Nyhetsplock

Kampanjen som slog fel

Den eminenta tidningen Borgåbladet publicerade i dag en artikel om en ny kampanj om jämställda arbetsplatser. Tanken med kampanjen är (och det tog mig jämt avrundat 42 minuter att lista ut vad i hela friden kampanjen går ut på) att ungdomar ska uppmuntras att inte fastna i könsstereotypa yrkesval. Det är en jättebra tanke. Men så kom man på att man skulle illustrera den tanken med den här bilden:

alapaalla

Och alltså. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Kampanjens slogan är ”Välj yrke med knoppen, inte med kroppen” – även den fullkomligt obegriplig. För vad slogan och bildmaterial insinuerar är ju att den sneda könsfördelning i yrkeslivet beror på att vi väljer yrke med könet. Att det finns någonting i vår kropp som driver oss till att välja på ett visst sätt. I själva verket är det ju precis tvärtom. Hela vitsen är ju att det INTE finns något i vår kropp som gör att vi väljer yrken enligt traditionella mönster utan att allt det sitter i knoppen. Det är där de fördomar och stereotyper som driver valen växer och frodas.

Dessutom är bilden (och det finns alltså en motsvarande med en tjej också – med sitt eget, inte en mans, huvud mellan benen) dragen ur en jargong rotad i mansnorm och heteronormativitet. Alltså; det finns skämt om hur män tänker med kuken men inga om hur kvinnor tänker med vaginan. Om vi inte går tillbaka till 1800-talets medicinska teorier förstås, då man menade att kvinnor inte kunde tänka så bra eftersom det blod som behövdes i hjärnan var i livmodern och äggstockarna. Men tja. Något säger mig att det är skämt om att tänka med sin dumb-stick snarare än 200 år gammal medicinsk facklitteratur som har legat till grund för bilden ovan.

Som om det inte vore nog med att sloganen är obegriplig, bildmaterialet är obscent och provocerande och båda är direkta vantolkningar av budskapet har kampanjen en hemsida. På den uppmuntras ungdomar (typ högstadieelever) att göra egna animationer. Jag säger de igen: de uppmuntrar ungdomar att göra egna animationer. Det är ett kardinalfel. Få saker är lika säkra att barka käpprätt åt helvete som att be ungdomar göra kul animationer. Särskilt när man ska använda bilder av sig själv (läs: någon man vill jävlas med).

tystkropp

Rubriken är dessutom ”Tysta ner kroppen”. Alltså. Ungdomar i dag borde uppmuntras att lyssna på sig själva, lyssna på sina kroppar och låta hela jaget få avgöra vilka yrken man vill söka sig till. HELA GREJEN ÄR JU ATT MAN INTE SKA TYSTA SIG SJÄLV! Att ha en kampanj om hur man inte ska följa sitt kön som börjar med att man ska ange könstillhörighet för att göra animationer… *implode*

Ok. Ok. Jag ska här inflika att det är lysande att kampanjen finns på felfri svenska (vilket är långt ifrån en självklarhet). Dessutom kommer de med en hel del vettiga tips, som att uppmuntra eleverna att praoa på ett ställe som domineras av det motsatta könet. Men ja, det förutsätter ju att alla elever känner sig bekväma med sitt biologiska kön. Vi fortsätter.

En av de viktigaste sakerna en sådan här kampanj skulle kunna erbjuda är relevant, saklig och enkel fakta. Det tänkte säkert de som gjorde kampanjen också. Därför slog de upp rubriken: ”Endast var sjunde finländare har ett jämställt yrke”. Det är en rubrik som säger absolut ingenting. Vad är ett jämställt yrke? Hur har man kommit fram till att det gäller var sjunde finländare? Och framförallt: vad har det för relevans? Och med risk för att jag fullkomligt överskattar min egen förmåga här, men om jag har svårt att lista ut vad som menas så tänker jag mig att den högstadieelev som läser kommer att ha ännu svårare. Att döma av texten är ett jämställt yrke ett yrke där könsfördelningen är hyggligt jämn, men har det någon relevans om det är den enda faktorn? Kanske lönen inom yrket likväl följer kön? Kanske karriärmöjligheterna följer kön?

För vuxna finns det också ett test med fem frågor.

testpaalla

När jag ser en kvinnlig elmontör tänker jag ”vad fint att elmontören kunde komma”. Vad hade de tänkt skulle vara ett rätt svar här? Att kvinnor är extra noggranna eller va?

Jag förstår verkligen inte hur man kan göra så här många feltänk i en och samma kampanj. Det måste vara något slags rekord. Vad tänkte de med (pun intended)? Precis som Micaela hade jag velat vara flugan på väggen när de kom fram till den här kampanjen. Vad ratade man för att komma till att det här var bästa alternativet? Och det är så vansinnigt synd för det här är otroligt viktiga frågor. Det är livsviktigt att ungdomar får veta att världen är deras, att de inte måste anpassa sig efter några färdiga mallar och att anledningen till att det fortfarande ser ut som det gör i arbetslivet är att tidigare generationer inte har fått den chansen de nu har att lyssna till sig själva. Om man så sitter hemma och konverserar med sin vagina eller inte.

Historikerns historier

Om arbete och arbetare. Och historielöshet.

Ibland känns det som om min generation är helt historielös. Kanske har det att göra med historieundervisningens kvalitet eller kanske med dagens frenetiska fokus på att viktiga lärdomar är sådana som kan inbringa pengar. Jag vet inte. Det enda jag vet är att ju mer vi tappar av kontakten med det förflutna desto mindre förstår vi hur vi har kommit hit. Jag menar inte att alla sedan måste konstatera att det inte alls var bättre förr, sätta sig ner och mysiga i denna den bästa av världar, men det finns en stor fara i att inte höja blicken lite och se de strukturer som har byggt och fortfarande bygger vårt samhälle.

En av de sakerna som folk i dag verkar fullkomligt tappat förståelsen för är arbete och att vara arbetare. Det märks tydligt på hur många inte ens vet vad facket är till för, eller varför så många röda fanor vajar på 1 maj. Arbetets historia (och särskilt inte 1900-talets synnerligen invecklade arbetarhistoria) är egentligen inte alls mitt fält, men man måste inte vara expert för att kunna förstå i alla fall de enklare kopplingarna och strukturerna. Någonstans tycker jag också att man har en skyldighet att åtminstone försöka förstå. Eller hålla käft. Det kunde vara ett bra alternativ.

Det kan låta som en klyscha eller åtminstone en självklarhet, men vi har ett ovanligt bra klimat för arbetare i dagens Sverige och Finland. Arbetare har långtgående rättigheter både vad gäller lön, arbetstider, möjligheter till ledighet (föräldra/sjuk) och arbetsuppgifter. Inte så att det inte skulle finnas punkter för förbättring, men på det stora hela taget har vi det väldigt bra. Anledningen till att vi har det så bra som vi har det är att arbetare i generationer innan oss organiserade sig. Även det kan tyckas som en klyscha eller en självklarhet eller kanske rent av kommunistisk propaganda, men det ändrar inte faktum: organisering gav rättigheter.

I dag ser vi det som en gudagiven rätt att få organisera sig men så har det inte varit. Om vi backar i tiden drygt 100 år eller så var det inte tillåtet att organisera sig. I början av 1900-talet kunde den som var med i facket avskedas, det fanns ingen minimilön, inget kollektivavtal, ingen arbetstrygghet och inga möjligheter för en liten arbetare att stå upp mot dem som betalar ut lönen. I takt med att antalet medlemmar i fackföreningarna steg ökade också möjligheterna för fackföreningarna att påverka. De kunde samla in en medlemsavgift och ha en kassa ur vilken den som var i behov kunde få pengar och de fackligt aktiva arbetarna var inte längre i riktigt lika stort beroendeförhållande till arbetsgivaren.

År 1931 gick svensk militär (som många gånger tidigare) in för att skydda dem som bröt mot rådande strejk. Strejkbrytarna var förstås ett hot mot den fackliga rörelsen eftersom den mest effektiva påtryckningsmetoden som fanns gentemot arbetsgivarna var att verksamheten stod stilla. I Ådalen tågade arbetarna mot de byggnader där strejkbrytarna bodde och militären öppnade eld. Fem personer dog och fler skadades. Skotten i Ådalen var en sorts vändpunkt för Sverige och därefter fick arbetarna betydligt större rättigheter att organisera sig. Bland annat beslutade man att militär inte fick sättas in mot den egna civilbefolkningen (vilket ju är en riktigt bra grej med tanke på utvecklingen i andra länder fortfarande i dag) och 1936 fick facken laglig status som förening med rätt att förhandla.

Sedan dess har fackföreningarna åstadkommit sådant som avskaffandet av kvinnolöner, införandet av kollektivavtal, anställningstrygghet, rätt att vara ledig för att studera, få arbetsskadeförsäkring, arbetsmiljö granskad av eget skyddsombud och semesterlön. Många av de saker facket arbetat fram måste man inte ens vara fackmedlem för att få dra nytta av för numer står de inskrivna i t.ex. arbetsmiljölagen. Grejen är bara att fackföreningarna och alla de här rättigheterna vi har fungerar lite som vaccin. Det är lätt att sitta och tycka att man inte vill utsätta sitt barn för mässlingsvaccin eftersom sannolikheten att få mässlingen är väldigt liten. Att den sannolikheten är väldigt liten är dock i direkt beroende av att alla vi andra vaccinerar våra barn. Det finns inga som helst tvivel om att den dagen det stora flertalet väljer att inte vaccinera så kommer barn börja dö i mässlingen igen.

Ja, och det går ju förstås inte att säga att militären kommer börja skjuta strejkande arbetare igen om folk inte går med i facket. Så måste det ju inte bli. Däremot behöver man ju varken vara geni eller kommunist för att se hur arbetstagarnas organisation i fackliga rörelser har skapat ett betydligt bättre arbetsklimat för oss alla. Och skyddet från facket ligger fortfarande i att de flesta av oss betalar fackavgiften – att vi bidrar till den där kassan som upprätthåller självständigheten och minskar arbetstagarens beroende. Därför blir jag väldigt frustrerad när jag nu hör fler och fler som talar om att facket är skit, att avgiften är bortkastade pengar, som ser på fackrörelsen som kommunistisk propaganda och som tror att de kan klara sig själva. Gissningsvis beror den där viljan till självständighet också på att de flesta i dag kanske inte vill betrakta sig själva som arbetare. En arbetare är fortfarande någon med skit under naglarna, trasiga kläder, längst ner på samhällsskalan. Men återigen; att så otroligt många i dag inte vill definiera sig som arbetare för att de inte har skit under naglarna, trasiga kläder och befinner sig längst ner på samhällsskalan är för att facket som kollektiv skapat bättre arbetsförhållande.

Det är också färre och färre som deltar i 1 maj-firandet. Det måste man förstås inte göra, men man ska inte låta bli det för att man upplever det som en antik kommunistisk helgdag. Även 1 maj hänger samman med strejker, organisering och arbetstagarnas förhållanden. År 1886 gick fler än 350.000 amerikanska arbetare ut i generalstrejk den 1 maj. De strejkande krävde 8 timmars arbetsdag (10-12 timmar, 6 dagar i veckan var rätt standard på den tiden) men protesterna fick ett blodigt slut när polisen sköt ihjäl sex strejkande, vilket inte alldeles oväntat ledde till ännu fler och mer omfattande strejker. Den röda flaggan är alltså inte ursprungligen en symbol för politisk ideologi utan för det blod som spilldes för arbetarnas rättigheter. Eftersom kampen för rättigheter också var nära kopplad till kampen för människors välbefinnande över vinstintresse var steget inte långt till den politiska vänsterkanten och där har 1 maj stannat.

Men arbetarnas rättigheter och fackföreningarna, de finns till för alla oavsett vilken politisk åskådning man har – oavsett om man väljer att vara en del av organisationen. I vår värld, mer driven av vinstintresse än någonsin förr, är organisationen minst lika viktig som som den var på den tiden det upplevdes som anarkistiskt och man hängdes för att man demonstrerade för rätt till reglerad arbetstid. Rättigheterna finns i kollektivet, i massan, i solidariteten oavsett hur mycket dagens unga vuxna litar på att deras självständighet är tillräckligt för att bibehålla alla de fördelar tidigare generationer har demonstrerat sig till.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Gott nytt 1814!

I dagens Hufvudstadsbladet, år 2014, finns ett långt inlägg på debattsidan om hur kvinnoemancipationen drivs för långt (för den som har tillgång till vad som döljs bakom betalmuren finns insändaren här). Det är skrivet av en äldre dam, som menar att emancipationen var ”nödvändig på sin tid” men att den numer drivs ”ända in i vettlöshet”. Hon förespråkar att kvinnor hålls hemma och sköter om barn och hushåll. För kvinnorna skulle det ge mängder av fördelar, ”inget dubbelarbetande, […] trygghetskänsla för barnen, nöjda äkta män”. För att samhällsekonomin ska gå ihop föreslår hon skattelättnader för män med hemmafruar. Detta nya arrangemang (som enligt skribenten alltså är nytänkande och inte alls osar patriarkalt 1800-tal) skulle skapa de jobb som behövs för att dagens stackars marginaliserade ungdomar ska kunna få ta plats på arbetsmarknaden. Jag förutsätter att dessa ungdomar inte är unga kvinnor.

Så jag kontrollerade datumet på tidningen ett par gånger till. 2014. Ett nytt år. År 2014. Och folk föreslår fortfarande på fullaste allvar att samhällets alla kriser kan lösas av att män får förvärvsarbeta i fred och att kvinnor sköter barn och hushåll.

Och jag försöker verkligen att inte låta nedlåtande här men va fan.

Jag håller också med om att ”hemmamammans arbete är en aktningsvärd karriär liksom vilken som helst annan”, men det där med att emancipationen gått över styr kan jag bara inte förstå. Emancipation handlar ju inte bara om arbete, eller ens om rösträtt. Emancipationen handlar om att kvinnor ska ha samma tillgång till maktmedel som män, de ska få styra över sin egen ekonomi, sin egen kropp, sitt eget liv. Den dagen man på samhällsnivå återigen börjar sätta kön som grundläggande indelning kring vilken samhällsfunktion man tillåts fylla har vi inte skapat ett nytänkande samhällssystem att frälsa oss alla, utan återgått till äldre tiders nedvärdering av kvinnors kvaliteter. Missförstå mig inte. Jag hör att hon (och andra som tänker i samma banor) menar att kvinnors sysslor i hemmet inte ska vara mindre värt än männens arbete, och det är en jättefin tanke, men det fungerar inte så på riktigt. Inte någonstans, någon tid, har det funnits ett marknadsekonomiskt samhällssystem med endast förvärvsarbetande män som inte skulle uppfatta förvärvsarbete som i grunden drivande av all samhällsutveckling och i förlängningen alltså mäns samhällsinsats som av högre värde.

Ja, och så finns det en massa tekniska småsaker med det systemet också. Så länge man och kvinna kommer överens fungerar det prima. Men om mannen vill ha skilsmässa och kvinnan inte kan något annat än sköta hushåll och barn, vad händer då? Vilken man skulle vara villig att ta över försörjningen av någon annans familj? Och om kvinnan vill ha skilsmässa, hur ska mannen kunna sköta barnen om han aldrig gjort det? Eller ska det in en ny kvinna i hushållet? Och vad ska man göra med homosexuella, singlar, barnlösa (frivilligt eller inte)? Det här är heteronormativiteten i sin allra mest destruktiva form. Ett samhälle anpassat endast för mamma, pappa, barn. Ett samhälle där bara mannen tillåts vara drivande och utvecklande. Ett samhälle där kvinnan är beroende av mannen.

Dessutom är jag en av många kvinnor som inte trivs med att vara hemma och sköta barn – som får klåda och klaustrofobi. Att vara hemmamamma är säkert underbart för den som trivs med det, precis som att brevbärare är rätta yrket för den som tål tidiga morgnar och vill ha lediga eftermiddagar, präst är bra om man tror på Gud och läkare inte ska svimma av att se lite blod. Men att bara ett enda av alla olika yrken ska stå öppet för dem som är kvinnor går jag inte med på. Skribenten hävdar att det ”vi kvinnor vill ha av männen är respekt och förståelse för vårt värde som intelligenta och tänkande människor”. Nej. Det jag vill ha är min frihet att göra vad jag är bra på, oavsett mitt kön. Respekt och förståelse för mitt värde vill jag ha för att jag är en intelligent och tänkande människa, inte för att jag är kvinna – och män är inte automatiskt skyldiga mig någonting.

Skribenten menar också att vi kvinnor inte kommer att få respekt och förståelse för vårt värde så länge som vi ”fordrar att få leva på samma villkor som männen och tävla med dem på arbetsmarknaden”. (Hej då emancipationen! Välkommen manliga förmyndare!) Men grejen är den här: om någon har svårt att visa respekt och förståelse för mig för att jag inte vill vara hemmamamma är det inte mitt problem att lösa. Det är inte upp till mig, eller någon annan kvinna, att försöka anpassa sig till vad män (eller tanter) tycker är lämpligt beteende för att få den respekt jag förtjänar om detta lämpliga beteende går bortom att vara en schysst typ – om detta ”lämpliga beteende” inkluderar begränsningar av min rörelsefrihet, min klädsel, mitt yrkesval, min person.

Och det är väl här någonstans som jag undrar var alla mansrättsaktivister och papparättsmänniskor tar vägen, för samtidigt som skribenten påstår att samhället inte gynnas av kvinnors kompetenser på arbetsmarknaden blir följden att barn inte behöver sina pappor. Om någon måste vara hemma och sköta barnen för att skapa arbetstillfällen för ungdomarna kan det väl lika gärna vara papporna? Eller vilken som av föräldrarna? Eller fortkortad arbetsvecka för alla? Statusen på sysslor som att sköta hushåll och barn måste höjas, jo, men det gör man inte genom att skicka hem alla mammor som att det vore det enda som kvinnor klarar av. Det ger inte respekt. Det ger inte förståelse. Och åtminstone i det här hushållet skulle det inte ge varken glada barn eller nöjd äkta man utan bara en mycket frustrerad kvinna. Det enda som skribenten med sin insändare lyckas övertyga mig om är att emancipationen fortfarande inte är så självklar som man kunde hoppas – att det ännu finns mycket att göra.

Det här är år 2014. Och jag tänker fortfarande inte rätta in mig i ledet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Oförklarliga skillnader

Så det finns jättestora skillnader mellan vad en standardkvinna tjänar och vad en standardman tjänar. I Finland är den skillnaden typ 500 euro i månaden. Många av de 500 eurona går att förklara med sådant som att män gör mer övertid, män är i bättre betalda branscher, män är i privata sektorn, män har högre befattningar och så vidare. Även om man kan tycka att det är fel att det ser ut så, kan det knappast kallas diskriminering eller orättvisor – åtminstone inte bara gentemot kvinnor som får lägre i lön eftersom män då också jobbar mer.

Men grejen är att det finns en liten men relativt konstant skillnad i mäns och kvinnors löner som inte går att förklara. Eller alltså. Många som av princip och hemmablindhet motsätter sig den potentiella existensen av diskriminering mot kvinnor kan förklara den och då ligger förklaringarna hos kvinnorna själva: kvinnor söker inte karriär, kvinnor bryr sig inte så mycket om lönen, kvinnor utför inte lika kvalificerade yrken. De här sakerna, de här förklaringarna, är just en del av diskrimineringen och man behöver inte ha ett särskilt långt historiskt perspektiv för att se att det är en fortsättning på århundraden av nedvärdering av kvinnors insatser.

Undersökningar bekräftar att det inte bara rör sig om kvalifikationer utan om värdering grundad i genusfördomar. Kvinnor har svårare att få jobb än män och vad manliga akademiker publicerar bedöms ha högre kvalité än om författaren är kvinna. Till exempel. Det funkar kanske inte så överallt och alltid, men den där värderingen av mäns insats som bättre finns. Nedvärderingen av kvinnliga forskare har till och med ett namn: Matildaeffekten. När neurobiologen Ben Barres fick höra att hans arbete var betydligt bättre än hans systers, Barbaras, fick han förstahandserfarenhet av effekten. Barbara var nämligen vad Ben hette innan han bytte kön. Blev Ben plötsligt en bättre neurobiolog? Förmodligen inte.

Och historien är fylld av yrken som en gång varit kvinnliga med låg status för att bli manliga med hög status, och tvärtom. Det kanske mest fascinerande exemplet är tvätterskorna, som var väldigt långt ner i hierarkin, som i det tidigmoderna Englands hov var tvättare – män. De sysslor som kvinnor utförde dagligen – baka bröd, brygga öl, laga mat, tillverka kläder – blev yrken för män ; bagare, bryggare, kock, skräddare. Och jo, alla dessa befattningar fanns för kvinnor också, men inte i organiserad form, inte med samma status och framförallt inte i samma omfattning.

Vad jag försöker säga är att vi fortfarande påverkas av alla dessa århundraden av manligt yrkesliv och kvinnligt hemmavarande. Att många av de ”förklaringar” som ges av tyckare i dag (för de förklaringarna lyfts inte fram inom forskningen) är grundade just i de genusfördomar som man påstår inte existerar. Den här bilden dök upp i min FB-feed i dag, och får symbolisera skillnaden.

Läs gärna HBL om att mammor tjänar mindre än pappor, och att bara 15% av mammorna tjänar lika mycket som eller mer än pappan. Projektchef Outi Viitamaa-Tervonen menar att det finns oförklarliga skillnader, bortom lönetillägg och deltidsarbete. Den första som kommenterar vill förklara det med att kvinnor gifter sig uppåt. Suck.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vad betyder egentligen siffrorna?

Inte alldeles oväntat blev det en hel del debatt angående vad det egentligen betyder att finska kvinnors lön är 590 euro mindre i månaden än männens dito. Att det inte automatiskt betyder att kvinnor är diskriminerade. Och det håller jag med om. Det gör det inte. Men åtminstone för mig är det en så in i helvete stor skillnad att det är dags att fråga sig varför.

Mängder med saker påverkar förstås, men det som de nya siffrorna visar, och som jag i ärlighetens namn trodde att vi hade kommit bort ifrån, är att oavsett vilket yrke vi talar om så är kvinnors lön lägre än mäns. Även för yrken med över 80% kvinnor, yrken där vi vet att kvinnor generellt har högre utbildning, så är kvinnors lön mindre. Om det bär emot att kalla det diskriminering så kan man låta bli, men det är något som är allvarligt fel med samhället.

Jag försökte sammanfatta några tankar om historiskt arbete igår och jag är övertygad om att man inte kan förstå dagens löneskillnader utan att ta historien i beaktande. För några grundläggande drag kvarstår. Mäns arbete värderas högre än kvinnors arbete. Kvinnors huvuduppgift är att sköta hem och barn. Män ses som värda högre lön än kvinnor (även om kvinnolöner officiellt är avskaffat). Så varför är det ingen som döms för diskriminering då? För att det är oerhört svårt att påvisa. Mäns högre lön kan ju lika gärna bero på att män själva tenderar till att värdera sig högre än vad kvinnor värderar sig. De ber om mer. Promotar sig själva mer. Och inte särskilt överraskande får de ofta också mer.

Men, och det är här jätteviktigt: Det betyder inte att det är rätt.

För vi bär med oss ett historiskt och kulturellt bagage som får kvinnor att undervärdera sina prestationer, samtidigt som vi bygger samhället på en sorts självförsörjande individualism. Det samhället värderar är fortfarande egenskaper som betraktas som typiskt manliga och det kvinnor ses som biologiskt lämpade för ses inte som de samhällets grundpelare vård och omsorg skulle kunna vara, utan som pengaslukande industrier som ska effektiviseras. Allt detta är faktorer som samverkar för att hålla kvinnors lön nere. Och jo. Kvinnor själva bidrar förstås till det.

Men igen alltså: Det betyder inte att det är rätt.

Och i förlängningen är det just de här sakerna som skapar enorm press på män att arbeta hårdare, som gör att män har svårt att ha råd att ta ut föräldraledighet, som säkerligen bidrar till självmordsstatistiken för män i finansiella svårigheter och för män som gått i pension, och som gör det nästintill omöjligt för män att hoppa av ekorrhjulet och spendera mer tid med familj och vänner. Vad män tjänar i pengar förlorar de i andra värden. Samtidigt upprätthålls kvinnors ekonomiska beroende, lägre lön betyder lägre pension, sämre möjligheter till lån och större behov av ytterligare en inkomst i hushållet. Och för varje generation barn som växer upp i tron att de medfödda skillnaderna på pojkar och flickor avgör vem man blir och ser sin mamma hemma med barnen och pappa borta på jobb kommer vi inte att få någon förändring.

Så kvinnor måste lära sig att ta mer plats, och män måste lära sig att låta kvinnor göra det och se att alla (utom vissa män med makt) kommer att tjäna på det i längden. Och vi måste tala om löner. Våga säga att den där skillnaden som finns i mäns och kvinnors lön inte är ok, vad fan man sedan vill kalla den.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lite om kvinnors och mäns arbete

I samma veva som kampanjen Tala om löner lanserades läser jag mycket lägligt Christopher Pihls avhandling om arbete och skillnadsskapande i 1500-talets Sverige. Han är den förste som har tagit sig an det synnerligen tidskrävande uppdraget att pussla ihop alla de spridda uppgifter om arbete som finns för att försöka bygga någon slags helhetsbild, och vad han får fram är riktigt intressant. Eller alltså. Jag tycker ju att 1500-talets Sverige är fruktansvärt spännande, så jag är möjligen lite partisk, men det här är faktiskt en av de få avhandlingar som jag skulle rekommendera vem som helst som är intresserad av arbetets historia att köpa och sträckläsa.  Det följande är mina tolkningar och funderingar kring hans avhandling och ingenting han ska lastas för.

För det första står det klart att människorna själva skilde på mäns arbete och på kvinnors arbete. Det fanns arbeten som män var lämpade att utföra och andra som kvinnor var mer lämpade att utföra och det var så Gud hade bestämt och det som var den naturliga ordningen. På många vis liknar det den inställning som somliga har i dag, om hur männen alltid sköter de tyngre arbetena och det är så det måste vara för män är fysiskt starkare. Det är den naturliga ordningen. Det intressanta är bara att exakt vilka arbeten som det varit naturligt för män respektive kvinnor att sköta har varierat över tid.

När skrivmaskinerna först kom (under 1880-talet) var det till exempel främst män som arbetade på dem för de var så avancerade att det var osannolikt att kvinnor skulle klara av det. Ja. Och sedan blev sekreterare ett kvinnojobb och rätt som det var var det bara kvinnor som skrev på maskin. När datorerna tog över var det liknande idéer. Datorer är jättesvåra. Män använder datorer. Sedan blev datorer vanligare och kvinnor de främsta användarna. Men det är flest män som är IT-support för datorer är fortfarande väldigt svåra på insidan.

Det finns några yrken som varit kvinnligt kodade så långt tillbaka i tiden vi kan följa dem. Allt som hade med kor och mjölkning att göra till exempel. Kärna smör och ysta var kvinnliga uppgifter och Olaus Magnus skriver i sin Historia om de nordiska folken att det var fåfängt av män om de ville närvara vid ystningen. Manligt kodade yrken var det mesta som hade att göra med hästar, allt från skötsel till körslor. Intressant nog är det en trend som lever kvar. Det myllrar av hästtokiga tjejer i stallen, men vad gäller hästar som yrke är det väldigt många män. Sedan finns det också yrken som var kvinnligt kodade här i norr, som exempelvis vallning av får och getter, men som i Centraleuropa var typiskt manliga.

Ett av de där arbetena som åtminstone jag har sett som typiskt manliga är kolare. Ensam i skogen, svärtade kläder, svettigt och tungt. Men faktum är att den manliga kolaren är en kodning som uppkom först vid 1800- och 1900-talen. Christopher Phil har inte bara hittat flera hustrur som arbetade vid kolmilorna, utan även kvinnor som själva var dem som lyfte lönen för mödan och andra forskare har hittat flera kvinnliga kolare under 1700-talet. Inte heller det tunga och mycket farliga arbetet i kolgruvorna i England var bara för män. Att barn deltog (och att det var mycket kontroversiellt) är rätt väl känt men även kvinnor slet och dog i gruvorna innan 1842 års Royal Commission rapporterade hur omoraliskt  det var att kvinnor arbetade i gruvorna och att det måste få ett slut. Omoraliskt inte bara för att kvinnorna arbetade väldigt hårt och det var fysiskt tungt utan för att man hade hittade kvinnor som arbetade för lättklädda. Det är viktigt att notera att 1800-talets viktorianska syn på moral var väldigt speciell. Till exempel tyckte man att det var ganska ok att män fortfarande slet i kolgruvorna medan kvinnor endast fick arbeta ovanför jord.

Det verkar finnas en idé i dag om att det är män genom tiderna som skött de tyngsta, smutsigaste och farligaste arbetena och att detta dels har att göra med en negativ syn på mäns värde, dels med att män naturligt är så mycket starkare och därför mer lämpade för fysiskt tungt arbete. Ser man på hur The Royal Commission resonerade så förstår jag hur man kan komma till den slutsatsen, men det är likväl en alltför grov förenkling för att hålla. Anledningen till att man inte tillät kvinnor i kolgruvorna var för att skydda kvinnorna för att de var svaga och skulle sköta hushållet och serva sin man. Men arbete i kolgruvorna var långt ifrån det enda arbete man ville skydda kvinnor från. Kvinnor skulle ju inte vara skomakare, handlare, lärare, jurister och så vidare, för yrkesarbete tog bort kvinnors fokus från vad som var deras naturliga uppgift; att sköta hemmet. Det var också farligt för kvinnor att arbeta där det fanns män, för kvinnornas moral och anseende kunde skadas och utan moral och anseende var en kvinna inget värd. Det skydd män med makt ville ha för kvinnor var alltså inte för att kvinnor värderades högre än män, utan för att kvinnor (och nu talar vi idéer från 1800-talet) helt enkelt inte ansågs klara yrkesliv. Det gick emot den kvinnliga naturen. Detta synsätt döljer tyvärr att historien är full av yrkesarbetande kvinnor som slet livet ur sig.

Och jag tycker egentligen inte att man ska jämföra kvinnors slit med mäns slit och försöka avgöra vem som slitit mest alls, för jag ser ingen poäng med det, men jag blir förtvivlad över att 1800-talets idéer om dygd och moral och naturlig lämplighet får överskugga kvinnors faktiska insatser. Att kommissionen inte tyckte att kvinnor skulle arbeta i gruvorna betyder inte att kvinnor inte arbetade i gruvorna. Att kvinnor inte fick bli borgare betyder inte att kvinnor inte utförde alla borgarens sysslor utan den rättsliga statusen. Och att kvinnor är fysiskt svagare betyder inte att kvinnor inte har utfört extremt tunga och farliga arbeten. Att byka i en tid när det inte fanns varmvatten var ett fysiskt oerhört tungt arbete med en mängd riskmoment och många skador. Från 1500-talets mitt finns det kvar uppgifter om mat på Kastelholms slott. Där skulle dagligen 310 personer äta. 310 personer. Det är inte ett fysiskt lätt arbete att sköta den trakteringen (tänk er att knåda bröddeg för 310 pers). Köksarbete är ytterligare ett fysiskt tungt arbete med hög risk – och även på vanliga gårdar var det tiotals människor som skulle ha mat dagligen – som främst kvinnor skulle sköta. Ja, och sedan skulle det diskas och städas också. Vad gäller tvättning var det en typiskt kvinnlig syssla med låg status, men tvättningen ger också fingervisning om hur kvinnors arbete har belagts med lägre värde än det arbete män utförde. I kungliga hushåll hade man nämligen ibland manliga tvättare. Inte för att det var tyngre eller för att kvinnor inte skulle kunna klara det, utan för att det var högre status.

Både kvinnor och män har slitit genom århundradena. Ibland, så som vid skörden, slet de sida vid sida. En bra kvinna har alltid uppskattats, men värdet på det arbete kvinnor har gjort har konsekvent varit lägre än värdet på männens arbete – särskilt sedan 1800-talet och utvecklingen av yrkesarbete utanför hemmet. Även om det alltid funnits idéer om vad som är naturligt arbete för män respektive kvinnor har de specifika arbetsuppgifterna varierat över tid, och att kvinnor inte skulle utföra fysiskt tunga och farliga arbeten är en moraliserande myt som fortfarande lever och frodas. Till exempel var det år 2009 i Sverige 55718 kvinnor med arbetsskador mot 45381 män och sjukvården, som domineras av kvinnor, är en av de yrkeskategorier som är mest i riskzonen för både skador och hot och dessutom har tveklöst flest nya sjukfall. Samtidigt finns det kvar rester av tankarna om att män på grund av sin större fysiska styrka också ska klara av hur mycket som helst utan att gå sönder – och att den som inte orkar är vek – och metallarbete och övrigt industriarbete toppar listan över riskfyllda arbetsplatser. Synen på vad som är naturligt för män och kvinnor säger betydligt mer om vår samtid än om vad som de facto är ”naturligt” och påverkar både värderingen av arbete och mäns och kvinnors möjligheter att göra vad de skulle vilja. Man behöver inte mer än att studera historia för att se att det.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Klart att kvinnor kan vara sexistiska!

Vi har ju talat en del om hur kvinnor blir diskriminerade i arbetslivet, hur det för många arbetsgivare räcker att kvinnor är potentiella småbarnsmammor, VAB-are och familjeprioriterare. I extremare fall ses inte kvinnor som lika kompetenta som män, blir inte befordrade i samma takt och anställs ibland rent av som ögongodis istället för i egenskap av yrkesutövare. Män i toppen skyddar varandra och premierar andra män. Män i toppen är ofta sexistiska. Men en väldigt intressant artikel av dr. Peggy Drexler visar att även kvinnor i toppen kan vara sexistiska. Dr Drexler intervjuade några högt uppsatta kvinnor som hellre anställde andra kvinnor än män. De ansåg nämligen att kvinnor var bättre på att kompromissa, att locka fram bra material ur samarbetspartner (i ett fall manuskript ur författare) samt att män var arroganta och lät sina stora egon komma i vägen. Låter det bekant? Tänkte du nu att det ju ligger lite sanning i det där? Nej, det ligger inte mer sanning i det där än att män skulle vara mer kompetenta och bättre lämpade för karriär än kvinnor. Positiv särbehandling av kvinnor på grund av att de är kvinnor är också sexism, särskilt eftersom denna positiva särbehandling hänger ihop med nedvärdering av män. Så får det inte vara.

Kanske det här är en av de svåraste delarna av att försöka leva och agera jämställt: att även de där positiva förväntningarna vi bär med oss av endera könet måste omvärderas och varje människa mötas för sina egna kvalitéer? Men jag är övertygad om att ifall kvinnor ska betraktas som lika kompetenta som män kan man inte samtidigt se kvinnor som mer omvårdande och bättre på att kompromissa. Även om många kvinnor genom sin uppväxt och sina tidigare erfarenheter tränats i omvårdnad och kompromissande på ett helt annat sätt än många män finns inte dessa egenskaper automatiskt i kvinnor, precis som att män inte av naturen är mer kompetenta eller bättre på teknik. För att komma bort från de negativa attityderna mot kvinnor måste vi också släppa de positiva. Det går inte att cherrypicka könsspecifika egenskaper.

Och det finns sådana som menar att kvinnor inte kan vara sexistiska för att de saknar den institutionella makten. Jag förstår hur man kan komma till den slutsatsen, men samtidigt är den att försöka svära sig fri från problem som egentligen inte är begränsade till män. Sexism är åsikter och tankar, obetänksamma skämt, fördomar och brist på eftertänksamhet. Kvinnor är inte per automatik befriade från sådant – kvinnor kan ha sexistiska åsikter (precis som att mörkhyade kan ha rasistiska). Å andra sidan handlar det också om makt. Har man inte makt att föra fram sina åsikter och tankar, eller att fatta beslut baserade på sina fördomar, kommer den sexism man står för inte att påverka omvärlden. Och låt vara att kvinnor är grovt underrepresenterade i toppositioner och att det finns en liknande snedfördelning i mot vilket kön sexism i allmänhet riktas, men kvinnor i västvärlden sitter i dag likväl på tillräckligt många, tillräckligt höga positioner för att deras röster ska kunna göra en viss skillnad. De unga män som anställdes på det företag vars chef dr. Drexter hade intervjuat skulle åtminstone hålla med. De unga män som bara för att de är män behandlas mycket hårdare än sina kvinnliga kollegor. Deras kvinnliga chef tycker att det är så man måste göra med män.

”So I end up pushing and pushing and keeping constant tabs, jumping all over a guy for even the tiniest misstep. It’s exhausting, but that way, I can avoid one mistake from turning into many.”

Det här är också diskussioner som är värda att föra, problem som bör belysas och upplevelser som förtjänar att tas på allvar. Män ska inte behöva vara tuffa nog att ta den här skiten, och kvinnor ska inte betraktas som så svaga att de inte kan vara sexister. Och som dr. Drexler skriver:

”the best workplaces are built on the ideals of hard work, talent, and dedication — three qualities that know no gender.”

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När vi ändå pratar om det där med kvinnor och arbete

Den här bannern säger en hel del om hur kvinnor arbetar i dag, och om vilka skillnader som finns.

En del skillnader finns förstås delvis för att kvinnor själva väljer att ha det så. Många kvinnor kanske exempelvis vill arbeta deltid, och då ska de förstås inte klandras. Däremot kan det vara värt att fråga sig varför så många kvinnor i så fall vill arbeta deltid, och inte minst vad det gör för männens chans att dra ner på sina arbetstimmar, med kvinnors pension och med kvinnors beroende av ekonomiskt stöd.

Och så är det värt att titta extra på det där med styrelseposter. I Sverige sitter det alltså kvinnor på 22% av styrelseposterna. Jag vet inte exakt hur uträkningen har gjorts, men jag gissar att det är alla olika sorters styrelseposter ihopslagna som ger den procenten. Den är låg, och det är något som bör problematiseras. För det verkar finnas någon sorts utbredd uppfattning om att kvinnor inte når till chefspositioner för att kvinnor rent generellt inte vill bli chefer, för att kvinnor inte är lika framåt som män. Att skillnaden ligger i kvinnors respektive mäns inställning till chefspositionen. Men faktum är att kvinnor är hyggligt väl representerade som chefer när vi rör oss på en mellanchefsnivå. I USA är hälften av alla managers kvinnor. Men när det rör de allra högsta positionerna, som chairman, CEO, COO och så vidare, ligger kvinnors andel på endast 7%. Liknande tendenser finns i de nordiska länderna.

De här siffrorna kan inte förklaras med att kvinnor inte vill bli chefer (de är ju redan chefer på en lägre nivå), att kvinnor inte satsar på karriär (de har ju redan nått långt) eller att det skulle finnas ett underskott på kvalificerade kvinnor. Det forskning istället visar är att det rör sig om direkt eller indirekt diskriminering, där framförallt familjen spelar en stor roll. För kvinnor i karriären kanske inte ens själva vill prioritera familjen, men inskrivet i den kvinnliga rollen finns likväl hotet om mammaledighet, om VAB-dagar, om ändrade värden ”så fort hon får barn” och om att en kvinnas karriär alltid ska betraktas i relation till hennes mans karriär och till faktisk eller möjlig familj. Så här skriver Hoobler, Lemon and Wayne (2011):

”Our research suggests that one reason why women are not reaching the top jobs in U.S. companies is because their managers assume that their familiy responsibilities interfere with performance of their work roles […]. Just being a woman signals family responsibilities, and puts women at odds with current perceptions of ‘the ideal worker’.”

Forskning visar alltså att det bortom en enskild kvinnas val finns bromsmekanismer som knyter samman kvinnor med hemmet och bilden av en problematisk anställd. När kvinnor inte når absoluta toppositioner blir det en ond spiral, eftersom en av förutsättningarna för att nå toppen är stöd från andra i toppositioner. Forskning visar att både bristen på kvinnliga förebilder som kan förändra såväl den egna som andras syn på kvinnliga chefer, samt inte minst bristen på kvinnliga mentorer som kan pusha för sina adepter betydligt minskar kvinnors chanser att bli befordrade. Diskriminering mot kvinnor när det gäller befordringar är förmodligen tydligast i branscher som domineras av män: finns det inte kvinnor med på toppen som kan bidra till en professionell syn på underordnade kvinnor kommer män att premieras. Som när Judy Calibuso fick höra från sin chef att han föredrog att ge den sortens konton hon ville ha till män. Eller som Hannah som gick på mammaledighet, fick se sitt jobb försvinna under tiden och sedan fick höra att hon ”borde veta hur det fungerar”. Listan skulle kunna göras oändligt lång.

Och även för dem som inte låter sig hämmas av familjelivet i sin karriär hänger stigmat kvar. Jag vet inte hur många gånger jag när jag varit på konferenser har fått förvånade utrop över att jag har barn och ”hur hinner du med allt” och ”är det inte svårt att åka på konferens då”. Hur många gånger min man fått höra sådana saker? Ganska exakt noll. Andra sidan av kvinnor-sköter-familjen-myntet är förstås trycket på män att inte vara hemma med barn, att inte prioritera familjen och att alltid sträva framåt och uppåt i karriären, vilket förstås binder många män vid en roll de inte vill ha.

Det första vi behöver göra är att acceptera att det fortfarande finns diskriminering mot kvinnor i arbetslivet, för först då kan vi öppet diskutera hur vi ska få bukt med det. Sedan ska kvinnor sluta känna sig som förrädare mot något sorts imaginärt kvinnokollektiv, oavsett om de vill satsa på familj och deltidsjobb eller på karriär. Kvinnor ska heller inte behöva be om ursäkt för att de tjänar mer än sina män, så som många kvinnor gör i dag. Samtidigt ska män beredas utrymme att ta den pappaledighet de har rätt till och att få spela så stor roll i sina barns liv som pappor i egenskap av hälften av föräldratotalet förtjänar. För det är genom att pappor och mammor tar lika stort ansvar för nästa generation som pappor och mammor kan börja göra karriär på samma premisser. Just nu, är det sannerligen inte jämställt.