Kulturkrockar

Till dig, stora vuxen, som tillrättavisade ditt barn.

Du pappa som satt vid bordet bredvid oss på restaurangen igår, jag tycker att det är jättebra att du håller ordning på din trotsiga pre-teen-son. Inte för att jag vet vad det var han hade gjort, då du med kraftfull stämma bad honom be om ursäkt till dig och sedan vända sig om och be om ursäkt till alla andra. Jag antar att det fanns fog för din ilska. Jag antar också att du var frustrerad över att han inte svarade dig tillräckligt tydligt, att det kändes som om dina ord bara rann av honom och att han inte bryr sig det minsta om vad du säger. Han tror säkert att han är stor nu. Han skiter i dig, skiter i vad du säger, skiter i vad du vet är viktigt.

Jag antar att det var så det var från din plats mitt emot honom. Men vet du vad jag såg från min plats längre bort?

Jag såg en ung pojke som ville sjunka genom jorden av skam för tillrättavisningen han fick av dig, en pojke som önskade sig tusen mil bort för att i fred få sköta om förödmjukelsen och slicka sina sår. Det är möjligt att du genom att tilltala honom tillräckligt tydligt och osedvanligt länge ville visa oss andra att du minsann inte tillåter vad som helst, men vet du vad? Jag märkte ingenting av vad han gjorde. Jag hörde bara dig. Och vet du en sak till? Det gjorde han också. Om du hade suttit där jag satt hade du sett en ung pojke som blev mindre och mindre för varje ord från dig. Hade du suttit där jag satt hade du kanske sett hur han sjönk längre ner på stolen, hur han försökte dölja tårarna genom att snabbt torka bort dem, hur han till slut tog på sig jackan och drog upp luvan trots att ni knappt hade hunnit börja äta. Hur han krympte i takt med att du växte av vad du högt och tydligt menade var för hans växande och mognandes skull.

Du kanske tror att han skiter i dig men om du hade suttit där jag satt hade du sett vilket stort inflytande du har på hans varande. Du kanske tror att hans tystnad betyder han skiter i vad du säger men hade du suttit där jag satt hade du sett att dina ord går rakt in och att han inte kan försvara sig. Du kanske till och med tror att han skiter i vad du vet är viktigt men hade du suttit där jag satt hade du sett att han vill vara dig till lags, att han försöker, att han önskar att du inte hade blivit arg och att vad det nu var som han hade gjort fel aldrig hade hänt. Och hade du suttit där jag satt hade du förhoppningsvis också sett att det snart kommer att ändras, att han i sin tystnad och i sitt krampaktiga krympande febrilt bygger upp sitt försvar, för om du inte kan se honom är hans enda chans att i fortsättningen vara beredd. Att lära sig att skita i vad du säger.

Jag önskar att du hade sett honom från där jag satt för då tror jag att du hade sett att den som skulle behövt säga förlåt, det var du.

Historikerns historier

Det första nejet

Ibland funderar jag på hur det var första gången en kvinna fick nej, hur allt liksom började. För det råder inget tvivel om att män och kvinnor har hjälpts åt genom historiens gång. Att män och kvinnor kanske har haft olika funktioner men värderats högt båda två. Så när var första gången som någon sa till henne att hon inte fick komma med? Att hennes uppgift var en annan och att den skulle skötas på det sättet mannen ansåg bäst?

Och vad svarade hon? Var hon helt ok med arrangemanget och tyckte att det var skönt att veta sin plats och sin funktion, eller kände hon den där krypande obehagskänslan av att något hon inte riktigt kan sätta fingret på men som inte känns rätt håller på att ta över?

Vardagslivet

Att vara liten och utanför

I dag är Vilho ledsen. Det är en sån där dag när det känns som om ingen vill leka med honom. Han sitter i min famn med darrande underläpp och vi pratar om hur det kan vara att få vara med i lekarna men ändå inte, och om hur somliga kan få en att känna sig väldigt liten.

”Mamma, när han är med så blir vi andra bara till små bollar. Och han blir nånsorts jättestor grej.”

Som jag önskar att jag ärligt kunde berätta att det går över, försvinner när man blir äldre, går att laga och går att borsta av sig dammet som om inget hänt. Istället kramas vi och pratar om hur det kan finnas fler bollar som känner likadant, fast det inte verkar som det, om hur man kan ändra på sig själv men inte på andra och om att det är bra att vara flexibel men farligt att glömma bort sig själv.

Det här är kanske en av de svåraste grejerna med att vara förälder. Att lyssna på sitt barns sorger och inte få vara problemlösare utan istället försöka hitta knaggliga vägar till barnets självförtroende och lägga grunden till styrka att handskas med sorgen. När allt man vill göra är att förklara för andras ungar vilka otrevliga skithuvuden de är och sedan köpa sin egen unge en hundvalp och ett coolt nytt dataspel.

Vardagslivet

Tänk så olika det kan vara!

Jag säger inte att vi blev en smula osams igår eller så, men jag skulle vilja rikta ett tack till den stackaren på Brazi-jutsun som sparrade med min högt vördade make senare på kvällen. Han som tydligen fick sig sitt arsle serverat på ett fat. Jag fick blommor.

20130201-102528.jpg

Vardagslivet

Men mamma-skyldigheterna är liksom det enda som står i vägen

VAB-dag/artikeldeadline-dag.

Jag: När jag blir stor ska jag bli en björn.
Vilho (rullar med ögonen): Mäh.
Jag: Jag skulle bli en skitbra björn. Först skulle jag ba’ äta hur mycket som helst. Hela tiden. Nomnomnom.
Tilda (försöker rulla med ögonen): Mä-äh.
Jag: Och sen när jag ätit lite mer än vad jag egentligen orkar, då ska jag gå i ide och sova. Hela. Förbaskade. Vintern. Och om någon försöker komma och väcka mig ska jag bita dom i huvudet.
Tilda: Näe mamma! Det går ju inte! Vem ska då sköta om oss?

Historikerns historier · Vardagslivet

Dagens podcast tips: Brittisk medeltidshistoria och anglofilens dröm

För många herrans år sedan införskaffade jag Geoffrey of Monmouth‘s The History of the Kings of Britain när jag ändå skulle beställa böcker. Är det något jag är dålig på så är det nämligen Storbritanniens historia, och jag tänkte att det kunde vara hög tid att bättre sätta mig in i alla dessa kungar och slag som så starkt präglar brittisk historieskrivning. För mitt syfte, att lära mig brittisk kungahistoria, var det kanske inte helt lyckat att Geoffrey of Monmouth färdigställde sitt verk år 1136 och att stora delar av boken därmed ägnas åt Merlins profetior och kung Arthurs förträfflighet. Efter detta bakslag har jag nästintill givit upp de brittiska kungarna.

Men så hittade jag en podcast där Dan Jones berättar om flera hundra år av engelsk kungahistoria (om Plantagenets, ni vet Lejonhjärta och de där) och helt plötsligt har jag en fantastiskt chans att kombinera min smått sjukliga förkärlek för brittisk engelska och det skriande behovet av mer kunnande. Att jag omedelbart blev kär i Dan Jones och därför inte vågar bildgoogla honom just in case han är ful som stryk och att jag inte kan tillräckligt mycket om innehållet i vad han berättade för att kunna utvärdera dess korrekthet får ni väl se som varningar för att jag möjligen inte är helt opartiskt. Men härrigud vad han var bra! Just så ska historia berättas! Alltifrån hur han placerar människorna i mitten av berättelsen och ger dem liv, via detaljer om självmordsbombande tuppar till generaliserande men tankeväckande slutsatser.

Oh yeeees….

Vardagslivet

Sådant som katter gör

Ligger på en filt på skrivbordet. Faller handlöst med alla klor frenetiskt vevande och pälsen uppbullad som en automatisk airbag – från filten en knapp centimeter ner på skrivbordet.

Låtsas som om inget hände. Ger mig onda blickar för att mitt skratt insinuerar något annat.

Historikerns historier

Genushistoria och historieskrivning

Om någon gav mig en euro för varje gång jag fick skit för att jag skriver om genus hade jag förmodligen inte behövt oroa mig över min ekonomi någonsin igen. En av de allra vanligaste sakerna som folk kritiserar är att genushistoria är ideologiskt dravel vars enda syfte är att vanställa historiska verkligheter och av politiskt motiverad illvillighet hitta kvinnor som det varit synd om (och det kan låta som att jag raljerar, med det är faktiskt i ganska exakt de här termerna som kritiken framförts).

Men faktum är att genushistoria behövs för den raka motsatsens skull; för att nyansera historiska verkligheter och för att visa hur kvinnor inom vissa ramar har påverkat historiens gång. Det blev extra uppenbart när jag nu inför min artikel om medeltida arvsrätt läste Åke Holmbäcks Ätten och arvet (1919). Holmbäck var en oerhört respekterad forskare under förra hälften av 1900-talet och hans verk är fortfarande till vissa delar att klassas som auktoritativa i dag. Hans vattentäta argument (”att så varit förhållandet kunna icke jävas” s. 22) för att kvinnor under medeltiden inte kunde äga egendom är det simpla ”sak kan ju ej ägas av sak” (s. 23). Hepp. Bevisat.

I dag finns det inte en medeltidshistoriker, med genusinriktning eller utan, som skulle hävda att kvinnor inte ägde jord under medeltiden och den syn vi har på historien – sättet att handskas med tidigare levnadsöden – gör att det där med att benämna kvinnor som saker numer är oacceptabelt. Holmbäck var inte feminist. Förmodligen visste han inte ens vad det var. Den ovan citerade boken kom ut ett par år innan kvinnor fick rösträtt och gifta kvinnor blev myndiga. Han skrev vad man trodde att man bevisat då, och det ska man förstås inte klandra honom för. Men varje gång jag får höra om hur jag som genushistoriker förvrider verkligheten för att jag skriver om genus (till synes helt oberoende av vad jag kommer fram till) brukar jag tänka på Holmbäck och alla de andra gubbarna som beskrev historiska förlopp på den tiden då kvinnor inom akademin var få och bespottade och genushistoria helt otänkbart. För jag är helt övertygad om att den historia som genushistoriker i dag skriver är betydligt närmare verkligheten än den som Holmbäck och de andra presenterade. Dessutom är det avgjort inte längre lika synd om medeltidskvinnorna…