Idag har någon hittat hit till bloggen genom att googla ”ojojojojojojojojojojojoj”.
Det känns på något sätt väldigt träffande.
Etikett: Där satt den!
Som vaddå, sa du?
Jag fixar mig i ordning. En av de grejer i livet jag riktigt gillar. Röda läppar, fluffigt hår, långa, svarta ögonfransar och tre hundra olika klädbyten innan man hittar rätt.
Så sprejar jag lite vårdande balsam i håret. Egentligen är det Tildas Snorkfrökenbalsam men det luktar konstgjorda jordgubbar och fjortisfest vid klockan 21 innan folk börjat spy och det kan jag inte motstå.
*sprrtch* *sprrtch*
Tilda kryper upp i famnen och sniffar lyckligt på mitt hår.
”Åh, mamma vad du luktar gott! Som hamburgare!”
Det skulle förklara varför min man älskar mig.
Och han klev ur sandlådan!
Igår satt jag och suckade över hur jämställdhetsdebatten i Sverige är så åt helvete sned och att det hela mest liknar en beklagansvärd sandlådeuppgörelse om vem som tog den rosa spaden.
Och idag skriver Pelle Billing ett så sansat och snyggt inlägg i debatten att man inte kan göra annat än imponeras. Lugnt och stilla konstaterar han att somliga olikheter mellan könen inte är en effekt av diskriminering. Män och kvinnor ska inom och genom lagen ha rätt att välja hur de ordnar sin vardag och ”[o]m denna individuella frihet leder till att kvinnor och män gör delvis olika val” är ”det som en konsekvens av våra demokratiska rättigheter.”
Visst behöver man inte hålla med honom i vad han skriver, men för en gångs skull står fokus på idéer, problem och lösningar istället för på personerna som representerar dem. Då kan man driva debatten framåt utan att börja kasta sand.
Nästa gång kanske
I fem dagar har jag kämpat med en ansökan om doktorandplats vid doktorandprogrammet Law in a Changing World, fullt medveten om att sannolikheten att jag skulle få en doktorandplats bland ett gäng jurister är så patetiskt liten att ansökningsförfattandet i princip borde betraktas som bortkastad tid.
Men som de säger: Hoppet är det sista som överger människan.
Olyckligtvis verkar varsamheten vara en av de där grejerna som ger upp strax innan hoppet. Fem dagar av minutiöst petande i ansökningshandlingarna och så lämnar jag in skiten utan att ha undertecknat ansökningsbrevet.
”Hej!
Jag är ansvarsfull, noggrann och värd era pengar!
Vänliga hälsningar
[tomrum]”
Dagens finska del 6
Scen: Två finska män av den där typen som alla svenskar tänker på när de hör finska män – två meter lång, tatueringar, skallig, skägg, axlar som en ladugårdsdörr – står och tittar ner i vad som måste vara en av Finlands största grötgrytor. Jag kommer dit för att hämta gröt åt ungarna.
Jag: Onko se tyhjä? Är den tom
Finsk man 1: Noo jooo. Nååå, jooo (En vanlig fras som finnar använder när de vill säga ”Det verkar som det, men helt säker kan man ju inte vara)
Finsk man 2: On se. Den är (Helt tom alltså)
Jag: (tittar ner i grytan) Niin onkin. Så är det (Enligt protokollet ”Hur man upprätthåller en dialog på finska”)
Finsk man 1 (tittar hungrigt på grötkladdet på grytans kanter): Eikös sais vielä vähän jos ois lasta? Kunde man inte få mer om man har barn
Finsk man 2 (slickar sig om munnen): Noo jooo.
Jag (tittar på männen).
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar ner i grytan).
Jag (konstaterar inombords att både Tilda och Vilho säkert skulle kunna slicka i sig en hel del utan att göra en Emil i Lönneberga om man bara lät dem turas om): Mulla on kaksi lasta. Jag har två barn.
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar upp).
Jag (inser att något blev fel).
Finsk man 1: Niinkö Jasså?
Jag (kommer på problemet): Siis. Sä tarkoitat LASTA… Alltså du menar slickepott…
Finsk man 2 (nickar).
Jag (tittar ner): Minä haen. Jag hämtar
lasta – slickepott
lasta – barn (i partitiv)
Men jag vidhåller att barnen hade klarat det!
Grejernas uppror
Konsumtionshysterikritikerna och besparingsfantasterna, alla förbannade loppisbloggar och do it yourself-gurus, nu får ni inte längre stå oemotsagda.
Följande kunde idag läsas på HBL.
Vet ni vad det här är?
Det är sol som skiner in på mitt arbetsrum, det är vad det är.
Men ska vi säga att det säkert är tur att det inte är längre än 20 minuters sol här just nu, för jag har en artikel som borde bli färdig. Visst kan jag skriva med stängda ögon men tydligen är det inte förrän man blivit professor som proof reading flyter på samma sätt.
Varde stipendieansökning! Och det blev blogg.
Som sagt är det hårda stipendiesökartider nu. Så vid doktorandseminariet passade jag på att prata med handledare B:
Jag: Så… Skulle du ha möjlighet att skriva referenser, tror du?
Handledare B (jämnar till kanterna på sin trave papper): Det kan jag säkert göra! Säg till i god tid bara!
Jag (tittar ner i golvet): Mmm….
Handledare B (tittar på mig): Du kan väl i alla fall meddela när det är lite närmare deadline… nån vecka eller så?
*tystnad*
Handledare B: 24 timmar innan…?
Jag: Topp! Se det här som 24-timmars-varningen!
Då så! Nu kör vi!
Repetition är alla stipendiers moder
Januari är stipendiesökartid. Jag fick förra året ett resestipendium till Stockholm för att gräva i riksarkivet (inte som en arkeolog alltså, utan som historiker) av Kulturfonden för Sverige och Finland (tackar ödmjukast!). I år tänkte jag söka igen och klickar mig igenom ansökningssystemet. Så när jag kommer till de där stora rutorna där man ska fylla i ”närmare beskrivning av projektet”, ”bilateralt mervärde” och ”planerad uppföljning” blir jag lite extra glad. Bilateralt mervärde. Yes. Sånt här är jag riktigt bra på!
Men när jag klickar på det lilla frågetecknet vid sidan av rutan – det där som man klickar på om man vill ha lite extra hjälp och som jag brukar klicka på bara för att jag tycker att det är kul – möts jag av texten från min egen ansökan anno 2010.
Shit.
Texten är bra. Riktigt, riktigt bra. Men hur i hela friden ska jag kunna skriva något nytt och inspirerat om exakt samma ämne, i exakt samma syfte och med min egen text som exempel på hur det ska se ut, utan att det ser ut som att jag dragit copy/paste över hela alltet? Eller ska jag bara copy/paste och tänka att det ju funkade finfint förra gången?
Kuriosa: När jag tänker efter minns jag att någon visst ringde och frågade om de fick använda min text och jag svarade ja.
Kuriosa: Undrar om man kan referera till hur en kvinna från landsbygden lär sig det intrikata tunnelbanesystemet som ett bilateralt mervärde…?
Den lilla detaljen med att den enbente mannen möjligen kan skada sig då?
När jag hämtade barnen från dagis fick jag höra att Tilda hade bitit en av dagistanterna i armen. Den här gången förmodligen i någon sorts kärleksyttring, men jag minns tydligt då för några år sedan när hon attack-bet alla som hon på något vis tyckte hade betett sig illa. Ganska ofta var det mig.
På kvällen skulle vi åka till simhallen och står hela familjen i hallen och gör oss redo när barnens far, min högt vördade make, plötsligt ger upp ett vrål följt av en imponerande mängd finska svordomar samtidigt som han hoppar runt på ett ben. Tilda skrattar så hon kiknar. Pappa har en rolig dans.
Så fick vi ha ännu ett samtal med Tilda om att man inte får bitas. Det gör ont. Hon är stark. Offren blir ledsna.
Vilho hade ett eget samtal med Tilda.
Vilho: Men fattar du int? Tänk om du sku bita en man som har ont i sitt ben, och så biter du honom i andra benet och så ramlar han på dig och du skadar dig.
Tilda (hade helt klart aldrig tänkt på det): Åh.
Vilho (med händerna i sidorna): Det är därför du int ska bitas!
Hit och dit och tillbaka igen 