Tag Archive | Det betyder förmodligen att världen kommer att gå under

Hus i helvete

Jag försökte verkligen skriva så neutralt som möjligt, det gjorde jag, om hur det känns att betala för någon annans bostad. Problemet är väl säkert att det inte är ett neutralt ämne. Det lyser igenom att jag inte är neutralt inställd. Även om det är juridiskt korrekt att jag ska betala, så tycker jag att det känns orättvist. Jävligt orättvist, faktiskt.

Och jag vet ju att jag är i slutet av en stipendieperiod, att mina pengar redan är använda och att de par hundra euro som nu ska läggas på fastighetsskatt för en bostad jag inte längre bor i kommer att behövas tas från annat. Nya vinterkängor kan jag glömma. När man lever med små marginaler känns det extra jävligt.

Det tog förstås hus i helvete (no pun intended) av inlägget, men jag kan garantera att jag inte skrev det för att varken skrapa ihop sympatipoäng eller försöka mobilisera en hatgrupp. Jag skrev det för att jag önskar att jag hade vetat sånna här saker långt tidigare. Inte för att jag hade låtit bli att skilja mig, utan för att jag hade kunnat göra det smartare, vara bättre förberedd på ekonomiska realiteter. Jag skrev ett sådant inlägg jag önskade att någon visat mig för två år sedan. Och det finns så mycket annat jag önskar att jag hade vetat då och som har att göra med praktiska juridiska och ekonomiska saker men som jag känner att jag inte kan skriva. Jag kan helt enkelt inte formulera det så att det inte låter bittert och anklagande, och jag vill ju egentligen bara att det ska vara informativt.

Samtidigt protesterar mitt inre mot att vara tyst. Hur många flera kvinnor ska behöva göra det här för att vi inte vågar eller vill eller orkar prata öppet och ärligt om den krassa verkligheten? För vi är många, jag förstår det, och ju mer jag skriver om det här desto fler är det som hör av sig och känner igen sig, som begått liknande misstag. Tills vidare får jag avvakta och så får vi väl se vad framtiden för med sig.

Ångrar du dig?

För ett bra tag sedan fick jag på bloggen en fråga som dyker upp i vanliga livet emellanåt också: Ångrar du dig?

Det korta svaret: Nej. Det gör jag inte.

Det längre svaret: Det finns dagar, som den här till exempel, då någonting kan få tvivlen att snurra. I dag tömde jag min gamla telefon på bilder. Förkrossande vackra bilder på mitt förra hem, en plats jag verkligen älskade och som inte kan mätas med någon annan.

IMG_7876.JPG

Ingen annanstans var solnedgångarna lika vackra som över vår gamla gård.

Där fanns bilder på mina älskade barn, lyckliga och trygga. Ovetandes om allt som  hände inom mig och mellan mig och deras far. De levde bara sina liv, sin barndom, och skulle inte få drabbas av det som kröp under min hud.

IMG_7347.JPG

När man själv kämpar och de måste få vara barn utan del i vuxnas trassel är det ibland extra svårt.

Och det fanns bilder från den allra första morgonen i det hus vi flyttade till när jag inte längre klarade av att tygla det krypande obehaget och var tvungen att komma bort. Jag ser dem och tänker på den sorg och förvirring som barnen måste ha känt. De här barnen har varit så jävla bra! De är så modiga och starka och fantastiska! Jag ser bilderna och tänker ”hur fan kan du göra det här mot dem, huh?”. ”Hur kan du vara så satans självisk?”

Men det är inte själviskhet, utan självbevarelsedrift.

IMG_8014.JPG

Tildas älskade räv fick sitta i fönstret och äta frukost, den första morgonen.

Jag tror att det värsta är känslan av att jag visste vartåt det barkade, att jag har sett det så länge och ändå inte kunnat hindra det. Att jag känner att jag i många år gjorde mitt yttersta för att hålla ihop det men inte lyckades. Men har man slitit så länge för att få någonting att hålla ihop samtidigt som man upplever att man egentligen är den enda som faktiskt på riktigt gör avkall, som offrar och som prioriterar för att det ska hålla så känns det i ärlighetens namn dödskönt att släppa taget och se det falla. Det är en befrielse att komma till punkten när det inte finns någon återvändo längre. För mig var det när jag förstod att jag kan klara mig utan vårt vackra hus. I många månader var det bara huset som höll mig kvar men till slut räckte inte ens det.

Vi brukade skoja om att vi köpt ett hus med en ”veranda of patriarchy”. Jag har alltid drömt om ett hus med glasveranda och jag fick liksom huset mot att jag accepterade patriarkatets spelregler – att han jobbade och att jag skötte allt annat. Huset var mitt sista försök, eftersom jag inte lyckades få honom att leva efter den jämställdhet jag behövde. Det var kanske naivt men jag trodde ett tag att jag skulle klara av att dämpa känslan av underlägsenhet och fångenskap med ett finare fängelse. Så att säga.

IMG_8147.JPG

Vi hade inte mycket egna möbler i början, jag och barnen, men vad gör det när man kan sitta på golvet och grilla korv?

Jag var väldigt öppen med hur jag kände, med vad jag behövde, vad jag saknade och vad jag fick. Från mitt perspektiv hade det alltså funnits hur många möjligheter som helst att det här skulle ha gått på något annat sätt, att saker som nu splittrade oss istället hade kunnat göra oss starkare. Akademikern i mig kan hitta och analysera sönder hur många som helst av dem, men det hjälper föga när jag fick så lite gehör för mig tankar. Tildas dramatiska förlossning till exempel, när jag nästan förblödde på grund av sprucken cervix. Det tog oss fram till förra sommaren att tala igenom den ordentligt. Förra sommaren var första gången jag fick höra att han också varit rädd – något jag hade behövt höra många år tidigare.

Möjligen är jag en smula partisk, eftersom jag är historiker, men jag tror att en av de sakerna som verkligen inte fungerade var att vi saknade en gemensam historia. Vi talade inte igenom saker som hänt oss båda och gjorde händelserna till våra. Istället levde vi parallella liv, även beträffande händelser vi båda varit med om. Kanske kan jag ångra att vi inte lyckades, men jag kan inte ångra var jag är nu.

För vad jag har just nu är alldeles fantastiskt. Den mannen som jag har träffat är en gudagåva. Han ger mig allt vad jag behöver. Ja alltså, man väljer ju inte en syrisk flykting för pengarna om vi säger så – det blir inga glasverandor. Men det blir inte heller ett kvävande patriarkat, inget uråldrigt system som sätter reglerna, inget ”jag önskar att jag kunde ändra det men det är bara så att mitt jobb är viktigast”. Barnen är ibland förvånade och beklagar sig över att ”han tycker bara hela tiden att du är så bra”. Den här uppskattningen som han visar mig är oroväckande ny för dem.

14877708_1230463610348598_1303060536_n.jpg

Här har ni honom. Den första riktiga bilden, med solen i ögonen i vackra Borgå.

Förutom att jag saknar barnen så att jag kan gå sönder, så har jag det verkligt bra. Enkelt är det förstås inte, men det är värt det. Han, min kärlek, är värd det. Och framförallt är jag värd det.

Det känns skönt att ha kommit till den insikten.

Enda gången jag egentligen har ångrat mitt val ens en smula var när jag köpte en Gott och Blandat-påse och var tvungen att äta upp sötlakritsen själv, men jag kommer att lära mig att leva med det också.

14914584_10154138476837865_963916785_n.jpg

Så här mår jag ungefär.

Om filmen Bought och lite till om det där med vaccin

Jag blev ombedd att titta på filmen Bought och kommentera den. Och det finns en del hel att säga. Till att börja med förklarar producenten att han vill föra en öppen konversation om vaccin, för att vi ska kunna få veta så mycket som möjligt, men all information i filmen kommer från motståndarsidan. Bara där borde den som söker objektiv information dra öronen åt sig.

Sedan får man bilder från ett ultraljud och hör ett fosterhjärta och en kvinna som talar om den naturliga moderskapsinstinkten och ”the mother’s love, that comes so naturally” och beskriver detta som premisserna för hur man ska veta vad som är bra för barnet. Det finns ingen bättre än mamman att göra det. För det första kan jag villigt erkänna att det är först sedan mina barn blivit betydligt äldre som jag har haft sinnesnärvaro nog att inte hispa för minsta lilla. Särskilt med första barnet var det väldigt hispigt så fort han andades konstigt, åt konstigt, whatever konstigt. För det andra finns det en obehaglig mängd mammor som under inga omständigheter har något naturligt band till sina barn som gör deras omdöme bättre. Fråga vilken socialarbetare som helst. För det tredje finns det mängder med foster- och adoptivmammor som har lysande omdöme och kärlek för sina barn trots att de inte fött dem. Tanken på den biologiska modern som gudinna är en dålig utgångspunkt om man vill tala fakta.

Däremot skulle jag vilja hävda att det finns många föräldrar som inte blir hörda när de söker vård för sina barn och är oroliga över något. Istället blir de avfärdade som just hispiga, och det är verkligen inte ok. Föräldrar känner sitt eget barn bäst och är de första som märker om något är på tok. Föräldrarna är dock inte de som är bäst lämpade att avgöra medicinska åtgärder, förutsatt att de inte är läkare.

Modersinstinkterna är filmens första bas, på vilken resten av argumentationen vilar och den återkommer hela tiden. ”As a mom, I just want what is best for my kids” menar en mamma och insinuerar att den som inte följer hennes exempel vill något annat.

Den andra basen argumentationen utgår ifrån står en av filmens huvudpersoner, MD Toni Bark för. Och hon må vara MD men hon är banne mig inte historiker. Hon menar att det är först nu som vi ser ”chronic debilitating disease in children” vilket är helt felaktigt. En vän till mig, Jennu Kuuliala, har till exempel skrivit om just de sakerna baserat på medeltida mirakelberättelser. Kroniska, försvagande sjukdomar finns dokumenterat sedan antiken – även i barn. På senare tid har ADHD-diagnoser ökat drastiskt, ja, men det betyder inte att det är fler som har ADHD i dag än förr – bara att vi diagnosticerar fler. På samma sätt hittar man inga fall av män som våldtagit sina fruar från 1800-talet för det var inte brottsligt, och väldigt få homosexuella från äldre tider eftersom det var belagt med dödsstraff. Det föds inte fler homosexuella procentuellt i dag (förmodligen) – det är bara fler som vågar komma ut med det.

Så när MD Toni Bark konstaterar att barn blir sjuka nu på sätt som de aldrig förr blivit och hävdar att det därför logiskt måste beror på de andra nykomlingarna GMO och vaccin så utgår hon från en felaktig premiss. Och, som min bror brukar säga, den som utgår från en felaktig premiss kan komma fram till vilken slutsats som helst.

Sedan går de vidare och intervjuar bland annat en familj som tillhör den statistiska typ miljontedel som fått allvarliga biverkningar av vaccin. En vacker, amerikansk familj med en son vars liv är förstört (enligt mamman). Trots att de skulle ha betydligt lättare att hitta någon av de miljoner familjer i världen som drabbats av sviterna från de sjukdomar vaccinen skyddar ifrån är det inte en enda av de familjerna som får komma till tals. Dessutom har de mage att hävda en koppling mellan vaccin och autism, vilket det alltså inte finns några som helst bevis för. Zilt. Nada. Jag förstår mamman till den autistiske pojken som vill att forskningen åter ska ta sig an ämnet, men det har alltså bedrivits MASSOR med forskning utan att kopplingen har hittats. Mamman menar att man måste ta sig an autism som ett resultat av vaccin så man kan hitta ett botemedel. Det är lite som att slå sig med en hammare på tummen och tro att det ska börja regna för att lilltån värker. Det finns ingen koppling. Ja, och hon som de intervjuar som säger att hon ”började studera autism och sedan studera vaccin”, hon är alltså filosofie doktor, inte läkare. Hon har precis lika dåliga kvalifikationer att göra en trovärdig sådan studie som jag skulle ha.

Och så är det typen som sitter och säger att ”knowledge is power” och menar att vi måste läsa på mer för att kunna ta saken i egna händer. Han menar att vi måste förstå ”things [GMO och vacciner] going into our body” och gör också vaga referenser till hur bra allt funkade förut. Allt jag kan tänka på är den här bilden:

Det finns en så oerhört klar koppling mellan modern läkarvård och livslängd samt, icke att förglömma; livskvalitet. Vi har betydligt färre människor handikappade i dag för att många av de sjukdomar som förr ledde till handikapp (polio, mässlingen o.s.v.) idag inte alls är lika utspridda. Öroninflammationer som tidigare ledde till dövhet kan botas med antibiotika. Sår behöver inte dra till sig kallbrand och leda till amputeringar. Så många har aldrig ätit så bra mat förr, som vi gör i dag.

Därmed inte sagt att vi inte borde äta betydligt nyttigare; mer vegetariskt och säsongsenligt är en lysande start, vilket även forskningen visar.

Det sista som jag skulle vilja ta upp ur filmen anspelar på titeln ”Bought” (Köpt). Alla de intervjuar i filmen utgår nämligen ifrån att den ekonomiska nyttan med både GMO och vaccin är drivkraften bakom dem. Och jag förnekar inte att det finns ekonomiska intressen, eller att det skulle vara problematiskt. Det är någonting som noga måste övervakas men här är grejen; den övervakningen sker! Filmen tar dessutom bara upp den ekonomiska kopplingen utan att visa en motbild mot konspirationsteorier. Varför intervjuar de inte personal från Läkare utan gränser som arbetar helt ideellt med att vaccinera i länder där folk dör som flugor utan vaccin? Varför intervjuar de inte de människor som investerar allt de har för att utveckla motståndskraftiga grödor för dem som svälter i Afrika? Varför tar de upp statistiskt pyttesmå avvikelser från trenden?

Nej, filmen håller en artig ton för att man ska tro på vad de säger, men den är byggd på felaktiga premisser och kan därför inte, som de säger sig vilja göra, bidra till den vetenskapliga debatten det minsta.

Om arbete och arbetare. Och historielöshet.

Ibland känns det som om min generation är helt historielös. Kanske har det att göra med historieundervisningens kvalitet eller kanske med dagens frenetiska fokus på att viktiga lärdomar är sådana som kan inbringa pengar. Jag vet inte. Det enda jag vet är att ju mer vi tappar av kontakten med det förflutna desto mindre förstår vi hur vi har kommit hit. Jag menar inte att alla sedan måste konstatera att det inte alls var bättre förr, sätta sig ner och mysiga i denna den bästa av världar, men det finns en stor fara i att inte höja blicken lite och se de strukturer som har byggt och fortfarande bygger vårt samhälle.

En av de sakerna som folk i dag verkar fullkomligt tappat förståelsen för är arbete och att vara arbetare. Det märks tydligt på hur många inte ens vet vad facket är till för, eller varför så många röda fanor vajar på 1 maj. Arbetets historia (och särskilt inte 1900-talets synnerligen invecklade arbetarhistoria) är egentligen inte alls mitt fält, men man måste inte vara expert för att kunna förstå i alla fall de enklare kopplingarna och strukturerna. Någonstans tycker jag också att man har en skyldighet att åtminstone försöka förstå. Eller hålla käft. Det kunde vara ett bra alternativ.

Det kan låta som en klyscha eller åtminstone en självklarhet, men vi har ett ovanligt bra klimat för arbetare i dagens Sverige och Finland. Arbetare har långtgående rättigheter både vad gäller lön, arbetstider, möjligheter till ledighet (föräldra/sjuk) och arbetsuppgifter. Inte så att det inte skulle finnas punkter för förbättring, men på det stora hela taget har vi det väldigt bra. Anledningen till att vi har det så bra som vi har det är att arbetare i generationer innan oss organiserade sig. Även det kan tyckas som en klyscha eller en självklarhet eller kanske rent av kommunistisk propaganda, men det ändrar inte faktum: organisering gav rättigheter.

I dag ser vi det som en gudagiven rätt att få organisera sig men så har det inte varit. Om vi backar i tiden drygt 100 år eller så var det inte tillåtet att organisera sig. I början av 1900-talet kunde den som var med i facket avskedas, det fanns ingen minimilön, inget kollektivavtal, ingen arbetstrygghet och inga möjligheter för en liten arbetare att stå upp mot dem som betalar ut lönen. I takt med att antalet medlemmar i fackföreningarna steg ökade också möjligheterna för fackföreningarna att påverka. De kunde samla in en medlemsavgift och ha en kassa ur vilken den som var i behov kunde få pengar och de fackligt aktiva arbetarna var inte längre i riktigt lika stort beroendeförhållande till arbetsgivaren.

År 1931 gick svensk militär (som många gånger tidigare) in för att skydda dem som bröt mot rådande strejk. Strejkbrytarna var förstås ett hot mot den fackliga rörelsen eftersom den mest effektiva påtryckningsmetoden som fanns gentemot arbetsgivarna var att verksamheten stod stilla. I Ådalen tågade arbetarna mot de byggnader där strejkbrytarna bodde och militären öppnade eld. Fem personer dog och fler skadades. Skotten i Ådalen var en sorts vändpunkt för Sverige och därefter fick arbetarna betydligt större rättigheter att organisera sig. Bland annat beslutade man att militär inte fick sättas in mot den egna civilbefolkningen (vilket ju är en riktigt bra grej med tanke på utvecklingen i andra länder fortfarande i dag) och 1936 fick facken laglig status som förening med rätt att förhandla.

Sedan dess har fackföreningarna åstadkommit sådant som avskaffandet av kvinnolöner, införandet av kollektivavtal, anställningstrygghet, rätt att vara ledig för att studera, få arbetsskadeförsäkring, arbetsmiljö granskad av eget skyddsombud och semesterlön. Många av de saker facket arbetat fram måste man inte ens vara fackmedlem för att få dra nytta av för numer står de inskrivna i t.ex. arbetsmiljölagen. Grejen är bara att fackföreningarna och alla de här rättigheterna vi har fungerar lite som vaccin. Det är lätt att sitta och tycka att man inte vill utsätta sitt barn för mässlingsvaccin eftersom sannolikheten att få mässlingen är väldigt liten. Att den sannolikheten är väldigt liten är dock i direkt beroende av att alla vi andra vaccinerar våra barn. Det finns inga som helst tvivel om att den dagen det stora flertalet väljer att inte vaccinera så kommer barn börja dö i mässlingen igen.

Ja, och det går ju förstås inte att säga att militären kommer börja skjuta strejkande arbetare igen om folk inte går med i facket. Så måste det ju inte bli. Däremot behöver man ju varken vara geni eller kommunist för att se hur arbetstagarnas organisation i fackliga rörelser har skapat ett betydligt bättre arbetsklimat för oss alla. Och skyddet från facket ligger fortfarande i att de flesta av oss betalar fackavgiften – att vi bidrar till den där kassan som upprätthåller självständigheten och minskar arbetstagarens beroende. Därför blir jag väldigt frustrerad när jag nu hör fler och fler som talar om att facket är skit, att avgiften är bortkastade pengar, som ser på fackrörelsen som kommunistisk propaganda och som tror att de kan klara sig själva. Gissningsvis beror den där viljan till självständighet också på att de flesta i dag kanske inte vill betrakta sig själva som arbetare. En arbetare är fortfarande någon med skit under naglarna, trasiga kläder, längst ner på samhällsskalan. Men återigen; att så otroligt många i dag inte vill definiera sig som arbetare för att de inte har skit under naglarna, trasiga kläder och befinner sig längst ner på samhällsskalan är för att facket som kollektiv skapat bättre arbetsförhållande.

Det är också färre och färre som deltar i 1 maj-firandet. Det måste man förstås inte göra, men man ska inte låta bli det för att man upplever det som en antik kommunistisk helgdag. Även 1 maj hänger samman med strejker, organisering och arbetstagarnas förhållanden. År 1886 gick fler än 350.000 amerikanska arbetare ut i generalstrejk den 1 maj. De strejkande krävde 8 timmars arbetsdag (10-12 timmar, 6 dagar i veckan var rätt standard på den tiden) men protesterna fick ett blodigt slut när polisen sköt ihjäl sex strejkande, vilket inte alldeles oväntat ledde till ännu fler och mer omfattande strejker. Den röda flaggan är alltså inte ursprungligen en symbol för politisk ideologi utan för det blod som spilldes för arbetarnas rättigheter. Eftersom kampen för rättigheter också var nära kopplad till kampen för människors välbefinnande över vinstintresse var steget inte långt till den politiska vänsterkanten och där har 1 maj stannat.

Men arbetarnas rättigheter och fackföreningarna, de finns till för alla oavsett vilken politisk åskådning man har – oavsett om man väljer att vara en del av organisationen. I vår värld, mer driven av vinstintresse än någonsin förr, är organisationen minst lika viktig som som den var på den tiden det upplevdes som anarkistiskt och man hängdes för att man demonstrerade för rätt till reglerad arbetstid. Rättigheterna finns i kollektivet, i massan, i solidariteten oavsett hur mycket dagens unga vuxna litar på att deras självständighet är tillräckligt för att bibehålla alla de fördelar tidigare generationer har demonstrerat sig till.

Att experimentera med sitt barn

I nästan varje sammanhang där de som är negativa till genus diskuterar genusmedvetna föräldrars val luftas åsikten att vi skulle experimentera med våra barn. För det första vill jag påpeka att man kan få vara precis hur negativ till genus som man vill, det gör det inte till ett mindre verkligt fenomen. För klarhetens skull; det finns inga som helst tvivel om att det finns könsroller som påverkar oss. Man kan göra sig medveten om dem eller låta bli, men att låta bli att vara medveten tar inte bort genus påverkan.

För det andra skulle jag vilja hävda att all barnuppfostran är experimentell. Det finns nämligen ingen fungerande manual till hur alla barn alltid är. Man lära känna sitt barn genom att experimentera. Det står i Boken om barn att barnet ska prova fast föda när det är 6 månader och att barn brukar gilla potatismos. Det betyder inte att alla barn vill ha fast föda när de är 6 månader och då glatt kommer att slafsa i sig potatismos. Nej, det betyder att runt 6 månader kan det vara dags att börja prova med fast föda, och att potatismos funkar för många. Resten måste man som förälder själv testa sig fram till. Experimentera, så att säga.

Och jag hade utan att blinka kunna köpa idén om att vi som vill uppfostra våra barn med en dos genustänk är knasiga opportunister om det faktiskt var så att alla i tidigare generationer varit uppfostrade i perfekt harmoni och lycka och vi nu står här med våra genustrumpeter och försöker förstöra ett fungerande system, men så är det ju inte. Jag uppfostrar mina barn med genustänk för att jag vill att de ska få fler möjligheter i livet än vad jag hade. Jag uppfostrar också mina barn med genustänk för att de inte ska växa upp som en del av de strukturer som får människor som inte passar in i ett heteronormativt samhälle att må sämre, oavsett om mina egna ungar kommer att växa upp som skolexempel på hur heteronormativitet teoretiskt ser ut.

Rent konkret betyder det att jag utmanar mina barns sätt att tänka. När de säger att pojkar inte kan ha långt hår så frågar jag varför, lyssnar på deras förklaring (”för bara flickor kan det”) och diskuterar sedan med dem om alla pojkar med långt hår vi faktiskt känner. När de säger att bara flickor tycker om att titta på My Little Pony så frågar jag varför, lyssnar på deras förklaring (”för pojkar gillar inte sånt”) och så pratar vi om ifall det kan vara så att många pojkar inte gillar My Little Pony för att de helt enkelt inte har tittat på det, och bara tror att de inte tycker om. Vi pratar om att man får gråta när man är ledsen fast man är pojke, att flickor visst kan klättra i träd, att alla barn kan få vara starka, fina, fantastiska och sårbara helt oavsett om de är pojkar eller flickor.

Det innebär också att jag söker lite extra för att få tag i kläder som kanske inte har de allra värsta genusstereotyperna, men däremot inte att jag bränner min dotters prinsessklänningar eller tvingar min son att ha kjol. När de tittar på program som skulle få även de hårdaste antigenuspropagerarna att höja på ögonbrynen (typ Barbie Dreamhouse) försöker jag hålla mig uppdaterad om vad det handlar om för att kunna ge en motbild (”nej, det är inte bara Ken som kan allting”). Jag är också noga med att inte förutse kön på karaktärer, eller karaktär utifrån kön. När jag är med i lekarna introducerar jag ofta kvinnliga skurkar, till exempel. Dessutom talar vi mycket om hur det har varit förr och om hur det är i andra länder fortfarande. Som det barn till en genushistoriker hon är tyckte så Tilda att Lucia var det coolaste nånsin för att det var en snygg zombiebrud med ljus i håret (för jag kanske berättade att Lucia dött för hundratals år sedan och Tilda är en smart unge).

Vi har också pratat om hur det är att vara pojke och hur det är att vara flicka och vad som skiljer dem åt. Där var vi rörande överens, jag och barnen, om att det enda som skiljer pojkar från flickor är pippeli (snopp på finlandssvenska) och snippa. Jag tycker nämligen inte att det finns något annat sätt att diskutera det här sakerna med barnen för grejen är den här; de neurologiska skillnader som finns mellan män och kvinnor som gått igenom puberteten är försvinnande små men likväl ännu mindre mellan barn. Faktum är att de rent biologiska skillnaderna är så oerhört små mellan pojkbarn och flickbarn att oavsett vilken av alla ”pojkiga” beteenden jag skulle ta upp så skulle jag känna en flicka som också skulle passa in på beskrivningen och tvärtom. Jag kan helt enkelt inte diskutera några skillnader mellan pojkar och flickor med mina barn och påstå att det är medfödda skillnader som liksom ska finnas där utan att samtidigt peka ut att alla inte följer mönstret. Den verkliga barnaskaran är nämligen oerhört diversifierad. Den enda logiska slutsatsen är således att barn är barn och ska få vara det, oavsett om de råkar ha pippeli eller snippa. Ja, och sedan har vi förstås också talat om att en av de viktigaste anledningarna till varför flickor och pojkar ska få göra som de vill är att det finns jättemånga som inte känner att de hör till en av de grupperna. En del av dem kanske är pojkar som ibland gillar att göra vad någon skulle kalla flicksaker, medan andra är barn som faktiskt mår dåligt av att känna att de inte är riktigt rätt, att de inte passar in. Allt det här är saker som jag diskuterar med barnen. Inte så att vi har genussessioner där vi tar varandra i hand(h)en och bekänner oss könslösa, utan vi talar om sånt här när de berättar vad som hänt i skolan, hur de har haft de, saker de sett och hört och grubblar på.

På så vis experimenterar jag mig fram med mina barn. För att jag inte tror att det finns en mall som de följer, för att de ska få vara sig själva och för att jag – i egenskap av deras förälder – vill röja alla vägar för dem att hitta sin egen plats. Jag önskar att fler skulle våga experimentera med sina barn, tänka lite utanför lådan och upptäcka hur fantastiskt finurliga barn är – och inte minst hur mycket de kan växa när de får göra det utan förutbestämda begränsningar.

Lite kort om konsten att kommentera på andras bloggar

Det är intressant hur mångas reaktion på när en bloggare drar upp riktlinjer för hur kommenterande ska gå till är att berätta vad de tycker är lämpligt. Men nu är det ju så här, att den som äger bloggen är envåldshärskare vad gäller hur man kommenterar. Den som kommer till bloggen har att rätta sig efter det eller dra vidare. Vad random tyckare har för åsikt om vad ens text borde ha för sorts kommentarstolerans är en bra dag bara fullkomligt irrelevant.

Jag tycker till exempel att det är helt ok om mina barn klättrar i sofforna och hoppar i sängarna. De blir så milda och trevliga av att ha gjort sig av med den energin. Men det betyder inte att jag låter dem göra det när vi är på besök hos andra. Och det betyder särskilt inte att jag skulle argumentera för mina barns hopp-och klätterrättigheter hemma hos någon annan.

Jag är den första att erkänna att det kan vara svårt att inte få sista ordet, att låta någon annans högst tvivelaktiga kommentar få avsluta en tråd. Men ibland är det så det ska få vara. En gång kommenterade jag inne hos Fanny. Hon tyckte att jag bråkade och därför slutade jag. En gång skrev jag ett inlägg på Genus och jämställdhet. Många kände sig kränkta av det och jag slutade. Det betyder inte att jag tycker att jag hade fel, bara att jag erkänner någon annans rätt att avgöra huruvida det var på fel plats. För Internet är stort. Det finns plats för alla. Men alla måste inte få plats överallt.

Lästips: Hannah (som vanligt) och då särskilt kommentarsfältet. För den som orkar. Läs också Maria, om hur det kan bli. Ja, och läs den alltid kloka Ugglan om sånt som folk skriver på nätet!

Leva sitt liv genom kameran

Ingen kan väl ha undgått att notera att varenda käft verkar ha en telefon med kamera och inställningen att världen går under den sekund ingen tar en bild. Det var med en föraktfull fnysning jag betraktade två skidåkare som stannat i solskenet för att ta bilder av varandra. Töntar. Hipsters. Åk era jävla skidor istället för att stå där och fota er själva. Men de stod där i solen i sina alltför tajta skidbyxor och såg så glada ut. Alltså inte glad-för-någon-tar-en-bild-och-världen-går-inte-under utan uppriktigt lyckliga.

Och så tänkte jag att det där med att fotografera hela sitt liv kanske inte är bara hipster och banalt. Att det där med att stanna upp och ta fram kameran också kan vara att stanna upp och tänka att just här och just nu är livet riktigt, riktigt bra.