Jag älskar mitt hus. Ni vet ju det. Jag vet det också. Men jag har under de senaste par veckorna återupptäckt min kärlek. Min förälskelse. Mitt behov av det här huset.

Att vara sjuk är alltid tungt men extra tungt när man är ensamstående och har ett ganska krävande hus. Nu har jag ju dessutom sedan tidigt i somras dragits med osäkerheter kring vad som felas mig och därmed också osäkerheter kring i vilket skick det är rimligt att tänka sig att jag är om några år. Oron över att jag kanske inte kommer att kunna bo och leva som jag gör har hängt över mig.

Det är fortfarande utredningar och sådant kvar förstås, men ingenting tyder i alla fall nu på att jag inte med rätt rehabilitering ska kunna fortsätta streta på här i huset. Med djuren. Trädgården. De konstanta renoveringarna. Allt sånt som jag älskar och som gör min själ hel.

Till saken hör dessutom att de ukrainare som bott här hemma i över 10 månader har hittat en egen lägenhet och flyttat ut. Till julen kommer de förvisso tillbaka, men det har ändå blivit mer utrymme och framförallt mer tid. Mer om det senare.

Josatteh.

Jag tänkte att jag lite snabbt skulle måla om golvet inne på lilla toaletten. Ett kort tag stod kattlådan där inne och golvet (som jag ju målat redan tidigare) hade hunnit bli lite skrapigt. Jag hade färg kvar. Det är knappt en kvadratmeter golvyta. Det är ett snabbt och enkelt jobb.

Eller. Det hade kunnat vara det.

För när jag plockade fram golvfärgen så visade det sig att jag hade en gammal burk med vit möbelfärg kvar. Jag skulle egentligen bara liksom öppna burken för att se om färgen fortfarande gick att använda. Och kanske, väldigt snabbt, dra på ett lager ovanpå den där gamla byrån i hallen som fått så sjukt fula fläckar.

Så jag lyckades knäcka upp burken och blanda färgen och den såg helt bra ut så jag målade byrån och när jag vände mig om såg jag den där listen kring det platsbyggda skåpet som byggaren fixade till hustekniken och när jag ändå hade färg och en pensel i handen så hade det ju varit dumt att inte bara lite kvickt måla den där listen också. Och det blev så bra att när jag sedan tog ett steg tillbaka för att betrakta mitt verk så såg listerna kring dörren till badrummet fasansfullt trista ut eftersom jag inte hade hunnit göra något alls med dem sedan de kom på plats för fyra år sedan så jag målade dem också. Lite snabbt bara.

Men då såg ju listerna kring dörren bredvid helt sjukt sunkiga ut så jag målade dem och sedan visade det sig att det inte alls var så svårt att ta bort medicinskåpet från väggen så att jag kom åt att måla dörren bakom och alla listerna och … ja… ni vet.

I något skede måste man ju bara sluta. Om inte annat för att färgburken är tom.

Jag älskar att måla. Det är en av de mest tillfredsställande renoveringsgrejerna man kan göra. Jag älskar att måla nästan lika mycket som jag hatar allt det där man borde göra innan man målar. Så jag brukar skita i det. Med rätt pensel och rätt sorts färg kommer man fruktansvärt långt. Längre faktiskt, än om man också skulle skydda golvet, maskera kanter, slipa och grunda. För det är så med väldigt mycket saker i det här huset som jag renoverar ensam, att om jag skulle sitta och vänta på tid och pengar att göra allting helt korrekt så skulle ingenting någonsin bli gjort.

Kanske hade det blivit jämnare om man slipat först? Kanske färgen hade potential att hålla längre? Men det är fullkomligt skit samma om det hade blivit ett mer perfekt resultat som hade hållit i 10 år ifall det hade tagit mig 10 år att ens få ihop tillräckligt med tid och pengar för att få jobbet gjort.

Jämnt är det inte. Men när jag nöjd som en katt omedveten om sin egen laktosintolerans vid en stor skål med mjölk till slut lägger ner penseln så kan jag konstatera att om jag hade vetat att det skulle bli så här bra hade jag gjort det mycket tidigare.

Till sist kom jag ihåg att jag skulle måla toalettgolvet också. Men det var ju som sagt ett snabbt och enkelt jobb.