Vardagslivet

Skottdagen och kvinnor som friar

Idag är det skottdagen. Jag och maken hade extra lång frukost på tumis sedan barnen levererats till dagis.

Maken: So, do you have that tradition in Sweden that women get to propose today?
Jag (rätt upptagen med att smeta lemon curd på en smörgås): Sure.
Maken: Did you know, that in Finland the tradition calls for the man buying the woman fancy cloth enough for a skirt if he says no?
Jag (stannar upp i smetande och tittar på maken)
Maken (tittar tillbaka)
Jag (ler stort)
Maken: OH NO! No no no no no! It doesn’t go for you!
Jag: Why the hell not?
Maken: Because you’re already married!
Jag: There’s no rule saying you don’t get to if you’re already married! Think outside the box!
Maken (ser lite ut som att han sätter på sig ett par imaginära löparskor utifall att jag skulle gå ner på knä): No, no, no!
Jag: It’s called renewing your vows…
Maken (skakar uppgivet på huvudet)
Jag: Oh, a brand new, really fancy dress, I hear.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Där allting är lite bättre

Här i Finland finns det en klyscha om att allt är lite bättre i Sverige. När jag läser om förslaget om att införa en genuspedagog på alla förskolor (vilket är det svenska ordet för dagis) kan jag ju inte annat än att hålla med. Det måste fan vara bättre i Sverige.

För här i Finland försöker man fortfarande desperat få ner barngruppernas storlek, renovera lokaler så att personal och barn får trivsam miljö när det mesta verkar byggt på det brunmurriga 60-talet då ergonomi och luftkonditionering inte direkt fanns på prioriteringslistan och garantera att alla som vill få en dagvårdsplats får det inom en rimlig tid och ett rimligt geografiskt avstånd.

När man vill lägga 10 miljoner kronor på att ge förskolorna varsin genuspedagog måste ju de där sakerna redan vara fixade. Eller?

PS: Vad är en könsstereotyp enligt skollagen?

Nyhetsplock

Det där med presidentvalet

Alldeles som väntat vann Sauli Niinistö det finska presidentvalet igår. Nu vidtar analyserna om varför Niinistö vann och inte minst om Haavistos betydelse som motvikt till Timo Soini.

Finlands politik efter 1500-talet är egentligen inte mitt område, men som boende i landet skulle jag ändå vilja inflika några saker som jag tycker saknas.

Ingen blev förvånad över att Niinistö vann. Den som för något år sedan slog upp tidningen och läste om Niinistö kunde lätt få för sig att han redan var president, och jag säger inte att han inte förtjänar posten – han har säkert jobbat jättehårt för den – men här om någon gång är det relevant att tala om förväntanseffekten. Folket har i månader fått höra att Niinistö kommer att vinna och folket ser till att det blir så.

Och vad det gäller Haavisto som motvikt till Soini glömmer många att Soini på sitt eget sätt är en outsider – inte bara för att han ser ut som Boss Nass, utan för att han är troende katolik i ett mycket protestantiskt land. Sannfinnländarnas stora framgång kommer inte på grund av de främlingsfientliga tendenserna utan trots dessa. Många sannfinnländare – på diskussionsforum och liknande – är förvisso inte särskilt positivt inställda till mörkhyade (för det handlar om hudfärg, inte nationalitet) men anledningen till att de röstade på Sannfinnländarna är att partiet för fram bilden av ett rättvist Finland där den som jobbar hårt ska bli belönad och den som inte kan klara sig själv ska få hjälp. Det är väl ett sådant Finland alla egentligen vill ha, men många traditionella partier (och då speciellt de partier åt vänster som borde ha detta som paroll) har glömt att visa hur. Sedan att Sannfinnländarnas syn på vad som är rättvist många gånger är helt åt helvete och att planerna för hjälp till behövande är nationalekonomiska katastrofer är en annan sak. Vanliga människor (mig själv inberäknad) förstår sig inte på ekonomi tillräckligt bra för att kunna ta objektiv ställning och rättvisa ligger i betraktarens ögon.

På så vis är Haavisto alltså inte en motvikt till Soini – eller ens till sannfinländarna – utan till det obehagliga diskussionsklimatet som leder till hätska utspel och nedvärderande elakheter om dem som inte uppfyller normen och som är ett betydande problem. Han representerar miljön, internationalism och modernitet och är dessutom en gentleman i alla debatter. Det hade varit intressant att se hur valet att utfallit om Niinistö inte hade haft förväntanseffekten på sin sida.

DN, SvD

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Och gärna plusgrader!

Dagar när det är 17 minusgrader och lätt vind är vanligen inte dagar då jag tycker om Finland, eller finländare, eller folk av något slag egentligen.

Men efter att ha sett Flashmob Finlandia med sin skönsång hylla Pekka Haavisto som tilltänkt vinnare av vad som måste vara den renaste och mest sakliga presidentkampanj jag någonsin sett är jag så oerhört stolt över mitt nya hemland och dess fantastiska befolkning. Oavsett vem som blir Finlands nästa president blir han det över en nation som visat sin styrka – inte med vapenmakt och dominans utan med med flashmobs och tolerans. Visst finns det hopp om en bättre morgondag!

 

Vardagslivet

Förr i tiden lekte man tjuv och polis

Idag var det min (o)tur att köra barnen till dagis på morgonen. Oftast är det maken som gör det, medan jag rullar över på andra sidan i sängen och somnar om. Ibland klagar han över att det inte är riktigt rättvist och jag misstänker att den där gränsen för hur länge man får svara ”men jag var ju för fan gravid i nio månader” går ungefär där när yngsta ungen fyller fyra. Hur som helst. Idag körde jag ungarna.

När vi kom fram till dagis i runda slängar två timmar senare än vad de hade anlänt med sin fader var barnen i Vilhos grupp uppradade innanför grinden till lilla gården och väntade på att bli utsläppta. När Vilho närmade sig blev det oro i leden.

Barn 1: Där kommer den elaka chefen!

Barn 2: Den elaka chefen kommer!

Och jo, min son kan vara lite… dominant. Det har han ärvt efter sin far eftersom jag själv är väldigt mild och lätthanterlig. Dagispersonalen nämnde också vid senaste utvecklingssamtalet att Vilho trivs bäst när de yngre barnen passar upp på honom. Ordet ”lakej” kan ha förekommit. En kort stund var jag orolig över att jag blev vittne till ett myteri men det visade sig inte vara fallet. Vilho går fram till grinden och morrar med händerna i sidan.

Barn 3: Jag är vakt!

Barn 4: Jag också!

Barn 1: Vi tänker inte jobba!

Vilho: MOOOORRRRR!

Men hallå? Sen när ska dagisungar leka generalstrejk?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Här i Finland pratar vi finska!

Anna Järvinen berättar sin intressanta historia om en finländares flytt till Sverige på SvD. Hon berättar om känslan av skam och att vara lägre stående på grund av sitt språk och jag kan inte låta bli att dra paralleller till hur det är att vara inflyttad svensk i Finland idag. Knappast finns det många ställen där svenskar har så dåligt rykte som här. Det finns ett utbrett missförstånd om ländernas gemensamma historia och svenskans existensberättigande på båda sidor av pölen.

De problem Anna har upplevt i Sverige finns här i Finland idag också. Som svensk kommer jag ganska lätt in i det finlandssvenska sociala sammanhanget (även om jag inte har segelbåt och alltså inte kan bli fullvärdig finlandssvensk) men står på många vis utanför det finska. Jag får fortfarande glåpord titt som tätt om hur jag borde ”åka hem” och jag har på känn att det där med att bussen går först om tio minuter inte har med saken att göra. Ibland får jag höra hur jag borde hålla käft, inte bara för att det vore bra att lära sig, utan för att jag pratar just svenska. Titt som tätt nekas jag hjälp på vårdcentralen och på en universitetskurs fick jag göra alla grupparbeten själv eftersom ingen ville ta sig an den där svensken.

Jag blir illa berörd av att det finns svenskar som behandlar sverigefinnar så som Anna beskriver, för trots mina år här i Finland ser jag mig som svensk och jag har för första gången i mitt liv fått veta hur det känns att inte få medalj, inte få saft och bulle, inte vara på toppen. Det är en obehaglig lärdom och jag hoppas att folk på båda sidor av pölen ska kunna lära sig av andras erfarenheter så att nya generationer kan få växa upp utan förstahandskunskaper av utanförskap. Näin on.

Alltså:

En finlandssvensk är en finländare med svenska som modersmål.

En sverigefinne är en finländare som flyttat till Sverige.

En rikssvensk är en svensk som flyttat till Finland.

Saft och bulle, någon?

Kulturkrockar

Vad finnarna vill ha

I söndagens tidning publicerade HBL en artikel om vad finnarna söker i sin nya president. Visst, jag gillar ytliga generaliseringar med en måhända lös bakgrund i verkligheten, men statistiken över finnarnas drömpresident är helt i linje med alla mina fördomar.

Den 22 januari är första omgången i presidentvalet, och den egenskapen som finnarna värdesätter högst i den presidenten är fosterländskhet. Fosterländskhet? WTF. Rätta mig nu om jag har fel, men är det ens en allmänt vedertagen egenskap…? Och vad i hela friden betyder det? Är det en symbol för stängda dörrar? Ett uttryck för främlingsfientlighet? Kärlek till de fiktiva gränser som är dagens Finland?

42% anser att det är en av presidentens fyra viktigaste egenskaper. Jag fortsätter att förundras över innebörden av att vara fosterländsk och hur det ska hjälpa presidenten i dennes ämbetsutövning. Blir man kanske bättre på att hålla tal? Mingla? Förhandla?

Nej, sånt krafs är inte vad finnarna vill ha. Presidenten borde vara en av de där tysta urfinnarna, som byggt sitt eget hus med hjälp av en täljkniv, en skog och några träplugg. Som tycker att konversation är slöseri med tid och att Gud gett finnarna all denna ödemark för att finnarna ska slippa springa på varandra.

Endast 5% tycker att ”social” är en av den blivande presidentens viktigaste egenskaper. Just så.