Tag Archive | Då är det i alla fall en av oss som kråmar sig på bloggens bilder

Syns

I dag fick jag för första gången frågan från någon jag inte känner hur länge jag planerar att fortsätta jobba.* Först blev jag väldigt ställd. Tänkte hon kanske på sedan efter avhandlingen, vad jag ska fortsätta med? Eller undrar hon hur många kurser jag ska hålla vid universitetet fortfarande den här terminen? Frågar hon efter mina extrajobb?

Eller?

Inte kan det väl vara så att… det syns?

Jo, kanske lite.

*till februari, som det ser ut nu.

Fjortis

Senast jag färgade håret utan professionell hjälp var i tidig tonår i min bästa vän Linnéas källare. Det blev inte alls den silverlock i luggen jag hade tänkt mig. Mamma grät. Pappa tyckte det var kul att jag såg ut som en tiger i gula ränder. När jag nu i dag kom på den briljanta planen att eftersom det är så dyrt att gå till frissan så kunde jag ju själv blondera mitt hår vackert solblont så visste jag förstås att det inte skulle bli samma solblonda som modellen på förpackningen, utan sannolikt mer sol-tecknad-av-en-treåring-blond eller möjligen klassiskt morots-blond.

Och jag vet inte om ni också har sånna där dagar när ni har bestämt er för att göra någonting och ni vet med er att det inte kommer att bli så som ni egentligen vill ha det men ni skiter i det för det känns viktigare att göra det överhuvudtaget (no pun intended) än att det blir… bra. De senaste två åren har jag haft oroväckande många sådana dagar. Det känns som att det är så många saker jag har väntat på ska få de perfekta omständigheterna, alla stjärnor och planeter i rätta konstellationer, att jag till slut bara sitter och väntar.

Jag ville inte ha någon jämn färgning, dels för att jag tycker att ojämnt är lite snyggare och dels för att jag varken har tålamodet eller kompetensen att åstadkomma något annat. Det blev rätt morotsblont, det blev det. Men schystare morotsblond får man leta efter! Jag är dödsnöjd. Lite på grund av färgen. Väldigt mycket på grund av att jag gjorde det alldeles själv. För att jag vågar och för att jag kan.

Tjejdag

Om man trott att man skulle få hem två barn men sedan bara fick ett kan det hända att man istället för att hänga läpp hivar alla sina genusmorsefasoner åt fanders och proklamerar en tjejdag. Då kan man gå till det nyöppnade förtjusande lilla caféet, njuta av solskenet, ta oskäligt många selfies, ordna manikyr, käka sushi och gå och shoppa.

Tant har varit hos frissan

”Jag vill inte ha något diskret. Inget colour me different nyanser av brunt. Inget smälta in i den naturliga hårfärgen.”

Frissan studsar glatt och klappar händerna förtjust.

Och jag har den sortens blonda lugg jag färgade senast när jag var 15 och vi hängde i Linnéas källare igen. Snurrar jag in det syns det knappt. Kammar jag ut det bakåt blir det tydliga tigerränder i mitt mörka hår.

Först tänkte jag att jag är för gammal för sånt här. Att jag liksom är i den åldern då man inte börjar färga håret om man inte alltid gjort det. Nästa chans att börja färga är där i slutet av 40, när man som kvinna ska klippa av sig allt hår och satsa på kort och praktiskt.

Men sedan tänkte jag, ganska ordagrannt, fuck that shit. Jag gör vad jag vill. Det finns ingen som kan stoppa mig. Och så är det ju. Det har jag sett till.

Halv-miljon-strecket

Tänkte bara säga att den här bloggen nu har blivit läst fler än 500.000 gånger. Fler än en halv miljon besök.

Helt sjukt, hörrni. Helt sjukt.

Ett stort tack till er alla som orkar läsa och som med era kommentarer gör den här bloggen till en av de bästa delarna av mitt liv!

20150223-142812.jpg