Historikerns historier

Vad ett patriarkat är, och vad det inte är

Jag fick en fråga om vad ett patriarkat är för något. Det är ju ett ord man hör rätt ofta, och ett ord som jag själv använder i min forskning. Att förklara vad ett patriarkat är, är egentligen väldigt enkelt.

Ett patriarkat är ett samhällssystem där män (oftast äldre män) har den ekonomiska, juridiska och politiska makten. That’s it.

Ett patriarkat är alltså inte per definition ett samhällssystem som män har uppfunnit i syfte att förtrycka kvinnor, men det är heller inte ett system som ett gäng fulla rödvinsfeminister hittat på för att berättiga kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Att ett samhälle är patriarkalt säger ingenting om hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv. Ett patriarkat är en ram, där själva bilden som ramen omger kan se ut på många olika sätt. Den jämförelse jag brukar göra för att förklara vad jag menar är med monarki. En monarki är ett samhällssystem där det finns en kungafamilj. Termen säger dock ingenting om hur samhället i övrigt fungerar, vilka andra maktfaktorer det finns eller hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv.

Av någon anledning tenderar en viss sorts människor att bli väldigt arga när man talar om patriarkat, som om det skulle vara en ideologisk eller politisk vinkling av historien. För alla som sysslar med svensk historia är patriarkat en lika självklar term som monarki – det finns ingen pågående vetenskaplig diskussion om huruvida patriarkat är en användbar term eller ett feministiskt påhitt för det är så självklart att patriarkatet är ett historiskt faktum. Att diskutera patriarkatets existens i det medeltida Sverige med en historiker är som att diskutera trovärdigheten i evolutionen med en biolog. Det ger liksom inte intryck av att man är särskilt insatt i vad modern forskning kommit fram till.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Topless kunglighet

Ni har säkert hört att man har lyckats knäppa några suddiga bilder på prinsessan Kate när hon är topless inne på sitt och prins Williams hotellrum. Enligt sånna som stöder skvallerpress är det helt ok eftersom fotografen när han tog bilderna stod på allmän mark.

Och jag förstår vitsen med journalistiska friheter. Information och bildmaterial som hör till folket måste få publiceras och delges folket, annars faller demokratin samman. Och svenska Se & Hör beslutar sig för att Kates boobs är av så stort intresse för folket att de helt enkelt inte borde döljas och tidningen kommer därför att publicera bilderna. För på Se & Hör vill man inte ”särbehandla kungligheter” utan gör ”samma nyhetsbedömning oavsett vem det är”. Det har alltså med nyhetsvärdet i ett par suddiga boobs att göra, och inte med att boobsen i fråga är kungliga. Så jag skulle därför vilja uppmana alla kvinnor att sälja sina toplessbilder till Se & Hör, som tydligen betalar mycket bra. Det gör ingenting om bilderna är suddiga, eller om ni inte berättat för granntanten att ni fotograferat hennes taxöron för Se & Hör publicerar gärna bilderna ändå. Så sätt igång! Skicka in! För är det något som man alltid kan slå upp stora rubriker kring och som hela världen har rätt att fröjdas åt så är det boobs!

Vardagslivet

Cykling och frågelekar

Igår kväll tog vi en snabb cykeltur. Extra snabb var den i en grusig backe. Helt kräääjsi, som Tilda sa.

20120919-211557.jpg

Sedan käkade vi kryddkaka och hade frågelekar. Vilho byggde saker och vi gissade vad det var. Det här, till exempel, var ett bord med en penna som står upp. Konstigt nog var det ingen som gissade på det.

20120919-211647.jpg

 

Vardagslivet

Godtrohet

Rätt som det är hör jag oljud från nedervåningen. Ni vet, just så där som det låter när katter gör något som de inte borde, till exempel slaktar något luddigt och sött på vardagsrumsmattan. Så jag springer ner med förhoppningen om att om inte rädda vad det nu var som höll på att dö, så åtminstone skrämma katterna tillräckligt för att övertyga dem om det förnuftiga i att hålla sig med liknande saker utomhus. Klampandet i trappen och mitt ”vad gör ni vad gör ni vad är det ni GÖÖÖR” i en allt annat än behärskad falsett borde ha funkat.

Men när jag kommer ner möts jag bara av Percival som stirrar på mig med en sån där storögd förvåning som katter kan ha när de känner sig orättvist behandlade. I fåtöljen ligger Katt-katt och har, sin vana trogen, inte gjort mycket mer än vänt på sig de senaste timmarna. Fundersam går jag upp igen. Jorå, i min säng ligger Poppy och halvsover.

Katterna är oskyldiga. Jag är paranoid. Och när jag sätter mig för att fortsätta skriva ligger det en död fågel under mitt skrivbord.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland ammande mammor och jämställdhetsprofeter

I måndagens HBL var det dags igen. En kvinna skriver in och berömmer den förra insändaren, ni vet den där som hyllar symbiosen mellan mor och barn, och passar samtidigt på att framhålla amningen. ”När naturen för en gångs skull bjuder just kvinnan på den bästa biten, varför inte ta för sig och njuta?” Sedan uppmuntras alla dessa mammor och barn som lider av mammans strävan efter jämställdhet att sluta ”lyssna på jämställdhetsprofeter” och istället läsa någon av de ”goda böcker om barns behov och utveckling” som finns tillgängliga.

Och visst handlar symbiosmyten om jämställdhet. Det där har vi redan pratat om. Men hur är det med amningen då? Är det inte himla själviskt av kvinnor som inte ammar utan istället jobbar?

För det första är det märkligt att ställa amning mot jämställdhet. Det är ju inget hot mot jämställdheten att kvinnor ammar. Om de vill. Tvärtom är det en effekt av ett betydligt mer jämställt och rättvisare samhälle som mammans rättighet att amma uppmärksammas och hon kan få ledigt från jobbet för att kunna göra det. Historiskt sett är det en jättekort tid som mammor har ammat sina barn själva. I hundratals år har det varit standard att anställa en amma. Att vi har ett så oerhört tillåtande system i Norden, där kvinnor som vill genom statligt stöd har möjlighet att vara hemma och amma i lugn och ro är alltså något som följt på jämställdhetstanken och något vi ska vara oerhört glada för. Och som en parentes: jag vet inte vad det är för jämställdhetsprofeter den där kvinnan i HBL hänvisar till, men jag har inte hört någon som har sagt att kvinnor borde sluta amma för att jobba istället. Om någon kan upplysa mig om var dessa jämställdhetsprofeter har predikat skulle jag bli mycket tacksam.

Men viktigast av allt i det här är att det fortfarande rör sig om en myt, amningen som undergörande och bröstmjölken som nästintill magisk och att det ska vara kvinnans uppgift att ge detta oerhört värdefulla livselixir till sin baby. Bröstmjölk med magiska egenskaper förekommer inom praktiskt taget vilken mytologi som helst. En trollkvinna i isländsk folklore skvätte så mycket mjölk när hon ammade sina trollbarn att det blev vita toppar på Islands berg. När jungfru Maria droppade en droppe bröstmjölk på golvet i en grotta den heliga familjen gömde sig i färgades golvet vitt. Listan skulle kunna göras oändlig. Och ingen argumenterar mot att bröstmjölk skulle vara bra för små barn. Bröstmjölk är jättebra för små barn. Men, och det här är det absolut viktigaste, det finns ingen som helst forskning som indikerar att amning skulle vara avgörande för barnets trygghet och självkänsla som vuxen, för hur barnet blir som människa efter amningstiden.

Dessutom kan det inte sägas nog ofta att alla kvinnor inte kan amma. När jag själv satt med första barnet och grät av rädsla för att han kanske snart skulle vakna och jag bli tvungen att amma honom igen hade jag gett en präktig smäll till den som käckt förkunnat att alla visst kan. När det lossnade bitar av bröstvårtorna för att de var så trasiga, när amningskuporna färgades röda av blod eller när jag vid min femte bröstinflammation av den kanske tjugonde mjölkstockningen såg röda streck sprida sig ut från bröstet mot armen och mot hjärtat upplevde jag inte direkt att naturen bjudit mig på den bästa biten. Faktum är att hade det inte varit för dagens medicin (tack penicillin och tack jourläkare!) hade jag med största sannolikhet varit död flera gånger om i sviter av amningen, en död som var långt ifrån ovanlig för några hundra år sedan.

Jag bet ihop. Jag har ammat båda barnen helt upp till halvåret och sedan delammat i nästan ytterligare ett halvår. Men jag skulle aldrig någonsin döma någon som valde flaska istället, som sa att det får vara nog. Och jag skulle aldrig någonsin få för mig att tro att det där med att jag ammat mina barn på något sätt automatiskt skulle göra mig till bättre mamma än någon som valde ersättning. För vi återkommer till vad som är kärnan; det finns inga belägg för att just amning skulle vara avgörande för barnets utveckling. Kvinnorna i HBL talar om att mamman ska njuta och att symbiosen med barnet är livsviktig, men jag kan garantera att den mamma som liksom jag själv har stora problem med amningen inte genom bröstmjölkens undergörande verkan kommer att få en ljuvlig anknytning till sitt barn, utan snarare tvärtom.

Och eftersom amningen inte är avgörande för barnets utveckling öppnas en värld av möjligheter för varje familj att ordna sin vardag som det passar dem bäst. Babyn kan ammas eller få ersättning, mamman och pappan kan hjälpas åt. Nämen vänta lite nu. WHO säger att man ska amma i minst 6 månader. Jo, men den rekommendationen är utvecklad som uppmaning för kvinnor i utvecklingsländer, där bristen på rent vatten gör mjölkersättning till ett hasardspel, och de senaste åren har många röster höjts för att förändra rekommendationerna i länder som exempelvis Finland, där ersättning är ett fullgott alternativ. Det finns så många saker som är viktigare för att fylla ett barns behov och för att stöda barnets utveckling än amning. Att föräldrarna trivs med varandra och sig själva, att de älskar sin baby, kramar den, pratar med den och ger den bra mat till exempel. Inget av detta är beroende av amning.

Dessutom blir jag så innerligt trött på att mammor måste anklagas, skuldbeläggas och kritiseras för allt de gör. Barn har vuxit upp i många generationer före vår. Det är ju lite så vi har kommit just hit. Och om det någonsin var dags att dra en patetiskt enkel lärdom från historien så var det nu; barn växer upp och blir bra vuxna oavsett vad samhället just då tycker om moderskap och mammans inneboende skyldigheter. Men det blir fasligt mycket enklare för alla mammor om omgivningen ger dem stöd istället för konstant kritik.

Läs också rapporten från Nickby!

Vardagslivet

Samtidigt hos oss

Tilda städar. Nästan. Egentligen gör hon precis vad alla andra i den här familjen också gör när de ska städa och det kommer en bok i vägen.

20120918-185241.jpg

Vilho har spelat så mycket Skylanders att jag måste ställa mig framför TVn om jag vill prata med honom. Och gör jag det trycker han som fasen på B-knappen i ett desperat försök att få mig att implodera.

20120918-190519.jpg

De krysantemum som kostade en euro på lokala affären blommar fortfarande som sjutton, och gör att den där hösten känns lite mer acceptabel.

20120918-185259.jpg

Köket ser ut som om Egyptens alla gräshoppor haft firmafest, och i mitt ansikte syns effekten av en veckas uppbyggande hudvård av typen ”torka bort snor”.

20120918-190538.jpg

 

Men i ugnen väntar en kryddkaka på att jag och ungarna ska ta en kvällspromenad, ett bad och tända en brasa i öppna spisen…

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som saboterar sitt marknadsvärde – en forskares syn

Jag fick en fråga som jag tycker är så relevant att jag svarar på den i ett eget inlägg. Grejen är den att jag kategoriskt förkastade alla sorters hänvisningar till Henry Laasanen som en röst att ta på allvar när man diskuterar jämställdhet. Många av er kanske har levat lyckligt ovetande om Henry Laasanen och jag ska inte förstöra er dag genom att ta upp fler punkter än den jag själv refererade till. Henry skriver att kvinnor är bra på att projicera. Exempelvis tror kvinnor att de är hotta om de är framgångsrika, bara för att framgångsrika män är hotta. Det samma gäller tatueringar. Tatuerade män är hotta, därför tror kvinnor att de också är hotta om de skaffar sig en tatuering, men en tatuering passar inte på kvinnor utan ser ut som en hudskada och resulterar endast i att kvinnan misstas för en prostituerad eller invalid. Dessutom förväntar sig män att tatuerade kvinnor är lättfotade kvinnor.

Henrys slutsats är således att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde. Kommentaren till mig efter att jag dömt ut Henrys trovärdighet var att jag ”[s]om forskare skall […] uppmuntra till debatter och analysera innehållet. Inte förkasta debatter innan de börjat. Det skulle inte förvåna mig det minsta om vad Laasanen sade om tatueringar visar sig stämma i det sammanhanget men jag tar varken för givet det stämmer eller icke stämmer.”

Så jag analyserar innehållet:

Laasanens utgångspunkt är ett marknadsvärde, utan referens till vad som betecknar vare sig en marknad eller ett värde. Vidare belägger han den odefinierade gruppen ”kvinnor” – utan hänvisning till faktorer så som ålder, geografisk härkomst, civilstatus etc. torde detta röra sig om grovt räknat drygt 3,5 billioner exemplar – med detta fiktiva värde och påstår sig ha bevis för att samma fiktiva värde på den lika fiktiva och odefinierade marknaden minskar med en tatuering. Det finns inte ens ett spår av vetenskaplighet i detta resonemang, det finns ingen grund för en verklig debatt om sannolikheten av hans tes att utgå ifrån, för det är inte en mätbar tes förankrad i någon som helst definierad verklighet. Hela teoribildandet (om vi ska vara lite generösa och kalla det så) är så ogrundat att man inte ens kan ta ställning till om det stämmer eller inte. Det är inte något jag som forskare skulle vilja uppmuntra.

Därför har jag heller inte tidigare velat kommentera Henry. Att påstå att kvinnor (eller män, eller svarta, eller handikappade, eller vilka människor som helst) har ett marknadsvärde är just sånt som får vissa lättpåverkade, enfaldiga individer att tro att det finns en poäng – att det finns någon sorts vetenskaplig grund –  trots att det inte finns en enda forskare sedan rasbiologin dog ut och den subventionerade slavmarknaden upphörde som skulle beteckna människor med ett marknadsvärde. Det Henry gör är objektifiering i sin absolut mest inskränkta form. Han förutsätter att kvinnor vill ha en karriär och en tatuering för att göra sig attraktiva inför män, att kvinnor är för korkade för att förstå att de ser ut som invalider (och den jämförelsen är inte så lite nedlåtande) och att de män som säger att kvinnan har snygga tatueringar egentligen säger så om ”deras dumma och fula tatueringar” för att alla vet att man får sånna kvinnor i säng. Det blir liksom knappast mer chauvinistiskt än så.

För mina protester handlar inte om huruvida tatueringar på kvinnor är snyggt eller ej. Om den saken får man tycka vad man vill. Det här handlar om kvinnors självklara rätt att tatuera sig, sminka sig, klä sig precis hur fan de vill utan att ödmjukt be någon finsk mansgris och hans grymtande gelikar om lov. Det handlar om att kvinnor gör något som de vill, för att de vill det, inte för att tilltala en manlig publik. Därför har jag inte tidigare bemödat mig om att kommentera Henry Laasanen. För mig är alla människors lika värde alltför självklart för att vilja debattera det.

PS: Henry menar att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde. Men han menar också att kvinnor inte har lärt sig ”sanningen om tatueringar” för att män ändå vill ligga med dem. Om marknadsvärdet på tatuerade kvinnor är lågt torde således, med samma logik, marknadsvärdet på de män som fortfarande köper vara betydligt lägre. Right?

Vardagslivet

Barn som klipper håret

Jag: Tilda. Älsklings-hjärte-gullet. Har du möjligen klippt ditt hår?
Tilda: Nähädå.
Jag: Du, du vet väl att du kan berätta för mig om allt?
Tilda (väldigt uppspelt): Mamma!
Jag: Mmmm.
Tilda (studsar av förtjusning): Jag kanske klippte mitt hår. Lite bara.

20120918-093928.jpg

Luggen. Inte i samma skick som förut. Ungen har dock inte förändrats det minsta.

Historikerns historier

Social trygghet är väldigt relativt

Alla stipendiater i Finland måste ta en försäkring hos LPA. Med den försäkringen får man rätt till sjukdagpenning och någon gång i framtiden en pension. Det är på många vis ett riktigt lyckat system, eftersom det ger oss stipendiater en social trygghet.

Så förra torsdagen blev jag sjuk. Ni vet det där vanliga. Flunsa, hosta, snuva, lite feber. Jag jobbar på lite grann ändå, så där som man gör när man jobbar hemifrån, men det går sakta. Tröttheten tar över alltför ofta.

Därför glädjer jag mig åt att jag har en sjukdagpenning som gör att jag faktiskt kan få vara sjuk i fred, utan stress. Det finns en mening med att jag betalar över 11 % av mitt inte särdeles feta stipendium till LPA. Ända tills jag börjar läsa det finstilta.

För det första: Sjukdagpenningen har tre karensdagar. Dessa dagar räknas från dagen efter man först blev sjuk. Det betyder att man inte får sjukdagpenning förrän på sjukdag nummer fem. FEM!

För det andra: Sjukdagpenningen är 1/514 av försäkringsbeloppet. Jorå. Ni läste rätt.

Är du stipendiat, ska du alltså se till att få ett läkarintyg omedelbart om du känner dig det minsta snuvig för annars kan även en hel veckas förkylning från hell ses som för kort för att berättiga till ersättning. Å andra sidan vill det till att du faktiskt sedan är sjuk tillräckligt länge för att inte ha gått back på läkararvoden och mediciner.

Social trygghet är fint. Jag betalar gladeligen skatt och är helt för stipendiatförsäkringen. Men då måste det också finnas en riktig trygghet när något händer.

Nyhetsplock

På tal om det där med kvinnlig objektifiering och sexualiserat våld

Lana del Rey har utsetts till årets kvinna av GQ. Så inne i tidningen har de en bild som ser ut så här.

fattar0

När jag väl lyckas svälja kväljningarna börjar jag fundera på vad som fick dem att ta just en sån här bild för att hedra årets kvinna. Alltså på riktigt. Hur lade man fram förslaget för Lana?

– Jomen du. Vi tänkte att eftersom vi redan har dig naken på framsidan av tidningen (true story, btw) så kanske vi skulle dra på något skimpy svart? Och så lite dramatik på det. Vad sägs om att vi har en ansiktslös man som greppar din ena boob, inte så där sensuellt liksom. Nej nej. Mer så att det gör lite ont. Och så kanske han liksom lägger sin andra hand runt din nacke, du vet så där så att det ser ut som om han kan knäcka din nacke om du säger nej. Hur låter det, tycker du?
– Men härregu vilken kul och nytänkande idé! Det är ju verkligen en position som framhäver min musikaliska genialitet och spelar an på min lysande karriär som musikskapare. Sure thing asså!

Se fler bilder här eller här!