Vardagslivet

Hej, mitt vinterland!

Äntligen hann jag ta med mig kameran och komma ut innan det börjat skymma. Minus 18 C. Gnistrande sol. Fluffig katt. Och den vackraste biten av världen framför mina fötter samt en glad unge i pulka bakom. Det blir inte så mycket bättre än så.

Hyacinterna vid entrén är stelfrusna men fortfarande otroligt vackra.

IMG_9330-20140118 IMG_9353-20140118 IMG_9357-20140118

Hallonbuskarna vid gamla vedlidret är om möjligt ännu mer stelfrusna än hyacinterna.IMG_9359-20140118 IMG_9361-20140118 IMG_9370-20140118 IMG_9389-20140118

Det här är förmodligen gårdens äldsta äppelträd. Hittar ni katten?IMG_9400-20140118 IMG_9407-20140118 IMG_9414-20140118

På väg ner mot fälten.IMG_9434-20140118

Det går inte riktigt åka pulka på åkern ännu, men Tilda är glad för det.IMG_9448-20140118 IMG_9478-20140118

När vi kom in bakade vi årets första semlor. Kameran immade igen och lade ett sådant där dimmigt fluff över allt. Så att det blev lite mer sagolikt.IMG_9487-20140118 IMG_9488-20140118

Och så lagade vi varm choklad på vedspisen. Bara för att.IMG_9492-20140118

 

 

Vardagslivet

Och där ljuset är, där är jul

Så sänkte sig julfriden även över vårt hus. Innan jag själv fullkomligt gick i sank dessutom. Katterna har tagit det hela med ro. Julen är ju trots allt en katternas bästa högtid, med en aldrig sinande tillförsel av lådor, band och prasslande papper. Ja, och så ställde vi in en gran fylld med kattleksaker maskerade som julgransdekorationer. Klättrade man hela vägen upp till toppen fick man jackpot; en rosa pippifågel. Score!

IMG_8523 IMG_8526 IMG_8531

Barnen letade upp, högg ner, bar högtidligt in och dekorerade sin egen julgran. Det är enligt dem själva den ”finaste granen någonsin”. Jag är benägen att hålla med. Det har inte någon betydelse hur man ser ut, nämligen. Man kan vara fin ändå.IMG_8582

IMG_8633

IMG_8650

Barnen har studsat runt som två små ADHD-hamstrar på crack, nervösa över tomten och allt sånt som hör till. ”Men mamma jag KAN inte sitta still! Jag har JUUUUL i magen!” IMG_8598 IMG_8603

”Vi kaaan väl få öppna några julklappar redan nu… Snäääälla….”IMG_8620 IMG_8621

En del av oss tyckte att finsk akvavit var jättekul.IMG_8653

Andra insåg vad som hände om man skakade på huvudet när mamma försökte ta vackra, harmoniska bilder.IMG_8659 IMG_8662

Vi har ätit bisarra mängder julmat; skinka, köttbullar (”really, what’s up with you Swedes considering meatballs the most festive food ever?”), fudge, saffransskorpor, sill, morotslåda (”seriously, what’s up med finnarna och koka allting i lådor?”), nybakat bröd, hemlagad korv och så vidare ad infinitum. IMG_8665

Och druckit vin som ”är som om du har en fyrakilos säck potatis som du ska väga på en gammal våg och så lägger du direkt upp rätt motvikt och liksom. Balans. Utan problem.” Jag drack julmust.IMG_8666

Så började äntligen presentöppningen. För ingen av oss kunde egentligen hålla oss längre.IMG_8673

Vilho fick en liten radiostyrd helikopter…IMG_8695

… som hans pappa var tvungen att provflyga ganska mycket.IMG_8704

Det var stor lycka att öppna julklappar.IMG_8735

Och ett företag som kräver ingenjörsutbildning att öppna plastförpackningar.IMG_8737

15 minuter senare:IMG_8753

Katterna fick flest presenter av alla.IMG_8755

Barnen fick vackra tavlor av den konstnärligt begåvade och synnerligen produktive kusinen.IMG_8758

Ja, och så kom det en hundvalp.IMG_8766

Kattungarna levde livet.IMG_8792

God jul alla!

IMG_8450

IMG_8793

Kulturkrockar · Vardagslivet

Genustänket och mångfalden

Sverige har fått mycket kritik för sitt genustänk, som att det skulle vara det töntigaste och mest onödiga i världen. För att det liksom skulle göra alla till flickor och tvinga alla barn att följa en genusmall. Men nej. Så här ser genustänket ut i praktiken, illustrerat av docksessionen i en leksakskatalog.

20131123-120804.jpg

Dockorna från Rubens Barn kommer i olika färger, med snippa eller med snopp. Inte för att tvinga fram något onaturligt lekbeteende hos barn, utan för att mångfald kan finnas bland dockor precis som hos riktiga barn.

 

20131123-120836.jpg

Hos Yoghurtinis har man förvisso en Anton Melon, men mångfalden som kommer av att släppa på stereotyperna låter vänta på sig.

Vardagslivet

Pannkaksfesten

I går åkte vi på väg hem från skolan förbi den lilla bondgården som har en butik i köket, jag och barnen. Där köpte vi färska ägg, potatis och ekologiskt underbart mjöl. Sedan åkte vi hem, hjälptes åt med dukningen, gräddade pannkakor och festade loss med glass och jordgubbssylt.

Härligt va? Supermystisdag liksom. Den perfekta Facebook-statusen.

Sedan städade jag upp de 10 ägg vi krossade på stolar och golv, skrapade sylt från bänken, borstade mjöl, snubblade på en katt, bände loss glasspaketet som fastnat i bordet och gjort ett litet märke, konstaterade att ingen plockat ur diskmaskinen och fyllde därför diskbänken med smutsiga tallrikar istället, snubblade på en annan katt, sa minst tusen nej-inte-just-nu till barnens förslag, samt försökte få eld i pannan för att få tillräckligt varmt vatten för att barnen skulle kunna gå och duscha.

20131120-103430.jpgEn äggstädare. Rekommenderas som standardutrustning i alla kök med barnhänder och ägg.

Vardagslivet

Perspektiv

Folk håller på och klagar på att ”nu kom barnen hem från skolan och någon har lärt dem säga ‘fin’ och nu vill de har rosa och ojojoj”. Mina barn kom hem och insisterade på att lyssna på Dr. Bombay. Hela. Jävla. Dan.

Vardagslivet

Höst

Det är nästan svårt att skriva något om hur det är i vårt nya hus utan att det låter som tillrättalagt skryt. Så jag börjar med att säga att köket har orangea skåpdörrar och noll arbetsyta, att jag kunde ta min morgondusch först kl 2 den dagen jag inte fick eld i pannan och att vi hade 15 grader inne på morgonen efter att vi fick slut på ved en kväll och jag var för rädd för att gå ut till lidret efter mer.

Men sånt där gör liksom inget när vi sitter vid bordet i salen, med tända ljus och äter god mat.

20131013-210713.jpg

20131013-210725.jpgHan bah: You want some meat?
Well, hell yeah!

Och att vi aldrig kommer att kunna kratta ihop alla löven i denna gigantiska trädgård gör inte ett dugg när den hög vi fick ihop var till så stor glädje för små lövhögsdykare.

20131013-211056.jpg

20131013-211108.jpg

De enda som möjligen njuter mer än vad vi och kidsen gör är katterna. Inte ens anförskaffandet av en förhatlig kattunge kan förstöra det lustfyllda rullandet på den soldränkta gången.

20131013-211457.jpg

Jag kan inte ens beskriva hur nöjd jag är över att vi tog steget och flyttade. Jag får väl återkomma med en mer sansad analys sedan i vinter när rören har frusit och dörren snöat igen för just nu är det bara lycka. Inte oproblematiskt, men ändå alldeles rätt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om skillnaden på pojkar och flickor

Det är skillnad på pojkar och flickor. Det finns ingen anledning att betvivla det. Men vad forskningen visar är att det är större skillnad mellan flickor och flickor samt mellan pojkar och pojkar än vad det är mellan pojkar och flickor. Det är alltså skillnad på olika barn, mer än vad det är skillnad på pojkar och flickor.

Jag är mamma till en pojke och en flicka. De är inte likadana och i ärlighetens namn skiter jag fullkomligt i varför – vad i de där skillnaderna som kommer av att det är en pojke och en flicka – för de är sig själva. Det är därför jag försöker vara genusmedveten; för att det inte har någon betydelse varför det är skillnad på mina barn. Jag bemöter dem förutsättningslöst, lär känna dem som de är, försöker ge dem vad just de behöver och älskar dem utan förbehåll. Det tycker jag nämligen att de förtjänar, oavsett kön.

Vardagslivet

Ok, jag har förstört dem.

Den här synen möter mig när jag kommer ut i köket för att ge barnen kvällsmål.

Under glad sång håller de på och hivar ut köksgolvet.

20130814-211439.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar · Vardagslivet

När det börjar

I dag körde vi vår lille son till första dagen i skolan. Skolungen. Redan. Tilda går sin första dag på nya dagis och förkunnade stolt att hon inte ville att jag skulle komma med alls för hon visste minsann redan hur allt ska vara. Att hon var nervös syntes dock tydligt. Ni vet, man hör det på tonläget, ser det på en liten rodnad på kinderna. Vet att hon försöker vara tapper och stor. Vilho å sin sida var förvisso nervös men betydligt mer intresserad av att få komma in i klassrummet, rätta fröken och visa hur mycket han redan kan. Älskade, fina ungar!

Själv gör jag första riktiga heldagen på jobbet vilket är helt otroligt skönt. Att få ha ett jobb som får det att krypa i fingrarna när man inte fått jobba i fulltakt.

Och så tänker jag på hur fantastiskt det är att vi har fri, mångårig utbildning i det här landet. Att mina barn får gå i skolan helt gratis. Att de får bra mat, material och omvårdad. Det ska man vara tacksam över.

Men så tänker jag också lite på att det nu sedan Vilho har börjat skolan inte längre är vi som bestämmer fritt över hans tid. Vill vi dra iväg på en äventyrssemester en tisdag måste vi be om lov att få ta vårt barn med oss. Den tanken har jag lite svårt med, särskilt sedan det i Sverige har förekommit att rektorer faktiskt har nekat föräldrarna ledigt åt barnen. Kan man inte ta sitt barn ur skolan någon vecka utan att det obönhörligen hamnar så mycket efter att 9 års skolplikt är hotad är det något seriöst fel med skolsystemet.

När skolplikten först infördes (1848 i Sverige, men 9 år blev det inte förrän 1958) fanns det förstås många motståndare. Ofta betraktas dem som var motståndare till skolplikten som bakåtsträvande, outbildade plebejer utan förstånd att begripa det bästa för sina egna barn. Att skolplikten är livsviktig för jämställdheten, jämlikheten och välfärden råder det knappast några tvivel om, men jag kan verkligen sympatisera med dem som var motståndare. Vilken maktlöshet det måste ha varit att se staten införa tvång på att barnen skulle vara någon annanstans än hemma på gården, många timmar varje dag i flera år. Vilken panik det måste ha varit i en tid när barnens insats var viktig för jordbruket, och på en liten gård till och med för uppehället. Dessutom är jag knappast varken den första eller den sista föräldern som sörjer förlusten av friheten att få rå om sitt barn den lilla tid man har att avvara. Inga fler sovmorgnar med spinkiga barnarmar slingrade runt halsen. Inga mer långsamma vardagsfrukostar då vi kan prata om just det som känns viktigast just då. Inga fler spontana utflykter bara för att solen överraskande lyser efter många gråmulna dagar.

Det finns sådana som förespråkar förlängd skolplikt, att den skulle börja redan vid 3 års ålder, för att det liksom skulle gynna barnens utveckling. Själv funderar jag på vilken utveckling vi talar om då, och om vi verkligen har tillräckligt säkra mätverktyg för att fastslå att föräldrar bara ska få bestämma över sina egna barns tid de första tre åren. Jag betvivlar verkligen att det i längden skulle gynna barnen även i de färdigheter som inte går att mäta, och jag ställer mig mycket tveksam till om mindre fri tid tillsammans med föräldrarna verkligen är vad dagens barn behöver.

Så jag förstår de där som var motståndare till skolplikten, även om jag själv förstås inte är det. Jag förstår känslan av maktlöshet och förlust när barnets tid tillhör samhällsnyttan, inte familjen. Men nu, nu börjar det. Allt jag kan göra är att hoppas att skolan är den trygga vardag sonen, och alla andra barn, förtjänar och att vi aldrig någonsin får ett sådant system där jag inte får låna honom ibland.