– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Gammel-Kattens öga är rött och inflammerat så i dag blir det veterinären för honom. I går pratade jag med barnen om det där med att Katt är paniskt rädd för att åka till veterinären och att det är ganska tokigt eftersom veterinären ju bara vill hjälpa honom när han är sjuk och har ont och barnen nickar förstående. Men inombords blir jag kall, för jag vet att det ibland bara finns en sorts hjälp man kan ge en typ hundra år gammal trasig katt som blivit sjuk och har ont.
… känner jag mig ungefär så här.
Vi har två ettåriga katter, Percival och Poppy. Och så har vi en katt som är ungefär hundra år gammal, som heter Katt. Kalla vinterdagar blir skillnaden mellan ungdomens våghalsiga effektsökeri och ålderdomens vishet extra tydlig.
Det här är Poppy, som pulsar fram i snön i trädgården och är lyckligt omedveten om att hon om ungefär 0.2 sekunder kommer att bli påhoppad av Percival. 
Det här är Katt, som har legat ner ryggstödet i favoritfåtöljen till en perfekt båge ovanför elementet och således ligger varmt och skönt på första parkett till ungdomarnas spektakel i snöyran.
Jag har en ny fluffig, vit matta till mitt arbetsrum. Gammelkatten godkänner.
Gammelkatten kommer in, sätter sig på mattan och börjar hurkelgurgla med ett sånt ljud som man kan tänka sig att man skulle höra om man står där i Buffys skola precis vid ingången till Hell Mouth där alla vampyrer kommer ut och man just skurit sig i fingret. Ungefär. Så sitter Katt där på mattan och hostar upp en blaskig blandning av mat, löv (wtf?), slem och hårbollar stora som hamstrar.
Och så hostar Katt med sånt tryck att det liksom skjuter till golvet. Istället för på mattan. Och blaskblärket missar en toffel med ungefär en och en halv centimeter.
Det här är på riktigt en sån där dag där stjärnorna står i något magiskt mönster och mirakel inträffar.
Gammelkatten vill ha kärlek. Då gör det ingenting om jag vill läsa bloggar, för han kan ligga på mitt ansikte och vänta tills jag har förstått att det enda syftet med mitt liv sedan jag fyllde på matskålen är att gosa med honom. Skulle jag exempelvis försöka fotografera kvällsgoset och därmed inte klia honom med båda händerna är det förstås inte mer än rätt att jag finner mig själv med i runda slängar trehundrasjuttiotvå vassa klor i halsen.
Kuriosa: Någon kanske trodde att katter har ett begränsat antal klor. Så är det förstås inte.
På soffan i vardagsrummet: Katt-Katt.
På soffan i TV-rummet: Poppy.
I Vilhos säng: Percival.
Tre katter kan inte ha fel. Det har är vad man borde göra.
Vi har en gammal katt som heter Katt.
Hade det inte varit för att katten i filmen pratar franska hade jag varit helt säker på att det var vår egen Katt. Han har ungefär samma inställning till världen. Numer pratar vi bara med honom med fransk accent.
Ibland är fåtöljen för mjuk. Och solen för varm. Merde!
Hit och dit och tillbaka igen 