Vi talar ju ofta om genusperspektiv, ni och jag. Igår publicerade DN en artikel om att forskare nu kommit fram till att faderskärleken är jätteviktig för barns personlighetsutveckling. Kanske till och med viktigare än moderskärleken.
Det är ett oerhört snävt sätt att redovisa resultaten.

För det första är det mest betydelsefulla resultatet i studien som DN hänvisar till inte alls sammankopplat med faderskärlek utan med hur oerhört stor inverkan föräldrars rejection – acceptance har på barn, även sedan barnen blivit vuxna, och att denna är oberoende av kulturella skillnader. För det andra skulle ett genusperspektiv på den pågående studien av faderskärlek (där resultaten alltså inte är färdiga) som DN i förbifarten tar upp vara synnerligen välbehövligt. För vad de preliminära resultaten egentligen visar är inte att könet (man eller kvinna) skulle vara den avgörande faktorn. Den avgörande faktorn är istället vilken förälder barnet upplever har mer status och prestige, vilket i de flesta fall råkar vara fadern.

Jag säger alltså inte att faderskärlek inte skulle vara viktig, för det är jag helt övertygad om att den är, men det forskningen visar är alltså inte på vikten av faderskärlek utan på barns behov av acceptans från dem som står över dem i rang. Därför är det synnerligen betydelsefullt att fråga sig vad det är som får så många barn att uppfatta fadern som föräldern med högst status och prestige.