Etikett: Bloggar

Nyhetsplock

När man skyller på offret

Charlotte2 kommentarer

Peppe skriver idag om en riktig solskenshistoria, då hon istället för att anta att någon som kom med till synes obefogad kritik var ett troll faktiskt gick in i en dialog och klarade det. Det är ju just så jag försöker göra här också. Att inte ta för givet att folk som inte tycker samma sak inte likväl skulle kunna förstå poängen. Ibland är det helt hopplöst. Förutfattade meningar om vad jag gör och vad jag tycker gör att allting låser sig och man hamnar i den traditionella ”men det är feministernas fel”-fällan. En sorts dagens Godwin’s Law. Men ibland, och det är ju det som gör att man orkar fortsätta diskutera, så kommer det sånna som jag först tror mig stå ett ideologiskt ljusår ifrån som jag plötsligt märker att jag lär mig saker av, som ger mig nya perspektiv och en större förståelse.

Hur som helst. Peppes tanke i HBL (genom Katarina Wennstams Flickan och skulden) var i alla fall att våldtäkt är ”unikt som brott i och med att offret ofta skuldbeläggs” och det var vad någon tidningsläsare reagerade mot. I en av kommentarerna till Peppes glada inlägg på bloggen skrev Fridolina just det jag själv tänkte, att exempelvis den som fått sin plånbok stulen ofta får en släng av skulden för det. Att man liksom borde veta bättre än att gå där mitt i natten med plånboken i bakfickan. Det tycker jag är en riktigt intressant poäng.

Men så tänkte jag att egentligen är väl hela grejen med att vara ett offer att man tenderar till att skuldbelägga sig själv, tro att det var ens eget fel. Hur kunde man vara så dum, liksom? Skillnaden mellan skuldbeläggningen vid våldtäkter och exempelvis fickstölder kommer först senare. Vid rättegången. För om man har en förövare och ett offer i rättegångssalen och det finns teknisk bevisning så finns det inte en chans i världen att det skulle ses som en förmildrande omständighet vilka kläder offret hade eller var offret befanns sig när förövaren tog plånboken. Det finns ingen som står vid podiet och argumenterar för att frestelsen blev för stor när handväskan liksom bara hängde där på axeln, halvöppen, inbjudande. Det finns inte en advokat som skulle beklaga att det var tråkigt att det råkade gå lite för långt men det är ju vansinnigt svårt att avgöra om det inte var så att offret ändå lite grann faktiskt ville att någon skulle ta plånboken. För man får inte ta någons plånbok. Alla vet det. Den som gör det ska straffas oavsett om plånboken man tog låg övergiven på ett cafébord eller att någon sagt att man kunde låna en hundring och sedan i sista stund ångrat sig. Samma förutsättningslösa stöd har våldtäktsoffer rätt till, men får inte. Däri ligger skillnaden i skuldbeläggning.

Dessutom tänker jag mig att det här är en kvinnofråga endast i den bemärkelsen att det avgjort är flest kvinnor som våldtas. Själva skuldbeläggningen av offret torde dock vara om inte lika stor så större om offret är en man.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bidra till WTF-projektet!

Charlotte4 kommentarer

En av de saker som gjorde mig intellektuellt förälskad (en ny term, citera mig gärna) i Hannah på One-way Communication var hennes fullkomligt briljanta WTF-projekt. Det är ett jämställdhetsprojekt i serieformat där Hannah sin vana trogen öppnar för dialog och låter olika röster komma till tals. Nu fortsätter projektet! Läs mer hos Hannah och bidra med din historia!

Här är en av mina favoriter. (Den finns en annan också, som har förföljt mig i sin hemskhet, men ni får titta på den på egen risk.)

Vardagslivet

Så lägger jag barn-jobb-pusslet

Charlotte6 kommentarer

Det har varit en hel del diskussion kring hur föräldrar (främst mammor kanske) som arbetar och har små barn verkligen klarar av allting. Även om jag inte har ett riktigt jobb – enligt definitionen ”ett jobb förutsätter att man har på sig kläder” – kanske det inte räknas på samma sätt, men ett rejält pusslande är det förstås ändå. Till saken hör också att jag inte är vad som medicinskt skulle kallas ”morgonmänniska”. Eller alltså. Jag klarar inte tidiga morgnar, så kan vi säga. Hela min dag är förstörd om jag måste gå upp innan klockan 8. Om det är för att jag, om jag måste gå upp innan klockan 8, inte bara är allmänt otrevlig utan också en sådan sorts mamma som vill skydda sina barn genom att ta ut otrevligheter på maken istället, eller om min man redan innan vi träffades var en morgonmänniska vågar jag inte säga. Men nu är det avgörande för husfriden att han klarar av att ta morgnarna. Ofta är det han som kör barnen till dagis, ofta är det jag som sover.

Jag jobbar hemifrån. Det gör också saker och ting mycket lättare, inte minst för att min arbetsresa från sovrummet till kontoret är under en minut. Om det inte är innan åttasnåret, för då snackar vi närmare 20 minuter för densamma sträckan. Rusningstrafik och sånt där ni vet. Att jobba hemifrån innebär också att jag kan plocka ur diskmaskinen, förbereda kvällsmat, slänga in en maskin tvätt och liknande lättare, men ack så tidskrävande, saker som pauser från skrivandet. När barnen kommer hem strax efter fyra har jag alltså inte bara hunnit göra en del hushållssysslor utan också hunnit jobba nästan en full arbetsdag, även om jag inte alltid hunnit ur pyjamasen. Då hinner jag leka lite med ungarna (vilket jag egentligen inte gör så mycket för jag tycker i ärlighetens namn att det är rätt tråkigt) och framförallt lyssna ordentligt på när de berättar om hur deras dag har varit. Vi hinner äta kvällsmat tillsammans och sedan leka/pyssla/titta på TV innan det är dags för ungarna att gå och lägga sig strax innan klockan 21. Jo, det är sent, men våra ungar har extremt litet sömnbehov. En av de där grejerna som får mig att tvivla på att de är mina. När barnen har somnat brukar jag ofta jobba någon timme till, om det behövs.

Mina heliga sovmorgnar och mitt hemmakontor gör pusslandet fasligt mycket lättare. Två andra helt avgörande faktorer för att pusslet ska passa bör dock nämnas.

1: Barnen har blivit lite större (fyra och sex år). De kan klä på sig själva (även om de inte vill), de har inga blöjor, inga dagssömnsrutiner och inga superfasta mattider längre. Visst äter och sover vi på ganska regelbundna tider, men det är inte som det var när de var yngre och hela världen föll samman om man sköt på lunchen med en halvtimme. De är också rätt duktiga på att ta hand om sig själva. Man kan knäppa på en film (eller alltså, de kan göra det helt själva) och så hålls de sysselsatta, eller så kan de ligga i nån timme och bläddra i böcker, eller cykla ute på gården, eller försvinna en hel dag till någon av sina kompisar. Den där självständigheten gör inte bara logistiken lättare, utan gör också att jag (som egentligen inte är något hemmamamma-material) får chansen att sakna dem lite.

2: Jag har inga skrupler. Är vi vansinnigt trötta har jag inga problem med att ligga på soffan med kidsen och titta på film i flera timmar. En gång ställde jag fram godislådan på kvällen och sa att ”nämen jag städar väl undan den här så fort jag vaknar i morgon” och fick sova ostört till halv elva. Barnen får äta frukost framför TV:n. Disken kan få stå till nästa dag. Eller nästa. Barnen får hoppa i sängarna, klättra i träden och spela dataspel (men inte samtidigt). Jag älskar att laga mat men fruktar inte varken halvfabrikat eller snabbmat, även om jag nästan skämdes lite den gången vi skulle köra till stan och Tilda vrålar ”titta mamma, pizzabilen” och pizzagubben igenkännande vinkar tillbaka. Jag hade en gång starka principer, men de funkar rätt dåligt med ett tidskrävande jobb och två barn, och eftersom det var enklare att säga upp principerna istället för att tumma på något av det andra så var det så jag gjorde.

Mitt motto är att barn och vuxna ska vara nöjda och glada. För det behöver jag få tid som inte är med barnen. Det är inte något som jag skäms för, eller som jag ser som onaturligt eller fel. Istället vårdar jag den tiden, så att jag förstår att uppskatta den tiden jag sedan har tillsammans med barnen. Jag är också av den fasta övertygelsen att jag inte är den enda vuxna som kan tillföra något i mina barns uppfostran, även om jag har sista ordet i de flesta fall. Det betyder att jag tar för givet att min man ska vara mer för barnen än någon som ”hjälper till” att sköta dem, och att jag har fullständig tillit till att dagispersonalen och personalen på förskolan (här i Finland är det inte samma sak) vet vad de sysslar med och kan få vara betydelsefulla utan att det varken minskar på min auktoritet som überförälder eller påverkar kärleken mellan mig och kidsen.

Jomen alltså. Så tänker jag. Hur gör ni då?

Läs också gärna Linn och Peppe som båda är smarta! Ja, och tipsa gärna om andra smarta skribenter!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Varför historia?

Charlotte2 kommentarer

Dick Harrison skrev igår om varför han tycker att det finns ett behov av historia. Det är som alltid väldigt läsvärt. Bland kommentarerna där och från diskussioner på annat håll blir det tydligt att många tycker att historia ska man läsa om man tycker att det är kul. Alla de som tycker att historia är urtråkigt borde slippa. Jag läser historia för att jag tycker att det är kul. Om vi säger som så; man blir inte historiker för pengarnas skull. Men jag läser också historia för att jag är övertygad om att det är viktigt, just av de orsaker Harrison listar. Historia, oavsett om det är de närmaste decennierna eller sedan senaste istiden, lär oss vilka vi är och lika mycket om vilka vi kan bli. Historia ger oss en plats i världen, ett sammanhang.

Sedan ska man också vara medveten om att de senaste kanske hundra åren har skapat den oberoende historievetenskap vi har idag, den historievetenskap som har källkritik som fundament och som inte drivs av politiska mål. Den historia som skrevs under medeltiden var uteslutande beställningsverk med syfte att förhärliga och berättiga regenters eller kyrkans anspråk. Det nordiska 1500-talet såg absoluta kungamakter och en ökad produktion av historiker över släkter – komponerat med politiska syften och bränt i den stund de inte passar in. Sveriges 1600-tal och stormaktstiden har några fullkomligt underbara verk för att berättiga och förklara hur Sverige kunde annektera andra områden. Olof Rudbeck d.ä. argumenterade till och med för att det sjunkna Atlantis legat någonstans i Sverige, förmodligen i Uppland. Fortfarande i början av 1900-talet finns tendensen att förhärliga det egna förflutna i Sverige. Grimbergs megaklassiker ”Svenska folkets underbara öden” inte bara fastslår att ”det svenska folket” existerar som ett skilt folkslag utan också att det har gemensamma underbara öden. Här har vi Karl XII som hjältekung, fantastiska slag och beskrivningar så detaljerade att en historiker av idag automatiskt rynkar på näsan och konstaterar att det finns vissa källkritiska problem.

Sedan finns det också sådana som tycker att lite historia är ok och att man då skulle kunna börja vid en avgörande tidpunkt sisådär två hundra år tillbaka i tiden. Det synsättet finns exempelvis i Frankrike där den franska revolutionen 1789 är startskottet för den riktiga historien. Synsättet finns även här i Finland, där gymnasiets obligatoriska historiekurs i finsk historia endast rör tiden efter 1809, då Sverige förlorade Finland. Det finns få faktorer som lika effektivt skapar en snedvriden historiesyn som tanken att ett enda år av alla tusentals har varit så avgörande att tiden dessförinnan blir betydelselös. I fallet med Finland blir resultatet av att kapa historien år 1809 att staten Finland framträder som en predestinerad produkt av det finska folkets månghundraåriga kamp för sin frihet, vilket inte har någon som helst förankring i verkligheten. Jag förstår förvisso behovet av att framställa Finland som ett separat land med en egen historia men att börja 1809 bäddar för missförstånd kring hur utvecklingen faktiskt sett ut, berövar Finland sin verkliga historia och medför att händelser även efter 1809 förlorar sin historiska kontext. Exempelvis ska kampen mellan svenomaner och fenomaner inte ses som ett resultat av någon sorts frihetssträvan efter århundraden av förtryck utan som en effekt av en tidsenlig nationalism som inte fanns på exempelvis 1700-talet.

Alla kan inte tycka att historia är kul, men alla som på något vis är intresserade av att driva samhället framåt måste förstå varifrån vi kommit. Den historia som skrivs vid nordiska universitet idag skrivs utan rädsla för att centralmakten ska misstycka och skicka släkt och vänner på en gratis tripp till Sibirien, utan tryck att försköna Reinfeldt eller Silvia och utan intention att vara en evig sanning. Folk som anser historia oviktigt borde läsa mer historia för att förstå den oberoende historievetenskapens betydelse för ett demokratiskt samhälle.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Manliga privilegier i rollspelstermer

Charlotte4 kommentarer

En av den senaste tidens allra mest läsvärda inlägg är John Scalzis beskrivning av hur straighta, vita män har fördelar. För att undkomma att använda ordet ”privilegier”, ett ord dessa män inte verkar tycka om, talar han om världen som ett rollspel med det tämligen passande namnet ”The Real World”. Resultatet är fullkomligt genialt. Läs det.

Jag vet inte hur bekanta ni är med förutsättningarna i ett rollspel. Det finns förvisso en uppsjö varianter, men grundtemat är detsamma. Man har en character som tilldelas character points fördelade på olika egenskaper; ofta i stil med intelligens, karisma, styrka och smidighet. Beroende på vilken ras ens character har (och med ras menar jag nu typ alv) har den olika förutsättningar att få olika character points, och därmed utvecklas åt ett visst håll. En alv, exempelvis, kommer förmodligen ha lättare att få och att utnyttja points i smidighet eller intelligens. Det betyder inte att alven inte får poäng i styrka, eller att man inte skulle kunna välja att skapa en body builder alv. Det kommer bara att bli väldigt trögt.

I The Real World får man inte välja sin character; man föds med en. Till de egenskaperna traditionella spel tillåter skulle man kunna lägga exempelvis förmögenhet, utbildning, arbete och socialt kapital. Till buds får man ett slumpartat antal character points beroende på spelets svårighetsgrad. Att spela som straight, vit man är den lägsta svårighetsgraden, ungefär som att bowla med de där kanterna uppfällda; det kan vara svårt ändå och har man otur hamnar man utanför likförbannat, men sannolikheten är inte lika stor. En character med högre svårighetsgrad ger färre poäng. Charactern lesbisk, svart kvinna startar med 15 points. Charactern straight, svart kvinna startar med 20 points, om inte hennes förvalda starting place är Afghanistan vilket medför ett omedelbart avdrag på 10 points. Charactern straight, vit man startar med 100 points. Dessutom kommer straight, vit man på grund av spelets grundinställningar att snabbare levla upp och därmed få fler character points. Han har per default tillgång till artefakter som normalt bara höglevlade characters kan nå och i problematiska situationer ger grundinställningarna honom fler utvägar och färre hostile encounters. The Real World, som går ut på att samla och på ett smart sätt använda sina points, kan spelas på olika svårighetsnivå. Straight, vit man är den lättaste.

Därmed inte sagt att det garanterar utgången.

Straight, svart kvinna har tur och har sina points fördelade på huvudsakligen intelligens och karisma. Sedan hon levlat upp och fått 20 bonuspoints efter att ha lämnat starting place Afghanistan för settlement i Sverige samlar hon poäng i utbildning och tjänar ihop till +5 i socialt kapital. Därefter hittar hon artefakten ”Gyllene tillfälle” vilken är kompatibel med uppdraget ”Fast anställning” och får på så vis årligen en bonus på +5 arbete och +3 förmögenhet.

Straight, vit man har inte lika mycket tur trots den betydligt lättare inställningen. Hans points hamnar i styrka, smidighet och förmögenhet. Poinsten i förmögenhet låstes upp med eventet ”Magical sextonårsdag” men visade sig vara inkompatibla med tillvalet ”Vilt festande” och dessutom synnerligen sårbara för avdrag om man utsattes för spellen ”Alkoholism”. ”Alkoholism” ger så ett månatligt avdrag på -3 socialt kapital, och om den inte upphävs av den svåranvända artefakten ”Rehabilitering” likviderar den alla poäng i arbete.

I The Real World kan även den med väldigt få starting points lyckas – även en alv kan bli body builder – och den som startar med många points kan genom dåliga val schabbla bort dem. Men den som spelar som straight, vit man kommer genom defaultinställningarna att spela på den lägsta svårighetsnivån.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Folk som irriterar sig på bloggar

Charlotte10 kommentarer

Peppe skriver om hur tröttsamt det är att lyssna på bloggkritiker som hakar upp sig på att bloggare visar förskönade verkligheter. Det är inte alls något nytt ämne. Underbara Clara har fått skit för att allt är lyckligt och pastellfärgat och Linn Jung för att hennes ungar är söta. Bland andra. Det finns förstås flera dimensioner av kritiken, om man vill försöka vara lite välvillig. Till exempel kan det handla om att våga stå för den man är, och att visa upp en tillrättalagd verklighet blir en flykt från densamma. Kritiken skulle då kunna beröra vikten av att slå ned fasader och låta människor vara vad de är. Problemet är förstås uppenbart; vem är mer berättigad än den som skriver bloggen att avgöra vad verkligheten är? Själv har jag en tendens att lämna stora klädhögar efter mig; på stolen i sovrummet, på bänken i badrummet, på golvet i vilket rum som helst. Jag har aldrig sett mig själv som en som lever i en förljugen verklighet för att jag hivar in dessa högar i första bästa skåp om vi får gäster. Att välja att visa upp den sidan som inte har lika uppenbara skavanker är inte samma sak som att låtsas som om de inte finns. Vad man väljer att visa upp är en minst lika viktig del av den person man verkligen är som det man väljer att inte visa.

En annan dimension skulle kunna vara – och det här är ett vanligt argument – att den som läser bloggen mår dåligt av för mycket pastell och sockersöta leenden. Läsaren tänker då på sin egen skitiga vardag, får fotsvamp och blir självmordsbenägen. Om vi för en stund bortser från att bloggar inte har lästvång är det likväl ett märkligt argument. Det finns ingen forskning alls som visar att människor i misär (oavsett vilken grad) på något vis skulle må bättre av att läsa om andras misär, förutsatt förstås att det inte samtidigt förekommer ett positivt förändringsmoment. Själv har jag lite svårt för pysselbloggar eftersom jag inte har tid att pyssla. Nu är jag så pragmatiskt lagd att jag heller inte läser pysselbloggar, istället för att öppna en burk chokladglass och gräva ner mig i det tragiska faktum att jag inte är en DIY sorts person. I samma veva låter jag bli att kommentera att människor som gör sina egna hamapärlor inte har något liv eller att de som byggt sitt eget soluppvärmda hus av avlagda tandpetare är ekologiska hobbits i behov av en reality check på dessa bloggar.

Kritiken mot tillrättalagd verklighet är inget nytt, rent historiskt sett, utan har varit tämligen utbredd i det västerländska samhället sedan 1800-talets realism. Men även om yrkeskritiker och krönikörer tenderar till att slå ner på vackra bloggar får bloggare av alla sorter ta emot ungefär lika berättigad och lika verklighetsförankrad (pun intended) kritik – ett faktum som ger kritiken mot vackra bloggar ett närmast modebetingat sken. Sigrid som är pagan anser att alla ska få tro vad de vill men får likväl skit för vad hon själv tror och inte minst för sättet som hon utövar sin tro på. Hannah är en synnerligen stark förespråkare för allas rätt att säga sin åsikt och har skapat en plattform för dialog mellan olika synsätt, men får ändå höra att hennes egna åsikter inte har existensberättigande. Själv står jag för att män och kvinnor och alla däremellan ska få ordna upp sina inbördes relationer efter vad som bäst passar dem och får därför ofta höra att det är typiskt kvinnor att skylla sin situation på männen – en koppling jag i ärlighetens namn inte riktigt greppar.

Folk irriterar sig på allt möjligt. Säkert är det många som irriterar sig på det här inlägget också. Det gör inget. Alla kan ju inte gilla allt. Den stora frågan är istället vad man gör med irritationen. I en del sammanhang kan man försöka öppna för en dialog. I andra är det bättre att hålla käft. Fler människor borde lära sig att avgöra skillnaden.

Men framförallt skulle jag önska att alla dessa människor som läser bloggar och irriterar sig över att bloggare lägger tid och energi på vad det än må vara förstår hur fantastiskt privilegierade de är som får irritera sig över sådana petitesser. För det är banne mig en ynnest att inte behöva fundera på hur man ska få maten att räcka till, hur man ska överleva den kalla vintern utan en ordentlig bostad, vem som ska orka sköta en när man blir gammal, utan istället bli förbannad över att någon fotograferat ett loppisfynd med en egentillverkad spetsduk i ett vackert kök som bakgrund.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vad är sexigt hos män?

Charlotte12 kommentarer

Den alltid intressanta Hannah skriver om den nästintill obefintliga manliga objektifieringen. Det där med att många män inte vet att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Att många män aldrig får känna uppskattning på det viset. Därför frågar sig Hannah, och nu också jag, vad som egentligen är sexigt hos män, rent fysiskt.

Och allt jag kan tänka på är ”när han har förstånd nog att ta av sig strumporna”.

Men visst finns det en djupare och viktigare dimension i den manliga objektifieringens obefintlighet, särskilt när den kontrasteras mot den synnerligen utbredda kvinnliga objektifieringen. Jag själv, liksom många andra, som försöker tänka till kring vad som är sexigt med män tenderar till att lyfta fram egenskaper snarare än utseende. Den sexige mannen spelar gitarr. Den sexige mannen sjunger också. Den sexige mannen är stark som en oxe men kan klättra i träd för att rädda små mjuka kattungar. Kvinnors sexighet däremot brukar mätas i utseende: en utvald kroppsdel med adjektivet ”stora”. Stora ögon, stora bröst, stor rumpa. Hannah, och många med henne, konstaterar att många män faktiskt vill bli lite mer objektifierade.

För let’s face it. All objektifiering, om vi nu ska tolka det som fokus på yttre istället för inre kvalitéer, är inte nödvändigtvis av ondo. Som gammal skruttig tvåbarnsmorsa måste jag ju erkänna att om främmande människor påpekar att någonting med mig är snyggt eller sexigt (och det händer inte så ofta men jag fortsätter att intala mig att det är för att jag inte går ut) är min reaktion väldigt sällan negativ. Om vi säger så. En kille som jag minns som riktigt snygg men som kan ha varit Frankensteins deformerade lillebror utan att jag hade brytt mig om det kom fram till mig just när jag och några vänner skulle gå från en bar mitt i natten. Han tog min hand, såg mig i ögonen och utbrast: Oh no! You’re leaving? Just when you realize you’re in love she’s gone!

Det lever jag fortfarande på. Och lär göra jävligt länge ännu. Men hur många killar är det som får uppskattande kommentarer av kvinnor? Hur många kvinnor är det som tar modet till sig att objektifiera lite? Är det kanske dags att börja? Jag och min man har en vanligt förekommande dialog som oftast utlöses av att jag ber honom hålla käft och koncentrera sig på att vara snygg, till vilket han svarar ”oh, treat me like an object” och jag svarar ”shut up, ash trays don’t talk”. Men kanske ni har några andra förslag?

Vardagslivet

Hitta barnet

Charlotte3 kommentarer

Den råa Bohemen Maggie har en pågående fantastiskt kul utmaning som heter Hitta katten. Så den här bloggen ska förstås inte vara sämre!

Kan du hitta barnet? Extra poäng om du också listar ut vilket barn det är…

Tips: Det är ett av mina.

Nyhetsplock

Våldsamma spel och sexualiserat våld

CharlotteLämna en kommentar

Hannah skriver om skillnaden på hur män och kvinnor framställs i våldsamma spel, om hur kvinnor av någon outgrundlig anledning tenderar till att vara halvnakna och sexualiserade oavsett om de är döda, snart kommer att vara döda eller är dem som gör dödandet.

Jag har spelat oroväckande mycket spel i mina dar. Jag var med på LAN-kvällar på den tiden en bärbar dator var vilken dator som helst som man kunde hjälpas åt att bära från plats A till plats B och jag har spelat Counter Strike natten lång.

Men i takt med att grafiken utvecklades (och det är för mig en oerhört viktig faktor) tappade jag helt lusten att spela liknande spel. First person shooters blev inte längre bara samarbete, krypa runt hörn och vänta med bultande hjärta bakom en låda utan mord. Oavsett om våldsamma spel gör människor mer troliga att begå våldsbrott eller inte (vilket jag inte tror) gör det oss avtrubbade. Det är bara så många gånger man i HD kan skjuta någon i huvudet innan det blir en akt som normaliseras. Det betyder inte att man sedan gör det på riktigt, men för mig handlar det om att man har tränat bort en liten men oerhört betydelsefull aspekt av att vara människa. Att döda någon annan ska väcka omedelbart avsky – inte ge tillfredsställelse.

För mig är problemet med det sexualiserade våldet inte egentligen att kvinnor framställs som sexuella objekt att dominera utan att någon sjuk jävel suttit och kommit på en story om män (för det är nästan alltid män) som mördar för njutning och för sitt manliga ego. Och att folk sedan köper det.

Dessutom framstår inte alltid bilden av kvinnor som slåss som riktigt övertygande. Jag älskar mina högklackade skor, det borde vara allmän kännedom vid det här laget, men om jag skulle ge mig ut på ett livsfarligt uppdrag som förmodligen kommer att innebära springande, klättrande, hoppande och volter från en vägg tänker jag mig att högklackade inte skulle vara det första valet. Däremot skulle jag självklart använda mina Tassels of Intimidation.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att misstolka en genusvetare

Charlotte25 kommentarer

Pelle Billing skriver idag på sin blogg om en genusvetare som uttalar sig sexistiskt på radio. Radiointervjun med genusvetare och historiker Marie Eriksson baserar sig på nyheten om ett danskt hotell som infört en våning endast för kvinnor. Billing menar att Eriksson endast tar upp tre delar till analys, nämligen mäns våld mot kvinnor (som i Billings tolkning sägs vara så påtagligt att en egen våning för kvinnor är nödvändig), att hotell är ”manligt kodade domäner” och att det ”nya kvinnorummet ‘skapar kvinnlighet’ med många speglar och dylikt”. På vilket sätt detta ska vara sexistiskt förstår jag inte alls. Faktum är att jag tycker att det är en mycket bra intervju där Marie Eriksson lyfter fram verkligt viktiga aspekter av att göra särskilda utrymmen för kvinnor.

Marie Eriksson talar nämligen om hur vi i dagens mycket jämställda Sverige och Danmark ser en uppgång i särskiljande av könen och menar att en hotellvåning enbart för kvinnor är en del av den processen. Observera att hon inte säger att det är bra eller dåligt, eller beskyller någon för det, utan hela tiden håller en väldigt vetenskaplig ton. Eriksson talar också om att rum inredda för kvinnor med extra stora speglar så kvinnorna kan spegla både fram och bak skapar kvinnlighet som något separerat från manlighet och förstärker könsnormer.

Det är inte Eriksson själv som framhåller att mäns våld mot kvinnor skulle ha någon betydelse för en kvinnovåning. Intervjuaren frågar henne om hon kan se något positivt med våningen varpå hon påpekar (eftersom hon själv forskat på mäns våld mot kvinnor i nära relationer) att hon möjligen kunde se att det bland vissa kvinnor skulle finnas ett behov ”i framtiden kanske, i det värsta scenariot”. Betydligt intressantare än hennes kommentar angående det värsta scenariot är analysen kring problematiken med att utmåla den nya kvinnovåningen som säker eftersom den har extra skyddsanordningar och att våningen på hotellets hemsida (enligt Eriksson) kontrasteras mot hemmets trygghet som om kvinnor som inte stannar inom hemmets väggar skulle behöva extra skydd. Det är alltså inte Eriksson som säger att en liknande våning är bra för att kvinnor är offer. Hon påpekar bara att det är den bilden man får av att en särskild kvinnovåning behöver förses med säkerhetskedjor och larmsystem. Dessutom påpekar hon det uppenbara i att det mesta våldet mot kvinnor inte sker i offentligheten utan i hemmet, trots att offentligheten både historiskt och i dagens samhälle ofta utpekas som ett hot mot kvinnors säkerhet.

Billing beklagar sig över att Eriksson inte i större grad diskuterar det problematiska i att män utestängs, vilket förstås hade varit intressant att höra mer om. Men förutom det uppenbara i att intervjun bara är 6.26 lång och tiden således synnerligen begränsad är det synd att Billing väljer att tolka allt det smarta Eriksson säger – och som är problematiskt för både män och kvinnor – som sexistiskt. Hon tangerar att män utestängs men vill inte uttala sig om utsträckningen utan att att ha sett alla hotellets utrymmen, något jag tycker endast höjer trovärdigheten i hennes analys. I likhet med de flesta andra håller hon sedan med om att det strikt talat är en orättvisa att särskilja könen på det viset, men viktigare i hennes resonemang är att även om man tror att man gör något bra för kvinnor, något som kvinnor vill ha, är det snarare kontraproduktivt för jämställdheten att skapa nya könskodade utrymmen. För problemet med kvinnovåningen, som jag ser det, är att man återigen låter påskina att kvinnor inte kan göra samma saker som män utan behöver förmildrande omständigheter. Och det gör mig faktiskt i ärlighetens namn riktigt, riktigt lack.