Historikerns historier · Kulturkrockar

Bikinibilder och objektifiering

Vi har behandlat ämnet förr, det där med att objektifiera kroppar, men det verkar vara ett ämne som upprör och engagerar i tid och otid.

Tyvärr verkar det också som om de som engageras mest är just de där som av obetänksamhet eller av illvilja eldar på objektifieringen. Amanda frågar sig vad det säger om vår tid att Blondinbellas bikinibilder fått så många kommentarer (nu är det 1200!), vilket på många vis är en oerhört relevant fråga. Varför känner över 1200 människor att de har rätten att kommentera någonting om hur hon ser ut? För i ärlighetens namn är det Blondinbellas utseende och rätt att visa sig i bikini som är de huvudsakliga ämnena och inte miljöproblemen på Bahamas, turismindustrins inverkan på lokalbefolkningen eller ens Finlands behov av global uppvärmning vilket alla är ämnen som skulle vara mer berättigade och betydligt viktigare.

För någon annans kropp har vi inte med att göra!

Det handlar inte om att Blondinbella är ”modig som vågar visa sig i bikini fast hon inte är trådsmal”. Förutom att liknande dumheter visar att man måste vara ”modig” för att visa sig i bikini eftersom man förväntas utsättas för omvärldens bedömning bidrar man på så vis själv – i all välmening – till att rättfärdiga dömandet genom att själv göra en bedömning.

Inte heller handlar det om att Blondinbella ”borde hoppa i vattnet för att hon är för fet för att visa sig”. Visst får man tycka vad man vill men har man inget vettigare att säga kan man hålla käft och bloggmoderatorn borde rensa bort sådana kommentarer.

Faktum är att det inte ens handlar om Blondinbellas ”rätt att visa sig i bikini”. Den rätten är så självklar att den inte ens borde diskuteras, men alla som kommenterar någonting vare sig det är positivt eller negativt om hennes kropp bidrar till att göra den till ett objekt. Det faktum att så många ser det som att hon ”visar upp sig i bikini” istället för ”njuter på en söderhavsö” bevisar att vi hellre objektifierar än kontextualiserar – hellre ser Blondinbella som ett kroppsligt objekt än som en människa med turen att inte sitta fast i ett snöhelvete med 20 minusgrader och snålblåst.

Vad det handlar om är att vi tjejer ska sluta försöka hålla ihop och ge varandra komplimanger om hur snygga vi är i någon sorts snedvriden girl power trip. Det handlar om att det ska vara skit samma hur vi ser ut för ingen – ingen – har rätten att tro att vårt utseende säger någonting om våra kvaliteter!

Kuriosa: Peppe rönte liknande, men inte lika omfattande, resultat när hon poserade i bikini på en söderhavsö.

Vardagslivet

Jag är ju en expert minsann!

Till och med en random utländsk försäljare som tittar förbi bloggen slås av dennas förträfflighet och imponeras framförallt av min klarsynthet i hur man ska tackla män och dra dem till dansgolvet om de säger nej – eftersom jag alldeles tydligt är en expert i frågan.

Jag ska genast lägga till det på min CV.

Dansa med ovilliga: Expert

Tack, men nej tack, jag vill inte köpa den här gången heller.

Okategoriserade

Ni har väl inte missat…?

Numer finns bloggen också på Facebook. En dag ska jag också lista ut hur jag får en såndär fancy knapp på bloggen så att man enkelt kan klicka sig dit. Tills dess är det den långa vägen som gäller.

Klicka här!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att göra kvinnor till offer och om män som förtjänar det

Genom en slump ramlade jag in på Mikaelas blogg och ett inlägg om kvinnors våld mot män. För att uttrycka det milt är det ett ämne som inte får riktigt lika mycket publicitet som mäns våld mot kvinnor. Mikaela har en video där man gjort en jämförelse med hur förbipasserande reagerar när de ser en man bli våldsam mot en kvinna och hur det sedan ser ut om om en kvinna istället blir våldsam mot en man.

Resultatet är absolut fascinerande.

Så länge det är mannen som är aggressiv ingriper förbipasserande nästan omedelbart, medan 160 människor kan traska förbi en våldsam kvinna – och somliga till och med heja på henne. Hur i hela friden kan det här få hända?

För det första kan jag inte låta bli att fundera över hur ”offrets” kroppsspråk möjligen kan ha spelat in. Kvinnan som offer höjer sin händer för att skydda huvudet, medan mannen som offer antingen ignorerar eller halvt om halvt tar tag i den våldsamma kvinnans händer. Petitesser kanske, men ändå.

För det andra är det ett uppenbart problem att samhället inte ser kvinnan som ett hot och alltså låter henne härja helt fritt. Erkännas ska att en 60 kilos kvinna kan få bli aldrig så hysterisk utan att kunna göra lika mycket skada som en 200 kilos karl (av den typen som kommer att utvisas från Australien och betecknas som ett nationellt hot). Men varför i hela friden måste det till fysisk skada för att misshandel ska vara fel? Psykisk misshandel och fysisk misshandel med någon som inte är stark nog för att orsaka blodvite är ju fortfarande misshandel. Detta måste vi acceptera, dels för att psykisk misshandel gör så oerhört stor skada och dels för att det där med att inte se kvinnor som potentiella hot cementerar synen på kvinnor som harmlösa och i förlängningen betydelselösa.

För det tredje blir jag rädd när jag hör folk säga att de tänkte att den man som kvinnan pucklade på säkert hade varit otrogen och med största sannolikhet förtjänade det. WTF. Hur kan det vara offrets fel bara för att det råkar vara en man? Får man skylla på offret bara för att offret teoretiskt sett har den fysiska styrkan att försvara sig? Nej, det får man inte. Ett offer är ett offer oavsett storlek. Visst ska vi försvara dem som är små och svaga, det är vår skyldighet som större och starkare, men lika mycket ska vi försvara alla dem som av andra än storleksrelaterade orsaker inte klarar av att försvara sig själva.

Återigen alltså: det är fel att slå någon. Punkt.

Måttligt relaterat till ovanstående: På SvD Brännpunkt argumenterar Emma Blomdahl, styrelseledamot för Kristdemokratiska Kvinnoförbundet, för att kvinnor med sitt annorlunda sätt att styra kan klara upp den finansiella kris EU:s manliga beslutsfattare har försatt oss i.

För att kvinnor kan? Även om tanken (ökad jämställdhet och sånt där) är fin ligger det samma filter över den diskussionen som över problemet med att kvinnor inte kan slå tillräckligt hårt för att någon ska stoppa dem. Filtret är missuppfattningen att kvinnor måste göra samma saker som män (vara riksbankchef – ett skitjobb för övrigt – och slå hårdare) för att man ska kunna uppnå jämställdhet, samtidigt som män som sätts i traditionella kvinnopositioner (ska vi ta ”offer” för att vara extra generaliserande) långt ifrån får den uppmärksamhet de förtjänar.

 

Godsaker · Vardagslivet

Julgodis: glögg-chokladbollar

Efter att ha saliverat över Hovkonditorns fina blogg ett tag beslutade jag mig för att göra hennes glögg-chokladbollar. Receptet var busenkelt! Nedan följer receptet och anvisningar i något modifierad form:

100 g choklad (jag tog riktigt mörk)

1 msk smör

1,5 msk glögg

50 g choklad-digestive kex

0.5 dl florsocker

Chokladen och smöret smältes i vattenbad, varefter man blandar i glögg, krossade kex och florsocker. Vispa sedan massan för hand med en vanlig träslev för att få den luftig, och rulla lagom stora bollar (receptet räcker till någonstans mellan 4 och 16 bollar beroende vilken storlek man betraktar som lagom). Efter ca 10 min i kylen kan man rulla bollarna i florsocker. Gör man det genast riskerar man att florsockret smälter. Då blir resultatet liksom lite mer grådaskigt och lite mindre som vacker pudersnö.

Kuriosa: Om man är sjukt sugen på dessa glögg-chokladbollar men inte har rätt digestivekex hemma skulle man rent hypotetiskt kunna ta ett paket med kex som är så gamla att ingen längre minns vad de heter för att man tänker att ingen kommer att sakna dem och kex ändå är kex, men resultatet blir inte lika bra. Har jag hört.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Felplacerat beröm

Det kommer en hel del spamkommentarer. Sedan jag skrev om finnar (som i befolkningen) har det exempelvis varit en fantastisk uppsättning acneprodukter.

”Så utrotar du finnarna.” Det är väl kanske lite drastiskt.

Idag var det en kommentar om vilken fantastisk blogg jag har, och att det är så fint att man kan få information gratis här, särskilt sedan inte ens en bok från biblioteket hjälpt (oh my!). Vi var nog nästan själsfränder eftersom att vi tänker så lika.

Men seriöst. Ni driver en sida om hur man minskar kolesterolet. Jag dricker grädde direkt från förpackningen.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Flera vrakfynd!

Den som inte har fått nog av spännande vrakfynd den här höst-vintern kan fröjdas! Utgrävningarna nedanför Grand Hotel visar sig synnerligen fruktbara, och mängder med fynd i underbart skick har hittats. Landhöjningen gör sig påmind när marinarkeologerna gräver ut skeppsvrak uppe på land…

För den som vill veta mer kan jag varmt rekommendera marinarkeologernas egen blogg. Där finns bland annat bilder på mynt från Karl XIIs tid och en jättefin liten sjömanskniv.

DN

 

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Repliker om barnböcker och jämställdhet

Zettermark har skrivit ett synnerligen välformulerat och genomtänkt inlägg angående den nya boken Kivi och Monsterhund, vilken är känd för att vara den första barnboken med ”hen” istället för ”hon” eller ”han”. Zettermark citerar mitt inlägg om ämnet, och ger svar på tal. Jag skrev att jag inte förstår syftet med boken. Hon kontrar stiligt med ”glada barn, kanske”.

På många sätt har hon förstås rätt. Kivi och Monsterhund är en barnbok, och har aldrig utgett sig för att vara politiskt manifest eller en Bibel i jämställdhetsdyrkan. Kanske är det rent av en riktigt bra barnbok? Jag vet inte, för jag har inte läst den. Mina funderingar kring boken rör inte dess innehåll, utan dess plats som litterär nyskapare.

Författaren, Jesper Lundqvist, påpekar att det är skönt att skriva en bok med ett neutralt pronomen, där man inte behöver ta ställning till det ”kulturhistoriska bagage” som följer med att använda ”hon” eller ”han”. Vid ett seminarium manade historiker professor emeritus Matti Klinge de lyssnande till samma försiktighet kring termer – även om just ”hen” garanterat inte var vad han menade – och som medeltidshistoriker är det en problematik jag lätt kan relatera till. Om jag väljer att använda termen ”medeltiden” i min forskning bekräftar jag på sätt och vis synen på en tid av lägre status satt mellan antiken och renässansen. Om man skriver ”hon” om Kivi kommer läsaren att skapa en bild av Kivis personlighet byggd på läsarens förutfattade meningar om flickor.

Men varför kan man inte använda traditionella termer och genom sin berättelse bidra till att omskapa innebörden?

Zettermark menar att det är trevligt att barn inte hela tiden behöver ”resonera i termer som ”ååå typiskt tjejigt” eller ”oj väldigt otypiskt tjejigt””. Det håller jag med om, men barn ser själva att det är skillnad på pojkar och flickor och deras kommentarer om att något är typiskt tjejer eller typiskt killar är snarast frågor till vuxenvärlden om hur omgivningen är beskaffad, försök att klassificera, organisera och förstå och rör väldigt sällan de saker som vi vuxna tror. Sonen frågade en gång om pojkar också fick gå på universitetet (för han ville jobba där med mig), och genom att lyssna på vuxna i sin närhet kunde han en dag konstatera att alla mammor kommer från Sverige och alla pappor från Finland. Barn ska få fundera över de här sakerna för det är viktiga steg till att hitta sin plats i tillvaron. Könsneutrala pronomen är inte en förutsättning, eller ens ett stöd, för att hjälpa barnen på vägen.

Länge funderar jag över vad det är som inte känns helt rätt med Kivi och Monsterhund. Brist på sunda ideal? Problem med att barn blir förvirrade? Svårigheter att relatera till Kivi? Nej, de där sakerna är bara trams. Det som inte känns rätt med boken är min krypande oro att en debatt om jämställdhet som ska föras av vuxna, en kamp som ska utkämpas av vuxna, nu sipprar ner till barn. För säga vad man vill, att skriva ”hen” är förstås också att ta ställning, inte bara till att det ska vara lika mellan ”han” och ”hon” utan till att det finns ett uttalat problem kring hur denna likhet upprätthålls. Inte så att jag inte håller med, men det där är något som mina barn inte ska bekymra sig över än på många år. Om man, som Zettermark menar att man ska, använder boken endast som en barnbok bland andra är väl kanske det problemet löst.

 

Vardagslivet

Otrohet

Peppe skriver ett kort inlägg om otrohet med statistik från Filter.

”Av folk som varit tillsammans i mer än fem år har ungefär 50 % av männen och 45 % av kvinnorna haft utomäktenskapliga relationer.”

Jag är egentligen (förstås) emot otrohet jag också, precis som alla andra, men kan inte låta bli att reflektera över vad otrohet egentligen är. Är det en puss? Måste man använda tungan? Hur långe då? Eller räcker det med att den där som man springer på vid kassan någon gång i veckan skapar ett pirr som gör att man helst inte går till affären utan att åtminstone ha borstat håret?

Oavsett vilket så tror jag att vi alla skulle må betydligt bättre om vi lättade på våra förväntningar på tvåsamheten, och accepterade att olika människor i vår närhet uppfyller olika behov. Det betyder inte att man inte kan koncentrera sitt rent sexuella behov till en livslång partner (för i ärlighetens namn ger övning färdighet…) men vad vi förväntar oss av tvåsamheten idag är att den ska hela oss, vara det där vi inte kan leva utan. Jag tror att det är livsfarligt att inte kunna leva utan sin partner, och att hänga upp hela sin tillvaro kring tvåsamhet. Jag klarar mig fint utan min man (även om jag ekonomiskt förstås vore körd), och faktum är att jag ofta upplever vardagen som lättare att sköta om han är på arbetsresa. Grejen är att jag inte vill ha min vardag utan honom.

Idag förväntar vi oss att vår partner ska vara vår bästa vän, den som delar allt, den vi inte kan leva utan – vår enda relation. Vilken fruktansvärd börda att lägga på den man älskar, att tillhandahålla allt som en fullvuxen människa behöver i livet. Jag tror att om vi inte tillåter att andra människor än vår partner får fylla vissa behov – som inte behöver vara sexuella – växer sig tanken på om gräset möjligen är grönare på andra sidan okontrollerbart stor. Jag menar nu inte att man ska så i gräset på andra sidan, eller ens liksom provligga det, men man kan väl få vattna? Beundra det? Spela tennis? Då förstår man kanske att gräset som såg så grönt ut på avstånd egentligen är utrustat med samma brister som ens eget, så att säga, och att man förmodligen har det bäst där man är.