Nu i dagarna kommer en rapport om depression efter förlossningen, något som drabbar var åttonde mamma. Samtidigt talas det mycket om så kallade mammabloggar, i alla fall här i Finland. Bloggar skrivna av mammor om livet hemma med små barn är oerhört populära, med flera tusen läsare varje dag. Igår vann en av dessa, Kakkakaffe, Bloggpriset. Forskarna söker medicinska orsaker till varför så många mammor blir deprimerade, och det kan man väl förstå, men månne det inte finns ett samband mellan mammors välbefinnande och det stora behovet av mammabloggar.

För jag tror att vi talar om ensamhet.

Finns det någon som har undersökt de historiska beläggen för baby blues? Har man jämfört med till exempel kvinnor i små byar i Afrika? På många vis är deras liv säkert hårdare än de relativt lyxiga liv vi lever här och nu, men många mammor här går igenom mammaskapet helt själva, utan det nätverk av folk i samma situation runt sig. Visst finns det en pappa, men av naturliga skäl avbryts inte pappans liv på samma sätt som mammans även om han deltar aktivt i barnaskötandet (vilket förvånansvärt många pappor inte gör). Allt det man tänkt sig skulle vara på ett visst sätt blir något helt annat. Och man är ensam med sina tankar, ensam med sin baby. De stora sakerna kan man diskutera med pappan (vad ska ungen heta, var ska sängen stå, vilken vagn ska vi ha?), men de tusentals små beslut som måste tas varje dag tar man själv och håller sig själv ansvarig för (räcker det med 100 ml mjölk, får babyn ont i magen om jag ger 110, ska jag amma före eller efter jag ger ersättning?).

De allra flesta mammor hamnar förr eller senare i en inre destruktiv monolog där man anklagar sig själv för att små saker som man inbillar sig att alla andra klarar inte fungerar som de ska. Babyn kanske inte sover så länge och ofta som den ska? Babyn kanske inte äter så mycket och ofta som den ska? Babyn gråter, och det är säkert mitt fel. Alla andra klarar det, utom jag.

Jag är helt övertygad om att det största hotet mot mammors psykiska välmående inte finns i underliggande psykiska sjukdomar man tidigare inte upptäckt, utan i den oerhört djupa ensamhet många mammor lever. Mammabloggarna är en kanal till omvärlden, ett sätt att se att vi alla kämpar med samma saker och att barn växer upp och blir bra människor oavsett detaljerna i deras mat-och sovvanor.