna, dels så var Kristina Brahe (Pers syster som bodde tillsammans med dem på Visingsborg) en flitig brevskrivare. Innan hon kom till Visingsborg år 1634, ungefär 25 år gammal, hade hon varit hovdam hos drottning Kristina (jo, det var ett omåttligt populärt namn…). Kring kvinnorna snurrar förstås också barnen och brevväxling är ett utmärkt sätt att få insyn i barnens liv. Så kom till exempel Per Brahes och Kristina Stenbocks lilla treåriga dotter, Magdalena Hedvig, med sin faster när hon reste till Visingsborg. Kristina Brahe skriver

”Som jag kan tänka, så fick hon, kära barn, ett häftigt slag, men hvad möjligt, så vete den gode Guden, att vi icke försummade utan gjorde vår högsta flit, men det ville allt intet hjälpa, min högt aktade, käre bror, för Gud hade till henne ett så godt och nådigt behag, att Han icke längre ville låta henne lefva i den andra världen utan ville ha henne i sitt saliga rike”.

Magdalena Hedvig blev bara tre år. Några dagar senare föddes dock en lillebror, Abraham Joakim. Tänk er in i Kristina Stenbocks dagar, där i mitten av sommaren år 1634. Höggravid i högsammarhettan. Ett litet barn förlorat. Ett annat just fött. Redan i september samma år reste sedan Kristina Stenbock till Tyskland, för att vara tillsammans med sin man. Babyn lämnades i de äldre och ogifta kvinnornas vård, och särskilt farmor fru Elsa tog sig an honom. I breven beskriver de hur den vackra babyn ”förtog mången bedröflig stund med sitt ljufveliga umgänge”. I december samma år blev han allvarligt sjuk och dog strax efter jul. Kristina Stenbock var då vid makens sida, när han deltog i de förhandlingar som skulle leda fram till fördraget i Stuhmsdorf.

Barnen begravdes samtidigt, i maj 1635, då man hade kunnat förbereda och bekosta någonting tillräckligt storslaget. Kristina Brahe berättade om begravningen, eftersom de politiskt oroliga tiderna gjorde det omöjligt för föräldrarna att komma hem.

”Den lille sonen klädde vi så vackert i en brun sammetskjortel, och hans kista var inne fodrad ock med brunt sammet. Han var så vacker, rätt som en Guds ängel. Min käre bror, så gärna hade jag låtit konterfeja honom, men jag fick ingen, som kunde. Gud tröste oss alla för det vackra barn, vi skulle mista!”

Kvar på Visingsborg tillsammans med faster och farmor fanns parets äldsta dotter, Elsa Beata. Om henne berättar farmodern i ett brev att ”hon växer så vacker och lärer nu läsa både tyska och svenska. Gud låte henne förkofras uti alla de kristliga dygder! Hon låter ock så ödmjukelig hälsa sin käre herr far med så många tusen goda dagar och nätter.” Elsa Beata var då sex år, vilket säger en hel del om förväntningarna på små adelsflickors utbildning och uppfostran. I januari 1636 födde Kristina Stenbock ännu en son, Fredrik, som blev ett och ett halvt år innan även han dog. Han begravdes nästan omedelbart och strax därefter följde Kristina Katarina Stenbock med sin man till Finland, där han blivit utnämnd generalguvernör. Elsa Beata blev kvar med de ogifta och äldre kvinnorna på Visingsö. Hon skulle senare komma att trolovas med pfalzgreve Adolf Johan år 1646 (då hon var 17 år gammal) och gifta sig med honom några år senare. Sonen, Gustav Adolf blev bara några dagar gammal, och hans död var, av förståeliga skäl, mycket tung för Elsa Beata. År 1653 dog hon, tre år efter att hennes mamma hade dött i Finland.

Alltså dessa kvinnoöden. Så gripande i sig själva, men också så intrikat sammanflätade med storpolitik.