– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Utan undantag, varje höst, köper jag i en blind iver betydligt fler blomlökar än vad någon normalt funtad människa någonsin skulle orka plantera. Det underlättar förstås att jag inte är normalt funtad, men tsisös vad jag är trött i kroppen nu när drygt två hundra tulpanlökar, krokusar och allium (ett impulsköp under härregud-di-säljer-lösviktslökar-hysterin) har grävts ner i första klassens dyngsura lerjord.
Blomrea alltså. Livsfarligt.
Thomas Holmén skrev en insändare till HBL och använde ordet dagistant. Med anledning av att representanter för sagda grupp tanter påpekade att de är pedagoger med gedigen utbildning och förtjänar mer respekt än så förklarar han att han ville ge insändaren en vardaglig ton och inte alls menade något nedsättande, vilket jag har full förståelse för. I samma tidning som publicerade hans svar fanns en annan insändare om ämnet där ”bästa pedagoger” informeras om att Holmén är ”en ytterst belevad man” som är ”artig mot damer” och att det verkligen inte finns fog för ”denna indignation”. Vidare frågar sig båda insändarna vad man ska säga om man inte får säga dagistant. Dagisdamer då? Eller dagisflickor?
Visst, visst, att man i Sverige inte ens får säga dagis känns väl lite överdrivet. Som någon sa är det ett smeknamn, precis som eftis. Men att kalla dagisets utbildade personal för tanter är och förblir nedlåtande. Holmén sätter, förmodligen utan att märka det själv, fingret på problemet när han skriver att en ”dagistant är hemtrevlig, barnkär och mysig, precis som det ska vara”. Kära nån. Dessa dagistanter har en minst treårig högskoleutbildning och tar dagligen ansvar för vad de allra flesta föräldrar skulle hålla med om är de viktigaste i hela världen – och gör det dessutom för patetiskt lite betalt. Genom att benämna dem tanter cementerar man synen på dem som sköter om barn som just hemtrevliga och mysiga istället för kompetenta och målmedvetna – och framförallt upprätthåller man dagvård som specifikt kvinnligt.
Så finns det dem som inte vill säga dagistant utan argumenterar för att använda dagisflickor eftersom de är så unga. Men problemet här är inte åldern. Problemet är att man genom begreppet dagistant (eller dagisflicka) insinuerar att vad som behövs för att sköta barn är att man är kvinna, inte att man är utbildad. Personligen tycker jag att utbildning är betydligt viktigare, och dessutom att det vore en stor vinst för hela samhället om fler män engagerades i dagvården.
Och så kommer det eviga tjatet om vad man ska säga om man inte får säga som man alltid gjort. Det är ju tydligen väldigt krångligt att säga barnträdgårdslärare (vilket är den korrekta titeln), ungefär som det är svårt att säga chokladboll. Och kanske det inte är hela världen att i vardagligt tal säga dagistant, även om jag är övertygad om svårigheterna med att höja yrkets status så länge termen bibehålls. Men varför inte säga ”dagispersonal” helt enkelt?
I genusforskningen förekommer begreppet kvinnlig underordning betydligt oftare än vad de flesta kritiker verkar tycka är rimligt. Oavsett vilken inställning man som forskare har till begreppet är den kvinnliga underordningen någonting som man måste ta ställning till när man forskar i genus. I just det stadiet av teoribildandet är jag själv just nu.
Begreppet är svårt. Min forskning rör Sverige 1350-1550 och det råder inget tvivel om att samhället så som det framkommer genom källorna var mansdominerat. Lagen gynnade männen vilka i sin tur hade ensamrätt på lagskapande och på så vis kunde ett system där kvinnor systematiskt uteslöts från juridiska, politiska och ekonomiska rättigheter upprätthållas. Med våra nutida mått mätt skulle begreppet kvinnlig underordning kunna vara mycket beskrivande.
Men jag ställer mig ändå väldigt tveksam. Redan 1996 frågade sig Gudrun Andersson (Lennström) och Maria Ågren om man kan påstå att kvinnor varit underordnade om kvinnorna själva inte har uppfattat det så. Jag tycker att det är en oerhört relevant fråga. För historieforskningen handlar det förstås om vilka nutida filter som påverkar historikerns tolkning av förflutna verkligheter. Av alla de tusentals dokument jag läst från 1300- och 1400-talen har jag inte hittat ens en liten antydning till att kvinnor som grupp kände sig förfördelade. Det fanns, så vitt jag kan bedöma, ingen uppfattning om kvinnlig underordning som något annat än sakernas naturlig ordning. Det fanns ingen kvinnokamp, inga tal om jämställdhet, ingen känsla av underordning som någonting negativt.
Kanske kan begreppet kvinnlig underordning användas för att neutralt beskriva ett patriarkalt samhälle där kvinnor inte hade tillgång till samma sfärer som männen? Men ändå. Motsatsen till kvinnlig underordning är manlig överordning och även i ett starkt patriarkalt samhälle kräver dessa begrepp en värdering av dels samhällsfunktionerna (ofta genom att värdera traditionellt manliga sfärer högre än traditionellt kvinnliga), dels aktörernas förmåga att styra sina egna val. Kan man vara underordnad utan att känna sig underordnad? Och vem är det i så fall som har rätten att bestämma vad som ska betecknas som underordning? I vårt västerländska nutida samhälle ser vi ofta kvinnor i burka som manifestationer av den ultimata kvinnliga underordningen. Men är de kvinnor i burkaförbudens Frankrike som klär sig i sin burka och går ut för att demonstrera för sin rätt att klä sig som de vill verkligen underordnade? Och i så fall underordnade vad och vem?
– Jag klär mig som jag vill!
– Nej kvinna! Du är så underordnad att du inte ens förstår det själv!
Den råa Bohemen Maggie har en pågående fantastiskt kul utmaning som heter Hitta katten. Så den här bloggen ska förstås inte vara sämre!
Kan du hitta barnet? Extra poäng om du också listar ut vilket barn det är…
Tips: Det är ett av mina.
Jag kikar runt lite efter en passande altandörr. Och så hittar jag en dörr med en kattlucka, vilket eftersom vi har tre katter som allihop tycker att det är oförskämt av mig att bli irriterad när jag har kravlat mig upp ur sängen för att öppna dörren till en mjauande katt som inte alls ville gå utan bara kontrollera att jag skulle komma och öppna verkar vara en bra idé. Numer kan man förse kattluckan med ett magnetlås och katten med en nyckel så att luckan bara öppnas av en katt med rätt nyckel.
En stund tänker jag att det är helt frkn genialt! Men sedan tänker jag att det förmodligen är lite som att ha tre fulla inneboende i yngre tjugoårsåldern som tappat nyckeln när de kröp under staketet och sedan såg det som en god idé att slå in dörren med pannan och bjuda sin vänner på 45 % grädde direkt ur kartongen.
Hit och dit och tillbaka igen 