Jag har länge tänkt skriva något om det där med att bry sig om vad andra har för åsikter om en. Och jag tycker att man ska lyssna på sina vänner och jag tycker dessutom att man ska stanna upp och reflektera över vad man gör när någon påpekar att man klampar på som en elefant i en porslinsaffär. Det är sådant som har med respekt för andra att göra, och det tycker jag är viktigt. Men ibland blir det en väldigt svår balansgång mellan att borsta av sig rätt saker och att respektera sig själv. De diskussioner som blir här inne på bloggen är ibland sådana att jag får en hel del kommentarer av den mindre uppmuntrande sorten och även om jag vet att jag borde strunta i dem så är det ibland svårt.

Det här inlägget kommer egentligen inte alls från vad som händer här på bloggen. Diskussionerna om vaccin nu på senaste har, på bloggen, varit osedvanligt snygga om jag får säga det själv. Nej, det här inlägget kommer snarare av att jag upplever att jag, och ett förkrossande antal kvinnor med mig, så många gånger har fått höra att en bra kvinna ska kompromissa, lyssna in, inte vara bitchig, kunna ta kritik och utvecklas att jag tar åt mig av minsta lilla.

Som till exempel att köra bil. Jag är inte bara nervös för de klassiska dumheterna som att typ köra på någon eller missa en hastighetsskylt och åka dit för fortkörning eller krocka eller så. Jag sitter och oroar mig för vad random snubbe i annan bil eller på gatan eller i sitt köksfönster med en kikare ska tycka om hur jag kör. Som om det hade betydelse, liksom. Om någon tutar för att den tycker att jag har bytt fil på ett otillbörligt sätt är alltid min första reaktion att vilja slå någon på käften (primitivt, men sant) men sedan kommer skammen. Skammen över att någon tyckte att jag bytte fil som en åsna. Rädslan över att någon sedan ska känna igen min bil och bah ”titta där är hon som någon tutade åt”.

Det här är så jävla bisarrt. Jag förstår ju det själv. Samtidigt hör jag så många kvinnor som till exempel inte vill köra bil inne i stan för att det är obehagligt. Kvinnor som låter sig begränsas på grund av sitt obehag inför… Ja. Jag vet inte ens vad obehaget kommer ifrån. Obehag inför att bli bedömd, kanske?

Samma sak är det om jag är ute, gående, på stan och någon catcallar eller bara vänder sig om och tittar. Även då är min första reaktion ilska, men sedan skam. Skam över att jag har klätt mig på något visst sätt. Att håret ser ut som det gör. Att jag sminkat mig för mycket. Att jag rör mig fritt på en offentlig plats. Och jag tänker jättemycket på det där som somliga säger, med att kvinnor som sminkar sig eller klär upp sig eller whatever, gör det för att dra blickar till sig eller åtminstone måste räkna med att det är effekten. Samtidigt tror jag inte att jag personligen har klätt upp mig för att dra blickar till mig sedan typ tonåren. Jag klär upp mig för att det är en del av att ladda inför något jag ska göra. För att, även om vad jag ska göra inte är direkt relaterat utseende, så känns det som om jag är bättre förberedd om jag är lite uppsnofsad. Uppmärksamheten man som kvinna ibland röner på stan är inte det minsta uppmuntrande. Den får mig självmedveten och osäker.

Den här konstanta ångesten över vad andra tycker, även när jag på ett intellektuellt plan vet att det är fullkomligt irrelevant, den är förödande för självförtroendet. Jag är också övertygad om att den är inlärd och att även om män också kan bli självmedvetna och osäkra så är det betydligt vanligare att kvinnor upplever det i sådan utsträckning att de begränsas av det. Man kan ta lite grann av det, då och då, men om någon har tutat på mig när jag försökte parkera och någon annan fem minuter senare busvisslat då är jag färdig att sätta mig i ett hörn och gråta.

Och det handlar verkligen inte bara om att kvinnor skulle vara svagare än män, utan om att kvinnor uppfostras till anpassning. Dels som små flickor som ska vara duktiga, dels som en socialisering in i hur det är att vara kvinna – i serviceyrken, som den som är lyhörd, som den som förändrar sig. Att inte anpassa sig efter andra känns som ett misslyckande om man tillräckligt många gånger har fått höra att det är ens livsuppgift. Man blir så sanslöst rädd för att göra fel hela tiden, för att all form av negativ uppmärksamhet automatiskt registreras som ett personligt misslyckande och ett tecken på att man måste förändra sig.

Så det kräver hård träning, det där med att skita i vad folk tycker om en, men jag tror att det är superviktig kunskap. Redan rädslan för att någon ska tycka illa om en är begränsande, och när någon verkligen kritiserar blir det rent av handlingsförlamande. Jag tror att det viktigaste man kan göra är att tysta sin egen, inre fördömande röst. Den där som säger att man är för tjock, för klumpig, för långsam, dålig på att köra bil, fel klädd och inte tillräckligt tacksam. Den där rösten som underhåller ångesten genom att säga att man borde gjort något annorlunda – att man borde lära sig att anpassa sig. Den rösten ska jag lyssna lite mindre på i framtiden, och framförallt ska jag se till att den säger betydligt snällare saker.