Halloweenhelg, en pumpapaj och en spindelfylld tårta

4 november, 20134 november, 2013 Charlotte2 kommentarer

Egentligen är jag emot Halloween. Men jag är inte bättre än att allt principiellt motstånd smälter när det vankas festanledning. Särskilt om det också innebär att man får göra sattyg. Exempelvis tog jag chansen att baka en tårta fylld med spindlar. Det är en väldigt enkel tårta med chokladbotten, fylld med sylt, banan, grädde och spindlar, samt täckt med orangefärgad grädde. Ovanpå ringlade jag ett spindelnät av smält choklad. Riktigt vem som var mest uppspelt över att det stack ut spindelben när man skar tårtan, jag eller barnen, låter jag vara osagt.

Här är tårtan ännu inte täckt. Jag skrockar som ondingarna gör i gamla Disneyfilmer.

Och så hade vi tant Annika och hennes familj på besök, som alltid den här helgen. För första året var också min underbara lilla guddotter med (hon har inte varit med tidigare för att hon inte var född, inte av ideologiska skäl). Hon var utklädd till Spider Pig och jag till häxkatt.

Vi hade kommit överens om att vi skulle se läskiga ut på bilden och så bah körde hon sin söta ”I swear I don’t know this sick bitch”-look istället.

Som sig bör dinerade vi i salen.Pumpapaj. Halleluja.

I princip följde jag receptet på pumpapaj från Söta saker. Pajbotten lyckades inte alls enligt receptet, men det behöver ju inte bero på en felaktighet i receptet utan kan lika gärna ha att göra med 1) att vårt mjöl är väldigt grovt, 2) jag gjorde amatörfelet att använda rumsvarmt istället för kylskåpskallt smör eller 3) jag är helt jävla handikappad när det kommer till att följa recept och göra exakta mätningar. Istället för att koka pumpan mjuk rostade jag den snabbt i ugnen på låg värme. Istället för att klicka på länken om vad ”pepparkakskryddor” innebär tog jag 2 tsk kanel, nästan en hel tsk ingefära, 1/2 tsk malen nejlika och 1/2 mald muskot. Till pajen serverade jag grädde, men några sockerkokta lingon hade säkert varit toppen. Till och med barnen (alla utom tant Annika) tyckte om pajen, så den blev väldigt lyckad!

Vardagslivet

Otäcka prinsessor

5 november, 2012 Charlotte6 kommentarer

Hur kommer det sig att pojkar ska klä ut sig till vampyrer och spöken och flickor ska klä ut sig till rosa, fluffiga prinsessor? Vad gör ens helt vanliga, fluffiga prinsessor på Halloweenfester? Ok, visst skulle det kunna vara så att små flickor faktiskt har tagit till sig att färgen rosa är farlig, men jag är inte övertygad. För det handlar inte om färger utan om funktioner. Det handlar om att pojkar klär ut sig till figurer som får skrämmas, som får härja och som får vara vilda medan flickor för hundrasjuttiotolfte gången tyr sig till det som ser vackert ut, det som är föremål för blickarna istället för det som får styra handlingen.

Jag hade inte varit lika bekymrad om det hade funnits en jämn fördelning mellan prinsar och prinsessor, eller om prinsessorna exempelvis hade svärd och blodstänkta tiaror. Men det där med att flickor uppmuntras till passivitet, det har jag svårt för. Och det har gått ganska långt när prinsessor är mer passiva än figurer som redan är döda.

Den här lilla prinsessan har inget med passivitet att göra.

Kuriosa: Jag försökte vara lite normbrytare och istället för att säga ”vad du är fin” säga ”oj vad du ser farlig ut” till en liten fluffig prinsessa. Av blicken att döma var det inte riktigt rätt, även om hon avgjort såg farligare ut.

Historikerns historier · Vardagslivet

Det här med att fira Halloween

5 november, 2012 Charlotte4 kommentarer

Egentligen tycker jag inte om Halloween. Jag vill ha det sagt, för det är en principsak. Halloween är amerikanskt kommersiellt skräp, utan förankring i våra traditioner. Men jag och Fru B har redan i flera år haft fest tillsammans med barnen på Halloween, och med tanke på hur grått och trist det är den här tiden på året är det aldrig fel att göra det lite festligare – alla anledningar är bra anledningar liksom. Så i fredags fylldes huset av häxor, kattor, spöken och prinsessor.

Som avslutning går vi alltid ut och tänder flera askar tomtebloss (sprakastickor, som det kallas här).

Det helt klart otäckaste jag såg på hela kvällen. En tvättäkta knivfinne. I mitt kök.

Dagen efter, på Alla helgons dag, åker vi alltid till kyrkogården och tänder ljus. Ofta blir det en hel del diskussioner om det här med döden då. I år pratade jag och Tilda om hur min mormor dog. Jag försökte förklara att hon var väldigt, väldigt gammal och att hennes hjärta därför inte orkade mer. Tilda insisterade på att min mormor nog inte åt ordentligt och att det var därför hon dog. Förra året fick Vilho för sig att min mormor var begravd under vårt förråd och inga förklaringar i världen hjälpte, så på många vis var Tildas syn på vikten av bra kost ett steg upp på verklighetskopplings-skalan. Vår närmaste kyrkogård är Helsinge St. Lars. Eller. Rent geografiskt är det väl kanske inte den närmaste kyrkogården, men det är den närmaste kyrkogården med en medeltida kyrka och det är förstås vad som räknas. I lördagens mjuka dimma och upplyst av tusentals tända ljus var kyrkan helt magisk. I över 600 år har folk kommit för att söka trygghet och tröst vid de här murarna, och nu står vår lilla osannolika familj här och tänder ljus för dem som är långt borta. Det var nästan lite mer än mitt sköra historikersinne klarade av att hantera. Lycklig blev jag också när mina små barn ville gå in och titta inne i kyrkan (det är sällan man ser kyrkor som är så vansinnigt snyggt renoverade på insidan, så det kan varmt rekommenderas). Tilda tittade runt omkring sig och konstaterade att just en sån här ville hon ha!