I måndagens HBL var det dags igen. En kvinna skriver in och berömmer den förra insändaren, ni vet den där som hyllar symbiosen mellan mor och barn, och passar samtidigt på att framhålla amningen. ”När naturen för en gångs skull bjuder just kvinnan på den bästa biten, varför inte ta för sig och njuta?” Sedan uppmuntras alla dessa mammor och barn som lider av mammans strävan efter jämställdhet att sluta ”lyssna på jämställdhetsprofeter” och istället läsa någon av de ”goda böcker om barns behov och utveckling” som finns tillgängliga.

Och visst handlar symbiosmyten om jämställdhet. Det där har vi redan pratat om. Men hur är det med amningen då? Är det inte himla själviskt av kvinnor som inte ammar utan istället jobbar?

För det första är det märkligt att ställa amning mot jämställdhet. Det är ju inget hot mot jämställdheten att kvinnor ammar. Om de vill. Tvärtom är det en effekt av ett betydligt mer jämställt och rättvisare samhälle som mammans rättighet att amma uppmärksammas och hon kan få ledigt från jobbet för att kunna göra det. Historiskt sett är det en jättekort tid som mammor har ammat sina barn själva. I hundratals år har det varit standard att anställa en amma. Att vi har ett så oerhört tillåtande system i Norden, där kvinnor som vill genom statligt stöd har möjlighet att vara hemma och amma i lugn och ro är alltså något som följt på jämställdhetstanken och något vi ska vara oerhört glada för. Och som en parentes: jag vet inte vad det är för jämställdhetsprofeter den där kvinnan i HBL hänvisar till, men jag har inte hört någon som har sagt att kvinnor borde sluta amma för att jobba istället. Om någon kan upplysa mig om var dessa jämställdhetsprofeter har predikat skulle jag bli mycket tacksam.

Men viktigast av allt i det här är att det fortfarande rör sig om en myt, amningen som undergörande och bröstmjölken som nästintill magisk och att det ska vara kvinnans uppgift att ge detta oerhört värdefulla livselixir till sin baby. Bröstmjölk med magiska egenskaper förekommer inom praktiskt taget vilken mytologi som helst. En trollkvinna i isländsk folklore skvätte så mycket mjölk när hon ammade sina trollbarn att det blev vita toppar på Islands berg. När jungfru Maria droppade en droppe bröstmjölk på golvet i en grotta den heliga familjen gömde sig i färgades golvet vitt. Listan skulle kunna göras oändlig. Och ingen argumenterar mot att bröstmjölk skulle vara bra för små barn. Bröstmjölk är jättebra för små barn. Men, och det här är det absolut viktigaste, det finns ingen som helst forskning som indikerar att amning skulle vara avgörande för barnets trygghet och självkänsla som vuxen, för hur barnet blir som människa efter amningstiden.

Dessutom kan det inte sägas nog ofta att alla kvinnor inte kan amma. När jag själv satt med första barnet och grät av rädsla för att han kanske snart skulle vakna och jag bli tvungen att amma honom igen hade jag gett en präktig smäll till den som käckt förkunnat att alla visst kan. När det lossnade bitar av bröstvårtorna för att de var så trasiga, när amningskuporna färgades röda av blod eller när jag vid min femte bröstinflammation av den kanske tjugonde mjölkstockningen såg röda streck sprida sig ut från bröstet mot armen och mot hjärtat upplevde jag inte direkt att naturen bjudit mig på den bästa biten. Faktum är att hade det inte varit för dagens medicin (tack penicillin och tack jourläkare!) hade jag med största sannolikhet varit död flera gånger om i sviter av amningen, en död som var långt ifrån ovanlig för några hundra år sedan.

Jag bet ihop. Jag har ammat båda barnen helt upp till halvåret och sedan delammat i nästan ytterligare ett halvår. Men jag skulle aldrig någonsin döma någon som valde flaska istället, som sa att det får vara nog. Och jag skulle aldrig någonsin få för mig att tro att det där med att jag ammat mina barn på något sätt automatiskt skulle göra mig till bättre mamma än någon som valde ersättning. För vi återkommer till vad som är kärnan; det finns inga belägg för att just amning skulle vara avgörande för barnets utveckling. Kvinnorna i HBL talar om att mamman ska njuta och att symbiosen med barnet är livsviktig, men jag kan garantera att den mamma som liksom jag själv har stora problem med amningen inte genom bröstmjölkens undergörande verkan kommer att få en ljuvlig anknytning till sitt barn, utan snarare tvärtom.

Och eftersom amningen inte är avgörande för barnets utveckling öppnas en värld av möjligheter för varje familj att ordna sin vardag som det passar dem bäst. Babyn kan ammas eller få ersättning, mamman och pappan kan hjälpas åt. Nämen vänta lite nu. WHO säger att man ska amma i minst 6 månader. Jo, men den rekommendationen är utvecklad som uppmaning för kvinnor i utvecklingsländer, där bristen på rent vatten gör mjölkersättning till ett hasardspel, och de senaste åren har många röster höjts för att förändra rekommendationerna i länder som exempelvis Finland, där ersättning är ett fullgott alternativ. Det finns så många saker som är viktigare för att fylla ett barns behov och för att stöda barnets utveckling än amning. Att föräldrarna trivs med varandra och sig själva, att de älskar sin baby, kramar den, pratar med den och ger den bra mat till exempel. Inget av detta är beroende av amning.

Dessutom blir jag så innerligt trött på att mammor måste anklagas, skuldbeläggas och kritiseras för allt de gör. Barn har vuxit upp i många generationer före vår. Det är ju lite så vi har kommit just hit. Och om det någonsin var dags att dra en patetiskt enkel lärdom från historien så var det nu; barn växer upp och blir bra vuxna oavsett vad samhället just då tycker om moderskap och mammans inneboende skyldigheter. Men det blir fasligt mycket enklare för alla mammor om omgivningen ger dem stöd istället för konstant kritik.

Läs också rapporten från Nickby!