Vi är nu de stolta ägarna till ett hus mindre!
(Nu ska här renoveras!)
Etikett: Drömmen om ett hus på landet
Slutet på en era
Vi har äntligen, efter månader av ångestfyllt väntande, fått vårt förra hus sålt. Det betyder att vi ska ägna helgen åt att tömma det hus som var vårt hem i fem år på de sista sakerna. Och ni vet, man säger ”de sista sakerna” men egentligen menar man två dagars kånkande på grejer man glömt bort att man hade.
Det är väl först nu som jag på riktigt känner att jag kommer att sakna förra huset. Det var ett prima hus och vi hade det väldigt bra där. Barnen undrar också en del nu när vi snart inte kan åka dit ens ibland. Även om vi inte har bott där på över ett halvår har vi ju ändå svängt förbi emellanåt för att kolla att allt är ok (och för att bada i badkaret). Att lämna ifrån sig nycklarna är liksom en helt annan grej än att bara inte bo där, om ni förstår hur jag menar.
Men det är förstås så det ska vara. Så det borde ha varit för flera månader sedan. Nu kan vi äntligen börja renovera här ute på riktigt. Först ut är köket och badrummet. Och med ut så menar jag ut. Att bli av med de här babybajsorangea köksdörrarna ska bli ett sant nöje.
Det våras för trädgården!
Äntligen börjar vintern släppa sitt grepp! Under odlingslampan på sovrummet kommer pelargoner, penséer och stockrosor.
En av de bästa odlingslösningarna någonsin är att odla i gamla tomat- eller vindruvelådor. De fungerar som miniväxthus och är i regel dränerade med hål i botten. Här väntar en ny sorts akleja (som hette Petticoat Pink, klart jag var tvungen att ha den liksom) på att det ska bli varmare. Akleja behöver ofta köldbehandlas – det vill säga ligga svalt – för att gro så jag ställde ut lådorna direkt på altanen där det är några plusgrader. Vi får ser hur det går.
Vinterns hyacinter har bytts ut mot narcisser.
I födelsedagspresent fick jag en magnolia, som heter Susan. Jag har nämligen slagit vad med pappa om huruvida det går att få en magnolia att överleva i min trädgård. Han sa nej. Jag sa jo. Just den här knoppen ser ut att rösta med pappa, men hoppet lever.
Lillastugan är i akut behov av renovering. Taket läcker som ett såll, till exempel. Så… om ni känner en plåtslagare som vill ta lite pro bono-jobb är det bara höra av sig! Eventuellt skulle vi kunna erbjuda en nedplockad kakelugn i betalning. Och rabarber.
Växthuset kräver lite arbete. Vi grubblar på om vi ska ta ner det här växthuset i år och satsa på att bygga ett nytt av gamla fönster (som finns sparade) på ett bättre ställe eller om det får bli ett projekt till ett annat år.
Nu när trädgården börjar smälta fram ser man tydligt de odlingsrutor som tidigare varit på baksidan. För tillfället är alla (utom ett, som vi grävde ur i höstas) fyllda med rabarber. Det är mer rabarber än vad någon behöver någonsin, och i flera av rutorna kommer rabarbern att få ge plats åt potatis, jordgubbar, jordärtskockor, rovor och sallader. Är det någon som vill ha stora, otroligt livskraftiga rabarberplantor är det bara det med sig en spade och komma! De örter jag tog med mig från förra huset ser ut att ha klarat vintern under ett täcke av löv. Oreganon tittar fram. 
I höstas beskar vi äppelträd så det stod härliga till. Det var nog många år sedan det senast gjordes. Den här högen, som är lite högre än vad jag är, är en av två högar som blev, och då hann vi inte ens med alla träd. Det har varit lite nervöst när vi beskar så gamla äppelträd så hårt. Man vill ju inte vara den som dödade de gamla träden liksom. Men nu kommer det knoppar till tusen! Får vi bara en bra blomning så lär det bli äpplen så det räcker och blir över…
Det här är ett av de träd som vi inte hann beskära förra året. Däremot vågar jag inte svära på att det är ett äppelträd. Det skulle kunna vara krikon istället.
Det här är nämligen ett av de träd som växte som en buske förra året, och som jag trodde var ett förvuxet krikon… buskage. Men när jag stod där inne i växtligheten och slogs mot grenarna med min sekatör föll ett äpple i mitt huvud. Väldigt Newton.
Här ser man hur många grenar jag sågade och får en bild av hur det kan ha sett ut innan. Ganska buskigt, om vi säger så.
Och så här ser huset ut från nordöst. Till nästa sommars projekt hör att måla fönsterspröjs. På övervåningen finns det fortfarande munblåsta originalfönster. Nedervåningens fönster är utbytta till riktigt bra treglasfönster, men de har förblivit omålade på utsidan.
Även vinbärsbuskarna fick sig en ordentlig omgång i höstas. Dels rensade vi okristliga mängder ogräs runt, dels stöttade vi dem med de fallna stöd som fanns. Och nu kommer det knoppar. Massor!
Det enda stället där det finns ordentligt med snö kvar är på uteplatsen. Det är universellt språk för ”byta plats på uteplatsen”. Jag skulle vilja ha en uteplats under äppelträden, och en ner mot fälten på södersidan. 
En solig dag
Det är dagar som den här, dränkta i solsken, våraningar och fågelkvitter, som jag förstår vilken lisa för själen det är att ha tagit steget och flyttat ut på landet. Kaffe, fårskinnsfäll, en knakig trägunga och vårt skruttiga hus.
Fynd
Förutom att man kan fynda allsköns spännande grejer på vår vind så går vi emellanåt på loppis. Visst letar vi efter specifika saker (som till exempel ett vräkigt stort köksbord i björk), men det är också ganska trevligt att bara gå runt och titta på vad folk säljer.
Den här tekannan föll jag pladask för. 10 euro ville någon ha för den, vilket jag som den kräsna loppisshoppare jag är tyckte var i mesta laget. Därför ställde jag först tillbaka den på hyllan och gick vidare, men efter att inte riktigt ha kunnat släppa tanken på den efter att ha kollat igenom alla andra bord fick den slutligen komma med hem.
Under har någon skrivit sina initialer och årtalet 1922. Dekorationerna ser handmålade ut, och gissningsvis var det C.B. som målade dem för drygt 90 år sedan.
Primulor hör våren till. Jag fyller huset med dem, och särskilt de gula eftersom de doftar bäst. När de vissnat ner bär jag ut dem till lillstugan. Där ska de få stå och vänta på att det går att gräva i rabatterna, då jag tänkte prova att plantera ut dem.
Tulpaner blir det också en hel del. Jag hade ingen vas, så de här står i en avskuren pet-flaska med ett sidenband på. Så nära DIY-pysselblogg vi kommer att komma, så se det som ett exklusivt pysseltips. Stolen hittade vi på vinden, och den lilla skålen är en emaljerad skål tillverkad i Jugoslavien anno dazumal. Hittade den på Sisustus Ometta. 
Grannen
Vi har ungefär 11 grader i köket när vi vaknar på morgonen. Det är inte alldeles trivsamt. Det här huset värms med en oljepanna, som när det är minus 15 grader går på högvarv. Vill man kan man också värma huset genom att elda med ved i pannan. I allmänhet vill man det. 11 grader inomhus på morgonen och allt det där. Dessutom är det en förutsättning för att få varmt vatten nog till en dusch längre än 1.47 minuter att man har eldat i pannan.
En bra sak är därför att vi har hela vedlidret fullt med vedklabbar. En dålig sak är att vedklabbarna är ganska exakt dubbelt så långa som de borde vara för att rymmas i pannan och därför ligger där ute i vedlidret på räta rader och hånflinar. Och vi är ju i ärlighet kanske inte helt rustade för livet på landet med traktor och motorsåg och sånt, och att för hand såga tillräckligt med ved för en varm dusch tar kanske 30 min (helt värt det förvisso) och blir därför inte gjort med riktigt så mycket regelbundenhet som vore önskvärt.
Så i dag när jag kom ut i vedlidret hade vår granne, utrustad med motorsåg, försett oss med en imponerande trave alldeles lagom långa vedklabbar. Det här livet på landet alltså, och de här fantastiska människorna. Tacksamheten vet inga gränser.
Kuriosa: Jo, det är mycket riktigt en cirkelsåg som skymtar i bakgrunden. Den har inga som helst skydd och stickproppen till den är stor som mitt huvud, så inte ens att försöka värma sig i ett 11 gradigt kök efter en kall dusch känns motiverande nog att ge sig på att använda den.
Backen
Det ska medges att en decimeter snö till skulle göra susen, men det går att åka i backen bakom huset redan nu. Och den är stor, backen. Sjukt stor. De där små plopparna är maken och ena barnet.
På väg upp igen. Barnet på en snowracer, maken flåsande framför:
Vilho: Är det tungt eller?
Pappan: Jovars.
Vilho: Det är inte så konstigt för jag har bromsen i hela tiden.
Men då så.
Hej, mitt vinterland!
Äntligen hann jag ta med mig kameran och komma ut innan det börjat skymma. Minus 18 C. Gnistrande sol. Fluffig katt. Och den vackraste biten av världen framför mina fötter samt en glad unge i pulka bakom. Det blir inte så mycket bättre än så.
Hyacinterna vid entrén är stelfrusna men fortfarande otroligt vackra.
Hallonbuskarna vid gamla vedlidret är om möjligt ännu mer stelfrusna än hyacinterna.
Det här är förmodligen gårdens äldsta äppelträd. Hittar ni katten?
På väg ner mot fälten.
Det går inte riktigt åka pulka på åkern ännu, men Tilda är glad för det.
När vi kom in bakade vi årets första semlor. Kameran immade igen och lade ett sådant där dimmigt fluff över allt. Så att det blev lite mer sagolikt.
Och så lagade vi varm choklad på vedspisen. Bara för att.
Dimma
Jag är så kär i det här stället! De senaste dagarna har det varit tät dimma, både morgon och kväll. Våra gamla skruttiga byggnader och krokiga äppelträd bäddas in i mjukt fluff. Nedslitet, bortglömt och underskattat får liv. Och när solen går ner över fältet och de sista strålarna strilas genom dimman är det så vackert att hjärtat nästan spricker.
Utsikten från köksfönstret i går morse. Shit you not. 
Morgonljus i fruktträdgården.
Dimman lättar.
Kvällssolen. 
Höst
Det är nästan svårt att skriva något om hur det är i vårt nya hus utan att det låter som tillrättalagt skryt. Så jag börjar med att säga att köket har orangea skåpdörrar och noll arbetsyta, att jag kunde ta min morgondusch först kl 2 den dagen jag inte fick eld i pannan och att vi hade 15 grader inne på morgonen efter att vi fick slut på ved en kväll och jag var för rädd för att gå ut till lidret efter mer.
Men sånt där gör liksom inget när vi sitter vid bordet i salen, med tända ljus och äter god mat.
Han bah: You want some meat?
Well, hell yeah!
Och att vi aldrig kommer att kunna kratta ihop alla löven i denna gigantiska trädgård gör inte ett dugg när den hög vi fick ihop var till så stor glädje för små lövhögsdykare.
De enda som möjligen njuter mer än vad vi och kidsen gör är katterna. Inte ens anförskaffandet av en förhatlig kattunge kan förstöra det lustfyllda rullandet på den soldränkta gången.
Jag kan inte ens beskriva hur nöjd jag är över att vi tog steget och flyttade. Jag får väl återkomma med en mer sansad analys sedan i vinter när rören har frusit och dörren snöat igen för just nu är det bara lycka. Inte oproblematiskt, men ändå alldeles rätt.
Hit och dit och tillbaka igen 