Vardagslivet

Att VABba när man inte kan vara ledig

Det bästa med mitt jobb är att jag sätter mina egna arbetstider. Det finns ingen som kontrollerar mina timmar och flåsar mig i nacken om jag går ut en stund i solen eller tar en sovmorgon. Jag älskar det så mycket att jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna ha ett normalt jobb igen.

Men så blir ett barn sjukt och en make åker till Tyskland (dessa saker sammanträffar ofelbart) och jag har en deadline. Och det finns inte många saker som är värre än känslan av att inte räcka till någonstans. Inte vara tillräckligt närvarande för det feberdåsiga barnet som med lite febernedsättande i kroppen bubblar av tusentals frågor och en diskussionslusta jag inte riktigt delar. Inte få ihop tillräckligt mycket tid av skrivande för att vara på den säkra sidan av att bli färdig innan deadline. Definitivt inte få ihop varken tillräckligt mycket sömn eller tillräckligt med tid i solen. Hur jag än gör räcker jag inte till.

Tiden väntar liksom inte på någon.

Det är tveklöst det värsta med mitt jobb.

Vardagslivet

Åbo slott och en solig söndag

I går skulle maken till Åbo så jag och barnen följde med för att turista i slottet. Och det är härligt när ungarna kommit upp i den åldern att man faktiskt har kul ressällskap snarare än två skrikande klumpar när barnen är med. De lyssnade tålmodigt på mina berättelser och ställde frågor jag inte kunde svara på (”mamma, hur djup är en fängelsehåla?”). Vi stannade och njöt av utsikt och solsken i nästan varje fönster och funderade över hur det kan ha varit att vara barn på slottet för 500 år sedan. På slottet fanns just nu en fantastiskt snygg utställning om drottning Kristina, med rekvisita från filmen. Kan rekommenderas!

20150315-201754.jpg

20150315-201813.jpg

20150315-201837.jpg

20150315-204255.jpg

20150315-204327.jpg

20150315-204342.jpg

20150315-204352.jpg

20150315-204401.jpg

I dag åkte maken till Tyskland långt innan vi andra vaknat och inte alldeles oväntat hade Vilho ordentlig feber när han vaknade. Han insisterade dock på att han var gammal nog att själv avgöra huruvida han borde sitta inne eller inte, så han parkerade sig på en stol han själv snickrat, i solen mot vedbodsväggen och njöt tillsammans med sin katt. Maggie ser förresten ännu tjockare ut nu, och hon har gjort ett litet hål i halmen inne i sin bur. Vi får väl se om det kommer några ungar.

20150315-204919.jpg

20150315-204930.jpg

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att prata sexualitet i finsk radio. Perkele.

Jag blev för ett tag sedan intervjuad av den finskspråkiga radion i Sverige, Sisuradio, angående kvinnor i historien. De frågade om jag kunde finska och jag svarade att det inte direkt var mitt starkaste språk och de tyckte inte det gjorde något och så körde vi intervjun på finska. Det finns dagar då min finska är ganska bra och folk blir förvånade över att höra att jag är svensk. Så finns det andra dagar då jag inte hittar ett enda ord jag letar efter, då meningsbyggnaden är en uppvisning i grammatiska don’ts och jag låter förståndig som tuggummituggande fjortis. Dagen för intervjun föll tveklöst i den senare kategorin.

Jag har själv inte lyssnat på resultatet. Det är alltför ångestfyllt. Den som ändå skulle vilja kan göra det här, men jag kan knappast rekommendera det.

Jag fick den mycket knepiga frågan vad som kommer sedan, när vi liksom har kvinnor med i historieböckerna. Vad är nästa steg? (Vi bortser nu från att kvinnor i historieböckerna inte är en punkt på en checklista av saker som ska ordnas, utan ett enormt och dynamiskt forskningsfält som ger oss bredd i vårt kunnande om förfluten tid.) Jag svarade sexualitet, riktigt innan jag hann reflektera över att mitt finska ordförråd verkligen inte räcker till för att diskutera sexualitet på ett vetenskapligt vis och att sexualitet är en fallgrop. Reportern undrade vad jag menade. Och jag fortsatte att gräva min grop ännu djupare.

Min förklaring (som jag i min ångest inte har vågat lyssna på igen) lät i direkt översättning ungefär så här: ”Jo, typ om man liksom är typ en kille eller så och så är man kompis med en annan kille och säger att man tycker om varandra, är man typ bög då eller?”. Jag insåg att det inte lät så bra så jag provade en annan vinkel: ”Eller om man typ liksom är tjej och har på sig du vet killkläder och gör typ killgrejer vad är man då, va? Typ… eh… trans eller? Man måste ju inte vara lesbian vet du.” Där någonstans tror jag att jag nådde botten.

För vad jag ville var att lyfta fram behovet av att se på sexualitet som ett kulturellt fenomen. Till exempel: I dag räknas homosexuella som en sexuell minoritet. Homosexualitet har varit förbjudet, men det har också varit fullkomligt socialt accepterat (i t.ex. Sparta), hyllat som den högsta formen av kärlek (antika Grekland) och varit en del av initiationsriter (i vissa indianstammar). De människor som utövat homosexualitet i de samhällen där det har varit en accepterat del av kulturen har dock inte nödvändigtvis varit homosexuella i dagens bemärkelse. Det är fullt möjligt att män har haft sex med andra män (för det handlar, surprise surprise, nästan uteslutande om män) för att det var så man gjorde utan att de för den skull kände sig särskilt sexuellt dragna till andra män. På samma sätt finns det säkerligen i dag homosexuella som utövar heterosexualitet för att det är normen.

Sedan finns det också beteenden som vi i dag har kodat som homosexuella men som inte alls har varit det i en historisk kontext. Som de här killarna som var kompisar och därför visade det när de fotograferades:

Det är inte många killkompisar i dag som skulle vara bekväma med att posera så här för att visa att de gillar varandra som kompisar (100-tals fler finns här!). På samma sätt är det inte många som skulle skriva brev med 1500-talets retorik, där man talar om sin älskade, mest kära vän för dem som var viktiga för en.

Det finns också en tendens i dag att sexualisera sådant som inte måste ha handlat om sexualitet. Kvinnor som klädde sig i manskläder och levde som män måste inte alls ha varit trans. Det kan lika gärna ha varit ett sätt att nå en del av samhället som annars var stängt för kvinnor. Att veta exakt vad som drev den som klädde sig och levde som man eller kvinna fast den varit könad som det andra är nästintill omöjligt att veta i dag, men vi förvrider historien om vi antar att det alltid hade med sexualitet att göra. Då förutsätter vi ju att den kvinna som ville leva som man alltid var transsexuell och att det alltid bara har funnits två alternativ att välja mellan – man eller kvinna. Så har det inte varit.

Innan vi vet mer om hur man har sett på sexualitet genom århundradena är det svårt att förstå dagens sexuella minoriteter. Till exempel kallar vi det sexuella minoriteter endast för att de avviker från dagens strikta heteronorm, men de är ju bara sexuella minoriteter i jämförelse med en sexuell majoritet. Man skulle lika gärna kunna tolka sexualitet på ett spektra, istället för som ett ”vanligt” sätt och några ”avvikande” – som motpoler. Historiskt sett är ett spektra ett betydligt bättre sätt att beskriva det.

Och det var det jag försökte få fram, utan att ha vokabulären till att diskutera sexualitet med den sortens öppenhet och bredd, samt framförallt respekt, som ämnet förtjänar. Så jag skriver det här, och hoppas att jag för guds skull inte har förolämpat alltför många av dem vars historia jag skulle vilja lyfta. Sexualitet är kulturellt, inte biologiskt. Och sexualisuus är ett av de svåraste orden i världen att böja på finska.

Kuriosa: Homosexuell hette visst inte homosexuellilainen som man skulle kunna tro.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Hur man bäst bemöter den som fröjdas över att veta könet på sitt ofödda barn

Det diskuterades livligt hur man ska bemöta de där som bubblar av lycka över att de på ultraljud fått se om babyn i magen är en pojke eller en flicka. Hur ska man hantera när någon kastar sig ut för att köpa rosa inredning för att de väntar en flicka?

Det finns ett mycket enkelt svar på de här frågorna: Med glädje. Man bemöter andras rena glädje med glädje. För att gå och pissa på någon annans parad ska man ha jävligt bra skäl och att man inte tycker att andra får köna sina barn är i ärlighetens namn inte ett bra skäl alls. Det här är ett av de typiska tillfällena då den gyllene regeln ”har du inget snällt att säga ska du hålla käft” gäller.

För föräldrar skuldbeläggs för allt och ingenting i alla fall. Det sista föräldrar behöver är fler rättesnören, fler saker att oroa sig över. Och det värsta som kan hända en baby är inte att födas i en familj som i månader planerat och dekorerat babyns rum i en viss färg.

Att bli förälder är omtumlande, och att få ”veta” könet på babyn redan innan kan göra det hela lite mindre omtumlande. Göra det lite mer verkligt. Vi fick veta att vi väntade en flicka då för 7 år sedan och det första vi gjorde var att köpa en underbar gammalrosa klänning med en kanin på. Hade någon då kommit och ifrågasatt detta hade jag blivit arg på ett sätt som är svårt att sätta i skrift utan att man knackar sönder tangentbordet. För när babyn väl kommer vänds allt det man trodde sig veta om babyn ändå upp-och-ner. Alla de planer man hade om hur man själv och babyn och universum skulle fungera går likväl åt fanders. Men det är en insikt som föräldrar måste få komma till själva, i sin egen takt. Planeringen man gör innan babyn föds, eller ens det där man gör i början då allt bara går ut på att få både sig och babyn att överleva, det handlar bara om sinnesro. Och det finns en särskild plats i helvetet för dem som på flit fuckar med föräldrars sinnesro för att de tror sig veta bäst.

Den enda, förutom en själv, som har att göra med vilken inredning eller vilka kläder eller vilka leksaker som ska köpas är barnet när det är stort nog att själv kunna berätta om det. Och när barnet börjar berätta ska man lyssna. När barnet börjar berätta vet man bättre vem barnet är och vem barnet vill vara. När barnet börjar berätta kommer somliga att förstå att man inte kan veta könet på sitt ofödda barn, eller ens på sin lilla baby. Och den dagen ens förtjusande lilla flickbaby visar sig vara ett pojkbarn då har materiella saker i stil med en underbar gammalrosa klänning med en kanin på ingen som helst betydelse längre. Då har man som förälder bara valet att fortsätta vara den bästa förälder man kan vara åt det barn man älskar eller att bara vara en liten lort.

Vardagslivet

Morgonens äggskörd

I dag jobbar jag hemifrån. Vaknade oförskämt sent och gick ut till djuren. Tittade till Maggie som börjar bli rund om magen (vilket för kaniner inte egentligen behöver betyda något annat än att de är lite runda), snubblade på Rasputin som virvlade runt mina ben och pratade en stund med hönsen som var lika kränkta som vanligt. Hela tre ägg hade hönsen lyckats lägga sedan i går kväll. Tre ägg. Kan man vara stolt som en tupp över sånt?

Ett av äggen var fortfarande varmt och jag kan inte bestämma mig för om det är härligt och förunderligt för att det då är alldeles pinfärskt, eller inte så härligt eftersom anledningen till värmen är att det just kom ut ur en hönas rumpa.

20150312-110958.jpg

Uncategorized

Det är en konst att skita i vad andra tycker om en

Jag har länge tänkt skriva något om det där med att bry sig om vad andra har för åsikter om en. Och jag tycker att man ska lyssna på sina vänner och jag tycker dessutom att man ska stanna upp och reflektera över vad man gör när någon påpekar att man klampar på som en elefant i en porslinsaffär. Det är sådant som har med respekt för andra att göra, och det tycker jag är viktigt. Men ibland blir det en väldigt svår balansgång mellan att borsta av sig rätt saker och att respektera sig själv. De diskussioner som blir här inne på bloggen är ibland sådana att jag får en hel del kommentarer av den mindre uppmuntrande sorten och även om jag vet att jag borde strunta i dem så är det ibland svårt.

Det här inlägget kommer egentligen inte alls från vad som händer här på bloggen. Diskussionerna om vaccin nu på senaste har, på bloggen, varit osedvanligt snygga om jag får säga det själv. Nej, det här inlägget kommer snarare av att jag upplever att jag, och ett förkrossande antal kvinnor med mig, så många gånger har fått höra att en bra kvinna ska kompromissa, lyssna in, inte vara bitchig, kunna ta kritik och utvecklas att jag tar åt mig av minsta lilla.

Som till exempel att köra bil. Jag är inte bara nervös för de klassiska dumheterna som att typ köra på någon eller missa en hastighetsskylt och åka dit för fortkörning eller krocka eller så. Jag sitter och oroar mig för vad random snubbe i annan bil eller på gatan eller i sitt köksfönster med en kikare ska tycka om hur jag kör. Som om det hade betydelse, liksom. Om någon tutar för att den tycker att jag har bytt fil på ett otillbörligt sätt är alltid min första reaktion att vilja slå någon på käften (primitivt, men sant) men sedan kommer skammen. Skammen över att någon tyckte att jag bytte fil som en åsna. Rädslan över att någon sedan ska känna igen min bil och bah ”titta där är hon som någon tutade åt”.

Det här är så jävla bisarrt. Jag förstår ju det själv. Samtidigt hör jag så många kvinnor som till exempel inte vill köra bil inne i stan för att det är obehagligt. Kvinnor som låter sig begränsas på grund av sitt obehag inför… Ja. Jag vet inte ens vad obehaget kommer ifrån. Obehag inför att bli bedömd, kanske?

Samma sak är det om jag är ute, gående, på stan och någon catcallar eller bara vänder sig om och tittar. Även då är min första reaktion ilska, men sedan skam. Skam över att jag har klätt mig på något visst sätt. Att håret ser ut som det gör. Att jag sminkat mig för mycket. Att jag rör mig fritt på en offentlig plats. Och jag tänker jättemycket på det där som somliga säger, med att kvinnor som sminkar sig eller klär upp sig eller whatever, gör det för att dra blickar till sig eller åtminstone måste räkna med att det är effekten. Samtidigt tror jag inte att jag personligen har klätt upp mig för att dra blickar till mig sedan typ tonåren. Jag klär upp mig för att det är en del av att ladda inför något jag ska göra. För att, även om vad jag ska göra inte är direkt relaterat utseende, så känns det som om jag är bättre förberedd om jag är lite uppsnofsad. Uppmärksamheten man som kvinna ibland röner på stan är inte det minsta uppmuntrande. Den får mig självmedveten och osäker.

Den här konstanta ångesten över vad andra tycker, även när jag på ett intellektuellt plan vet att det är fullkomligt irrelevant, den är förödande för självförtroendet. Jag är också övertygad om att den är inlärd och att även om män också kan bli självmedvetna och osäkra så är det betydligt vanligare att kvinnor upplever det i sådan utsträckning att de begränsas av det. Man kan ta lite grann av det, då och då, men om någon har tutat på mig när jag försökte parkera och någon annan fem minuter senare busvisslat då är jag färdig att sätta mig i ett hörn och gråta.

Och det handlar verkligen inte bara om att kvinnor skulle vara svagare än män, utan om att kvinnor uppfostras till anpassning. Dels som små flickor som ska vara duktiga, dels som en socialisering in i hur det är att vara kvinna – i serviceyrken, som den som är lyhörd, som den som förändrar sig. Att inte anpassa sig efter andra känns som ett misslyckande om man tillräckligt många gånger har fått höra att det är ens livsuppgift. Man blir så sanslöst rädd för att göra fel hela tiden, för att all form av negativ uppmärksamhet automatiskt registreras som ett personligt misslyckande och ett tecken på att man måste förändra sig.

Så det kräver hård träning, det där med att skita i vad folk tycker om en, men jag tror att det är superviktig kunskap. Redan rädslan för att någon ska tycka illa om en är begränsande, och när någon verkligen kritiserar blir det rent av handlingsförlamande. Jag tror att det viktigaste man kan göra är att tysta sin egen, inre fördömande röst. Den där som säger att man är för tjock, för klumpig, för långsam, dålig på att köra bil, fel klädd och inte tillräckligt tacksam. Den där rösten som underhåller ångesten genom att säga att man borde gjort något annorlunda – att man borde lära sig att anpassa sig. Den rösten ska jag lyssna lite mindre på i framtiden, och framförallt ska jag se till att den säger betydligt snällare saker.

Vardagslivet

Höna, tupp eller pingvin

Ni har säkert alla undrat hur det har gått med hönsen. Vi har knappt fått några ägg alls i flera månader. Jag antar att det har varit för mörkt. Inte skulle jag heller vilja lägga ägg i sånt väder som varit. Och att det är hög tid för bättre väder syns inte minst på Dotty, uppenbarligen tupparnas favorithöna, som börjar bli rätt sliten. Det ska bli skönt när de kan få gå ut. Eller, det får ju gå ut nu också. De har bara liksom inte velat.

Sedan var det mysteriet med nya Pipis. När vår granne, som också har höns, för första gången såg Pipis II tyckte hon att det liknande en tupp. De senaste månaderna har hen (hahahaha) dock fortsatt att utvecklas till en höna, till vår stora lättnad. Och så för några veckor sedan började plötsligt både kam och haklapp växa. Inte lite, utan massor. Säkert 1 cm på bara en vecka. Vi började förbereda oss på tanken att vi kanske hade lyckats få ännu en tupp och så började det komma ägg. Oklart från vem, men ägg likväl. Och så en dag såg jag Pipis II ligga i ett hörn och ruva. Nånting mysko är det med den här… Eh… Fågeln.

20150306-090903.jpg

20150306-090913.jpg

20150306-090947.jpg

20150306-090959.jpg

Nyhetsplock

Den feministiska PK-normen

Lena Andersson skriver i dag om kvinnor med rinnande mascara i skidspåret. Hon skriver så här:

”Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.”

Och nu är ju inte jag en sån som är ute i skidspåret om jag bara kan slippa, men jag kan för mitt liv inte förstå varför det skulle vara opraktiskt att måla sig runt ögonen om man vill prestera i ett skidspår. Alltså, vad har det för negativ effekt på prestationen att man är sminkad? Och ifall det ändå inte är många som ser ens ansikte när man åker där ute, varför ska man då förutsätta att det är för att tillfredsställa en betraktare som någon har sminkat sig? Om det inte är kutym att sminka sig inför åkning, varför måste den omedelbara slutsatsen vara att kvinnorna försöker anpassa sig till ett ideal – om det bevisligen inte varit ideal?

Och varför i hela friden ska vi fortsätta diskutera om och hur och när och varför kvinnor sminkar sig?

Andersson fortsätter:

”Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. […] Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen ser hur duglig man är.”

Jag förstår tanken. Kvinnor behöver lära sig att lita på sin egen kompetens. Men samtidigt är det något här som liksom är åt helsike galet. Texten går ju ut på att kritisera kvinnor som sminkar sig och att skuldbelägga den som tar sig traditionella kvinnliga attribut som om det är kvinnors eget fel att glastaket finns kvar. Dessutom hävdar hon att kvinnor genom att försöka se bra ut (vilket, mind you, män också gör, även om det är på ett annat sätt) gör det endast för att locka fram begär hos betraktaren och därför inte kan förväntas bli respekterade för sin kompetens. Jag skulle vilja påstå att män som vårdar sitt utseende sällan blir betraktade som uppmärksamhetssökande objekt, utan som lite mer kompetenta.

Skönhetsnormer är problematiska, ja, men det är betydligt mer problematiskt att kasta skulden för objektifiering på kvinnor själva. Jag vill kunna klä mig som jag vill och sminka mig när jag känner för och likväl bli behandlad med den respekt min person och min kompetens förtjänar. Jag vill inte behöva anpassa mig till någon norm, inte ens en feministisk PK-norm, för att slippa objektifieras. Det är inte mitt ansvar att hålla mäns begär borta. Det är på mäns ansvar att behandla medmänniskor som just sådana.