Vardagslivet

Övermäktigheten

Charlotte1 kommentar

Det är verkligen fascinerande hur fysiskt trött man kan bli av psykiska påfrestningar. Jag tror att varenda käft som någonsin haft någon sorts psykisk överbelastning (utbrändhet, anpassningsstörning, depression, whatever) kan vittna om att det inte sitter främst i huvudet. Det sitter i kroppen.

I händer som inte orkar hålla taget. I blytunga ben som inte vill bära. Kramp i muskler man inte visste man hade som ändå inte vill fungera när man behöver dem. Ögonlock som knappt hålls uppe. Hjärtklappning av ansträngningen att ställa in mjölkpaketen i kylen. Mjölksyra i armar och axlar av att tvätta håret.

Och det går liksom inte att sova av sig det. Tröttheten är kvar ändå.

Jag får tipset om att göra sånt jag tycker om att göra, men jag orkar inte. Ibland tror jag att jag ska orka men så tar det slut. Det ska väl erkännas att jag annars också är bra på att starta projekt och inte bäst på att avsluta dem, men då brukar det vara för att jag hittar något annat jag hellre vill göra – inte för att jag ger upp. Min studsiga hjärna tar liksom bara ett studs nu. Och gör inga mjuklandningar.

Psykologen frågar om jag klarar mig och jag svarar att jag inte förstår vad hon menar. ”Säg om du känner att det blir övermäktigt” förklarar hon, som om det skulle klara upp något. Och jag tänker på då för tre år sedan när jag hade spytt i flera veckor och åkt in och ut på sjukhuset och sedan var hemma med en då treårig Gabriel. På när socialen skulle komma och hjälpa till med städning och matlagning men Gabriel kom hem från dagis med vinterkräksjukan och det bara var han och jag igen.

”Övermäktigt”.

Jag tror inte att jag vet vad det är riktigt. Och jag vet inte om det betyder att jag liksom gett upp inför att min situation har varit övermäktig redan länge, eller om jag helt enkelt inte kommit dit än. I mitt stilla sinne tror jag att det är det första. Om situationen inte hade varit övermäktig hade jag ju inte varit sjukskriven ju.

Vardagslivet

Klipp klipp

CharlotteLämna en kommentar

Jag vet att jag är en otålig typ. Jag vet det. Efter att läkaren sjukskrivit mig så vilade jag medan jag grät (tidsoptimering!) i säkert 20 minuter innan jag började läsa på om hur man snabbast och effektivast kan få ett överbelastat nervsystem att sluta vara överbelastat.

Det är möjligt att det inte är helt rätt taktik.

Nu har jag varit sjukskriven i nästan två veckor och jag hade inte trott att det skulle ta så länge. För två veckor sedan trodde jag fortfarande att jag skulle kunna åka med på lanseringsresa med vårt underbara projekt (mer om det senare) imorgon, men det finns liksom inte en chans.

En del saker klarar jag riktigt bra. Jag har till exempel klippt av mig håret. Tonårsdottern insisterade på att hon skulle få ta en bild på hur det såg ut bakifrån och förklarade, med en sån där min som säger att hon kanske inte tyckte att det var helt lyckat, att hon förstår att det är svårt att klippa i nacken när man inte ser. Det är förstås svårt att klippa i nacken. Men jag gjorde det ändå. Jag har också snart staplat sju kubik ved inför vintern. Monotont, fysisk arbete med en bra podd i örat går utmärkt.

Andra saker klarar jag inte riktigt lika bra. Som att färga håret till exempel. Det krävde alldeles för mycket precision och tålamod (en del kanske skulle argumentera för att det krävs precision när man klipper håret också men det är givetvis helt beroende på ambitionsnivån – min rörde snarast att inte klippa av typ örat). Jag har också svårt för finmotoriska saker. Öppna en tepåse. Knäppa knappar. Använda ett tangentbord. Vänster hand hänger inte riktigt med och fingrarna sitter liksom ihop.

Och det är så svårt när jag inte vet vart det här är på väg. Ibland tänker jag att det är på väg att bli bättre. Som i går. Då jobbade jag ett par timmar. Sedan sov jag hela natten, körde Gabriel till förskolan, och sov tre timmar till. Är fortfarande helt kaputt. Och jag grubblar på om det är så det ska vara. Är det ett bra tecken? Blir jag bättre? Eller har jag gjort för mycket om kroppen stänger av?

Jag googlar och söker erfarenheter från andra men förstår att det där med att ha en anpassningsstörning hör till den kvinnliga sfären av psykosomatiska åkommor som man kanske lite ska skämmas över att man har. Som att det skulle betyda att man inte är riktigt kapabel. Och jag tänker mycket på det där med att kvinnor oftare än män får just sådana här problem, men att en av de största skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor är att kvinnors hjärnor uppvisar större plasticitet – alltså större anpassningsförmåga. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag vet att jag sitter i den här sitsen på grund av att jag är alldeles för bra på att anpassa mig, peppa mig själv, hitta lösningar. Alltid alltid vidare. Det ordnar sig. Ljusglimtar.

Så när det till slut brister så är det inte för att kapaciteten skulle vara för låg utan tvärtom, och jag tror att det är sant för de flesta kvinnor i liknande sits. Vi slutar inte när vi borde ge upp, utan när kroppen tar slut. När nervsystemet stänger av.

Jag vet att jag ska vila och jag lovar att jag försöker. Men jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag. Det är som om någonting har tagit över. Invaderat. Något som gör att jag känner mig ledsen hela tiden fast jag egentligen har jättemycket att vara glad över. Något som gör att jag inte vill ta mig för något fast jag egentligen längtar efter att få göra det. Just nu tror jag att det är det svåraste. Att jag inte känner igen mig. Men håret är bra i alla fall.

Men när blir det bättre? Prognosen är bra står det. Jovisst. Inte tror jag ju att det ska vara så här för evigt. Men. Hur. Jävla. Länge. Ska. Det. Ta.

Vardagslivet

Reparera

CharlotteLämna en kommentar

Så eftersom jag har tid har jag tittat på Netflix Nobody Wants This och härriminguuuud vilken bra serie!

Och eftersom jag, som sagt, har tid har jag funderat jättemycket över varför jag tycker den är så himla bra och jag har faktiskt kommit fram till vad den magiska ingrediensen är för min del. Reparation. Misstag begås – både stora och små – men de tillåts inte bli större än vad de måste vara för båda huvudkaraktärerna reparerar. De tar aktiv kontakt med den andra, utreder och gör bättre.

Det är så sjukt uppfriskande att se i det träsk av romantiska förebilder som lever på att endast sparsamt delge den andra vad man på riktigt tycker och tänker.

Dessutom tycker jag att det är härligt att utredningsdelen inte måste pågå i evigheter. Ofta så saknar detaljerna kring exakt vad som gick fel och vem som sa eller inte sa vad, gjorde eller inte gjorde något, betydelse. Det enda som har betydelse är att den andra blev obekväm eller sårad. Det är i sig självt någonting som är värt att reparera.

Standard att leva upp till!

Vardagslivet

Störd

Charlotte1 kommentar

Så jag har blivit sjukskriven. Det står att det är en anpassningsstörning, vilket rent kliniskt säkert är korrekt men metaforiskt är ett skämt eftersom jag är här för att jag är för bra på att anpassa mig. Så bra att jag kan trycka ner den inre rösten som säger att jag inte vill eller orkar och bara göra vad som ska göras medan jag går sönder på insidan.

Hur som helst.

Jag har köpt en liten motorsåg som jag har varit ute och städat i trädgården med och det var utmärkt terapi. I morgon ska jag klippa håret kortare. Inte med motorsågen alltså, men med kökssaxen. Det kommer säkert också att bli jättebra.

Och jag hörde på någon podcast där de pratade om livskriser och om att klippa håret och om hur det egentligen inte handlar om frisyrer utan om att man inte längre vill vara den person man varit. För min egen del handlar det mest om att jag var hos frissan och betalade snordyra pengar för att få håret proffsigt klippt för typ någon månad sedan. Men det blev varken särdeles jämt eller så kort som jag hade velat ha det ens efter att jag hade kommit tillbaka när det inte blev bra första gången, men det vågade jag förstås inte säga då. Att ha protesterat en gång var tillräckligt. Hon såg stressad ut och var säkert trött. Relaterbart.

Så att klippa håret är inte för att jag vill vara någon annan utan för att jag har gått runt i över en månad med något som inte har känts helt bra och bara… anpassat mig. Nu är jag störd i min anpassning, så saxen nästa.

Vardagslivet

Domedag

Charlotte2 kommentarer

Jag lär mig hela tiden nya saker om hur kroppen och sinnet och nervsystemet och alltet fungerar. Ibland skulle jag till och med vilja lära mig lite mindre. Eller åtminstone ha en paus i den rent praktiska utbildningen.

Väldigt kort så har det varit rätt stressigt under en längre tid. Inte så att det har varit mycket att göra (det har det förvisso också) utan så att det har funnits Stora och Viktiga Saker som inte har fungerat. Framförallt handlar det om föräldraskap och det yngsta barnet. Vi har suttit i möten med olika instanser angående den saken över femtio gånger de senaste åren. Nu har vi äntligen fått ett beslut från tingsrätten om hur det ska ordnas. Det är, tycker jag, ett väldigt bra beslut. När jag läste det kände jag mig ödmjuk inför att så många vuxna hade sett och hört mitt älskade barn, satt sig in i hans situation och sedan gjort sitt yttersta för att han ska ha det så bra som möjligt.

Nu får han vara mycket med mig, och det är bra. Jag får i lugn och ro ta hand om honom. Och om mig själv.

Och jag hade så vansinnigt mycket sett fram emot att få det där domslutet, pappret i handen som skulle göra slut på tröstlösa diskussioner. När jag först fick det skakade jag så mycket att jag knappt kunde läsa. Fick lägga det ifrån mig flera gånger och bara andas. Det blev bra. Allt blir bra. Jag kan äntligen, äntligen börja leva igen. Planera för framtiden.

Så det är med synnerligen stor frustration som jag har insett att mitt nervsystem inte alls hänger med. Snarare blir det värre. Jag kan inte slappna av. På nätterna arbetar hjärnan på högvarv med att gå igenom allt som hänt det senaste decenniet. På morgnarna vaknar jag utmattad med skenande puls och ångest. Men jag har ju mycket att se fram emot så jag kan förstås roa mig om dagarna. Njuta av en ny sorts frihet. Därför syns det kanske inte direkt vad som händer inuti, men kroppen är banne mig helt slut.

Ni vet när man stressar som en gnu inför semestern, för att hinna få allting klart? Och så får man ledigt och så blir man sjuk för att kroppen bah ”yaas, vi kan gå ur total panic mode – kör ner alla system!”?

Där är jag nu.

Fast det är inte några veckors stress innan semestern, utan ett fucking årtionde av käck. Såatteh.

Psykologen undrade om jag kan visa förståelse för mig själv och det kan jag väl. Men det är som när man ska gå på fest med sin bästa kompis och hen får feber kvällen innan. Klart att man har förståelse för kompisen. Hen gör väl så gott hen kan liksom. Men man kan ändå känna stor besvikelse över att det inte blev fest. Och jag tror att det är helt ok också.

Jag ville så innerligt gärna få gå på fest nu. Jag tänker mig att jag hade förtjänat det.

Även om jag kan visa förståelse för mig själv och liksom logisk ser hur det är helt rimligt att ett system som har varit alldeles för ansträngt alldeles för länge kollapsar när trycket inte längre är lika hårt, finns det samtidigt en liten ettrig del av mig som sitter och hojtar om att det inte är så himla farligt. Härriguuuud. Folk går ju igenom suuuuuperjobbiga grejer utan att hålla på och klaga. Allt är ju bra nu. Tönt.

Men det är samma del som tycker att man bara har ett värde om man kan vara produktiv och om jag ska vara helt ärlig, så är det bara mig själv som jag tänker så kring. Bara mig själv som jag inte litar på kan avgöra när det är för mycket. Som jag har högre krav på. Och det är inte rättvist.

Men hur som helst. Det blir fest senare.

Uncategorized

Inte alla män och patriarkatet

CharlotteLämna en kommentar

Jag lyssnar som bäst på en podcast om hur man ska sätta gränser (long story, vi får återkomma dit) och intervjuaren frågar varför det är så svårt för ”oss” (som i ”kvinnor”) att sätta gränser och får svaret att det har att göra med patriarkatet och med sexism. Det har att göra med att kvinnor får lära sig att gränser inte är kvinnligt.

Och intervjuaren säger inte emot men vill lägga till att det också kan ha med kultur att göra och påpekar att när hon var liten så kunde hennes mormor stå tio timmar i köket och sedan sitta i ett hörn och titta på när alla andra åt för det var så man gjorde. Intervjuarens poäng var att också kvinnor kan lära kvinnor att inte sätta gränser.

Det är givetvis sant.

Grejen är väl bara att det i exemplet hon lyfte fram så uppenbarligen också är på grund av patriarkat och sexism. Aspekter av kvinnors varande som vi blir socialiserade in i och som är grundade i patriarkala strukturer kan givetvis överföras till nästa generations kvinnor av äldre generationers kvinnor. Generationsöverskridande trauman och allt det där.

Kvinnor i min ålder (typ 40 eller så) har mammor som växte upp i en starkare patriarkal struktur än den vi själva växte upp i – för min del handlar det om 1950- och 60-tal. Det vi uttryckligen har blivit tillsagda eller subtilt lärt oss genom observation av hur kvinnlighet ska levas är därför fortfarande färgat av en tid när hemmafruar var normen och kvinnans uppgift i livet var att göra mannen lycklig.

Så har jag därför större delen av mitt liv betraktat mitt eget värde huvudsakligen genom mäns ögon. Det gjorde min mamma också, liksom hennes mamma före henne. Min generation är den första som har en rimlig chans att slå sig fri från det, eftersom vi har rätt till egen inkomst och det finns sociala skyddsnät i form av dagis, subventionerad läkarvård och sånt. Visst fanns flera av de sakerna också på 80- och 90-talen, när jag var ung, men det hade inte funnits tillräckligt länge för att vara en självklarhet för min mamma. Nu kan kvinnor välja att leva utan män och ekonomiskt, juridiskt och tekniskt klara sig ändå (den själsliga biten ska vi också återkomma till vid ett senare skede…).

Det är egentligen ganska fantastiskt att tänka sig att vi kan bryta mönstret här.

Men för att kunna bryta mönstret måste vi förstå att patriarkatet är en struktur som upprätthålls av både män och kvinnor. Det vi har lärt oss av våra anmödrar kan vara patriarkalt. Särskilt när det handlar om att vara andra till lags och låta bli att sätta gränser.

Skilsmässor

Själens mörka natt

Charlotte3 kommentarer

Det är så många saker som har hänt.

Efter skilsmässan för typ… eh… nio(?) år sedan blev det svårt att skriva. Allt gammalt jag kunde skriva om, det där dagboksmässiga, blev jättekänsligt. Och allt det nya, på grund av naturen av det förhållande jag gick in i, blev uttryckligen oönskat, förbjudet, övervakat. Den blogg som tidigare varit en livsviktig kontaktyta till en större värld kändes helt plötsligt inte alls som min egen. Den var inte min fristad längre.

Inte minst för att jag inte stod upp för den och för hur viktigt skrivandet var och är för mig.

Sedan var det där med omvärlden. När jag började blogga så hade jag fortfarande ambitionen att försöka förklara genusforskning för dem som inte alls förstod sig på sådant trams, eftersom det faktiskt gick att förklara. Det rörde trots allt bara genus. Men som senare forskning har visat är det samma antigenustroll som tror på myten om massinvandring och som tror att klimatförändringen och vaccin är hittepå och så vidare. Det hänger ihop, det där, och har enligt forskningen att göra med förmåga till empati. Och då blev jag ganska trött för då var det ju inte alls så enkelt som att om jag bara kunde förklara vad genusforskningen faktiskt sa och hur det skiljde sig från vad som plockades upp av media så kunde saker och ting redas ut.

Ja, och så blev jag sjuk. Jättesjuk, faktiskt. Inte så att jag kommer att dö av det eller så, men tillräckligt sjuk för att hela mitt universum skulle förändras av det. Det ledde i sin tur till ett par år av djupdykningar i det inre. En del talar om the Dark Night of the Soul. Det har varit ganska många mörka nätter nu, för att uttrycka det milt.

Och jag har kommit fram till så många saker.

Därför kommer den här bloggen nu att bli ganska mycket mindre rosa fluff och ganska mycket mer nattsvart mörker. Jag tänker på det nu på hösten, när det fysiska mörkret har återvänt. Det bästa med mörkret är att man helt plötsligt kan se alla stjärnorna igen. Tusentals miljoners miljarder minst. De har ju varit där hela tiden, förstås, men mot mörkret så syns de.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Den hermaneutiska bördan

CharlotteLämna en kommentar

Jag kan villigt erkänna att jag spenderar orimligt mycket tid på att lyssna på podcasts och böcker om relationer. Det är i princip relationer i alla dess former. Relationen till en partner, till sina barn, till föräldrarna, till vänner och till sig själv. På många vis är det ju relationer jag har forskat kring också, fast historiska sådana. Och det är något visst med den där intersektionen där två människor möts och det bildas något större. Ett tredje. En relation.

I en av de podcasterna nämndes ny forskning av Ellie Andersson, professor i filosofi. Hon har myntat begreppet ”hermaneutic labor”, vilket jag på svenska nu valde att kalla den hermaneutiska bördan. Konceptet hänger nära ihop med den känslomässiga bördan, som vi har talat om tidigare när det har handlat om det osynliga arbetet som framförallt kvinnor står för. Den känslomässiga bördan, eller det emotionella arbetet, handlade i början främst om kvinnors roller på arbetsplatser men har på senare år breddats så att det inbegriper även andra former av relationer – och då särskilt i heteronormativa hushåll.

Den hermaneutiska bördan är den energi det tar att tolka och på ett sammanhängande sätt uttrycka sina egna känslor, intentioner, begär och motivationer och att utröna dessa i andra, samt att utverka lösningar för relationella problem som har uppstått av spänningar i ett förhållande. Jag blir förstås alldeles till mig över att någon så vackert har lyckats sätta fingret på något som jag vet att jag har haft jättestora problem med, och som jag vet att många väninnor också kämpar med.

Professor Anderssons slutsatser är att den hermaneutiska bördan huvudsakligen har fallit på kvinnors ansvar, och att det blir en betydande del i särskilt heteronormativa intima relationers mikropolitik.

Den hermaneutiska bördan handlar alltså om att tolka känslor och den mäts i energi.

I praktiken kan den se ut som när man står i duschen och förbereder sig för hur man ska omformulera den där saken man hade försökt ta upp förra veckan och som hade lett till gräl. Den där man hade känt sig jävligt obekväm med men som egentligen kanske inte var en stor sak och som möjligen triggade något i ens eget undermedvetna men som man kanske hade varit lite för rakt på sak när man försökte berätta för honom om. Omformulera. Försöka på nytt.

I praktiken kan den se ut som att vänta på rätt tillfälle att berätta en sak som hände på jobbet eftersom man vet att han hade en dag full av möten och säkert är trött och därför först borde äta och sitta en stund framför TVn innan han är mottaglig.

I praktiken kan den se ut som att tala i timmar med väninnor om hur man känner sig och vad man drömmer om och vad som är rimligt och vad som låter sig göras och hur alla bitar i ett mycket komplicerat vardagspussel ska kunna läggas så att alla blir nöjda. Få råd och tips och idéer och vara bollplank och komma hem och höra att man är kontrollerande.

I praktiken kan den se ut som att ständigt leta nya vägar till lösningar på problem det allt mindre känns som att man faktiskt var med och skapade.

I praktiken kan den se ut som att vänta på sin tur. Sin tur att vara slutkörd, att vara arg, att vara uppgiven. Sin tur att bli omhändertagen.

I praktiken kan den vara en klump i halsen. En otålighet i blodet. Ett krypande i skinnet.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det är så vansinnigt viktigt att vi får de här begreppen för att kunna beskriva vad som händer. Inom oss och mellan oss. Att ta ansvar för att koherent tolka känslor och hitta lösningar på spänningar i förhållanden tar fruktansvärt mycket energi och kraft. Samtidigt är alla förhållanden, men i synnerhet intima relationer, helt beroende av att det görs. Den insatsen som särskilt kvinnor gör på den fronten borde uppmärksammas mer, och sedan borde ansvaret fördelas lika jämt som man fördelar att plocka ur diskmaskinen eller laga mat. Energin vi investerar är dyrbar.

Det var bara det.

Skilsmässor

Ascension

CharlotteLämna en kommentar

Klockan är snart halv fem på natten och jag kan inte sova. Jag säger inte att jag går igenom en livskris eller så men alltså. Det kanske är så här de känns. Som sömnlöshet. Som oändlig trötthet. Som uppvaknande.

De kommer säkert aldrig i rätt tid, livskriserna.

Och egentligen vet jag inte om det jag upplever nu i småtimmarnas sömnlöshet egentligen är livskris. Själva krismomentet har nog pågått länge länge redan. I åratal. Ska jag vara ärlig sammanfaller det nog med skilsmässan för 9(?) år sedan. Snarast är det så att krisen börjar lätta och kvar finns liv.

Liv som jag har väntat alldeles för länge med att leva.

En av mina superpowers är att jag kan intala mig själv att vara ok med nästan vad som helst. När de äldre barnen var små var det en överlevnadsstrategi att få mig själv att tycka att det är kul att sitta vid sandlådekanten och se barnen kasta sand på varandra timtal. Att kväva det jag själv upplevde att jag behövde för att andra behövde mig. Det har också, om jag ska vara helt ärlig, lett mig till att inse att jag faktiskt tycker väldigt mycket om att göra vissa saker som jag som yngre fullkomligt hatade. Hushållsarbete till exempel. Jag tycker jättemycket om det – städning och fönsterputsning inkluderat. Att tvinga mig själv att göra det har fått mig att förstå att jag gillar det.

Det är också en superpower som har gjort att jag trivs med de flesta olika arbetsuppgifter och de senaste åren har jag gjort allt mellan xml-kodning och cateringassisterande vid sidan av forskningen. När jag funderar på vilka jobb jag kan tänka mig att ha i framtiden så ser jag fler kul möjligheter än vad jag ser begränsningar. Jag blir uppriktigt lätt exalterad av det mesta.

Men det är samtidigt en superpower som får mig att stanna kvar i förhållanden som huvudsakligen hålls samman av min entusiasm. Och det är, för att uttrycka det milt, inte alltid helt lyckat. Dessutom tar det fruktansvärt mycket tid och energi och leder en fortfarande till samma känsla av bottenlös ensamhet.

På en väns Facebook-feed hittade jag den här:

Jag har förvisso varit över 40 i några år nu, men det är fortfarande sant. Jag har sett det hända med mina vänner och jag känner det hända med mig. Ascension. Det Stora Uppvaknandet.

Att det för mig kommer i form av skrivande mitt i natten är knappast förvånande. Nu ska jag bara låta det komma. Liv efter kris med ännu färre fucks to give. Och mer skrivande. Det vet jag ju att jag mår bra av.

Historikerns historier

Om man har tandvärk

CharlotteLämna en kommentar

Jag sitter för tillfället och jobbar med ett manuskript med recept för olika botemedel. De är i princip tagna nästan ordagrant från Johan Haartmans Läkebok (egentligen med det inte alldeles enkla namnet Tydelig Underrättelse Om de Mäst Gångbara Sjukdomars Kännande och Motande, Genom Lätta och Enfalliga Hus-Medel; Samt et litet Res- och Hus-Apothek; Dem til tjenst som ej hafwa tilfälle at rådfråga Läkare) från år 1765. Det är i sig en väldigt intressant bok, och det manuskript – skrivet av en äldre herre som i början av 1800-talet satt sig ner för att kopiera Läkeboken – är ännu intressantare.

Både Haartmans bok från mitten av 1700-talet och den handskrivna kopian från över en generation senare rör sig i gränslanden mellan skol- och folkmedicin, samt mellan medicin grundad i humoralpatologi (alltså en föreställning om att vi är uppbyggda av olika vätskor och beroende av dessas balans) och modern medicin.

Därför kan man i ett och samma andetag få råd och instruktioner som hör till gränslandet. Som om man har tandvärk, till exempel. Då kan det döva värken skönt om man petar på tandköttet så att man ”uthjälpa den skarpa stockande bloden”. Rimligt. Man bör dock inte göra det med en spik. Också rimligt. Eller med en ”utur rönn på en morgonstund uttagen sticka”.

Åkäj.