Senast jag färgade håret utan professionell hjälp var i tidig tonår i min bästa vän Linnéas källare. Det blev inte alls den silverlock i luggen jag hade tänkt mig. Mamma grät. Pappa tyckte det var kul att jag såg ut som en tiger i gula ränder. När jag nu i dag kom på den briljanta planen att eftersom det är så dyrt att gå till frissan så kunde jag ju själv blondera mitt hår vackert solblont så visste jag förstås att det inte skulle bli samma solblonda som modellen på förpackningen, utan sannolikt mer sol-tecknad-av-en-treåring-blond eller möjligen klassiskt morots-blond.

Och jag vet inte om ni också har sånna där dagar när ni har bestämt er för att göra någonting och ni vet med er att det inte kommer att bli så som ni egentligen vill ha det men ni skiter i det för det känns viktigare att göra det överhuvudtaget (no pun intended) än att det blir… bra. De senaste två åren har jag haft oroväckande många sådana dagar. Det känns som att det är så många saker jag har väntat på ska få de perfekta omständigheterna, alla stjärnor och planeter i rätta konstellationer, att jag till slut bara sitter och väntar.

Jag ville inte ha någon jämn färgning, dels för att jag tycker att ojämnt är lite snyggare och dels för att jag varken har tålamodet eller kompetensen att åstadkomma något annat. Det blev rätt morotsblont, det blev det. Men schystare morotsblond får man leta efter! Jag är dödsnöjd. Lite på grund av färgen. Väldigt mycket på grund av att jag gjorde det alldeles själv. För att jag vågar och för att jag kan.

Före

Efter