En del dagar händer det att många små bitar, som var för sig inte är några större problem, tillsammans gör att det känns som att jag fullkomligt tappar fotfästet. I dag:

• Jag hittar en gammal bild på sonen och minns hur det var att sätta honom i dagvård. Jag minns min ensamhet, hur han vantrivdes, hur jag upplevde att jag hade noll stöd från pappan och jag blir arg och ledsen och kvävd av minnena.
• Den kör jag sjunger i tar på nytt upp Aftonens sång, en fantastiskt vacker visa om avsked. Senast vi sjöng den var när sonen var sjuk och jag inte visste om han skulle överleva.
• Det visar sig att det finns gelatin i min favoritglass. Vem i helvete kommer på tanken att lägga döda grisar i glass?!?
• Exet meddelar att jag bara får hem ett barn istället för två imorgon, som jag hade trott. Sonen vill stanna en dag extra hos honom.

Här faller jag. Djupt och snabbt. Famlar efter fotfäste, någonting att hålla i så att jag ska komma ihåg vartåt jag är på väg. Då hjälper det att ha en stark, trygg famn att landa i. Älskade, välsignade A! Som vanligt släpper han allt han har för händer och hjälper mig att samla ihop mina trasiga bitar.