I dagens Hufvudstadsbladet, år 2014, finns ett långt inlägg på debattsidan om hur kvinnoemancipationen drivs för långt (för den som har tillgång till vad som döljs bakom betalmuren finns insändaren här). Det är skrivet av en äldre dam, som menar att emancipationen var ”nödvändig på sin tid” men att den numer drivs ”ända in i vettlöshet”. Hon förespråkar att kvinnor hålls hemma och sköter om barn och hushåll. För kvinnorna skulle det ge mängder av fördelar, ”inget dubbelarbetande, […] trygghetskänsla för barnen, nöjda äkta män”. För att samhällsekonomin ska gå ihop föreslår hon skattelättnader för män med hemmafruar. Detta nya arrangemang (som enligt skribenten alltså är nytänkande och inte alls osar patriarkalt 1800-tal) skulle skapa de jobb som behövs för att dagens stackars marginaliserade ungdomar ska kunna få ta plats på arbetsmarknaden. Jag förutsätter att dessa ungdomar inte är unga kvinnor.

Så jag kontrollerade datumet på tidningen ett par gånger till. 2014. Ett nytt år. År 2014. Och folk föreslår fortfarande på fullaste allvar att samhällets alla kriser kan lösas av att män får förvärvsarbeta i fred och att kvinnor sköter barn och hushåll.

Och jag försöker verkligen att inte låta nedlåtande här men va fan.

Jag håller också med om att ”hemmamammans arbete är en aktningsvärd karriär liksom vilken som helst annan”, men det där med att emancipationen gått över styr kan jag bara inte förstå. Emancipation handlar ju inte bara om arbete, eller ens om rösträtt. Emancipationen handlar om att kvinnor ska ha samma tillgång till maktmedel som män, de ska få styra över sin egen ekonomi, sin egen kropp, sitt eget liv. Den dagen man på samhällsnivå återigen börjar sätta kön som grundläggande indelning kring vilken samhällsfunktion man tillåts fylla har vi inte skapat ett nytänkande samhällssystem att frälsa oss alla, utan återgått till äldre tiders nedvärdering av kvinnors kvaliteter. Missförstå mig inte. Jag hör att hon (och andra som tänker i samma banor) menar att kvinnors sysslor i hemmet inte ska vara mindre värt än männens arbete, och det är en jättefin tanke, men det fungerar inte så på riktigt. Inte någonstans, någon tid, har det funnits ett marknadsekonomiskt samhällssystem med endast förvärvsarbetande män som inte skulle uppfatta förvärvsarbete som i grunden drivande av all samhällsutveckling och i förlängningen alltså mäns samhällsinsats som av högre värde.

Ja, och så finns det en massa tekniska småsaker med det systemet också. Så länge man och kvinna kommer överens fungerar det prima. Men om mannen vill ha skilsmässa och kvinnan inte kan något annat än sköta hushåll och barn, vad händer då? Vilken man skulle vara villig att ta över försörjningen av någon annans familj? Och om kvinnan vill ha skilsmässa, hur ska mannen kunna sköta barnen om han aldrig gjort det? Eller ska det in en ny kvinna i hushållet? Och vad ska man göra med homosexuella, singlar, barnlösa (frivilligt eller inte)? Det här är heteronormativiteten i sin allra mest destruktiva form. Ett samhälle anpassat endast för mamma, pappa, barn. Ett samhälle där bara mannen tillåts vara drivande och utvecklande. Ett samhälle där kvinnan är beroende av mannen.

Dessutom är jag en av många kvinnor som inte trivs med att vara hemma och sköta barn – som får klåda och klaustrofobi. Att vara hemmamamma är säkert underbart för den som trivs med det, precis som att brevbärare är rätta yrket för den som tål tidiga morgnar och vill ha lediga eftermiddagar, präst är bra om man tror på Gud och läkare inte ska svimma av att se lite blod. Men att bara ett enda av alla olika yrken ska stå öppet för dem som är kvinnor går jag inte med på. Skribenten hävdar att det ”vi kvinnor vill ha av männen är respekt och förståelse för vårt värde som intelligenta och tänkande människor”. Nej. Det jag vill ha är min frihet att göra vad jag är bra på, oavsett mitt kön. Respekt och förståelse för mitt värde vill jag ha för att jag är en intelligent och tänkande människa, inte för att jag är kvinna – och män är inte automatiskt skyldiga mig någonting.

Skribenten menar också att vi kvinnor inte kommer att få respekt och förståelse för vårt värde så länge som vi ”fordrar att få leva på samma villkor som männen och tävla med dem på arbetsmarknaden”. (Hej då emancipationen! Välkommen manliga förmyndare!) Men grejen är den här: om någon har svårt att visa respekt och förståelse för mig för att jag inte vill vara hemmamamma är det inte mitt problem att lösa. Det är inte upp till mig, eller någon annan kvinna, att försöka anpassa sig till vad män (eller tanter) tycker är lämpligt beteende för att få den respekt jag förtjänar om detta lämpliga beteende går bortom att vara en schysst typ – om detta ”lämpliga beteende” inkluderar begränsningar av min rörelsefrihet, min klädsel, mitt yrkesval, min person.

Och det är väl här någonstans som jag undrar var alla mansrättsaktivister och papparättsmänniskor tar vägen, för samtidigt som skribenten påstår att samhället inte gynnas av kvinnors kompetenser på arbetsmarknaden blir följden att barn inte behöver sina pappor. Om någon måste vara hemma och sköta barnen för att skapa arbetstillfällen för ungdomarna kan det väl lika gärna vara papporna? Eller vilken som av föräldrarna? Eller fortkortad arbetsvecka för alla? Statusen på sysslor som att sköta hushåll och barn måste höjas, jo, men det gör man inte genom att skicka hem alla mammor som att det vore det enda som kvinnor klarar av. Det ger inte respekt. Det ger inte förståelse. Och åtminstone i det här hushållet skulle det inte ge varken glada barn eller nöjd äkta man utan bara en mycket frustrerad kvinna. Det enda som skribenten med sin insändare lyckas övertyga mig om är att emancipationen fortfarande inte är så självklar som man kunde hoppas – att det ännu finns mycket att göra.

Det här är år 2014. Och jag tänker fortfarande inte rätta in mig i ledet.