– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
I helgen var det min födelsedag. Den firade vi med frukosttårta och sedan kalas hos vår guddotter. Och så fick jag presenter förstås, för jag har ju varit snäll gubevars.
Vilho: Mamma, vi vet att du inte på riktigt fyller 25 i år igen.
Jag: Jasså?
Vilho: Närå. På riktigt är du ju typ 22 eller nåt.
Vi säger så.
Man kan ju vara hur mycket genusmedveten tant man vill. En pärlemorskimrande rosa hushållsassistent är ändå så jävla rätt.
I går var vi äntligen friska nog att kunna fira Tildas kalas. Tilda hade bjudit några vänner från dagis först, och därefter bjöd vi alla föräldrar på kaffe och tårta, och sedan kom släktingar, grannar och andra sorters vänner (alltså sådana som för ett tag sedan passerat 5-åringstadiet – åtminstone på en biologisk skala). Tilda var väldigt noga med vad för sorts tårta det skulle vara, och ännu mer noga med att vi minsann inte talar tårta i singular när det gäller hennes kalas. Nej, det skulle vara en chokladtårta som inte skulle vara täckt och som skulle ha vitt längs kanten, en Monster High tårta som skulle vara randig som en tiger, prickig, väldigt stor och ha en docka på. Sedan skulle det också finnas cupcakes ”och sånt”.
Och eftersom jag fullkomligt kan relatera till hennes inställning till kalas i allmänhet och godsaker i synnerhet var det naturligtvis bara att följa order. Ett härligt kalas blev det! Bästa dagen nånsin, suckade ungarna nöjt innan de somnade på kvällen.
Monster High-tårta med docka på (och den skulle sitta ovanpå, just så här, enligt beställaren). Den lila marsipanen var otroligt snygg och dugligt god, men fruktansvärt svårarbetad. Det ljusrosa är sockermassa. Tårtan är fylld med vaniljkräm (recept kommer senare!), jordgubbar och extra mycket grädde. Så Operetta ska kunna sitta mjukt där uppe. Det är inte så lätt med så benig rumpa.
Vanliga vaniljcupcakes med vitchokladfrosting, och en blåsippa i marsipan.
Chokladtårta fylld med kolagrädde (smält toffeechoklad blandad med färskost och vispad grädde) och toppad med chokladsmörkräm (smör, smält mörk choklad, kakao, florsocker, några droppar kaffe och lite varmt vatten). Tilda har faktiskt alldeles själv gjort blommorna på!
Min högt vördade, älskade make bakade korvmonster – en enkel bröddeg snurrad runt korv och dekorerad med ögon och små tassar. Förvånansvärt gott!
Katt hittade en ny kompis. Eller. Alltså han hittade ett barn som han tolererade, främst för att barnet i fråga var väldigt nöjt med att bara vara nära, inte på.
På kvällen städade några av oss. Katten på bilden har inget med städinsatsen att göra.
I går var det exakt fem år sedan lilla Tilda kom till världen. Två veckor över tiden hade det gått, och vi hade fått en tid för igångsättning den 21 april – en tid jag kunde ringa och avboka med ett ”nämen vi åker väl direkt till förlossningen istället”. Barnens älskade morfar var här (för att titta på babyn. Som inte kommit) och skulle åka hem samma dag. Efter att ha gått runt och pysslat i trädgården och andats fokuserat i några timmar åkte vi in till förlossningen, jag, morfar och maken. Och tiden gick. Jag andades lustgas – något som gick betydligt bättre sedan de hade tryckt på maskinen (”vafan gashelvetet hjälper inte jag andas nog fel”), morfar diskuterade med sköterskorna om hur allt skulle vara och maken försökte stävja paniken. Men så skulle morfars flygplan snart avgå och efter att ha konsulterat barnmorskan som menade att det säkert var en god stund kvar innan det skulle komma någon baby tog han farväl och åkte mot flygplatsen. I efterhand har vi räknat ut att han inte kan ha hunnit längre än till sjukhusets parkeringsplats innan Tilda kom. Så fort gick det på slutet.
Och snabb är hon fortfarande när hon väl vill. Klättrar i träd som en första klassens cirkusapa, cyklar på sin nya cykel så fartvinden sliter i håret, skrattar så det bubblar i mitt hjärta över allt fantastiskt i världen. En helt egen värld har hon också, en värld dit ingen annan kan komma, och där allt är musik och dans och glittrigt. Där kan hon vara i timmar och prata med varelser vi andra inte kan se. Ibland verkar det som om hon inte kan gå som vanligt folk. Tilda dansar från ställe till ställe, sjunger egna sånger om allt hon kan och allt hon vill och virvlar vidare.
Min stora lilla flicka.
Härrejissus vad tiden går fort.
Jag gjorde i ordningen en liten trädgård av blommor inne på barnens rum. Där lade jag presenterna för lite extra effekt när de vaknade på morgonen (vilket förstås sket sig av att båda sov i mitt rum ändå). Tilda var så lycklig över alla presenterna och blommorna och över att ääääntligen ha fyllt ”hela handen”.
Efter att ha löst en gåta fick hon gå till badrummet där ännu en present väntade. 
En ny cykel!
Jag hade bakat en tårta som utseendemässigt inte direkt var något mästerverk, men som fylld med färska jordgubbar och hemlagad vaniljkräm var något av det godaste någonsin. Tilda fick hjälpa till att sätta i ljusen.
På eftermiddagen hade vi picknick ute i solskenet, med pizza, påskmust och jordgubbar.
Flickan som kunde dansa med katter. 
I går för exakt sju år sedan var jag det tröttaste jag någonsin har varit. Efter en oerhört lång, tung, och stundvis mördande tråkig, förlossning där alla utom jag pratade finska kom Vilho till världen. Liten, skrynklig och med de mörkaste av ögon låg han i min famn och välkomnade världen. Sju år sedan. Sju år. Ett helt liv, på mer än det metaforiska hur-i-hela-friden-är-det-redan-år-2013-sättet. Fine, underbare Vilho, som fortfarande gärna tar ett steg tillbaka och betraktar världen med de där mörka, allseende ögonen och som minns allt han ser. Vilho, som lärde sig klockan alldeles själv medan de andra barnen sov på dagis och han låg vaken men som kan vara så disträ att han tar på sig udda skor när han går ut. Vilho, som har ett rättspatos som kan få honom själv att avstå från något när det inte räcker till andra men som fortfarande ett halvår efter en oförrätt kan fråga mig och jag inte kommer ihåg den där gången när han fick två men Tilda fick tre. Vilho, som älskar att simma, klättra, springa och bygga men som kan sitta i timmar och spela spel eller bara fundera på världen. Vilho, som kommer till mig och smälter mitt hjärta när han förväntansfullt sätter sig riktigt nära och ber mig berätta om universum – med full tilltro till att det är uppgift jag klarar.
Älskade ungen min. 7 år gammal.
Vi förberedde hans rum med paket under julgranen (på egen begäran), och så bakade jag just en sådan tårta som han hade ritat.
En fluffig gubbe skulle det vara, med maräng, pepparkaka, jordgubbar, bananer och absolut noll sockermassa. Den åt vi redan innan kvällsmaten, vilken förövrigt bestod av nachos, hamburgare och pizza.
Hit och dit och tillbaka igen 