Vi ska väl inte ge oss alltför långt in i det mentala mörker som måtte ha drabbat SvD när de satte upp följande rubrik på huvudsidan.

Själva artikeln gäller alltså att ny forskning från Stockholms universitet, under ledning av professor Timo Mäntylä, visar att kvinnor inte – så som populärt är antaget – är bättre än män på multitasking. Så är det då bevisat att män är bättre än kvinnor? Förstås inte. Resultaten visar att det finns genusskillnader i förmåga att multitaska när kvinnor har ägglossning. Detta är förvisso kopplat till östrogennivåer, vilket i sin tur påverkar den spatiala förmågan, och östrogen är ett kvinnligt hormon, men det betyder inte att kvinnor generellt är sämre på multitasking än vad män är.

Vad det däremot betyder är tveklöst att det där med att kvinnor av naturen är bättre än män på multitasking är en myt. Det finns inget stöd för att kvinnor är bättre på att göra fler uppgifter samtidigt och att män måste få fokusera på en uppgift i taget. Istället för att slå upp den här nyheten som att det skulle finnas vetenskapliga bevis för att män är bättre än kvinnor – en av världshistoriens mest seglivade och skadliga myter – skulle jag vilja se en diskussion om hur det kommer sig att kvinnor har betraktats som överlägsna på att hålla många bollar i luften. Varför blir den här forskningen efter en omgång i medias popularitetspiffning till en nyhet om att alla de kvinnor som i åratal har kommit direkt från arbetet till den dagliga matlagsningssessionen samtidigt som de har en baby på höften, övertalar treåringen att inte pilla in pärlor i näsan och förhandlar med tioåringen om lämpligheten i att smälla i dörrar egentligen inte är bra på just det? WTF? Kvinnor gör det här varje dag. Kvinnor multitaskar bort sig själva varje dag. Och nu påstår media (felaktigt) att forskning visar att kvinnor inte är bra på det här. Hade inte kvinnor varit jävligt bra på just det här hade världen gått under för länge sedan.

Istället för att upplysa kvinnor om att multitasking – något som många av oss arbetande småbarnsmammor av pur nödvändighet har utvecklat till en konstform – är en manlig förmåga är det betydligt mer relevant att använda de här forskningsresultaten till att diskutera jämställdhet och fördelning av hushållssysslor. Fler borde fråga sig hur det kommer sig att idén om kvinnans överlägsna multitaskingförmåga har fått sådan genomslagskraft när det inte finns en biologisk grund för den. För är det något som den här forskning indikerar så är det att uppdelningen av framförallt hushållssysslor där kvinnan sköter de miljoner småsaker som måste göras för att hon helt enkelt skulle vara bättre på det inte har vetenskapligt stöd utan är en patriarkal rest. Så låt bli att slå på de kvinnor som redan kämpar med alla de uppgifter som läggs på dem och väck i stället de män som bortförklarar sin mentala och ibland fysiska frånvaro med att de bara kan göra en sak i taget. Vad den här forskningen visar är att män kan multitaska om de vill, även om den förstås inte visar hur män presterar om det inte rör nummer på en skärm utan torkande av snoriga näsor samtidigt som man för hundrade gången sjunger Blinka lilla stjärna och torkar upphostat slem från axeln efter två timmars nattsömn. Jag är dock övertygad om att män skulle klara det också, precis lika bra som kvinnor, om de bara förstod hur viktig det var.

DN:s variant är betydligt bättre!