Vardagslivet

Om hur det liksom bara eskalerar

Jag älskar mitt hus. Ni vet ju det. Jag vet det också. Men jag har under de senaste par veckorna återupptäckt min kärlek. Min förälskelse. Mitt behov av det här huset.

Att vara sjuk är alltid tungt men extra tungt när man är ensamstående och har ett ganska krävande hus. Nu har jag ju dessutom sedan tidigt i somras dragits med osäkerheter kring vad som felas mig och därmed också osäkerheter kring i vilket skick det är rimligt att tänka sig att jag är om några år. Oron över att jag kanske inte kommer att kunna bo och leva som jag gör har hängt över mig.

Det är fortfarande utredningar och sådant kvar förstås, men ingenting tyder i alla fall nu på att jag inte med rätt rehabilitering ska kunna fortsätta streta på här i huset. Med djuren. Trädgården. De konstanta renoveringarna. Allt sånt som jag älskar och som gör min själ hel.

Till saken hör dessutom att de ukrainare som bott här hemma i över 10 månader har hittat en egen lägenhet och flyttat ut. Till julen kommer de förvisso tillbaka, men det har ändå blivit mer utrymme och framförallt mer tid. Mer om det senare.

Josatteh.

Jag tänkte att jag lite snabbt skulle måla om golvet inne på lilla toaletten. Ett kort tag stod kattlådan där inne och golvet (som jag ju målat redan tidigare) hade hunnit bli lite skrapigt. Jag hade färg kvar. Det är knappt en kvadratmeter golvyta. Det är ett snabbt och enkelt jobb.

Eller. Det hade kunnat vara det.

För när jag plockade fram golvfärgen så visade det sig att jag hade en gammal burk med vit möbelfärg kvar. Jag skulle egentligen bara liksom öppna burken för att se om färgen fortfarande gick att använda. Och kanske, väldigt snabbt, dra på ett lager ovanpå den där gamla byrån i hallen som fått så sjukt fula fläckar.

Så jag lyckades knäcka upp burken och blanda färgen och den såg helt bra ut så jag målade byrån och när jag vände mig om såg jag den där listen kring det platsbyggda skåpet som byggaren fixade till hustekniken och när jag ändå hade färg och en pensel i handen så hade det ju varit dumt att inte bara lite kvickt måla den där listen också. Och det blev så bra att när jag sedan tog ett steg tillbaka för att betrakta mitt verk så såg listerna kring dörren till badrummet fasansfullt trista ut eftersom jag inte hade hunnit göra något alls med dem sedan de kom på plats för fyra år sedan så jag målade dem också. Lite snabbt bara.

Men då såg ju listerna kring dörren bredvid helt sjukt sunkiga ut så jag målade dem och sedan visade det sig att det inte alls var så svårt att ta bort medicinskåpet från väggen så att jag kom åt att måla dörren bakom och alla listerna och … ja… ni vet.

I något skede måste man ju bara sluta. Om inte annat för att färgburken är tom.

Jag älskar att måla. Det är en av de mest tillfredsställande renoveringsgrejerna man kan göra. Jag älskar att måla nästan lika mycket som jag hatar allt det där man borde göra innan man målar. Så jag brukar skita i det. Med rätt pensel och rätt sorts färg kommer man fruktansvärt långt. Längre faktiskt, än om man också skulle skydda golvet, maskera kanter, slipa och grunda. För det är så med väldigt mycket saker i det här huset som jag renoverar ensam, att om jag skulle sitta och vänta på tid och pengar att göra allting helt korrekt så skulle ingenting någonsin bli gjort.

Kanske hade det blivit jämnare om man slipat först? Kanske färgen hade potential att hålla längre? Men det är fullkomligt skit samma om det hade blivit ett mer perfekt resultat som hade hållit i 10 år ifall det hade tagit mig 10 år att ens få ihop tillräckligt med tid och pengar för att få jobbet gjort.

Jämnt är det inte. Men när jag nöjd som en katt omedveten om sin egen laktosintolerans vid en stor skål med mjölk till slut lägger ner penseln så kan jag konstatera att om jag hade vetat att det skulle bli så här bra hade jag gjort det mycket tidigare.

Till sist kom jag ihåg att jag skulle måla toalettgolvet också. Men det var ju som sagt ett snabbt och enkelt jobb.

Vardagslivet

Skillnaden mellan de goda och de onda

I mitt flöde dök det just upp en bild från en finländsk debatt* (på finska, orka dela och översätta…) som mycket kort går ut på ett förslag att göra det enklare att säga upp folk. En man i sina bästa år försvarar det förslaget genom att påpeka, som om han talade till idioter, att det förstås bara handlar om att lättare kunna göra sig av med dem som inte är bra arbetare, de som är skadliga.

Samma tankesätt återkommer i en mängd olika debatter, inte minst om invandrare, men också om lärare, politiker, journalister. Det ska bli lättare att sortera bort det dåliga.

Grejen är ju bara att vad som är bra och vad som är dåligt nästan uteslutande handlar om perspektiv. Visst finns det någon sorts gräns vid vilken de flesta skulle säga att det vore hög tid för till exempel en lärare att göra något annat i stället (förmodligen bli politiker), men förutom att gränsen likväl i viss mån är flytande så är det inte självklart var gränsen ska dras innan dess.

Ta det här med invandrare och brott. Det finns en allmän idé om att invandrare som begår brott inte ska få stanna i landet, och även en mycket invandrarvänlig typ som yours truly ställer sig väl i viss mån bakom det tankesättet. Men omedelbart blir gränsdragningen ett problem. De flesta kan säkert skriva under på att en nyanländ som våldtar någon görs sig bäst med ett stövelavtryck i rumpan på väg ut, men hen som bott i landet i 20 år och får sin första fortkörningsböter? Eller de där, som det finns alldeles riktiga exempel på, som försöker jobba och betala skatt men som snavar i våra komplicerade system och helt plötsligt kan klassas som ekonomiska brottslingar?

Samma sak skulle kunna sägas om den där anställda i fabriken som tjatar om säkerheten hela tiden och som riskerar att arbetsgivaren måste se till att satsa lite pengar på ett par nya maskiner. Från arbetsgivarens sida vore det utmärkt om det gick enkelt och smidigt att göra sig av med en sån. En bråkig anställd. Klart man ska få avskeda. Eller hen som är ensamstående förälder och behöver vabba mer än medelsvensson?

Nej, det måste vara svårt att göra sig av med folk. Och systemen, lagarna och förordningarna, måste ligga ovanför och bortom människorna i de här frågorna. Historiskt sett så ser man en djupgående skillnad i när ett land har en ledning som skapar, upprätthåller och är lagen mot ett land som har en ledning som skapar, upprätthåller och själv står under lagen. Gränsen mellan det goda och det onda är en enorm gråzon.

* Det är förövrigt alltså en av sannfinländarnas riksdagsmän, som dessutom tillägger att det vore enkelt att förstå om det inte vore för socialismen, vilken folk bäst befrias ifrån ”bakom bastun”**.

** Bakom bastun är ett ställe där det händer obehagliga saker.

Historikerns historier

Reviewer 2

När man skriver akademisk text så skickas den i princip alltid ut på blind peer review, där två skilda experter ska ta ställning till kvaliteten på manuskriptet. Jag har nu haft mitt avhandlingsmanuskript ute på en sådan vända, med förhoppningen att ett förlag skulle vilja publicera den. I dag fick jag utlåtandena tillbaka och det är så sanslöst fascinerande hur grymt olika två personer kan läsa och förstå ett manuskript. I vanlig ordning är det en som är positiv, tycker att jag är en lovande ung forskare och som förvisso kommer med berättigad kritik men likväl rekommenderar att manuskriptet ges en chans.

Så är det Reviewer 2.

Relaterad bild

Låt vara att Reviewer 2 anser manuskriptet vara dåligt strukturerat och att det inte finns några egentliga starka punkter alls (vilket är raka motsatsen till vad den första reviewern anser), men sedan kommer det till detaljer som jag har väldigt svårt att hålla med om. Till exempel menar hen att det skulle ha varit bättre om jag läst originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna till urkunderna, eftersom dessa har brister. Hela poängen med min avhandling är förstås att jag läst just originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna. ”Författarinnan har använt sig av hundratals medeltida urkunder”. Nej. Författarinnan har använt sig av tusentals original.

Ah, Reviewer 2! Nu fick jag åtminstone lite spunk tillbaka här i min graviddimma! Ja, och förlaget är fortfarande i princip positivt inställda och det är ju det viktigaste. Så länge Reviewer 2 inte fullkomligt fuckar ens chanser att få manuskriptet publicerat så finns det ju alltid någonting att lära sig, göra om och göra bättre.

Relaterad bild

Vardagslivet

Min son pragmatikern förklarar matematik

Sonen: Vi fick en räkneuppgift i skolan.
Jag: Jaha, vad för sorts?
Sonen: Jo, det var en pojke och en flicka och de hade varsin kanin.
Jag: Okeeeej.
Sonen: Och så skulle de odla morötter till kaninerna men deras mamma och pappa var inte med så det blev typ bara nio morötter.
Jag (uppriktigt imponerad över vad barn lär sig i skolan nu för tiden): Mmm…
Sonen: Så hur skulle de dela morötterna på kaninerna?
Jag (ganska stolt över att veta svaret): Du måste dela en av morötterna i två!
Sonen (ger mig samma blick som min bror Datanörden brukar ge mig när jag säger att Internet är trasigt): Eh. Nej.
Jag: Jo.
Sonen (uppbådar det sista av tålamodet och tar sin mest pedagogiska röst): Nej, mamma. Det är en pojkkanin och en flickkanin. Du sätter ihop kaninerna och så får de kaninungar och… (slår ut med händerna) problemet löst!

Vardagslivet

Misstroendet

Min högt vördade älskade make litar inte på mig och mina utomordentliga tapetseringskunskaper.
tapets

Ja, och byggaren som sliter i sitt anletes svett inne på vad som ska bli badrummet lär väl få mardrömmar. Han kom in och tittade på mitt tapetserande:

Han (lätt skeptiskt): Har du nu passat tapeten?
Jag (har till min egen förvåning räknat ut mönsterpassningen på millimetern): Jepps seru! Det passar riktigt bra!
Han (tar fram vattenpasset): Alltså, har du passat tapeten? Är den rak.
Jag (lutar lätt på huvudet och betraktar mitt verk): Det syns ju lång väg att det är så satans rakt som det kan bli.
Han (mäter och ritar på väggen): Du kan ju utgå härifrån sedan.
Jag: Tack då.

Det blir nog bra det här.