Etikett: Genus och politik

Nyhetsplock

Att skaka hand eller inte, det är frågan

Charlotte12 kommentarer

Miljöpartiets Yasri Khan hamnade på förstasidan när han vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. Sedan i höstas har jag rätt nära umgåtts med muslimska män i olika konstellationer och av högst varierande grad av religiositet och deras syn på kvinnor har varit nära kopplad till synen på religion. Ju djupare religiositet desto större respekt för kvinnor. Khan vill inte skaka hand med reportern av respekt.

Det är någonting som vi måste förstå och ta till oss, att den respekten är uppriktig och välment.

Men allt man gör av respekt och i välmening är inte ok. Att vägra ta en kvinnlig reporter i hand till exempel. Khan har alldeles rätt i att det är den vars kropp berörs (pun intended) som ska vara den som avgör formen av beröring. Barn har ingen skyldighet att ställa upp på släktingars aldrig så kärleksfulla kramar till exempel. Inte heller har Khan eller andra muslimer eller whatnots skyldighet att ta i hand eller beröra någon eller något de inte vill beröra i ungefär alla andra sammanhang. Hade Khan tackat nej till en handskakning på krogen hade det varit helt fine. Hans kropp – hans beslut och så vidare.

Men vi ska inte måla upp en nyhetsreporters intervju med en politiker som vilken situationen som helst. Reportern var nämligen inte där som kvinna utan som just reporter – i en yrkesroll – och då ska hon behandlas utgående i från hennes yrkesroll och inte könstillhörighet. I vår kultur ingår att man skakar hand. Oavsett vad man tycker om det så är det sättet som man artigt hälsar på varandra under formella omständigheter. Khan kan argumentera för andra former av artighetshälsningar precis hur mycket han vill, men planerar han att vara en del av det politiska system som ska bygga vår kultur och vårt samhälle är det anpassning till åtminstone de mest grundläggande artighetsformlerna som gäller.

Inbyggt i den respekt Khan hänvisar till och som många av mina muslimska bekantskaper är uppfostrade med ingår könssegregering. Det är helt fundamentalt i samhället att man håller könen åtskilda – inte för att det ena är värt mer än det andra egentligen utan för att man ser dem som väsensskilda. Det är här det skiter sig med våra västerländska värderingar om jämställdhet. Det går nämligen inte att ha ett jämställt samhälle samtidigt som man ser män och kvinnor som motpoler. Inte ens om man respekterar motpolerna och tänker sig att de kompletterar varandra.

Varför inte?

Jo, därför att det finns en uppsjö positioner – roller – i samhället som måste förbli könsneutrala. Politiker är en sådan roll. Journalist är en annan. Personer som företräder en yrkesroll måste få utföra sitt yrke oberoende av kön. Det här är viktigt för alla, men jag skulle våga påstå att det är alldeles särskilt viktigt för politiker och journalister eftersom de förstnämnda har makten i samhället och de sistnämnda ska granska makten. Könar man de här rollerna könar man också makten – både tillgången till maktmedel och möjligheter till granskning. Och det är typ 50 shades of jävligt problematiskt.

Därför är det inte ok att en svensk politiker ser en reporter som representant för ett kön istället för en yrkesgrupp. Oavsett hur mycket sagda politiker därefter talar sig varm för öppenhet och normer och förståelse eller säger sig vara för mångfald.

Nyhetsplock

Lite om ungdomsarbete och regnbågar

CharlotteLämna en kommentar

I Esbo har man skapat en träffpunkt för regnbågsunga. Sannfinländarnas Mika Niiko tycker att det är olämpligt. Som jag har förstått det beror hans invändningar, samt de invändningar som finns under själva artikeln, på framförallt två saker.

1: Träffpunkten är riktad mot personer i åldern 13-29 och det är ett för stort åldersgap.

2: Tonåringar borde inte vistas i regnbågsmiljöer för de är lättpåverkade.

Det är klart att de här två invändningarna kan tyckas förnuftiga, om man inte har en aning om vad det handlar om att vara regnbågsung, men man behöver inte lyssna särskilt länge på dem det faktiskt berör för att förstå det absurda i invändningarna.

För det första handlar hlbtiq inte först och främst om sex, utan om identitet – man ska inte låta sig luras av begreppet ”sexuell minoritet”. Det är därför inte så att trettonåringar ska lära sig om sex av 29-åringar, utan få möta andra som bär på liknande existentiella funderingar att ventilera dessa med.

För det andra blir man inte hlbtiq för att någon har berättat för en hur kul det är utan för att man föds sådan – precis på samma sätt som folk föds hetero. Att föra diskussioner om identitet och sexualitet med ungdomar kommer alltså inte att omvända någon åt något håll. Inriktningen är liksom redan klar.

För det tredje är hlbtiq-unga i en mycket utsatt position. Risken att bli utsatt för våld är mångdubblad och självmordsfrekvensen skrämmande. När Mika Niikko talar om att dessa ungdomar är i en utsatt position menar han dock att de yngre kan manipuleras av de äldre, trots att all statistik tyder på att det största hotet inte finns inom regnbågscommunity utan kommer från hatiska heteron.

I Yles artikel hänvisas Niikkos åsikter till som fientliga mot homosexuella och många i kommentarerna försvarar honom med att de minsann inte ser något fientligt i hans inlägg. Eftersom det verkar svårt för somliga att hitta det tog jag mig friheten att kopiera in det här (min översättning):

”Homoism förekommer på TV och i tidningar som ett fenomen som vinner sympati. Å andra sidan är människor trötta på hela ämnet, vilket är homofieringens förespråkares mål. När den stora massan har tystnat kan de i lugn och ro öka sina krav tills de har förstört homofobin med rötterna och byggt ett homovänligt idealsamhälle i Finland.

[…] I Finland lider man inte av homorädsla eller hatar homosexuella. Snarare börjar det likna heterofobi.”

Personligen tycker jag att det här talar för sig själv. Han tror alltså att Finland håller på att homofieras (HAHAHAHAHA) om den stora massan inte står upp för att stoppa det och han uppmanar alla att mota (homo)Olle i grind. Så väldigt mycket fientligare än så kan det knappast bli om man vill försöka bibehålla någon sorts putsad fasad.

Niikko avslutar sedan sitt blogginlägg med att visa sin okunskap inför hlbtiq, genom att påpeka att inget skattefinansierat ungdomsarbete ska tvångsmata ungdomarna med ideologi. Jag kan inte säga det här tydligt nog: det är inte en ideologi att vara hlbtiq. Det är inte ett val. Och att låta ungdomar som kämpar med sin identitet och sig själva, mot somliga politikers enfald och samhällets fördomar, på fullkomligt frivillig basis träffa andra i liknande situation är inte manipulation. Det är just den sortens stöd som kommer att ge samhället fler skattebetalande harmoniska vuxna i framtiden.

Kurios: Det är med flit jag inte länkar till hans blogg. Googla det om det känns viktigt.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om kapitalism och feminism. Och lite om orsak och verkan.

Charlotte3 kommentarer

Jag ramlade över ett blogginlägg på HEJ BLEKK som handlar om varför feminism är antikapitalism. Ibland tycks det nästan som att feminismen måste vara vänsterröd för att liksom räknas. Att vara feminist är också, liksom automagiskt, att vara antirasist och antikapitalist och man kan inte bara få välja en. Jag misstänker att det har att göra med den idé som Michaela på HEJ BLEKK inleder sitt inlägg med, nämligen att kapitalism är ett system som bygger på att en förtryckt botten står i beroendeförhållande till en elit. Samma tanke skulle kunna appliceras på feminismen och patriarkatet, eller människor med olika hudfärg. Det finns en topp och en botten, baserad på kön eller färg. Maktstrukturer och beroendeförhållanden är förstås otroligt intressanta, men de är också sjukt komplicerade grejer. Till exempel innebär ett beroendeförhållande alltid att båda sidor är beroende av varandra. Finns det ingen botten finns det heller ingen topp, om ni förstår hur jag menar.

Michaelas beskrivning av kapitalismen skaver, i mitt tycke, på samma vis som många beskrivningar av patriarkatet. För det första är kapitalism, liksom patriarkat, beskrivande termer av en viss sorts system. Kapitalism innebär att produktionsmedel och kapital ägs av privata aktörer istället för till exempel av staten. Kapitalism innebär inte per automatik att någon har det dåligt, att någon är rikare än någon annan, eller att någon är förtryckt. Lite som att patriarkat innebär att (äldre) män har den ekonomiska, politiska och juridiska makten. Ett patriarkat är teoretiskt sett inte nödvändigtvis ett förtryckande system. Skillnaden mellan kapitalism och ett patriarkat när man talar förtryck är dock att termen patriarkat beskriver en maktstruktur baserad på kön medan det inbyggt i termen kapitalism inte finns några maktstrukturer så länge äganderätten är fri. Det torde alltså vara betydligt lättare att ha kapitalism utan förtryck än patriarkat utan förtryck.

För det andra finns det inga säkra resultat av ett kapitalistiskt system (eller av ett patriarkat). I ett utopiskt kapitalistiskt system skulle män och kvinnor fritt äga vad de producerar och få producera det fritt. Att diskutera ett utopiskt patriarkat känns väl som att dra saker lite väl långt, men det är viktigt att minnas att alla kvinnor inte förlorar på ett patriarkat. Den kvinna som lär sig reglerna kan leva riktigt bekvämt även i ett patriarkat – på samma sätt som att många män är stora förlorare i ett patriarkat. När man talar kapitalism, eller patriarkat, kan man alltså inte förutsätta att maktbalansen ser ut på ett visst sätt eller har en viss effekt. Den varierar över tid och rum, men även med faktorer som etnicitet och ålder. Dessutom kan systemet som sådant inte orsaka något bortom vad som döljs i den korta beskrivningen. Kapitalismen kan inte vara en aktör.

Som ett litet exempel: Börje äger mer än Berit. I ett patriarkat skulle det kunna bero på att Berits rättigheter att arbeta och äga är kringskurna. Kanske kvinnor bara får ha vissa jobb? Kanske kvinnors juridiska identitet är densamma som makens och hon därför inte kan stå som ägare till något själv? Men i ett patriarkat är det långt ifrån omöjligt att Berit äger mer än Börje, trots att Börje har arbetat hårt i hela sitt liv. Berit kanske är en rik änka? Patriarkatet är strukturen inom vilken alla dessa scenarier är fullt tänkbara. Ok, så Börje äger mer än Berit. I ett kapitalistiskt system skulle det kunna bero på att Börjes föräldrar var fabriksägare och Börje fick ta över fabriken, medan Berit är en av arbetarna på fabriken. Men i ett kapitalistiskt system skulle Berit lika gärna kunna ta sina små besparingar och sina erfarenheter från hur det är att vara fabriksarbetare och skapa en egen, superbra fabrik. Kapitalismen är strukturen men båda scenarierna är fullt tänkbara.

Alltså: Kapitalism är en term som beskriver en struktur, men beskriver egentligen inte nödvändigtvis hur samhället i praktiken fungerar, hur människorna mår, eller egentligen varför.

Michaela drar följande slutsats:

”För mig finns det ingen verklig frigörelse för kvinnan så länge det kapitalistiska systemet består. Detta beror främst på att kapitalismen och patriarkatet tjänar på varandra, och att de två systemen blivit så tight sammansvetsade nu att de nästan inte går att sära på. Rent teoretiskt skulle eventuellt kvinnan kunna vara fri i ett kapitalistiskt system, men så som det ser ut idag är det bara en vit medelklasskvinna som är fri i detta system.”

Jo, visst kan man tänka sig att kapitalism och patriarkat tjänar på varandra (och jag förstår verkligen den tanken, det gör jag) men riktigt så enkelt är det inte. Tittar man på utvecklingen ur ett historiskt perspektiv så är det just när kvinnorna får komma ut i arbetslivet och får tillgång till kapital och produktionsmedel som kvinnorörelsen föds. Yrkesverksamhet och yrkesidentiteten har varit otroligt viktiga aspekter av kvinnorörelsen sedan starten långt över klassgränser. Rätten att själv rå över kapital och produktionsmedel – rättigheter kvinnor var förvägrade fram till ungefär mitten av 1800-talet och som är grundbultar i ett kapitalistiskt system – har gjort enorm skillnad för kvinnors liv. På så vis skulle man lika gärna kunna påstå att kapitalismen och kvinnorörelsen tjänar på varandra (men det är förstås inte så enkelt heller).

Man får gärna vara antikapitalist om man vill. Det är liksom helt fine. Men för mig blir det väldigt problematiskt när man tar något som så tydligt är ekonomipolitik och blandar det med mänskliga rättigheter. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: mänskliga rättigheter får inte bli politik. Kampen för allas lika värde måste få existera bortom politiskt drivna ekonomiska modeller och jag är övertygad om att det är fullt möjligt. Feminism (i betydelsen mäns och kvinnors lika värde) kan vara antikapitalism, men måste inte vara det.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den manliga normen och jämställdheten

Charlotte9 kommentarer

I en kort beskrivning av anglo-amerikansk feminism (citerad av Kuhn och Schutte i introduktionen till  Time, Space and Women’s Lives in Early Modern Europe 2001, xvii ) slog Karen M. Offen huvudet på spiken när hon framhöll att den jämställdhet som eftersträvas underförstått antar den medelålders mannen som norm. I dag, drygt 20 år senare, skulle jag vilja påstå att det fortfarande är det största problemet när man talar om jämställdhet, att man definierar den i termer av att kvinnor ska ha samma rätt som män att leva upp till den manliga normen.

Många av de karikatyrer som gjordes över suffragetterna, som var själva motståndet mot kvinnorörelsen, visar män i kvinnors positioner. När kvinnan ger sig ut ur hushållet måste mannen passa barnen och diska.

Med facit i hand vet vi att det inte alls var det här som kvinnorörelsen ledde till. Inte ens i dagens välfärds-Norden med år av betald föräldraledighet är män hemma med barnen i särskilt stor utsträckning. I Finland är det till exempel  bara 6% av föräldraledigheten som tas ut av fäder. Nej, det som hände när kvinnorna började komma ut i arbetslivet var att de sysslor som kvinnor tidigare hade utfört lyftes ut från hushållet och numer utförs av andra yrkesarbetande kvinnor i barndagvården. Poängen är förstås att det fortfarande, trots att det numer är ett (förvisso under)betalt yrke, är kvinnor som sköter barnen. Och jo, det finns många som arbetar för att fler fäder ska vara hemma med sina barn, men det är nästan uteslutande i jämställdhetssyfte med kvinnorna i fokus – för att kvinnorna ska kunna vara utanför hushållet. För att kvinnorna ska kunna leva upp till den manliga normen.

Det stora problemet, som jag ser det, är att det kvinnligt kodade fortsätter att ha lägre status. Mannen fortsätter att vara normen så länge vi räknar jämställdhet i kvinnor i bolagsstyrelser, lönenivåer och arbetade minuter. Glastaket som måste krossas har aldrig gällt män. Varför? För att vi inte har fört fram mäns inträde i kvinnliga domäner som en lika brännande fråga trots att det bevisligen är betydligt färre män som är hemma med barnen än vad det är kvinnor i bolagsstyrelser (Sverige är det ungefär lika stor procent, dryga 20.). Och nej, jag tycker absolut inte att lönenivåer och kvinnor i styrelser inte skulle vara oerhört viktiga frågor – för det är de – men de löser inte alla problem.

Ju mer historia jag läser (och det har ju blivit ganska mycket vid det här laget) desto tydligare ser jag hur utvecklingen av samhället inte alls står och faller med det som kodats som manligt. För samhällets skull, för välfärden, är det nämligen de  typiskt kvinnliga domänerna som är de viktigaste: åldringsvården, barndagvården, vården i största allmänhet – det är aspekter som måste fungera. Tekniska landvinningar, geografiska dito, politiska utspel och månflygningar är vad som får det största utrymme i historieböckerna och vad som traditionellt klassats som samhällsbyggande. Men så här: de är inte samhällsbärande. För drygt 100 år sedan ställde man sig den här frågan:

Svaret vet vi i dag. Alla bär nämligen byxor. Till detta kan läggas Danske Bank fullkomligt bisarra reklamkampanj ”A new normal”. Det nya normala är att kvinnor tillåts in i den manliga normen. (I själva verket är det exakt samma struktur som jag ser i mina medeltidskällor med samma procentuella deltagarnivå. Kvinnor kan delta bland alla män, men de gör det tillsammans med barnen.)

Vi är ganska långt ifrån suffragettemotståndarnas mardröm:

Det blev ingen hemma när kvinnorna lämnade hushållet. Kvinnogörat har inte flyttats på männen, utan på andra kvinnor, och det är fortfarande låg status och dåligt betalt. Inte för att det inte skulle vara ett fundament i vårt samhälle, utan för att det är kvinnligt kodat. Samma gamla norm.

Nyhetsplock

Nej till jämställdhet. Grattis bara.

Charlotte5 kommentarer

Kommunen Larsmo norra Finland röstade nej till jämställdhet. I kommunstyrelsen tyckte man nämligen att hela jämställdhetsgrejen gått för långt och valde därför att inte underteckna EU:s deklaration för jämställdhet. En av dem som röstade nej menar att man inte kan ”jobba för jämställdhet till vilket pris som helst”. Jämställdhet ska inte få gå före lämplighet och kunnande till exempel vid val av tjänstemän. ”[G]enusdiskussionen har gått till överdrift”. Man har nämligen aldrig haft några problem med sånt i Larsmo. Att 17 av 27 platser i kommunfullmäktige besitts av män behöver ju inte betyda något. Inte heller att det är män som är ordförande i 5 av 6 nämnder. Det kan ju vara så att män i Larsmo kommun helt enkelt är så mycket mer kompetenta än kvinnor och att Larsmo utgör en liten bubbla dit det vedertagna faktum att män på grund av sitt kön klassas som mer kompetenta än kvinnor även när deras meriter säger något annat inte har nått. Jag bara betvivlar det. Att man uppenbarligen inte har fattat att jämställdhet och genustänk handlar just om lika möjligheter oavsett kön snarare än att släppa fram inkompetent kvinnfolk talar ju heller inte direkt för en djupare förståelse.

 

Historikerns historier

En första sammanfattning av historiskt genus och politik

CharlotteLämna en kommentar

Nu har jag efter en mycket lång resa äntligen landat hemma igen och tänkte att jag skulle ge mig på några första sammanfattande tankar av konferensen, Gender and Politics 1400-1800.

Det allra viktigaste är kanske också det mest självklara: genus får inte vara en kategori att välja bort i politisk historia, lika lite som klass. Merry Wiesner-Hanks menade under sin keynote att studera genus har gått från att vara radikalt till att vara oumbärligt, och även om det finns viss protest mot genus fortfarande har hon fullkomligt rätt. Det går inte att studera politiskt historia (eller nästan någon sorts historia) utan att ta genus i beaktande. Det behöver inte vara en huvudkategori för analys, men ett ställningstagande krävs. Samma ställningstagande gör ju historiker automatiskt när det handlar om klass. Det finns inte en avhandling som inte meddelar vilket samhällsskikt källorna härstammar från och hur det påverkar resultaten. Samma hänsyn borde tas till genus. Är det män eller kvinnor som har producerat källorna? På vilket sätt kan det tänkas påverka bilden källorna ger?

Det andra viktigaste (jo, man kan ha två) är att kvinnor har varit politiskt aktiva lika länge som män. Bara under 1500-talet fanns det i världen i alla fall trettiotalet regerande drottningar, alltså drottningar som regerade i sin egen rätt. Räknar man längre är det hundratals. De är så många att det inte kan och inte får klassas som undantag. Kvinnor var fundamentala i spridningen av den västerländska kulturkretsen under koloniseringarna. Kvinnor deltog i uppror (även beväpnade) och organiserade politiska möten. Anledningarna till att kvinnor inte har synts på samma sätt som män är flera. För det första har genealogier (alltså släktskap) ofta räknats endast i manslinjer varpå kvinnors släktskap och inflytande har byggts in i och dolts av den man som representerade släkten i officiella källor. För det andra (och detta visade exempelvis Grethe Jacobsen med all önskvärd tydlighet) så var idealbilden – den man ville föra vidare till kommande generationer – tydligt delad i manligt och kvinnligt och politik föll inom det manliga. Det Jacobsen gjort är att jämföra de predikningar som lästes över avlidna adelskvinnor- och män med deras faktiska gärning. Knappt ett ord nämns om kvinnornas politiska gärning (trots att andra källor visar att kvinnorna haft stort inflytande på politiken) medan männens redogörs för i noga detalj. Liknande sortering gjordes när arkiven skapades (många på 1800-talet) då männens handlingar sorterade under historieskapande och kvinnornas under miscellanea.

På konferensen kom det också upp diskussioner om problematiken med att arbeta i motsatspar. Privat vs offentlig finns det kanske inte så många som använder fortfarande, men studerar man politisk historia – framförallt innan 1800-talet – är den indelningen synnerligen vansklig. 1700-talets franska salonger – drivna av kvinnor i deras hem och politiska som få – är ett praktexempel på varför privat vs offentlig är svår. Politik bedrevs inte bara i institutioner skilda från hemmet och kvinnornas vardag. Vad som också stod klart på konferensen var att kvinnors politiska deltagande inte får ses endast genom männen. Det vill säga; kvinnor deltog inte bara indirekt genom sina män utan även själva, i sin egen rätt. Den dimensionen borde tillföras vad vi redan vet om kvinnors indirekt påverkan.