Etikett: Genus

Kulturkrockar · Nyhetsplock · Uncategorized

Jag vill inte vara prinsessa, men jag vill ha grundläggande respekt.

CharlotteLämna en kommentar

Kanske borde jag bara låta bli att läsa nyheterna? Kanske är mitt raseri en effekt av den förbittrade tant jag blivit? Kanske är det bara så att när Finlands största nyhetstidning Helsingin Sanomat låter publicerat sexistiskt, kvinnofientligt trams så tar det hus i helvete?

Hur som helst.

Mannen, en MD Sormaala, som skrivit insändaren menar i alla fall att han är på fullaste allvar när han hävdar att kvinnor blir petiga prinsessor av att höra sagor som småflickor, och att mannens roll är att artigt uppvakta och bli avvisad tiotals gånger. Insändaren kom till som en reaktion på att en kvinna hävdat att det var svårt att hitta en intelligent, välutbildad man med förmåga att konversera och att hon hellre levde ensam än med en karl som inte var hennes jämlike.

Sormaala skriver att enligt hans erfarenhet så hjälper det knappast en man att vara varken smart eller en bra samtalspartner eftersom ”marknaden” är så ojämlik. Det enda en man kan göra är alltså att försöka uppvakta så många kvinnor som möjligt för att ens få en chans att visa att han är smart. Två tredjedelar av skilsmässor instigeras av kvinnor (vilket är helt sant) och således styrs hela parbildningen av kvinnors kinkighet. Allt detta beror på att små flickor får höra för mycket prinsessagor.

Jag tror personligen att Sormaala slår huvudet på spiken när han skriver (min översättning):

”Män besväras inte av en sådan uppfostran eller tankemall. De relaterar till parbildning betydligt mindre idealistiskt och mer realistiskt. Lite som att skaffa en begagnad bil: man tar vad som bjuds. Bara den fungerar hyggligt, dyrare har man ändå inte råd med.”

Jag vill här vara så framfusig att jag hävdar att problemet möjligen inte enkom ligger i att vi i vår kultur läser prinsessagor för våra flickor. Missuppfatta mig inte, det finns förstås en viss problematik i det också och jag tycker att tanken på att en kvinna ska sitta i sitt torn och vänta på att Den Rätte Mannen ska dyka upp är åt helvete. Men det kan knappast klassas som att kvinnor är kinkiga för att de inte går med på att vara ”det som bjuds” som ”fungerar hyggligt” eller är så pass hög klass man kunde uppnå.

De flesta kvinnor är nog hellre själva än tillsammans med en man som ser på dem på det sättet. Ja, och alla jämförelser mellan kvinnor och begagnade bilar signalerar, åtminstone för mig, varken den sortens intelligens eller intressanta konversation jag kräver av en partner. Så snart män accepterar tanken på att det enda de kan göra är att uppvakta så många kvinnor som möjligt för hitta någonting alls slutar de att se individuella kvinnors värde och vi hamnar i en ond cirkel. För om man inte värderar sin partner som sin jämlike och ser sitt förhållande som någonting värt att arbeta med och för så har jag full förståelse för att kvinnor tar ut skilsmässa.

Visst, jag håller med om att många kvinnor har en romantiserad bild av vad ett parförhållande innebär och att det lätt frontalkrockar med verkligheten i något skede. Att leva tillsammans med någon är inte alltid en dans på rosor utan kräver massor av kompromissande och arbete, och framförallt kräver det att man väljer varandra – igen och igen och igen – för att man någonstans ändå tror att man är bra tillsammans. För att man båda två när tron att om man bara kommer igenom svårigheterna så är man starkare tillsammans på andra sidan. Och om den ena har gått in i förhållandet på basis av att det var det bästa han lyckades med sedan alternativ 1-9 ratat honom är det väldigt osannolikt att personen i fråga sedan faktiskt lägger ner det hårda arbete som krävs.

Om vi ska återvända till bilmetaforen: köper man en begagnad bil gör man det sällan med tanken att man ska vårda den för att den är en investering, något man är stolt över och något man valt för att man verkligen ville. Man köper en begagnad bil med tanken att om chansen bjuds så kan man senare byta upp sig. Det är inte en bra grund för ett förhållande.

Och jag ska låta bli att återvända till hur många kvinnor som är missnöjda över att deras män helt enkel verkar totalt ointresserade av deras förhållande. Hur många kvinnor som står nästintill ensamma med all tvätt, matlagning och städning efter en lång arbetsdag och hur lite fritid kvinnor har i förhållande till män rent statistiskt för det jag vill ha sagt är väldigt enkelt: Många gånger handlar det nämligen inte om att kvinnor vill bli behandlade som prinsessor utan om att kvinnor vill bli behandlade med lite grundläggande jävla respekt. Det är inte för mycket begärt.

Nyhetsplock

Feminister och snökaos

CharlotteLämna en kommentar

Det är med viss förtjusning jag följt diskussionen i Sverige om snöröjningen. Alltså. Jag har ju själv tidigare fått erfara att ”feminism” och/eller ”genus” och/eller ”jämställdhet” har en tendens att få folk att gå absolut bat shit crazy över saker som kanske inte alltid är så kontroversiella, men snöröjningen tar nog ändå priset.

Kuvahaun tulos haulle drama queen winner gif

För några år sedan gjorde man test med vad som av någon anledning kom att kallas ”feministisk snöröjning” eller ”genusplogning”. Det handlar inte om att feminister ska ploga utan var en idé som föddes i Karlskoga när man på allvar började analysera hur man prioriterade kring plogningen.

”Den ansvarige gatuchefen för snöröjningen på kommunens mark gjorde en snabb analys och kunde snart konstatera att ringleder och bilvägar röjdes först, ofta sent om nätterna när vägarna främst nyttjades av några långtradare. Sist av allt röjdes gång- och cykelvägar.

[…]

Forskning visar att det är långt vanligare att män kör bil liksom att kvinnor oftare går, cyklar eller följer med som passagerare i bilen eller tar sig fram kollektivt. Ensamstående kvinnor med barn och singelkvinnor står för den högsta andelen gång- och cykelresor av alla grupper.”

Att alltid prioritera ringleder och bilvägar först, och cykel- och gångvägar sist, är det samma som att prioritera de färdvägar där främst män rör sig. Och alla dem som nu automatiskt bah ”mäh det går ju inte att ta sig fram med bil om det inte är plogat så man måste ploga bilvägarna först”: ta en barnvagn, sätt en påbylsad ettåring i den, ta med dig en trotsig treåring på en pulka och gå en kilometer på en oplogad gångväg till ett dagis – sedan kan vi prata.

Poängen är att det inte finns någon gudagiven rätt prioritering. Det är jävligt för den som är fast i snön, oavsett vem det är. Genom att omprioritera plogningen gör man så att jävligheten blir lite mer jämnt fördelad och så att även de som inte rör sig med bil har en bättre chans att komma fram till sina arbetsplatser och dagis och whatevs. Dessutom (och det här är kanske det viktigaste) så gjorde omprioriteringen i Karlskoga att det var samma entreprenör som var ansvarig för både smått och stort – för helheten. (Kuriosa: I Stockholm har man elva olika entreprenörer.)

Så när Stockholm förra veckan stod fullkomligt lamslaget dränkt i seklets (på riktigt alltså) värsta snöoväder så är det första som folk gör att skylla på feministisk plogning för varför missa en sådan chans. Aftonbladets ledarkrönikör menar att ”den feministiska snöröjningen” inte har ”funkat i Stockholm”, skyller på den ”rödgrönrosa majoriteten” och menar att nu är det dags att återvända till att ”sanda, ploga och forsla bort bilar”. Oppositionsborgarrådet Cecilia Brink säger till SVT att ”snöröjningen så här långt är under all kritik” och att ”den jämställda snöröjningen” inte har fungerat. På Fria Tider meddelar man att ”feministisk snöröjning hotar Stockholm” och på Avpixlat att det är en ”flopp”.

Grejen är bara att man under förra veckan inte tillämpade genusplogning. Gång-och cykelvägarna som borde prioriteras vid en sådan modell fick vänta (och ortopediska mottagningen är överfull…) och det fanns inga glada kvinnor som enkelt kunde ta sig fram för att feministerna har tagit över plogandet. Inte heller var det feministernas fel att plogningen inte fungerade. Det kan däremot ha berott lite på att det kom helt satans mycket snö på väldigt kort tid och att Stockholm är en miljonstad. Ja, och så beror det på att man inte längre får ha daglönare som kan rycka in på kort varsel och få pengar i handen och att det är för dyrt med en konstant beredskap för den sortens snömassor som kom.

https://66.media.tumblr.com/c8eda79a197972db98b4e89f93a2feb8/tumblr_nyyadtqi7B1todjipo1_500.gif
Feminister som manar fram snö.
Nyhetsplock

Vad den nya forskningen visar om Barbie och unga flickors självbild

CharlotteLämna en kommentar

På Expressens Omtalat skrevs det under rubriken ”Nya forskningen slår fast: Barbie förstör unga tjejers självbild” så här:

En ny studie, publicerad i septembernumret av tidningen Body Image, visar att tjejer får en sämre självbild genom att leka med de populära dockorna.

Studien kollade på tjejer i åldern sex till åtta år. I den ena gruppen lekte tjejerna med de traditionella Barbie dockorna, medan den andra gruppen roade sig med den lite kurvigare Tracy–dockan (inspirerad från Tracy Turnblad i filmen Hairspray).

Resultatet är kanske inte särskilt förvånande. Jämfört med tjejerna som lekt med Tracy–dockan, var gruppen som lekt med den traditionella Barbie–dockan mer missnöjda med sin egen kropp efter studien. Oavsett om dockorna varit fullt påklädda eller burit bikini när flickorna lekt med dem så blev resultatet detsamma.

Och vi gör ju så ibland att jag tittar lite forskning som det refereras till i media och rättar några påståenden här och där. Oftast så handlar det om forskning som ”bevisar” biologiska skillnader mellan män och kvinnor, men jag kunde faktiskt inte låta bli den här studien.

För i den här studien så har man samma problem som i nästan alla liknande enskilda studier, nämligen att urvalet är yttepyttelitet. Det rör sig alltså om en studie av 112 tjejer i åldern sex till åtta. Om vi fördelar det antalet jämt mellan sex år, sju år och åtta år så blir det föga övertygande 37 tjejer i varje åldersgrupp.

Det här är alltså inte på något vis ny forskning som ”slår fast” någonting. Problemet här är i vanlig ordning media som, och ursäkta om jag låter hård, inte kan rapportera om vetenskap. Jag antar att Expressens artikelförfattare har läst hela studien, men egentligen hade hen inte behövt göra mer än läsa abstraktet för att se vad studien kommer fram till:

”Playing with unrealistically thin dolls may encourage motivation for a thinner shape in young girls.”

När man läser studien står det direkt klart att det är jäkla synd att det ska rapporteras med braskande, felaktiga rubriker för studien i sig är mycket läsvärd. Se till exempel på det här från introduktionen (jag har tagit bort referenserna för att göra det mer lättläst):

”The media is a transmitter of the sociocultural thin body ideal that exposes women and young girls to images of extremely thin figures, a look that is unattainable for the average woman. The average female body portrayed in the media is between 13% and 19% below the expected weight for women. The achievement of this socially accepted body type is associated with happiness and acceptance. However, when the ideal body shape cannot be attained, dissatisfaction with one’s own body may be the result.”

De skriver också om farorna med att inte vara nöjd med sin kropp, om hur barn som är överviktiga stigmatiseras och hur unga flickor i tidig ålder internaliserar det omöjligt smala idealet. Angående deras metod skriver de så här:

”The BES contains statements related to happiness about appearance, aspirations to be thinner, and comfort in one’s skin. For example, “I like what I see when I look in the mirror,” “I wish I were thinner,” and “I think I have a good body.” The interviewer read 20 statements, and in response to each statement, the participants circled “yes” or “no” depending on whether or not she agreed with the statement. Participants circled their answers on laminated papers. This test was administered after doll exposure.”

Hur missnöjda flickorna i studien sedan var med sina kroppar räknades också ut med hjälp av att barnen fick peka ut hur de tyckte att de såg ut av en uppsättning silhoutter från väldigt smal till väldigt överviktig. Därefter frågade man hur de skulle vilja se ut och jämförde hur långt ifrån varandra de här figurerna var. Det här gjordes både före och efter tre minuters lektid med en specifik docka. Frågetestet som visade att flickor som lekte med Barbie hade lägre självkänsla gjordes dock bara efter lekstunden:

”Girls who played with Barbie™ had lower body self-esteem than girls who played with fuller figured Tracy™ dolls. Because we did not measure body self-esteem before and after doll exposure, we cannot rule out the possibility that girls randomized to the Barbie™ conditions had lower body self-esteem at the start of the experiment.”

Såatteh.

Jag kan erkänna att jag är rätt tveksam. Jag har ju själv en åttaårig flicka som gärna leker med Barbie och för det första skulle hon säkert inte förstå vitsen med de där frågorna och för det andra är jag helt övertygad om att man måste göra djupare studier för att på allvar förstå hur Barbie påverkar. Faktorer som torde vara relevanta är ju till exempel hur mycket barnet leker med Barbie hemma och framförallt föräldrarnas inställning till dockan.

Summa summarum är att den här studien i sig inte egentligen visar särskilt mycket alls. Det finns, tycker jag, alltför många saker kvar att utreda och framförallt är urvalet av deltagare på tok för litet.

Men, nota bene! Det här är inte den första studien i sitt slag och även om den inte kan slå fast någonting så är den en del av ett stort pussel som utan tvekan visar att alla de omöjligt smala kvinnokroppar som små flickor exponeras för påverkar deras självkänsla och hur nöjda de är med sina egna kroppar. Vilka dockor de leker med är en del av det här stora pusslet, men kan inte i sig själv sägas vara vad som förstör unga flickors självbild.

Om lekar med Barbie vore så fasansfullt farligt att det allena kunde förstöra en ung flickas självbild vill jag inte ens veta vad som händer med dem som hellre leker med My Little Pony…

Eller jo. Det vill jag. För satans vad mycket coolt det finns!

Kuvahaun tulos haulle my little pony cosplay

Kuvahaun tulos haulle my little pony cosplay

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att tvätta sin smutsbyk i offentligheten

Charlotte8 kommentarer

Egentligen borde jag säkert skriva någonting om kattungar eller kakor, innan vi alla drunknar i skilsmässoblaj, men det kom liksom upp någonting som jag kände att jag ville ta mig an direkt. Det var nämligen en person som är mig väldigt kär som undrade varför i hela friden jag gett mig på att försöka svartmåla och misskreditera mitt ex.

Om man har kunnat få den uppfattningen av mina två senaste blogginlägg så är det ett allvarligt misstag jag gjort. Jag har inte på något vis försökt svartmåla honom och det är mycket olyckligt att jag har gett den bilden. Tvärtom var min tanke med det senaste inlägget att ge honom credd för vad han faktiskt gör för barnen nu. De säger själva att han är kul att vara med. De gillar honom för att han är närvarande, alltid glad och tar väl hand om dem. För att han just nu är en skitbra pappa, helt enkelt. Han har inte mutat dem eller försökt köpa dem, och han har inte gjort umgänget med någon av oss svårare.

Att vi inte kommer överens om det ekonomiska nu (eller någonsin tidigare heller) är en annan femma (pun intended). Och det är en femma med de två berömda olika sidorna av samma mynt.

Samma person var också minst sagt upprörd över att jag, så att säga, tvättade min smutsbyk offentligt. Det här är rackars klurigt, men jag skulle vilja försöka förklara hur jag tänker ändå.

Dels vill jag skriva om sådant som jag hade behövt läsa om medan jag fortfarande var gift med exet. Om hur svårt jämställdhet är i praktiken och om hur det kan äta en själ när man känner att den där flexibiliteten och komprimissandet som behövs i ett parförhållande är väldigt ensidigt. När man vaknar upp en dag och fortfarande tycker att jämställdhet är oerhört viktigt men inser att man inte lever det.

Jag hoppas kanske att det kan hjälpa någon som varit eller är i en liknande situation att tro på sig själv och sitt eget värde och få till en förändring (antingen i förhållandet eller genom att lämna det) så att hen kan leva enligt sina värderingar. Enligt min erfarenhet tar det nämligen inte lång tid förrän man börjar tvivla på sig själv och tänka att det är en själv som orsakar de flesta problem.

Dels håller jag fullkomligt med i vad Sandra på Jämställd vardag skriver:

Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet.

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet.

Om vi konstant placerar allt vad kvinnofällor och ojämställda förhållanden beträffar i privatlivsmappen så kommer inte kvinnor (för det är flest kvinnor) att se hur vanligt det här är. För är det någonting som responsen på mina senaste inlägg visar så är det att det är jättevanligt att kvinnor försöker leva jämställt men ändå fastnar i traditionella mönster. En del säger att det väl bara är att förändra då, men förutom att det är lättare sagt än gjort ens när man är två som strävar åt samma håll så är det praktiskt taget omöjligt om ens partner inte är lika med på noterna. Och let’s face it: i många förhållanden så tjänar män på det patriarkala system som håller kvinnor fast.

Det är förresten samma system som gör att det automatiskt blir att tvätta sin smutsiga byk i offentligheten när kvinnor lyfter fram sina problem eftersom problemen finns inom hushållet och därför betecknas som privata. Det var inte länge sedan som misshandlade kvinnor uppmanades att vara förlåtande och milda så att ingen skulle få veta vad som hände inom hemmet även när kvinnan tvingades flytta bort.

Så kan vi inte ha det.

Om jag skulle låta bli att skriva om de sakerna jag har upplevt, så som jag trots allt har gjort regelbundet de senaste fyra eller så åren, så skyddar jag ett patriarkalt system. Det vill jag inte ställa upp på. För sakens skull vill jag dock återigen påpeka att exet INTE är en dålig typ. Vi lyckades bara inte tillsammans.

 

 

Nyhetsplock

Nej, kvinnor står inte för 50 % av näthatet mot andra kvinnor

CharlotteLämna en kommentar

Så det har kommit en undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos. I svensk media sägs undersökningen visa att ”[k]vinnor utsätts för lika mycket näthat från andra kvinnor som från män”.

Det är inte ens i närheten av sant.

Eftersom jag inte vet exakt hur Demos algoritmer ser ut, och med största sannolikhet inte skulle förstå det ens om någon försökte förklara så tänkte jag inte säga så mycket om det. Mer än, förstås, att det alltid finns osäkerhetsfaktorer när man låter datorer sortera ut forskningsunderlag baserat på vad datorerna tror att en användare har för kön. Som framgår av mitt inte alltigenom kunniga sätt att använda begreppet ”dator” är det bäst att vi går vidare.

För det finns massor mer att påpeka.

Det allra viktigaste är att forskningsgruppen valt ut ”slut” och ”whore” som de ord de ville undersöka. Vad undersökningen alltså visar är att kvinnor och män i ungefär lika stor utsträckning kallar kvinnor för slampa och hora. Det är egentligen varken nytt eller specifikt för nätet.

Tidigare undersökningar har visat att just den sortens språk, som syftar till att kontrollera kvinnors sexualitet, är någonting som särskilt unga kvinnor använder mot varandra. Kvinnor markerar, upprätthåller och slåss för sin status i strikta hierarkier bland kvinnor – men i samspel med män – med hor-diskurs. Och kvinnor gör det dessutom inte bara online, utan face to face också, och ratar kvinnor som anses promiskuösa.

Kalla kvinnor för horor och slampor är alltså något som både män och kvinnor gör som en del i den månghundraåriga traditionen att kontrollera kvinnors sexualitet.

Och vi ska nu ingalunda avfärda den här studien bara för att den inte visar vad media påstår att den visar. Det viktigaste som studien tar upp är nämligen att det är kvinnor på mottagarsidan. Vi ska heller inte glömma att män fortfarande utgör hälften av sändarna. Man hade lika gärna kunnat slå upp rubriken så här:

”Män skickar 5000 aggressiva tweets till kvinnor på bara tre veckor”

eller

”6500 kvinnliga Twittrare slutshamade”

Det mest allvarliga är att kvinnor systematiskt tystas, även online. Att kvinnor själva ibland hjälper till att tysta andra kvinnor är inte en förmildrande omständighet.

Vad gäller trakasserier online finns det alltså ingenting i den här studien som skulle omkullkasta vad vi tidigare vetat om trakasseriernas natur, det vill säga att det huvudsakligen är manliga sändare* och kvinnliga mottagare** och att trakasserierna kvinnor utsätts för är en del av real life trakasserier. Det handlar inte bara slutshaming på Twitter, utan om fenomen som stalking, revenge porn, trafficking, våldtäkter, våld i nära relationer och så vidare ad nauseam.

* Vi vet väldigt lite om vilka förövarna är. I de fall förövarna är kända är det främst män.

** När det gäller glåpord är män mer utsatta än kvinnor online, men denna form av trakasserier är betydligt mildare. Lite som när man jämför det våld i nära relationer som kvinnor och män utsätts för.

Nyhetsplock

Jag är en cyborg

Charlotte1 kommentar

I dag läser jag en fantastiskt intressant artikel om body hacking, det vill säga personer som har till exempel implantat eller liknande för att förändra sin kropp. Rose Eveleth, som skrivit artikeln, har två små mikrochip i sina händer så att hon automatiskt kan öppna till exempel sin telefon eller låsa upp bildörren. Jäkla coolt, om jag får säga det själv.

”Because technology is exciting, it gets attention and money. So what we consider technology matters.”

Och jag har aldrig sett på mig själv som en body hacker. Jag skulle aldrig sätta mikrochip i händerna. Men jag har en IUD – en intrauterine device – insatt i min kropp som i minst tre års tid skickar ut små doser av hormon och därför gör att jag inte kan bli gravid. Jag, och dryga 16% av Europas kvinnor.

”I have a device inside my body that controls the way that my body functions. As tech journalist Quinn Norton writes, women like me with IUDs are ‘mechanically modified to invisibly control biology with near perfect success.’ The ability to control when I conceive is a power unheard of for thousands of years of human history.”

Eveleth ställer den synnerligen relevanta frågan varför det här implantatet inte möts med den sorts förstummade fascination som det ur ett socioekonomiskt perspektiv skulle förtjäna. Det handlar, menar hon, om vad vi väljer att kalla teknologi och om att teknologi är manligt könskodad.

”You can see this kind of gendered separation all over the place. Men invent Soylent, and it’s considered technology. Women have been drinking SlimFast and Ensure for decadesbut it was just considered a weight loss aid. Quantified self is an exciting technology sector that led tech giants such as Apple to make health tracking a part of the iPhone. But though women have been keeping records of their menstrual cycles for thousands of years, Apple belatedly added period tracking to its Health Kit. Women have been dieting for centuries, but when men do it and call it “intermittent fasting,”it gets news coverage as a tech trend. Men alter their bodies with implants and it’s considered extreme bodyhacking, and cutting edge technology. Women bound their feet for thousands of years, wore corsets that altered their rib cages, got breast implants, and that was all considered shallow narcissism.”

Jag har egentligen inget mer att tillägga, annat än vi inte på något vis får sopa det här under mattan. Vill vi hävda att teknologi är framtiden måste vi ta itu med hur hela konceptet med teknologi är könat. Annars könar vi framtiden.

Nyhetsplock

Sannfinländarnas kön och faktafelen

Charlotte8 kommentarer

Sannfinländsk ungdom här i Finland har lanserat en kampanj om kön. På sitt sätt är det ju lite kul, inte minst för att jag först inte alls förstod vad det handlade om. Jag såg den här bilden utan att veta sammanhanget.

Me olemme erilaisia

Texten är ”Vi är olika. Bra så.” och min tanke var förstås att det var prima att hon som tydligt är lesbisk butch kan få vara sig själv. Och den alltid briljanta Kasper Strömman konstaterade glatt att det är härligt att vi numer snabbt och smidigt kan kolla på folks kepsar vad de har för kön så vi slipper vara förvirrade.

Det var dock inte alls tanken med kampanjen. Nä, tanken är att upprätthålla dikotomin mellan könen. Att det bara ska finnas två kön.

Och egentligen kan det ju räcka med att kampanjen är ett hån mot alla dem som har ett känsloliv som inte passar in i traditionella könskategorier. Det är illa nog. Men grejen är att den sannfinländska tanken är baserad på ett rent faktafel. Det finns inte alls, så som sannfinländsk ungdom och många andra hävdar, bara två renodlade kön. Förbundets vice ordförande hävdar:

”Vi får endera en Y- eller en X-kromosom av fadern och en X-kromosom av modern. De här XY- eller XX-byggklossarna kan ingen människa förneka eller ändra på, även om man opererar sitt yttre med hjälp av plastikkirurgi.”

Här är en tabell från Nordamerikanska intersexförbundet:

Not XX and not XY one in 1,666 births
Klinefelter (XXY) one in 1,000 births
Androgen insensitivity syndrome one in 13,000 births
Partial androgen insensitivity syndrome one in 130,000 births
Classical congenital adrenal hyperplasia one in 13,000 births
Late onset adrenal hyperplasia one in 66 individuals
Vaginal agenesis one in 6,000 births
Ovotestes one in 83,000 births
Idiopathic (no discernable medical cause) one in 110,000 births
Iatrogenic (caused by medical treatment, for instance progestin administered to pregnant mother) no estimate
5 alpha reductase deficiency no estimate
Mixed gonadal dysgenesis no estimate
Complete gonadal dysgenesis one in 150,000 births
Hypospadias (urethral opening in perineum or along penile shaft) one in 2,000 births
Hypospadias (urethral opening between corona and tip of glans penis) one in 770 births
Total number of people whose bodies differ from standard male or female one in 100 births
Total number of people receiving surgery to “normalize” genital appearance one or two in 1,000 births

Av alla hundra barn som föds finns det ett barn vars kropp avviker från den traditionella indelningen. En unge av hundra. Det är ganska många. Och det ska väl för sakens skull inflikas att dessa barn alltså inte är miljöskadade av femininazis utan faktiskt föds så.

Sannfinländarna har fel när de säger att det ligger i våra gener att födas till pojke eller flicka. Det ligger i de flestas gener. Men inte i allas.

Det är lite som att göra en kampanj om att alla människor kan se bara för att barn föds med ögon. Det är jävla exkluderande trams.

Istället kan man se på kön som på hårfärg. Vi kan säga att alla är antingen mörkhåriga eller ljushåriga. Om vi bara har de två kategorierna att välja på kan vi säkert lyckas trycka in varenda käft i någon av dem. I jämförelse med andra så blir det ofta möjligt att säga om någon är mörkhårig eller ljushårig. Men om vi tittar på en stor befolkning så kommer vi att hitta en massa människor som rör sig mellan ljus och mörk, eller som färgar håret. Ja, och så det eviga problemet med var man ska få plats med rödhåriga.

Hur som helst. Det jag ville ha sagt var att jag är helt ok med att diskutera det moraliskt förkastliga i den här kampanjen, medan vi väntar på ”Våga säga nej till blinda barn”-kampanjen. Men kampanjen saknar faktagrund. Moral är en diskussionsfråga. Fakta är det inte. Och det är fakta att det inte bara finns pojkar och flickor.

Historikerns historier

*Poff* så försvann ett par kvinnliga livsöden till

Charlotte5 kommentarer

Ursäkta om jag tjatar, men det här är bara ett sånt lysande exempel på hur kvinnors handlingar och kvinnors livsöden suddas ut ur historien och skapar den felaktiga bilden att män har varit (och är) samhällsbärande och -skapande.

Så här står det angående post 23728 i Riksarkivets databas över de svenska medeltidsdokumenten.

klipp sdhk

Men läser man originalet får man en helt annan bild. I själva verket är det här nämligen ett gåvobrev utfärdat av Andres Knutsson som i samråd med sin ”älskelika hustru” Birgitta Gustavsdotter har givit en gård till Gudhems kloster eftersom parets dotter tas upp i klostergemenskapen. Det är alltså en betydelsefull ekonomisk transaktion för att ge paret viktiga kontakter och ökad social status, samtidigt som det ger deras dotter en trygg och bra karriär.

Men så suddas kvinnorna ut. Kvar finns mannen och tron på mäns förträffliga oumbärlighet. Och så kommer dagens män och bah ”mäh om kvinnor hade gjort något viktigt så hade de funnits med i historieskrivningen det handlar ju inte alls om diskriminering ju”.

fck off

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När faktarelativismen är så meta att I don’t even

Charlotte4 kommentarer

Jag tror att vi behöver tala lite mer om det här med män, genus, kunskapsrelativism och kränkthet. David Eberhard har nämligen skrivit en krönika som på ett alldeles sällsamt vackert sätt lyfter upp alla de här aspekterna.

Eberhards poäng, om jag har förstått honom rätt vilket inte är säkert för jag är ju gubevars bara genusvetarkvinna, är att vi måste våga tro på fakta istället för att hänge oss åt våra känslor. Bara för att viss fakta inte överensstämmer med somligas personliga världsbild blir inte fakta mindre sann, liksom.

Så långt allt väl.

Men så hävdar Eberhard att Sverige är världens mest lättkränkta land och forskaren i mig sätter sig på tvären. Vad baserar han det uttalandet på?

Sedan tar han upp exempel på hur det kan gå käpprätt åt helvete om vi inte vågar lita på fakta. Som när en lärare hade upplyst sina elever om att de var dåliga på läsförståelse och folk blev arga på läraren. Nu känner jag inte till mycket mer om det fallet för även om Eberhard tycker att det är viktigt med fakta och kunskap är det tydligen inte särskilt viktigt att uppge varifrån man plockar sina argument. Den som läser krönikan kan därför få uppfattningen att argumenten är, vad som här i Finland skulle kallas, ”från röven”.

Särskilt när man läser det stycke han slentrianmässigt använder för att underkänna allt vad genusvetenskap heter genom att hänvisa till den där avhandlingen om tågstationer som alla refererar till men ingen läst. Därifrån drar han nämligen den intressanta slutsatsen att inte ens den som har universitetsutbildning tydligen kan förstå ens de mest grundläggande logiska sambanden och att det därför inte är så konstigt att folk inte vill tro på experter och auktoriteter.

Jag vet inte ens hur jag på ett uppriktigt sätt ska kunna förhålla mig till en krönikör som trashar vetenskaper han själv inte har kompetens i, slänger sig med begrepp utan verklighetsförankring eller statistisk uppbackning och vill att vi ska bli bättre på att tro på auktoriteter. Eftersom Eberhard är emot kränkthetshysterin och tycker att till och med skolbarn ska kunna ta en tillrättavisning så antar jag att det är ok att jag skriver så här:

Du har fel, man. Du har fel, därför att du inte har förstått – eller kanske inte ens läst – de genusvetenskapliga texter du hänvisar till och därför drar den logiska men likväl på felaktiga premisser grundade slutsatsen att genusvetarnas forskning skulle ligga till grund för det likaledes ogrundade antagandet att Sverige skulle vara världens mest faktarelativiserande land. Dessutom lägger du fram dina argument på den sortens okvalificerade och högljutt tyckande grund du vänder dig emot samtidigt som du förväntar dig medhåll baserat på din position som man.

Grattis bara. Din krönika är så meta att den inte ens går att besvara.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Skeptikermännen och det rationella tänkandet

Charlotte5 kommentarer

Jag läser rätt mycket inne på föreningen Vetenskap och Folkbildnings facebook. Det är, tycker jag, ett av de bästa ställena att få blandad information om nya rön och gamla myter. Dessutom är det hårt modererat och därför fler som vågar ge sig in i diskussionerna.

Men det finns ämnen som är… svårdiskuterade även inne på VoF – till exempel genus. Jag tror att det beror på en mängd olika orsaker och innan jag går in på de orsakerna skulle jag vilja påpeka att VoFs Facebook inte är detsamma som själva föreningen. Man behöver alltså inte vara föreningsmedlem för att komma med och diskutera. Ja, och så vill jag också säga att de orsaker jag ser är sammanflätade – det går knappast att tillskriva diskussionsproblematiken bara en orsak.

Ok. Here we go.

Män är rejält överrepresenterade. Kvinnor är därför liksom en smula oddballs redan genom sin blotta existens och ämnen som verkar ”kvinnliga” är därför också avvikande.

Det finns starka tendenser att se ”experten” eller ”auktoriteten” som en man (statistik över vem som anlitas som expert i media talar sitt tydliga språk). Det är flest kvinnor som sysslar med genusforskning och det är flest kvinnor inne på diskussionsforumen som har studerat genus och därför så att säga försvarar det. Det här får effekten att det inte finns trovärdiga (läs: manliga) röster som styrker genusforskningens resultat – det får ett skimmer av kvinnlig hobby och åsikt över sig.

Man kan heller nästan inte diskutera genus utan att någon påpekar hur det har förekommit oegentligheter inom genusvetenskaplig forskning. Och jag förnekar inte att det skulle ha förekommit men faktum kvarstår att oegentligheter inte är någonting som genusforskning dras med i större utsträckning än några som helst andra discipliner. Dessutom verkar det bara vara när det gäller genus som vilken forskning som helst av lite sämre kvalisort kan få underkänna allt. Det vill säga, det finns ingen som vill förkasta Pythagoras sats för att nån typ fuskade på sitt matteprov men en enda genusvetar-whatever med oriktiga resultat och folk blir helt ”vad var det vi sa det finns inget genus?!”.

Jag tror också att det har att göra med att många i skeptikerrörelsen när en förkärlek för naturvetenskaper och ogillar allt som inte går att verifiera med siffror. Humanistisk forskning, där genusvetenskap ingår, fungerar sällan så. Men även i de fall genusvetare kan backa upp sina resultat med statistik finns det någonting i själva resultaten som utlöser skepticism. Hur jag än vrider och vänder på det så tror jag (och jag säger att jag tror, men det är också vad forskningen indikerar) att det handlar om den manliga normen och ett manligt privilegium. När genusvetenskapen visar upp resultat som antyder att kvinnor löper högre risk att utsättas för näthat, känner sig otrygga i stadsmiljöer, har sämre lön, sämre förutsättningar att utöva sport eller mindre fritid så har män tre alternativ.

1: Inse att det enda sättet att nå jämställdhet är att ge ifrån sig lite av sina privilegier.
2: Tycka att det är ok att det inte är jämställt, att kvinnor är otrygga, får sämre lön och utsätts för misogyni.
3: Underkänna forskningens premisser.

Skeptikermän tenderar till att gräva ner sig i nummer 3. Man ifrågasätter allt som skulle kunna finnas att ifrågasätta och mer därtill.

För i all forskning finns det aspekter att ifrågasätta. Det är lite tjusningen med forskning också. Men det finns en gräns när man sitter och plockar isär argument bara för att man inte vill behöva förhålla sig till resultaten. Att förhålla sig till resultaten är obekvämt – att dissekera forskning är kul.

Dessutom tror jag, baserat helt på anekdotisk bevisföring och alltför många år av historiska studier, att många män undermedvetet håller kvar i 1800-talets tanke om den rationelle mannen och den känslostyrda kvinnan. När jag hänvisar till forskning får jag till exempel ibland höra att jag använder känsloargument(?!) och det är långtifrån ovanligt att jag blir ombedd att ”lugna ner” mig eller ”försöka tänka lite logiskt nu”. Många akademiska kvinnor jag känner berättar om samma sorts bemötande (för fler exempel se den underbara Tumblrn Academic Men Explain Things to Me). Jag säger inte att alla män gör det (nej då, inte all män) men det är tillräckligt många för att det ska bli ett mönster. Samtidigt som mönstret lyser som en neonskylt i öknen för många av oss kvinnor verkar även de män som inte nödvändigtvis deltar i det likväl understöda det genom att inte se och aktivt motverka.

Därför tror jag också att skeptikermän är extra svåra att handskas med. De ser sig själva som öppna, logiska och rationella men verkar totalt blinda för sin egen position och hur den är könad.

Och medan jag sitter och plitar på det här blogginlägget svarar en man på vad jag har skrivit om patriarkat inne på VoF:s Facebook-sida. Han skriver så här:

vofProblemet är alltså att han har en egentillverkad definition av begreppet ”patriarkat”, vilket jag vid upprepade tillfällen försökt berätta. Så här, mina vänner, ser det ut i praktiken. Det är härskarteknik att hänvisa till min kompetens på området.

Det var det.

Peace out.