Etikett: Genus

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om att forska kring diskriminering

Charlotte11 kommentarer

I debatten mellan Pär Ström och Vita kränkta mäns skapare Kawa Zolfagary framstår det tydligt att Ström inte tror på att kvinnor blir diskriminerade. Enligt Ström är nämligen de enda som diskrimineras i Sverige av i dag män. Hans (och förbluffande många åsiktsfränders) huvudargument är att det inte kan bevisas att kvinnor, eller någon annan än män, blir diskriminerade. Kvinnor bara upplever att de blir diskriminerade och inbillar sig därför eftersom kvinnor är bortskämda och vana vid att få allt. Män däremot blir diskriminerade enligt lagen och det kan man mäta. Jag har hört det argumentet så många gånger att jag numer nästan kan lukta mig till när det kommer, men hittills är det ingen som har svarat mig på frågan vilka paragrafer det är som diskriminerar män (gör gärna det, ni som vet). Men det är egentligen ett sidospår, för jag tänkte skriva om hur man forskar kring diskriminering och varför den forskningen är relevant

Att kvinnor blir diskriminerade, exempelvis inom universitetsvärlden, är visat i otaliga studier, men dessa studier  underkänns kategoriskt av dem som inte tror att kvinnor diskrimineras eftersom studierna är grundade på subjektiva åsikter och intervjuer. På samma vis underkänns forskning som indikerar att invandrare diskrimineras. Och det är just det som är problemet med att forska kring diskriminering i länder som förbjudit det samma: ingen av dem som diskriminerar kommer att erkänna det. Istället för att säga att man valde bort kvinnan för att hon kanske kommer att bli gravid, eller invandraren för att han har ett konstigt namn kommer man förstås att säga att man valde bort dem på grund av andra orsaker. Att säga något annat vore korkat. Ur den synvinkeln finns det inga bevis. Dessutom kan jag förstå att det kan finnas en viss skepsis mot folk som säger att de diskrimineras. Jag menar, själv är jag väldigt skeptisk till att män i Sverige är diskriminerade (inte att det inte skulle kunna hända en del män, utan att det bara är män som är utsatta). Dessutom verkar det som om många bara är ute efter att klaga och skylla sina egna tillkortakommanden på andra. Att se sig själva som offer istället för att ta ansvar för sin egen del. Det är väl klart att man till slut blir ganska mätt på att lyssna på någon som tjatar om att glaset är halvfullt men som inte uppskattar att den åtminstone har ett glas.

Men att somliga verkar ha en predisposition för missnöje underkänner inte att diskriminering faktiskt förekommer och är ett mycket konkret problem. Det måste vara skäl att reagera när alltför många upplever samma sak. När den synnerligen kompetente hjärtspecialisten får sitt tjugonde nej tack och börjar tänka sig att det kanske inte är för att det finns ett överskott på kompetenta hjärtspecialister utan för att han heter Hussein. När den unga mäklaren på anställningsintervju ännu en gång får stå tillbaka när de istället anställer en mindre erfaren man och som då funderar över om förväntningarna på att hon som ung kvinna snart borde blir mammaledig kan spela in. Eller när den kvinnliga docenten med två små barn ser professorsposten gå till en manlig kollega den här gången också suckande inser att ledningen tror att hon på grund av barnen inte kommer att kunna lägga ner samma övertidstimmar.

Det är här som forskningen kommer in. Studier visar på en lägre anställningsbarhet av personer med utländska namn och av unga kvinnor, och studier pekar på att familj är ett hinder för att nå högre poster för kvinnor men inte för män (men detta är betydligt bättre i Norden än i övriga Europa!). Ofta startar ett forskningsprojekt genom att forskarna har någon sorts statistisk snedfördelning som utgångspunkt. Därefter försöker man utvärdera vad som orsakar snedfördelningen, vad man skulle kunna göra åt det och vad effekten av en jämnare fördelning skulle kunna vara. Ett av de vanligaste tillvägagångssätten är att  intervjua relevanta personer, och det är just intervjuerna som många (icke-akademiska) kritiker tycks hänga upp sig på. Ofta får jag höra att man inte kan lita på dessa studier eftersom intervjuer endast är subjektiva återgivningar och inte fakta.

Ponera att vi underkänner intervjuer och subjektiva återgivningar av upplevda verkligheter som underlag för forskning. För det första skulle vi tvingas underkänna en mycket stor del av historieforskningen kring sådant som Förintelsen, Vinterkriget, kriget på Balkan och så vidare. I historieforskningen är berättelserna från förintelseläger och skyttegravar fullkomligt ovärderliga källor till information. För det andra skulle den medicinska forskningen inte ha mycket att gå på om de inte fick ta i beaktande vad patienter berättar, vad som orsakar smärta, yrsel, domningar. För det tredje skulle hela sociologin få lägga ner eftersom den i princip är baserad på hur människor upplever sin samtid och i samma veva kan vi skrota psykologin och stora delar av lingvistiken. Inom de här vetenskaperna pågår förstås konstant diskussioner om hur man ska ta intervjuer och subjektiva återgivningar i beaktande, men det är också allmänt vedertaget att det finns mycket bra sätt att gå tillväga och det finns inga röster höjda för att man ska avsäga sig dessa metoder.

Så varför ska man då inte kunna lita på alla de studier baserade på kvinnor som berättar om sexism på arbetsplatsen, problemen med att avancera i graderna som kvinna och hur deras kunskaper rankas lägre än jämbördiga män? Ibland får jag höra att man inte kan lita på en viss studie för att man bara intervjuat kvinnor, men om man undersöker varför kvinnor inte söker sig till vissa akademiska discipliner är det förstås mest relevant att intervjua kvinnor. Och så är det det där genomgående argumentet att man faktiskt aldrig kan lita på vad kvinnor berättar. Det argumentet är i sig ett tydligt tecken på diskriminering av kvinnor; en syn på kvinnor som en grupp mindre trovärdiga, lögnaktiga och bortskämda personer bara på grund av att de är kvinnor. Ett argument som inte duger till annat än att skjuta sig själv i foten med.

Och så finns det argument som att forskarna förutsätter att det finns diskriminering och därför hittar det, att man liksom skulle ha svaret klart redan innan man ställt frågan. Vad vi har här är tyckare och kritiker som i allmänhet själva inte sysslar med forskning (och som alltför ofta inte ens har läst studierna…) som kommer med en av de grövsta anklagelserna man kan rikta mot en forskare – att forskaren inte har undersökt sakfrågor utan hängett sig åt ideologiskt sagoskapande. Ingen (och om det blev otydligt så alltså INGEN) av de studier jag har läst tar för givet att just diskriminering per definition är huvudorsaken till statistiska snedfördelningar utan undersöker och diskuterar även andra möjliga orsaker. Istället tycks kritiken mot att forskarna hittar vad de vill drivas av en liten klick, om än en synnerligen högljudd och tydligen resursstark sådan, som blånekar att andra än män skulle bli diskriminerade. Deras utgångspunkt är att kvinnor inte blir diskriminerade. Därför blir inte kvinnor diskriminerade. Är det då samma sak som forskare som tar för givet att kvinnor blir diskriminerade och därför finner att kvinnor blir diskriminerade?

Nej då. För de allra flesta av oss är det nämligen klart att många olika grupper, i olika givna situationer, är förfördelade och att det är relevant att fundera över hur det kommer sig. Då blir det inte kontroversiellt att det ibland skulle vara kvinnor som råkar ut för det. Dessutom finns det exempelvis studier gjorda med anonyma ansökningar inom akademien som visar att kvinnor har en sämre chans att bli anställda samt att de, då de skulle anställas, bedöms värda lägre lön än manliga sökanden. Till detta kan man lägga statistik rörande förslagsvis kvinnlig respektive manlig representation på olika poster, på olika arbetsplatser och inom olika discipliner. Eller varför inte anmälningar om sexuellt ofredande på arbetsplatsen?  Samtidigt är det förstås svårt att få diskrimineringen svart på vitt eftersom väldigt få arbetsledare eller ledningsgrupper säger att ”jomen hon den där Berit är en så ful hagga, Jonna lär bli tjocken när som helst det lössläppta lilla våpet och Ahmed är ju blatte så vi valde Erik.” Så får man inte göra. Därför kommer de flesta som gör det heller aldrig att erkänna att det har hänt. Det är just därför man använder berättelserna från dem som står på andra sidan, från Berit, Jonna och Ahmed. För de här personerna är forskningen om diskriminering relevant. För alla oss som skulle kunna vara Berit, Jonna eller Ahmed (eller kanske Erik i vårdnadstvist med sin fru) är forskningen relevant.

Sist skulle jag vilja säga något kort om dem som menar att kvinnor inte når vissa poster för att kvinnor inte vill ha de posterna, oavsett om kvinnorna säger sig vilja ha dem eller inte. I samband med det argumentet brukar jag få höra att kvinnor och män i Sverige nämligen är fria att välja precis vad de vill och att statistiska snedfördelningar är resultatet av kvinnor och mäns fria val. De män som kör den här linjen skulle jag vilja se gå till jobbet klädd i klänning. Som ett fritt val alltså, eftersom vi i dag inte påverkas av normer. En dag i klänning borde ju liksom inte vara något problem då. Därefter kan vi fortsätta diskutera fria val.

Tills dess tänker jag vidhålla att alla de som upplever att något annat än deras egen kompetens och deras egna vilja ibland begränsar dem måste tas på allvar, och att alla de vetenskapliga studier som visar på diskriminering av kvinnor (eller för den delen andra av grupper) har större trovärdighet än tyckare och kritiker som säger nej till allt som tyder på att kvinnor inte är bortskämda våp.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ta för dig, lilla du!

Charlotte38 kommentarer

Kvinnor får ofta höra att de måste lära sig att ta för sig mer. Inte sällan är det en sån sak som män som just tagit för sig på kvinnors bekostnad säger.
– Men lilla du, du måste säga ifrån ju. Det är ju bara ta för sig!

Jag kan tänka mig att många, förmodligen främst män, sitter och nickar nu. Så där är det liksom. Kvinnor måste bara lära sig det där med att ta för sig, att säga ifrån, visa lite stake. Redan nu kan det ju vara värt att påpeka att den man som klappar en på huvudet och säger att man ska säga ifrån tillhör den där stora skaran män som av någon outgrundlig anledning inte förstår att kvinnor faktiskt säger ifrån. Faktum är att uppmaningen att säga ifrån i allmänhet är ett svar på att man just sagt ifrån.

Och jag menar inte att det inte finns många kvinnor som borde lära att vara uppriktigare med vad de tycker. Det finns det förstås och det är ett problem i sig. Men att kvinnor lär sig att ta för sig och säga ifrån är inte en universell lösning utan en bortförklaring för att slippa ta itu med patriarkala rester.

För det första är det väldigt få män som faktiskt uppskattar att kvinnor tar för sig, om det inte sker i sexiga underkläder på ett hotellrum. Den kvinna som avbryter en man på ett möte får inte en klapp på ryggen för sin framåtanda. Hon är besvärlig, svår att samarbeta med och visar dålig laganda. Det är samma sak med alla de professionella kvinnor som blir tillrättavisade av sina manliga kollegor: säger hon inget får hon skylla sig själv, säger hon ifrån är hon bitchig. Som kvinnan som var docent i fiskbiologi och som sedan stod bredvid sin make när denne vitt och brett förklarade för deras granne hur fiskerinäringen såg ut. När hon efteråt påpekade att han kanske kunde ha låtit henne förklara fick hon höra att det väl bara hade varit för henne att hoppa in i samtalet. Ponera att hon hade gjort det. Ponera att hon sagt ”nämen du, älskling, anledningen till att torsken är överfiskad är snarare en fråga om kvoter än om effekten av miljöförstöring”. Visa mig den man som då bara ”jamen det stämmer säkert. Lyssna på Berit hellre än på mig, ni, för hon har femton års akademiska studier i ämnet bakom sig”.

För det andra handlar det inte bara om att säga ifrån när man är kvinna, för det finns en överhängande risk att man ändå inte blir tagen på allvar. En gång när jag föreläste om medeltidslagarna för en icke-akademisk publik blev jag avbruten av en äldre man på första raden som menade att Finland minsann hade en lag redan på 1200-talet. Förmodligen trodde han att det var en fråga, eftersom han började med ”är det inte så att…” men vad han sökte var inte ett svar utan att visa att han kunde mer om mitt ämne än mig – vilket han genom den fullkomligt felaktiga teorin han envisades med att framföra med all önskvärd tydlighet visade att han inte kunde. Eftersom han ville rätta mig och därmed inte godkände mitt svar att det inte finns några källor som visar på en skriven lag i Finland förrän tidigast på 1300-talet fick arrangören till slut tysta honom genom att säga att vi sparar frågor till sist. Men då ville han inte fråga något längre. Antingen för att han dömt ut det faktum att jag stod som föreläsare för att jag kunde mitt ämne, inte på grund av mitt vackra yttre, eller för att det helt enkelt inte var lika intressant när han inte fick tillrättavisa mig inför publik. Jag är övertygad om att han inte hade sagt ett ljud om jag varit en medelålders manlig akademiker.

För det tredje rör hela idén om att ta för sig en sedan länge etablerad och obehagligt stadigt rotad dikotomi mellan manliga och kvinnliga egenskaper där de manliga egenskaperna per definition är vad som ska eftersträvas. Att visa lite stake, grow a pair of balls, man up. Sluta vara en sån kärring, en pussy, girly. I den missriktade kampen för fler kvinnor som tar för sig verkar man helt bortse från hur världen skulle se ut om alla började bete sig som idealmän. Om alla stod på sig hela tiden. Det krävs liksom någon på andra sidan som backar, som kompromissar och som ger med sig. Hur många män är villiga att göra det? Hur många män är villiga att kompromissa bort en smula av sina fördelar? Hur många män är villiga att ibland vara tysta och ge ordet till någon annan?

Som med fiskbiologens make. Hon ska visa framfötterna och blanda sig i samtalet. Varför kan det inte lika gärna vara på makens ansvar att tänka till och säga att han inte är rätt person att fråga, att hans frun är experten? För att det är en eftersträvansvärd och manlig egenskap att visa framfötterna och det där kvinnliga i att erkänna att någon annan är lämpligare att svara ska man undvika. Eller som i fallet med mannen på min föreläsning. Varför ska det vara på mitt ansvar att försvara mig mot honom och inte på hans ansvar att visa respekt, hålla käft tills det är hans tur och därefter ställa frågor utgående från att jag är där som expert och han inte är det? För att det är högre status i att man up och ifrågasätta än att vara en pussy och vänta på sin tur.

Hela synsättet kring vad som är eftersträvansvärda egenskaper måste förändras. Så länge det inte finns ett värde i de traditionellt kvinnliga egenskaperna att stå tillbaka för någon annan, att maka på sig och att vänta på sin tur kommer det inte att finnas tillräcklig uppskattning för de kvinnor och män som gör det och som därigenom gör det möjligt för andra att komma framåt. För varje kvinna som står på sig måste det finnas en man som inte gör det. För varje kvinna som gör karriär måste det finnas en man som inte gör det.

Och för varje man som säger till mig att man up kommer det att finnas ett fuck off.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Män är bättre än kvinnor – hur man INTE slår hål på myter

Charlotte7 kommentarer

Vi ska väl inte ge oss alltför långt in i det mentala mörker som måtte ha drabbat SvD när de satte upp följande rubrik på huvudsidan.

Själva artikeln gäller alltså att ny forskning från Stockholms universitet, under ledning av professor Timo Mäntylä, visar att kvinnor inte – så som populärt är antaget – är bättre än män på multitasking. Så är det då bevisat att män är bättre än kvinnor? Förstås inte. Resultaten visar att det finns genusskillnader i förmåga att multitaska när kvinnor har ägglossning. Detta är förvisso kopplat till östrogennivåer, vilket i sin tur påverkar den spatiala förmågan, och östrogen är ett kvinnligt hormon, men det betyder inte att kvinnor generellt är sämre på multitasking än vad män är.

Vad det däremot betyder är tveklöst att det där med att kvinnor av naturen är bättre än män på multitasking är en myt. Det finns inget stöd för att kvinnor är bättre på att göra fler uppgifter samtidigt och att män måste få fokusera på en uppgift i taget. Istället för att slå upp den här nyheten som att det skulle finnas vetenskapliga bevis för att män är bättre än kvinnor – en av världshistoriens mest seglivade och skadliga myter – skulle jag vilja se en diskussion om hur det kommer sig att kvinnor har betraktats som överlägsna på att hålla många bollar i luften. Varför blir den här forskningen efter en omgång i medias popularitetspiffning till en nyhet om att alla de kvinnor som i åratal har kommit direkt från arbetet till den dagliga matlagsningssessionen samtidigt som de har en baby på höften, övertalar treåringen att inte pilla in pärlor i näsan och förhandlar med tioåringen om lämpligheten i att smälla i dörrar egentligen inte är bra på just det? WTF? Kvinnor gör det här varje dag. Kvinnor multitaskar bort sig själva varje dag. Och nu påstår media (felaktigt) att forskning visar att kvinnor inte är bra på det här. Hade inte kvinnor varit jävligt bra på just det här hade världen gått under för länge sedan.

Istället för att upplysa kvinnor om att multitasking – något som många av oss arbetande småbarnsmammor av pur nödvändighet har utvecklat till en konstform – är en manlig förmåga är det betydligt mer relevant att använda de här forskningsresultaten till att diskutera jämställdhet och fördelning av hushållssysslor. Fler borde fråga sig hur det kommer sig att idén om kvinnans överlägsna multitaskingförmåga har fått sådan genomslagskraft när det inte finns en biologisk grund för den. För är det något som den här forskning indikerar så är det att uppdelningen av framförallt hushållssysslor där kvinnan sköter de miljoner småsaker som måste göras för att hon helt enkelt skulle vara bättre på det inte har vetenskapligt stöd utan är en patriarkal rest. Så låt bli att slå på de kvinnor som redan kämpar med alla de uppgifter som läggs på dem och väck i stället de män som bortförklarar sin mentala och ibland fysiska frånvaro med att de bara kan göra en sak i taget. Vad den här forskningen visar är att män kan multitaska om de vill, även om den förstås inte visar hur män presterar om det inte rör nummer på en skärm utan torkande av snoriga näsor samtidigt som man för hundrade gången sjunger Blinka lilla stjärna och torkar upphostat slem från axeln efter två timmars nattsömn. Jag är dock övertygad om att män skulle klara det också, precis lika bra som kvinnor, om de bara förstod hur viktig det var.

DN:s variant är betydligt bättre!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ännu en kvinna som inte förstår att vara tacksam

Charlotte10 kommentarer

För ett år sedan, innan jag började blogga, trodde jag på fullaste allvar att de där kvinnorna som fortfarande idag står och skriker om kvinnoförtryck och om att det som kvinnor gör per definition ses som mindre värt än det som män gör bara hade trosorna i kläm. Ingen kan ju på riktigt påstå att kvinnors insats för samhället är mindre än mäns insats, right? Inte idag. Inte år tjugohundranånting. Så när jag för första gången skrev det självklara, att kvinnors insats är lika viktig som mäns, gjorde jag det mest för att ha det sagt, för att visa att jag inte var en av de där arga kvarlevorna av en kvinnokamp som redan är vunnen. De första män som opponerade sig mot vad jag skrev om att kvinnor och män är lika viktiga tog jag för troll och brydde mig inte så mycket om. Men vet ni vad? De blir fler och fler och de är inte troll. De är alldeles riktiga svenska (och en del finländska) män som på riktigt argumenterar för att kvinnor som grupp bör stå i tacksamhetsskuld gentemot män som grupp. För att män är lite bättre. För att det som män gör är lite viktigare.

Till exempel är det många av dessa män som lyfter fram att män jobbar mer än kvinnor. Därför förtjänar män sin högre lön och sitt större mått av fritid. Och jo då. Statistik bekräftar att män i allmänhet jobbar fler timmar förvärvsarbete än kvinnor, men statistik bekräftar också att kvinnor gör en överväldigande del av det obetalda hushållsarbetet. Kvinnorna är hemma med barnen, både när barnen är små och när de sedan i skolåldern blir sjuka. Kvinnor jobbar också sedan de kommit ut i arbetslivet ofta kortare dagar för att kunna sköta barnen. Att män som har familj kan jobba fler timmar förvärvsarbete än kvinnor är alltså en direkt effekt av att kvinnor sköter hushållet och barnen, samtidigt som det omvända kan sägas vara sant – kvinnor sköter hushåll och barn som en effekt av att männen arbetar mer. Dessutom är det många kvinnor som är missnöjda med den uppdelningen.

Men då kommer de män som hävdar att kvinnor gör hushållsarbete för att kvinnor gillar prydliga hem. Även i singelhushåll gör kvinnorna fler timmar än männen så det är den naturliga ordningen och kvinnor ska vara glada över att män jobbar så mycket att kvinnorna kan få vara hemma och pyssla. Och visst finns det undersökningar som bekräftar att ett välskött hem är viktigare för kvinnan än för mannen och visst, singelkvinnor lägger ner fler timmar på hushållet än vad singelmännen gör, men den stora frågan här måste vara varför det är så. För det är långtifrån alltid som det är kvinnan som är petigast med städningen, så det är inte en biologiskt betingad städmani. Istället finns svar på varför-frågan i sådant som att betydligt fler små flickor än små pojkar får höra att de ska plocka upp efter sig, hålla rent och leka hushåll. Att det påverkar hur man ser på städning även i vuxen ålder är påvisat upprepade gånger. Det finns en förväntning på kvinnor att städa redan då de är små som upprätthålls och befästs bland annat av alla de män som menar att kvinnor tycker att det är kul och att män gör dessa kvinnor en stor tjänst genom att arbeta övertid.

Men det kanske viktigaste här är att alltför många kvinnor de facto är ledsna och överarbetade. Alltför många kvinnor gör lika många timmar i förvärvsarbete som sin man och gör därefter nästan allt hushållsarbete. Det här är ingen myt. Det är ett oerhört reellt problem som kvinnor bekymrar sig över och som forskning har funnit är direkt relaterat till kvinnors betydligt högre antal sjukskrivningar. Att sköta ett hushåll vid sidan av förvärvsarbete är inte en ynnest förunnad kvinnor som är för otacksamma för att förstå hur bra de har det utan ett ok som är för tungt för att bära. Ibland tänker jag att om dessa män bara förstod hur många kvinnor som kommer bland annat till den här bloggen genom att söka på olika desperata söktermer om hur man ska fördela städningen, vad man ska göra när pojkvännen vägrar städa, hur länge man ska orka – då skulle de kanske förstå att den ojämna fördelningen av hushållssysslor tär på kvinnors ork och att konstanta bråk tär på förhållandet. Jag menar inte att man måste dela 50-50, men jag vidhåller att den sociala acceptansen av en man som lutar sig tillbaka och säger att om kvinnan vill ha det renare så får hon väl städa mera måste få ett slut. Kompromissen kring städningen måste komma från båda håll. Hon gör avkall på vissa saker. Han får tummen ur. Bara det att frågan är viktig för henne borde göra frågan viktig för honom.

Och så finns det alla de där som menar att mäns insatser i arbetslivet är viktigare eftersom män gör tyngre och farligare arbete. Sånt där som kvinnor inte klarar. Den som menar att män gör tyngre och farligare arbete borde praktisera inom det kvinnligt dominerade yrket sjukvårdare ett år. Det är oerhört fysiskt krävande och dessutom betydligt sämre betalt än de flesta mansdominerade yrkena. Faktum är att det är fler kvinnor än män som råkar ut för arbetsskador, förslitningsskador, hot och trakasserier. Fler män som dör i olyckor på arbetsplatser? Ska vi säga att det går jämnt ut om vi räknar med hur många kvinnor som mördas av en närstående man? Även om vi nästan har kommit till en punkt då män och kvinnor får lika lön för lika arbete tjänar män som grupp betydligt mer än kvinnor som grupp och dessutom räknas det som män gör som viktigare än det som kvinnor gör. Jag vet en hel del män som jag skulle vilja höra upprepa att kvinnors arbetsinsats inte är viktig när de fyllt 95 år och inte längre kan sköta sig själva.

Jag vet inte hur många män det är, här i vårt jämställda Norden, som driver den här linjen. Jag vet att en del läser den här bloggen och att de ibland kommenterar. De var anledningen till att jag, liksom många andra kvinnliga bloggare, tog bort funktionen där man kan trycka tumme upp eller tumme ner för kommentarer sedan alla kommentarer av kvinnor (oavsett vad de skrev) konstant fick tummar ner. Jag vet också att länkar till den här bloggen från andra bloggar ibland följs av åsikter om vilken rabiat feminist jag är (för kvinnor ska fan inte tro att de själva får bestämma när de är feminister eller inte så det är helt oviktigt att jag påpekar att jag inte är feminist), att jag bortser från kvinnors eget ansvar och att jag inte kan diskutera. Nästan uteslutande får jag höra att min forskning är politiskt driven och ovetenskaplig – inte för att någon har kommit med argument tagen ur min forskning utan för att jag är kvinna. Då, för ett år sedan, trodde inte jag att den där nedvärderande synen på kvinnor faktiskt fortfarande fanns.

Jag är den första att erkänna hur fel jag hade.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om det livsviktiga hushållet

Charlotte14 kommentarer

Ganska nära relaterat till vad vi har pratat om de senaste dagarna, alltså kvinnor som aktivt arbetar för att förbättra vad de ser som orättvisor och det där med att saker som kvinnor gör tenderar till att klassas som trivialiteter är betydelsen av hushållet. Visst finns det en vits i att fler kvinnor gör sina egna val, oavsett vad de väljer att göra, och inte bara följer med strömmen och tar den lätta vägen ut. Det är ett faktum som man inte kommer ifrån. Samtidigt är det beklagligt att vår västerländska kultur inte förstår vikten av hushållet – det som traditionellt har varit (och statistiskt fortfarande är) kvinnornas domän.

Sett ur ett historiskt perspektiv är det ett nytt fenomen, rimligtvis kopplat till industrialiseringen och introduktionen av förvärvsarbete på 1800-talet, det här med att hushållet inte räknas. Historiker ur en mängd olika discipliner har under det senaste halvseklet betraktat hushållet och/eller familjen som en grundläggande enhet för nästintill alla samhällsfunktioner, även om det inte råder konsensus kring vad framförallt en familj egentligen var. Generellt brukar man säga att hushållet bestod av husfadern och husmodern vilka var gifta med varandra. Därtill fanns deras barn, men det var långt ifrån säkert att alla var deras biologiska barn. Med en ofta betydande ålderskillnad mellan husfadern och husmodern samt den höga dödligheten var omgiften och styvfamiljer mycket vanliga – men vi kan prata mer om det en annan dag. I hushållet fanns också med största sannolikhet tjänstefolk. Större hushåll hade fler, men även tämligen små bondehushåll kunde ha en piga eller en dräng som hjälp.

Hushållet var den minsta ekonomiska enheten. Det märks exempelvis genom beskattningen, där skatten räknades utgående från hushållet – inte den enskilda individen. Hushållet var också den minsta juridiska enheten. Det var en husmoders uppgift att hålla ordning på barn och tjänstefolk, och enligt lagen fick hon ta till fysiska straff om det behövdes. Huvudansvaret hade dock husfadern, som också hade rätt att fysiskt tillrättavisa sin hustru när det behövdes och som representerade hushållet vid exempelvis tvister eller röstningar. Men hushållet var också en viktig produktionsenhet där kvinnorna tillverkade kläder, försåg det egna hushållet med mat och förmodligen också tillverkade någon produkt som kunde säljas när det blev marknad. Hushållet var därtill en statussymbol. Ett välskött hushåll reflekterade en god husfar och en lyckad husmor. Många fler exempel skulle kunna ges. Hushållet var helt enkelt livsviktigt, både för den enskilda individen och för samhället i stort.

Så om hushållet var så himla viktigt, vad har hänt?

1: De som skrev historia skrev om politik, krig och kungar. Vi ska inte gå närmare in på varför, även om det är intressant i sig, utan bara konstatera att hushållet var en så självklar konstant att det inte fick plats i en historieskrivning som var besatt av avgörande händelser.

2: Eftersom husfadern var hushållets ansikte utåt och självskrivne ledare doldes hushållets andra aktörer, framförallt kvinnorna, bakom hans auktoritet. Så fort man pusslar med källorna för att återskapa bilden av hushållet framkommer kvinnornas stora betydelse. Från medeltiden och fram till 1736 stod det i lagen att kvinnan skulle giftas bort med med orden ”jag giver dig min dotter, till heders och till husfru, […] till lås och nycklar”. Ett hushåll utan en kvinna fungerade inte.

3: Ekonomihistoriker har till exempel visat att andelen timmar lagt på obetalt hushållsarbete har varit lika stor som andelen timmar lagt på förvärvsarbete, något som inte tas i beaktande när man beräknar BNP. Rodney Edvinsson menar att det där med att ”exkludera halva ekonomin, i arbetstimmar räknat, från analysen om ekonomisk tillväxt måste betraktas som minst sagt problematiskt”. Hushållet är alltså fortfarande en viktig ekonomisk enhet – det tas bara inte i beaktande.

Visst ser inte samhället likadant ut nu, och visst har hushållet som enhet förändrats radikalt de senaste hundra åren, men hushållet är fortfarande livsviktigt för samhällsutvecklingen. Hushållet är fortfarande en statussymbol – det kommer man inte ifrån. Men hushållet – hemmet – spelar också en betydande roll beträffande barns utveckling och ett dysfunktionellt hushåll är en avgörande faktor för alltifrån inlärningssvårigheter, anpassningsmöjligheter, drogmissbruk och så vidare. Hushållet, som tidigare var en produktionsenhet, är numer kanske viktigare som konsumtionsenhet – vilket ur ett ekonomiskt perspektiv fortfarande är oerhört viktigt.

Så jag fortsätter att vidhålla att även om det är fint att kvinnor uppmuntras att delta i samhällslivet även utanför hushållet är det en beklagansvärd effekt av vår tids sjukliga fascination av pengar, produktion och tillväxt som gör att så många inte verkar förstå att hushållet fortfarande är livsviktigt, att det obetalda arbetet är en grundpelare i samhällsekonomin och att ett tryggt hushåll föder trygga individer. När kvinnor konstant uppmanas att ta mer plats i samhället, att göra en större insats, är det en direkt reflektion av att man ser ner på det som kvinnor gjort för samhällsutvecklingen i hundratals år och fortfarande inte inser betydelsen av kvinnors insats bara för den felaktiga uppfattningen att den traditionellt kvinnliga domänen är mindre värd.

Det är inte jämställt att förringa kvinnors insatser genom århundradena men det är ett stort steg på vägen att erkänna kvinnors traditionella sysslors betydelse. Det är inte jämställt att tro att fler kvinnor i männens traditionella domän förändrar något om vi inte samtidigt får fler män som sköter hushållssysslor.

Nyhetsplock

Fredspriset

Charlotte4 kommentarer

En exklusiv gubbklubb ger världens kanske mest prestigefyllda pris bestående av en ansenlig penningsumma till en annan gubbklubb. Ont förtal att det skulle vara gubbklubbar? Räkna igenom hur många kvinnor som är representerade. Under de i runda slängar hundra år som priset har delats ut har det varit under 10 kvinnor som mottagare. Faktum är att förra årets pristagare (vilka representerar typ 30% av alla de kvinnor som någonsin fått priset) fick det på grund av deras arbete för kvinnors rätt att ens delta i fredsbyggande arbete. Ett pris för kvinnors rätt att delta i att skapa fred. Förra året. WTF.

Den som tror att alla de män som sitter på toppositioner gör det endast på grund av att alla dessa män är bättre än kvinnor och inte på grund av att män på toppositioner skyddar varandra är inte så lite blåögd.

Nästa års pris till talibanerna för deras insatser att hålla ordning i oroliga områden?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Varför man vill vara Askungen

Charlotte9 kommentarer

Helt utan att hon läser min blogg har Tilda valt att vid morgondagens fotografering på dagis ta på sig sin Askungeklänning. Vi sitter vid köksbordet och diskuterar detta.

Tilda (med just en sån där knyck med huvudet som Disneyprinsessor gör): Åh, mamma! I morgon ska jag vara Askungen.
Jag (i ett försök att vara uppmuntrande och pedagogisk): Njae. Du är ju dig själv. Du är ju Tilda och det är jättebra!
Tilda (blänger): Men jag VILL vara Askungen!
Jag (undrar en kort sekund om jag har gjort något fel som fått en prinsessfanatisk dotter): Varför vill du egentligen vara Askungen?
Tilda (så uppspelt att hon inte kan sitta still): Jo vet du vad! För att Askungen har muskompisar! Och Carina på dagis hon är jätterädd för möss och då kommer jag till dagis och så säger jag ”hej Carina det är bara jag” och så säger hon ”hej Tilda” och då (ställer sig upp på stolen och spänner ut händerna som klor) säger jag ba’ ”nä jag är Askungen” och då skriiiker hon!
Jag (förundrad tystnad)
Tilda (fnissar så hon håller på att ramla av stolen): Alltså Carina är helt jätterädd för möss! (kastar huvudet bakåt och skrattar så där bubblande som källvatten porlar)

När somliga (och vi ska nu inte nämna några namn) beklagar sig över småflickor som vill klä ut sig till prinsessor och spyr galla över dessa barns mödrar är det bra att komma ihåg att barn inte tänker lika inrutat som oss vuxna innan vi lärt dem det.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Till den som inte trodde att vi färgkodar våra barn

Charlotte4 kommentarer

Egentligen finns det rätt mycket att säga om det där med hur barn och alla deras saker färgkodas, och det mesta har säkert redan sagts. Innan vi fortsätter vill jag dock återigen påpeka något som är fullkomligt grundläggande i den här färgkodningshärvan: det är egentligen inte färgerna utan vad färgerna representerar som gör att barn genom färgkodning trycks ner i snäva mallar. Då när alla rosa kläder (vilka nästan alla barn omedelbart kategoriserar som flickkläder) har fjärilar och kattungar och texten ”I’m so cute”. Där när färgerna får symbolisera vad pojkar och flickor kan och får göra.

Det håller på att bli en förändring och jag gillar den starkt. Barn ska ännu ha många år på sig att hitta sin plats, tänja sina gränser och lära sig hur mycket de faktiskt klarar av och den här färgkodningen begränsar deras möjligheter. Så när jag kommer till affären och hittar den här blir jag rätt trött.

Titta noga på bilden av dem från filmen som kom ut 1950 på den lilla lappen på förpackningen. Och så tittar ni på dockorna igen. Och så bilden. Sedan dockorna. Alltså WTF. Att gifta sig i vitt är en nymodighet som slagit igenom de senaste hundra åren och långt ifrån en gudagiven originalordning, vilket betyder att beslutet att klä henne i vitt när hon ska stå brud är ett aktivt färgkodningsval. Vitt är oskuldens färg, det rena, det sköra, det perfekta. Det är så man vill att flickor ska vara.

Övertolkning, säger någon. Ok, så vi börjar med Askungens story. Varje dag får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta. Putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma. Låter det bekant? Det är vad Askungen gör. Hon sliter sig igenom varje dag i ett hushåll styrt av den tyranniska styvmodern, hon utstår spott och spe men står stark ändå. Askungens story skulle kunna vara den av en överlevare, en som genom hårt arbete slår sig fri och hittar sig själv. En sådan som är allt annat än oskyldig och skör. En sån som är en riktig fighter. Så genom att ta ifrån henne den blå klänning hon är känd för, och som hon har i filmen, färgkodar man henne som en idealbild av en blushing bride och säger till alla de små flickor som står och drömmer om den dockan att det är så man ska vara för att få sin drömprins. Det är något vi måste komma bort ifrån om kvinnor någonsin ska betraktas som fullvärdiga människor.

Varför har prinsen fått blått och hon fått vitt? Jo, för att färgkodningen fortfarande lever och frodas. Vi är på väg att bryta ner den, men det är långt ifrån färdigt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om kvinnor och trivialiteter

Charlotte15 kommentarer

Jag läser på Frøken Makeløs blogg (vilken förövrigt mycket varmt kan rekommenderas!) om kvinnors bloggande. Det är något jag själv ofta funderar över. Frøken Makeløs frågar sig varför kvinnor i jämställda länder som Norge och Sverige väljer att skriva om trivialiteter, som hobbys, barn och mode i stället för att påverka samhällsdebatten. Det är en oerhört intressant fråga. Många kvinnor uppger, enligt Frøken Makeløs, att de har bloggen som ett andningshål där de får komma bort från realiteter och skriva om sånt som de tycker är kul och ska man döma efter vad kvinnor skriver om i Sverige och Finland, och vad de själva i sina presentationer uppger vara drivkrafter, är det inte ett fenomen som är begränsat till Norge.

Som jag ser det finns det två viktiga aspekter på detta. Den första är förstås att det är synd att inte fler av alla dessa högutbildade, kompetenta och intelligenta kvinnor som har bloggar faktiskt vågar skriva om ämnen som kanske upprör någon. Nu handlar det alltså inte om att publicera en bild på cupcakes där frostingen blev lite för lös som bevis för att världen inte är perfekt, utan om att skriva om viktiga samhälleliga ämnen som av allt att döma faktiskt engagerar kvinnor – exempelvis rätten till abort, dåligt utforskade preventivmedel, barn som missköts och våldtäktsoffer som ingen tror på. Finns det en rädsla för att få mothugg? En ovilja att ta en diskussion? Varför är de största manliga bloggarna samhällskritiker, och de största kvinnliga bloggarna modelejon med småbarn?

För det andra: Varför klassas det som den förkrossande majoriteten kvinnor bevisligen vill skriva och läsa om fortfarande som trivialiteter? Jag skriver ofta om saker i samhället som gör mig lite mindre nöjd än när jag får vara i fred i min bubbla, trots att det här väl knappast kan anses vara en samhällskritisk blogg, men det absolut viktigaste i hela min värld är mina barns lycka. Att skriva anekdoter om mina snoriga monster och att läsa vad andras diton gör och säger ger mig en besynnerlig känsla av samhörighet med världen – en sorts tillförsikt om att allt ändå är som det ska med universum. Detsamma gäller när jag upptäckt något nytt recept att dela med sig. Tillfredsställelsen när någon annan provar ens recept och älskar dem är enorm. För mig är det här inte trivialiteter. För mig är det just de här sakerna som gör livet värt att leva.

För på något vis är det just att saker som rör hushållet och barnen fortfarande inte uppskattas som de fullkomligt avgörande samhällsfunktioner som de faktiskt är som är problemet, inte att kvinnor vill skriva om sina barn, mode och cupcakes. Ett exempel är modebloggarnas fullkomligt enorma potential som opinionsbildare. Man kan välja att avfärda det som kvinnlig hysteri, men i själva verket är kvinnors inflytande på handeln en mycket viktig del i samhällslivet – konsumenternas makt är som bekant stor. Detta reflekteras inte minst av att företag insett bloggarnas genomslagskraft när det gäller att göra reklam och att många kvinnor som kan upplevas skriva om oviktiga trivialiteter de facto startat livskraftiga företag. Det samma kan sägas om kvinnors ansvar för uppfostran av och påverkan på nästa generation. Genom mammabloggarna får mammor stöd, tips och råd som är helt ovärderliga och så länge det huvudsakligen är mammor som sköter barnen är de trender som framkommer på mammabloggar också trender som kommer att avspeglas i hur våra barn uppfostras.

Därför skulle jag vilja påstå att det inte finns ett problem i att kvinnor skriver om vad kvinnor vill skriva om. Problemet är att samhället fortfarande – allt jämställdhetsarbete till trots – ser saker som kvinnor gör som oviktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Kuriosa: Någon som hört Fredrik Backman anklagas för att inte ta samhällsdebatten på allvar?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som inte kan klara sig själva och pojkar som blir män

Charlotte4 kommentarer

Igår tittade vi på Transformers: Revenge of the Fallen. Jag gillar Transformers, så där i allmänhet, och jag gillar storys med uråldriga legender och slutscener från Egypten i synnerhet. Jag har oftast inget emot att alla hjältar är män, och jag har dessutom en alldeles besynnerligt hög tolerans för film med tonårskomplex. Således borde den här Transformers ha funkat jättebra för mig.

Men det slutar ändå med att jag sitter och skriker åt TV:n på ett sådant sätt som kanske inte är alldeles socialt accepterat, avgjort inte särdeles effektivt och enligt min man ganska irriterande. Jag vet att Megan Fox är med för att hon är snygg, inte för att hon fyller någon sorts avgörande roll för händelseutveckling, det är inte en nyhet. Det enda coola hon gör (om man räknar bort att hon blåser runt i minishorts på en motorcykel alldeles i början vilket min man tyckte var jättecoolt) är att hon tränar en Decepticon, men coolheten av denna bragd försvinner eftersom det inte fyller någon funktion: efter att i en utdragen sekvens av tonårshumor ha humpat hennes ben försvinner hennes specialtränade Decepticon från handlingen.

Ungefär halva filmen går ut på att Megan Fox och Shia LaBeof springer runt i öknen med sanden från ett uråldrigt vapen i ett litet tygstycke, i ett försök att väcka Optimus Prime till liv. För det första kan man ju fråga sig hur det kommer sig att de måste springa flera kilometer genom öknen i en film som går ut på att robotbilar hjälper människor. Men det är en annan sak. Vad som stör mig och vad som gör hela filmen till en enda lång plåga är att Megan Fox är så in i helvete hjälplös att hon inte kan få springa själv. Det är krig mellan ett gäng överdimensionerade utomjordiska robotar och bara en enda person kan rädda världen från en säker undergång. Denne person har ett par minuter på sig att springa en kilometer i öknen innan ondskefulla utomjordingar startar ett vapen som förstör solen och Megan Fox kan inte springa utan att denna person samtidigt håller henne i handen. Hela. Jävla. Tiden. Och de allra sista metrarna, då Shia och Megan äntligen nått fram till alla de tuffa amerikanska soldaterna i den egyptiska öknen (men let’s not go there just nu), är det istället soldaternas ledare som måste hålla Megan i handen när de springer. Han är tungt klädd i arméns ökenutrustning och dessutom bär han på vapen och ammunition. Hon, däremot, är långt ifrån tyngd av några extra attiraljer. Så varför i hela friden är det inte hon som springer först? Och om hon nu är så satans dålig på att springa och hela världen är beroende av att Shia når sitt mål är det väl bättre att bara dumpa henne och se till att världen räddas? Det är inte romantiskt, det är ur handlingens perspektiv fullkomligt meningslöst och ur ett kvinnorollsperspektiv oerhört nedlåtande.

Låt. Henne. Springa. Själv.

Ok. Så hon ramlade. LÅT HENNE LIGGA OCH RÄDDA VÄRLDEN!!

MEN FÖR I HELVETE!

Och så två andra saker som drev mig till vansinne:

1: När de gömmer sig för polisen i Egypten har Megan Fox i ett skarptänkt ögonblick förklätt sig genom att ta på sig en svart sjal. Ingen kan känna igen dem! Snilledrag! För alla tittar ju tack och lov på Megan Fox och inte på de två enorma utomjordiska robotarna som klamrar sig fast på husväggen bakom henne.

2: Ungefär lika viktigt som att rädda världen är att Shia måste säga de tre magiska orden till Megan – och nu hade man ju kunnat hoppas att de hade varit ”run for yourself” – men nej: med tvång måste han säga att han älskar henne. Inte avgudar, inte vill tillbringa hela livet med, inte kommer att släpa springande genom en öken fast att det sinkar honom och hotar hela världen. Nä, han måste säga att han älskar henne. Då blir allting bra igen.

Jag säger inte att det här inte hade varit saker som fått mig att spy annars också, men det som gör det hela ännu värre, är att filmens drivande story är Sams (alltså Shias) utveckling från en pojke till en riktig man, där han börjar college och gör sig fri från sina föräldrar. ”You have to let me go, dad”, säger han till sin far när denne insisterar på att komma med på den sista delen av springturen genom öknen. Nej. Sam är man nu. Det måste pappan förstå. Megan Fox däremot, hon kan inte ens springa själv, men ska likväl komma med den sista biten också. Där finns det ingen frigörelse. Hon är beroende av honom. Av någon att hålla i handen. Det är fint att kvinnor kan få komma med när männen räddar världen, men de får hellre stanna hemma om de bara ska vara en prydnad. Att låta kvinnor komma med på männens äventyr fyller absolut noll funktion om någon måste hålla dem i handen.