Tag Archive | Hellre en död fågel under skrivbordet än en död häst i sängen

Schrödingers pippi

Sin (o)vana trogen plockade katten en fågel att nonchalant trycka på så att den skriker i dödsångest under mitt öppna köksfönster. Min vana trogen sprang jag ut och skrek på katten som då börjar spinna nöjt och kommer in för att tigga mat. Under fönstret ligger en fågel och flämtar sina sista andetag. Eftersom den inte är blodig på utsidan i alla fall tänker jag att jag ska ge den en chans genom att lyfta den till ett lugnare ställe och förhoppningsvis återhämta sig från chocken, flyga iväg och leva ett lyckligt fågelliv. Jag har ju haft höns, så egentligen är jag inte rädd för att ta i fåglar, men eftersom det är en vild fågel går jag ändå, efter en stunds övervägande, och hämtar en handske.

Fågeln flämtar på.

Och när jag försiktigt, försiktigt lyfter upp den och tänker på vilken god människa jag är som räddar fåglar och dagens positiva karma lär ju vara fylld och allt sånt, så vänder sig den jäveln och hugger mig i handen. Hårt. Rakt igenom handsken. Men jag har ju katt och barn så jag är förstås van vid att bli huggen och släpper inte taget ändå. Någonstans är jag dessutom djupt imponerad över denna fantastiskt vackra halvvuxna fågel som använder sina sista livskrafter till att bita sig fast i min handske. Och eftersom den dessutom vägrar att släppa taget har jag inget annat val än att försiktigt lirka ut först huden ur fågelns mun, sedan handen ur handsken och så lägga hela handsken med fågel och allt upp på en någorlunda trygg plats i ett träd.

Nu vågar jag inte gå ut och titta om den är kvar, för så länge jag inte vet så kan jag tänka att den klarade sig.

Sådant jag tänkt på medan jag tapetserar

* Hur smart det hade varit att läsa tapetseringsinstruktionerna innan jag började. Inte för att jag vill veta hur man gör, utan för att jag hade förstått att den utjämningstapet jag använde var gjord av glasfiber och därmed inte riktigt lämpade sig för att man slätar ut den med bara händer.

* Att Ryssland nu är upprört över att Conchita Wurst kan vinna Eurovision eftersom det är så fel för antihomo, trots att de själva för inte så många år sedan ställde upp med två unga tjejer som slogs för sin rätt att kyssas på scen. Låt vara att t.A.T.u av allt att döma gjorde det för uppmärksamhet snarare än öppenhet.

* Att jag aldrig mer igen kommer att köpa mönsterpassade tapeter.

* Årets första rabarberpaj som jag bakade för ett par veckor sedan. Den godaste paj jag någonsin ätit.

* Att jag borde ha skrivit upp receptet på pajen.

* Idiotin att folk fortfarande envisas med att kalla chokladbollar för n*gerbollar för att det på något vis skulle vara en gudagiven rättighet. Jo, jag sa också så när jag var barn men så fort jag blivit stor nog för att förstå att det är sårande för andra gick det riktigt lätt att säga chokladbollar istället. Mina egna barn har vuxit upp med ordet chokladbollar och verkar inte tagit nämnvärd skada av det.

* Den fina svartvita flugsnapparen som vi förtjust följde när det flög uppe bland träden och som Rasputin blev så förtjust i att han hämtade in och lade på barnens sovrumsgolv.

* Tapetklister är kladdigare än vad man tror.

Katter och regniga dagar

Percival har parkerat i fönstret uppe i mitt arbetsrum. Lite för att det är varmt från surrande maskiner och förmodligen lite för att han från fönstret emellanåt kan slänga ut en tass och deleta något jag just skrivit. Dessutom är fönsterplatsen för en katt vad en fylld godisbutik är för barnen. Just utanför fönstret har nämligen alla kvarterets småfåglar sina förmiddagsmöten. Där sitter de och tjattrar, badar i vattenpölarna och käkar sånna där röda bär som sedan i bajsform är ett rent helvete att skrapa loss från bilen.

Jag har aldrig sett en blåmes så förvånad som den som landade på sin vanliga plats på bjälken utanför fönstret, tittade in som alla andra förmiddagar och stirrade rakt in i ögonen på en oroväckande exalterad katt. Tsisös vilken fart den fick. Till Percivals stora förtjusning fortsatte dock fåglarna att pyssla utanför fönstret, alltmedan Percy satt inne och gapade – just in case någon av fåglarna skulle råka landa i hans mun.

Godtrohet

Rätt som det är hör jag oljud från nedervåningen. Ni vet, just så där som det låter när katter gör något som de inte borde, till exempel slaktar något luddigt och sött på vardagsrumsmattan. Så jag springer ner med förhoppningen om att om inte rädda vad det nu var som höll på att dö, så åtminstone skrämma katterna tillräckligt för att övertyga dem om det förnuftiga i att hålla sig med liknande saker utomhus. Klampandet i trappen och mitt ”vad gör ni vad gör ni vad är det ni GÖÖÖR” i en allt annat än behärskad falsett borde ha funkat.

Men när jag kommer ner möts jag bara av Percival som stirrar på mig med en sån där storögd förvåning som katter kan ha när de känner sig orättvist behandlade. I fåtöljen ligger Katt-katt och har, sin vana trogen, inte gjort mycket mer än vänt på sig de senaste timmarna. Fundersam går jag upp igen. Jorå, i min säng ligger Poppy och halvsover.

Katterna är oskyldiga. Jag är paranoid. Och när jag sätter mig för att fortsätta skriva ligger det en död fågel under mitt skrivbord.